Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Svar på kommentarer, vecka 45.

IMG_20141102_165123Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget

Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.

7 kommentarer till Svar på kommentarer, vecka 45.

  • Gs skriver:

    Dina begär tanker jag inte röra, men jag tycker att dina resonemang kring hur det ”fungerar” i allmänhet är oschyssta ur ett HBTQ perspektiv, om inte annat för att det kör över alla oss som någon gång har kämpat med vår sexualitet och önskat att vi kunde justera den åt andra hållet.

    Är heteroförhållanden skadliga? Absolut, men det verkar som att du stirrar dig blind på det och jag hoppas verkligen få se analyser från dig som inte utgår från ett heteroperspektiv (med heteroperspektiv menar jag här att allting döms efter de specifika problem du haft med män, naturligt vis inte att jag tror du är heterosexuell.), för utifrån dina efter skulle man kunna tro att allt är frid och fröjd bara för att det inte finns en man närvarande. Är inte kvinnor märkta av patriarkatet också? Vad hände med problemen som uppstår när en står i en dejtingjungel som en inte har en regelbok till, när alla involverade har drillats från barnsben att vara passiva och när flirtande flyter ihop med standardbeteende mellan vänner? Och hallå, har bjuder inte heteronormen på problem för andra än folk i heterorelationer??

    Ledsen för tonen, men flatlivet är så pass nedtystat och när jag ser våra vardagsproblem osynliggjorda bara för att någon vill göra en poäng om heterorelationer vill jag bara skrika rakt ut. Kan du snälla tänka lite på att heteronormen också är ett förtryck i fortsättningen?

    • Fanny skriver:

      Har iofs skrivit en del om heteronormativitet i kärleksrelationer överlag också, samt romantiken som koncept, villkor för relationer överlag i detta samhälle och så vidare, men har givetvis inte kunnat gå alltför djupt in på det eftersom jag mest har heterosexuella erfarenheter. Har aldrig sagt att allt är ”frid och fröjd” bara för att det inte finns män närvarande, dömer inte heller allt utifrån de ”specifika problem jag haft med män”, utan har rätt mycket mer under fötterna än det.

      Jag har upprepade gånger beskrivit heteronormen som förtryckande, bland annat alldeles nyligen när jag skrev om att komma ut och få erkännande för relationer. Faktum kvarstår dock att det finns fördelar med att inte ha relationer med män. Jag ser ärligt talat inte vad som är problemet.

      • Gs skriver:

        Jag förstår att du inte gör det, för det är väl knappast en medveten grej, men tänk till lite. 90% av allt du skriver handlar om män, hur män beter sig och vad som inte fungerat i dina relationer med män samt fördelarna med att hålla sig undan män eller leva mansfritt. Det finns en väldigt lång historia i mainstreamdiskussioner av för och om heterosexuella kvinnor av att romantisera lesbianism för att göra poänger om heterosexuella förhållanden. Man behöver inte vara ett geni för att dra paralleller, särskilt som din publik knappast är folk som har egen erfarenhet av flatförhållanden och har en rimlig bild av hur det livet är. Du gör ju så bra analyser av heteroförhållanden, nog kan du väl se hur det ser ut?

        • Fanny skriver:

          Det är ju mina erfarenheter jag skriver om, så det är inte så konstigt att jag skriver mycket om män då jag har haft relationer med män. Tycker dock inte riktigt att det är så påtagligt som du framställer det som, jag skriver också mycket generellt om sexualitet, gränser och så vidare i relationer. Känner inte heller igen mig i att jag inte skulle skriva om hur heteronormen kan vara förtryckande, har skrivit en massa om hur en som kvinna erkänns i samhället genom relationer med män och liknande, hur samkönade begär nedvärderas och beskrivs som mindre relevanta. Tycker det verkar konstigt att jag, utan erfarenhet i frågan, skulle skriva om problem som uppstår i lesbiska relationer. Men det kommer nog mer sånt nu eftersom jag är i en sådan :-)

        • Fanny skriver:

          T.ex. taget från inlägget du svarar på: ”Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär”. <— enl mig tydligt exempel på hur heteronormen är förtryckande.

  • Emmet skriver:

    Detta ”Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor” är så på pricken hur även jag känner. I ett annat samhälle skulle jag nog mycket väl kunna ha relationer även med män, men under rådande samhällsstrukturer känns det helt främmande för jag kan aldrig släppa detta med maktstrukturerna, så om inget annat skulle jag bli helt utmattad av att analysera allt som sades och gjordes, samt störa mig på varenda grej som råkade sammanfalla med rådande normer. I samkönade relationer får jag känna mig som en av två människor istället för ”kvinnan”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv