Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Tack feminismen!

132De senaste veckorna har jag bråkat med så många personer, fått så många drömmar krossade och blivit sviken så många gånger. Jag har hört så jävla mycket skit från så många olika håll, ställt så många obekväma frågor och haft så många jobbiga men ack så nödvändiga samtal. Jag har gråtit flera gånger över en känslomässig börda som ter sig övermäktig.

Men jag tar mig förbi det, och jag är så himla glad för det. Jag är så glad att jag har människor i min omgivning som vet vad vänskap och kärlek handlar om; att ta hand om varandra, att lyssna på varandra, att ta ansvar för varandra. Människor som inte sysslar med något jävla spel, som inte försöker få mig att känna skuld och skam, utan som tar mig på allvar.

En annan sak som hjälper är insikten om att jag måste ta tag i mina känslor, inte kan hålla på och förtränga dem utan låta sorgen jag känner över svek och konflikter ta rum i mig, låter dem finnas där. Jag vågar låta saker och ting göra ont.

Det hjälper också att veta i vilka situationer jag har skuld och i vilka det handlar om att jag blivit utsatt för något. Innan så reagerade jag ofta genom att lägga skulden på mig själv, antingen för det som inträffat eller för mina känslor kring det, det gör jag inte längre.

Allt det här är delvis feminismens förtjänst. Genom att syna patriarkala relationsmönster har jag kunnat skapa bättre och mer öppna relationer till andra människor, jag har lärt mig erkänna och förstå mina känslor och jag har slutat känna skuld inför det andra utsätter mig för. Allt detta gör det så mycket enklare för mig att hantera livet när det är svårt, för jag vågar känna min smärta, jag vågar erkänna min svaghet, jag vågar prata om det som gör ont med min vänner. Utan feminismen hade jag troligen bara klarat en bråkdel av allt detta.

Så tack för det!

Vad har ni att tacka feminismen för?

32 kommentarer till Tack feminismen!

  • Frida skriver:

    Samma som dig och Schmenus. En del av den skuld jag samlat på mig under åren lättar. Nu förstår jag att vissa saker jag tidigare betecknat som mitt eget fel inte varit annat än övergrepp. Jag har fått insikt i hur stor del av mitt beteende då och nu som är färgat av patriarkatet. Dock kämpar jag fortfarande med att inte söka patriarkal bekräftelse. Ett beteende som är så djupt inpräntat att jag kanske alltid förblir en ”Daddy’s girl” (snälla patriarkatet klappa mig på huvudet och säg att jag är duktig och söt!). Då har jag ändå en mamma som är feministiskt lagd vilket gjort att jag stått stadigt där somliga vänner fallit till föga. Annat har drabbat hårdare och då har det varit min tur att kapitulera inför patriarkatet. De flesta av mina insikter har kommit härifrån och från andra feministiska bloggare. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack.

    • Frida skriver:

      Funderade på det jag skrivit och insåg att jag glömt något viktigt. Jag har även fått upp ögonen för hur illa en del män beter sig och hur hemskt det är att de av samhället fått tilldelat enorma egon vilket gör dem så förbannat självsäkra medan vi kvinnor från det att vi föds bara rivs upp och förstörs och lär oss att ursäkta och hata hela vår existens. Sedan måste vi ägna livet åt att bygga upp det patriarkatet förstört och det är fruktansvärt.

  • Rosa skriver:

    Grattis till att ha tagit dig igenom din börda :) vad jag gillar med dig är just den känslomässiga intelligensen som du har tillsammans med en otrolig analysförmåga. <3

    Mitt svar: Att kunna bli arg och "kasta tillbaka" oförätter istället för att leendes acceptera dem. Som häromdagen: en kille gick förbi mig tillsammans med sin grupp och sade "hejsan" till mig där jag gick helt ensam (detta har hänt såå många gånger och det känns alltid lika läskigt för jag vet aldrig vad de menar med sina "hej") Istället för att le tillbaka/bli rädd så vände jag mig om precis när de gått förbi och pekade världens största fuck-you till dem medan jag hoppade i luften.

    Det kanske låter lite överdrivet av mig men ÄNTLIGEN försvarade jag mig själv och känslan efteråt var helt otrolig.

    Detta är såklart på gund av dig. Jag skulle inte försvarat mig om det inte vore för att du sade att "det känns bättre om en säger ifrån, även om den andre inte håller med" Det sitter så hårt i mig nu. Jag är inte längre rädd att inte tycka lika med en kille för har hen en idiotåsikt så är det hen som har fel, inte jag. Det är så skönt att höja män till skyarna. Så skönt att bara få slå ifrån sig dem. Det handlar om mig nu, inte dem.

    • Lina skriver:

      Peka finger för ett ’hej’? Det känns som det saknas information här. Gjorde de något slags utfall eller hälsade de bara?

      Mvh

      • Rosa skriver:

        Haha, nä det fattas ingen information alls.
        De inkräktade på min privata sfär. Jag ville inte ha ett jävla hej.
        Efteråt så gapskrattade jag över min reaktion över ett litet hej men det var nog en reaktion över 100 andra hej. Det var bara en tjej längre upp vid gatan som såg mig och hon kunde inte heller hålla sig för skratt. Jaja, det var inte klokt men jag mår verkligen skitbra av det. ; )

        • Det är ju dock jävligt mkt inom den sociala normen att hälsa på någon, sedan kan du gott tycka att dom klampar in inom din privata sfär, men.. peka finger för ett hej?

          Makalöst drygt beteende om det nu inte är så som Fanny tar upp att ett hej kan levereras oerhört slemmigt men om inte.. Exempelvis: jag tycker inte om att skaka hand. Jag tycker att det är en menlös hälsningsgest & jag står hellre på avstånd & vinkar men inte anser jag då att den som räcker fram sin hand till mig för att hälsa har inkräktat på min privata sfär för att jag inte vill – hur ska den personen kunna gissa att jag är ett socialt freak på just den punkten? Nej, jag tar handen i hand & skakar den som sig bör & om det skulle kännas tokfel (vilket det inte gör, jag bara föredrar att inte) kan jag avstå, men att jag skulle peka finger till den som försöker skaka min hand? Skit i att hälsa men vafan droppa otrevliga gester?

          • Rosa skriver:

            Nu var jag ensam, de var uppemot sex stycken. Jag tittade inte på dem och skulle inte lagt märke till dem om det inte vore för att de verkligen störde mig så att jag skulle se dem. Det var ingen sån där naturstig där folk möter varandras ögon och ler och hejjar. Det var på en shoppingata. Kände mig utpekad. Det var som ett skämt på min bekostnad och de fnissade. Kändes som att de tog sig makt över mig. Vet inte hur jag ska beskriva det bättre.

            • Rosa skriver:

              Äh, vi glömmer fingret och hejjet. Poängen var att feminismen hjälpt mig att slå tillbaka och faktiskt våga vara otrevlig när jag behöver det. : >

            • Jag brukar också nås av hälsningsfraser från män – ensamma eller i grupp – då jag solokvist vandrar gatan fram. Detta har jag aldrig funnit skrämmande även om jag förstår att dom raggar & inte vill vara vänliga likt ögonmöte på naturstig, men jag ser inte att en man som söker sexuell kontakt på ett så harmlöst vis skulle vara förtjänt av sur attityd för att jag inte är intresserad. Dock mycket trist att du upplever det jobbigt då det ju är relativt oundvikligt, i synnerhet blir det ju inte behagligare för dig när det ska grabbfnissas.

              Jag tycker att det låter underbart att du känner att du har en nyvunnen styrka att agera & inte enbart le & aldrig käfta emot, det tycker jag verkligen. Ville dock poängtera detta eftersom jag inte kan se det fina i en fuck you-reaktion på ett hej.

              • Fanny skriver:

                Folk uppfattar det uppenbarligen annorlunda. Jag tycker Rosas reaktion är helt rimlig och har gjort samma sak själv flera gånger.

  • kim skriver:

    tonåren genomled jag med ätstörningar som följdes av en depression. vid 18års ålder hade jag alltså väldigt dålig självkänsla och det var vid denna tid jag skaffade/fick/förbannades med min första pojkvän. desto längre in i relationen vi kom desto mer lät jag honom ansvara över mina känslor.

    vad som brukar refereras till som att kvinnor axlar det känslosamma arbetet i relationer.

    är det män som avviker från det känslomässiga arbetet eller är det kvinnor som omedvetet frivilligt axlar det?

    han kände sig ju såklart fullständigt emotionellt bekräftad eftersom hela min existens var beroende av honom. (jag var övertygad om att jag skulle begå självmord om han försvann.) jag upplevde det som har blivit belyst här i bloggen; en väldig osäkerhet eftersom så mycket var beroende av min parner.

    huruvida kvinnor av natur är känslosammare än män är en fråga i sig.

    pojkvän 1 följdes direkt upp av pojkvän 2.

    saken är den att det ÄR väldigt bekämt att lämna över ansvaret för ens välmående till någon annan. något som många kvinnor gör utan att tänka på det. och som man uppmuntras till att göra det som kvinna. och gud vilken fruktansvärd jävla äcklig beroendeställning det försätter en i.

    otroligt förminskande mot mina känslor och mig som person.

    jag har alltid tänkt att det är någonting vackert i att ta vara på och vårda sina relationer. men det är så sjukt jävla verklighetsfrånvänt. i verkligheten ägnade jag all min kraft och energi på någon som inte ens såg mig. jag, den jag verkligen är, har aldrig fått/tagit utrymme.

    jag blev den galna flickvännen med kontrollbehov
    och jävlar vad det tog på självkänslan. egenvärdet.

    hela dessa relationer har jag genomgått utan ekonomiska eller bostadsmässiga komplikationer.

    om jag hade varit beroende av honom på så sätt också tror jag fan inte att jag hade klarat av att bryta. och tacka fan för att det inte var barn med i bilden.

    åh gud en jävla bön till alla kvinnor i relationer de inte borde vara i!

    vill belysa vikten av att själv ansvara för sitt egna känsloliv och fundera på vad som bekräftar ens värde.

    Nu är jag singel sen 6 månader tillbaka. planen när det tog slut var väl, på ett halvt omedvetet plan, att träna och bli svintajt och posta assnygga bilder på facebook.

    så blev det inte. jag har gått upp 8 kilo och har vad som i folkmun brukar kallas ”gått ner mig”.

    men. jag mår så. jävla. bra. (grattis till mig!) det är en helt fantastisk känsla. att det är jag som tar hand om mig när jag är ledsen. fullkommlig frihet i mitt liv. styrka. stolthet.

    såhär i efterhand kan jag känna att jag borde ha gjort slut minst ett år innan jag faktiskt hade samlat mod nog att göra det.

    den här bloggen har varit till stor hjälp. (läst ca 2 år.) Så ja, tack till dig Fanny för allt stöd.

    rörigt det blev. orkar inte formulera mig. hoppas budskapet gick fram ändå.

    • kim skriver:

      och juste, haha

      hur män i min emotionella närhet har reagerat sedan jag ändrat mitt beteendemönster. från att ha varit passiv till att vara en ensam individ som styr själv. haha. alla män som jag har kommit i kontakt med har varit väldigt måna om mitt mående. (om dom vill ligga eller är själva ensamma? dont know, dont care.) jag avvisar vänligt men bestämt att jag inte vill ha varken komplimanger eller tröst och stöd av män och daymn vad socialt straffad man blir.

      fått höra att jag är kall och oförmögen till ha äkta relationer. hora och äckel och ”ta livet av dig” från alla möjliga olika män.

      så ja, intygar att dom där påhoppen inte drabbar en som individ.

  • Albin skriver:

    Som man så tycker jag att det är lite klurigt att tacka feminismen. Visst har den gett mig saker, men den är också inte riktigt till för att ge mig saker (och framför allt är den lika mycket för att ta saker från mig!), och jag tycker att det är viktigt att jag som man inte står och säger vad feminismen är eller borde vara.

    Med det sagt så tycker jag att feminismen har hjälpt mig att utvecklas och fortsätta utvecklas till en mindre arslig person än jag annars skulle ha varit. Den har också gett mig mycket bättre möjligheter att knyta an till mina egna känslor och till omvärlden och att se mig själv i ett större sammanhang, både de bra grejerna och de dåliga grejerna. Men inget av detta är något som kommer som något anonymt paket på posten, utan det handlar om en kombination av träning och teori och främmande perspektiv från aktiva feminister på världen och på mig själv.

    Utan andras infallsvinklar, kritiska kommentarer och analyser skulle jag aldrig komma långt!

  • K skriver:

    Jag tackar feminismen för att jag fattat att det finns ett värde i att vara kvinna också. Jag tackar feminismen för att jag insåg att det var pga patriarkatet jag har mått dåligt av hela livet. Jag tackar feminismen för att jag vågat stå upp mot alla idiotiska män som finns i min vardag

  • Klara skriver:

    Jag tackar bl.a. för att jag fattar varför min relation till mamma och pappa ser så olika ut. Numera värderar jag min relation till mamma så mycket högre, och inser att anledningen till att hon aldrig haft tid eller råd för att ta mig på bio, museum och restauranger är för att hon lagt sin tid och pengar på att laga mat till mig och byta blöjor. Tidigare berättade jag gärna för folk hur mycket jag äälskade min pappa och jag hade alltid fantastiskt roligt varje gång jag träffade honom. Nu vill jag snarare kalla det för ett billigt popularitetsknep samtidigt som han slapp allt verkligt ansvar. Kommer ihåg att jag undrade varför jag, samtidigt som jag gillade min pappa mer, alltid grät ut och visade de större känslorna för mamma. Fattar i dag att det finns ett så mycket starkare band mellan oss, tack vare alla de vardagstimmar hon spenderat med mig och det ansvar hon tagit.

  • Susanne skriver:

    Jag tackar feminismen för att jag idag, i mogen ålder kan höja rösten och säga ifrån, nedifrån mellangärdet, när något behöver åtgärdas (hemma, på jobbet, ute på
    stan). Det definierar vad feminismen betytt och betyder för mig. Kvinnor nu och såna som gått före oss och kämpat hårt för att få lov att höras. De och ni är mina förebilder. Att våga vägra vara tyst. Att ha ett samtal med chefen utan att rösten blir liten och snäll och ickekrävande, tyck om mig snälla, reta er inte på lilla mig. Att säga ifrån när någon trakasserar, mig eller andra. Att häva upp sin röst på möten. Att stå för vad man sagt och våga framhärda. Utan rösten som feminismen hjälpt mig känna är min rättighet, min egen, okränkbar, hade det inte varit möjligt. Så jag tackar för att feminismen gett mig rätt till en egen, stark och klar röst, som jag använder som jag vill utan att be någon om lov.

  • laxsill skriver:

    Jag tänker på ett sätt som Albin, att jag kanske inte borde tacka feminismen för vad den ger mig (samtidigt som jag precis som Albin lyckats bli lite mindre av ett kräk). Men jag tänker ändå att det verkligen finns en sak jag helt ärligt kan tacka feminismen för: när jag ser smärtan hos kvinnor runtom mig, och när jag tänker på hur mycket smärta kvinnor i min närhet har upplevt i mitt liv, så kan jag iallafall nu bära en vision av att det inte måste vara så, att vi kan förändra det. Och det hoppet betyder mycket och driver mig att kämpa ännu hårdare.

  • Ellen skriver:

    Jag har feminismen att tacka för att ha fått så mycket mer förståelse för mig själv och samhället och relationen däremellan och mina relationer till andra…. och att jag blvit snällare mot mig själv och vill mig väl på ett medvetet sätt.

    Tycker den här gamla Wiehe visan passar så bra in på dig och det du gör, så den får du tillägnad av mig:

    http://www.youtube.com/watch?v=t28oDzVhQw8

  • Mella skriver:

    Feminismen har fått mig att sluta hata mig själv. Innan, när jag tänkte tillbaka på min barndom och tidiga tonår, så kände jag ett så starkt hat mot mig själv att jag ibland faktiskt slog mig själv hårt i ansiktet, flera gånger. Nu är det längesen det hände. Nu kan jag tänka tillbaka på mig själv som barn och känna kärlek och ömhet inför den lilla tjejen, för nu förstår jag att det inte var hennes fel. Det gör fortfarande ont att minnas, men någon skuld känner jag inte.

  • Kicki skriver:

    Jag har feminismen att tacka för att jag fortfarande lever. Utan en feministisk analys hade jag gått under för länge sedan. Som ensam tjej i destruktiva och oerhörda machosammanhang är feminismen det som räddat mig. Tack feminismen.

  • Anonym skriver:

    Jag har förstått att jag inte är ensam. Att få veta att mina erfarenheter delas av många andra kvinnor, och vetskapen om att det är en del av ett större mönster, har gjort att jag slutat beskylla mig själv för allt jag blivit utsatt för.

    Jag förstår nu att ingen har rätt att använda min kropp. Jag förstår hur sjukt det är att jag sett mig själv som skyldig till de våldtäkter jag blivit utsatt för. ”Jag sa visserligen nej flera gånger, men jag kanske inte sa det tillräckligt högt? Tillräckligt argt? Han kysste ju mig faktiskt, då var det nog ingen våldtäkt.”

    Jag har slutat hata min kropp. Jag har kunnat sluta svälta mig själv. Jag skäller ut folk (istället för att skämmas som tidigare) när de antyder att jag kanske borde gå ner i vikt. Jag har en stolthet jag inte hade innan.

    Jag kan gå ut utan smink. Jag förstår nu att jag har rätt att göra det. Det må låta helt sjukt, men jag trodde förut att jag var så ful att jag inte hade rätt att utsätta folk för mitt ansikte. De känslorna kommer från högstadiet, då alla killar skydde mig som pesten och hela tiden talade om för mig hur ful jag var. Jag förstår nu att de har fel, och jag förstår varför de gjorde så. Ja, över lag kan jag säga att det är det bästa feminismen gett mig, verktyg för att förstå.

    Jag har rensat ut de män ur mitt liv, som konstant försökte trycka ner mig, som bara gillade mig så länge jag fogade mig efter deras idéer. Jag är inte skyldig dem något.

    Är så väldigt glad att jag hittat tillbaka till feminismen, och jag har bland annat dig och din blogg att tacka för det. Jag hittar så mycket styrka här. Tack!

  • Ingrid skriver:

    Typ allt!

    Mitt värde. Insikten om att det är patriarkatet som föder och gödslar mitt självhat, och makten att se strukturerna både externt och internaliserat i både mig och alla kvinnor omkring mig. Den har gett mig styrka att utifrån dessa insikter känna ett värde, och därmed vågar jag nu säga vad jag tycker, säga emot. Stå emot.

    Uppmärksamma att jag själv deltar i både patriarkatet (internaliserat) och i andra privilegiekategorier (vit, hetero, medelklass, intellektuell osv). Ödmjukheten inför andra och viljan att förändra. Säkerheten i att jag har rätt att tjafsa, bråka, uppmärksamma och reflektera om mäns maktbeteenden, hur mycket de än hatar det.

    Älskar feminismen så djupt.

  • Agnes skriver:

    En aktuell sak som feminismen har gett mig är att jag har en sund sexuell relation, där jag känner mig trygg och har det bra tillsammans med personen ifråga. Jag är glad att jag, nu efter många år, insett vidden av att ligga med personer som en mår bra av att vara med och som respekterar en och som en tänder på! Det kände jag inte förut. Tack feminismen.

  • Emma Hå skriver:

    Den viktiga insikten om att den förtryckta gruppen har tolkningsföreträde har förändrat mig enormt, både när det gäller patriarkatet och andra strukturella förtryck, som rasism.

    //Emma Hå

  • Clara skriver:

    Jag har insett att en stor del av mitt självhat beror på patriarkatet. Den sorg jag kan känna när jag känner mig ful eller när någon annan kvinna är vackrare än mig lindras lite när jag inser att det inte bara är mitt eget fel att jag känner så. Hade det inte varit för feminismen så hade jag nog aldrig gjort slut med min partner som förtryckte mig. Jag hade levt med att tro att allt jag utsätts för beror på mig själv. Sexuella trakasserier och övergrepp hade bara fått mig att älska de ”snälla männen” ännu mer, jag hade sökt ännu mer bekräftelse och trygghet i de männen som inte våldtar och trakkaserar. Undermedvetet hade jag tänkt att det vore naturtillståndet för män att utnyttja kvinnor sexuellt och de männen som inte gör det är så snääälla, fast det borde vara en självklarhet att inte vara en idiot.

  • Feminism skriver:

    Tack feminismen! För att jag änligen har insett att jag får säga nej om något känns fel, och att mitt nej räcker, jag behöver ingen anledning. Tack för att jag har förstått att jag inte måste vara fin. Tack för att jag förstår hur allt hänger ihop, mina känslor och beteenden, andras känslor och beteenden. Tack för att jag hatar mig själv mindre. Jag älskar dig.

Lämna ett svar till K Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv