Etikett: altruism

Myten om utanförskapet.

UnderbaraClara har skrivit ett inlägg om hur dåligt hen tycker att det är med politik som utgår ifrån plånboken. Hen skriver:

Jag röstar inte på det jag tror är bäst bara för mig. Villaägare med bil som driver företag – det är inte ett representativt utsnitt av befolkningen. Som tänkande varelse måste jag ju kunna se på samhället utifrån och försöka se vad som är bäst för andra människor? Människor som kanske inte är nog många för att själva kunna påverka politiken med sina röster. Men som kan vara värda att ta hänsyn till ändå. Man kan rösta i solidaritet med fattiga och utförsäkrade.

Och det är ju fint och så, att inte bara tänka på sig själv.

Men, när en skriver såhär som UnderbaraClara gör, så bygger en på klyftan mellan vi och dem. En klyfta som moderaterna bygger stora delar av sin reklam på. Vi som är inne i värmen, i innanförskapet, som tjänar på den borgerliga politiken. Och så dem, de fattiga, invandrarna, de utförsäkrade, de som förlorar på borgarnas politik.

Sanningen är att även UnderbaraClara förlorar på borgarnas politik. Även hen förlorar på att välfärden rustas ned, för risken att hen kommer behöva den är mycket stor. Få människor har ekonomiska resurser för att själva kunna ersätta den välfärd som vi förlorar i och med den borgerliga politiken. På sikt kommer de extra hundralapparna i plånboken inte att betyda någonting, eftersom den typen av skattepolitik moderaterna för minskar löneutvecklingen. Resultatet: lika mycket, eller mindre, i plånboken och sämre välfärd.

Den här fina fina altruismen som så många trycker på har en bitter eftersmak, för den bygger på en idé om politiken som värlgörenhet. Om att en ska bry sig om andra för att en är snäll, inte för att ens eget öde är tätt förknippat med deras. Det är spklart fint att folk bryr sig om andra, men det är inte det som kommer övertyga folk om att börja rösta för progressiv välfärdspolitik. De allra flesta röstar på det alternativ de upplever sig tjäna på, och Alliansen har gjort ett oerhört bra jobb med att få många att uppleva att de ingår i den grupp som sägs tjäna på moderaternas politik, alltså de som får extra i plånboken. De har marknadsfört ”utanförskapet” som det stora problemet i samhället, som en grupp människor som är på förhand definierade och inte en grupp de allra flesta riskerar att hamna i om det vill sig illa.

UnderbaraClara spär på myten om att det finns en ”medelklass”, en ganska stor grupp människor som faktiskt tjänar på moderaternas politik, genom att mena att hen själv ingår i den. Och ja, så är kanske fallet nu, men moderaternas politik leder till att även UnderbaraClara tvingas in i en svår balansgång, ty den leder till att det inte finns lika mycket som kan fånga upp hen om hen faller. Även i UnderbaraClaras liv kommer det komma dagar då hen behöver nyttja det vi byggt upp tillsammans, och då handlar det inte längre om de som har det sämre än hen själv.

Det är viktigt att vara ödmjuk för att hur medelklass en än är, så är en inte oberoende av samhället. Jag tror att det är viktigt att inse att även om det går bra nu, så är risken att det kommer en dag då det inte gör det längre stor. En dag då du kommer att behöva andra. En dag då du kommer att behöva ett fungerande sjukförsäkringssystem där du slipper utsättas för förnedring, en vård där du får hjälp och så vidare.

Alla människor försöker tillgodose sina intressen, men vissa gör det på ett vidrigare sätt än andra.

Ibland talas det om egoism och vad egoism och altruism är. Vissa människor försöker driva ståndpunkten att allt mänskligt agerande på ett eller annat sätt är egoistiskt, alltså något en gör främst för sin egen skull.

Jag tänker på ett seminarium jag hade med ett gäng ekonomer där de framförde precis denna tes. Seminarieledaren drog sedan ett exempel med buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva. Hur skulle de förklara detta utifrån den här teorin? Klassen blev helt tyst, det gick inte att foga in i deras teorier om egenintresse. Som politisk aktivist hade jag inga problem med att förstå hur en kan hålla ett ideal så högt att en är villig att dö för det, även om jag tycker att det är meningslöst att i pacifistisk anda tända eld på sig själv. Det märktes dock tydligt att det var svårt för de närvarande ekonomerna att greppa vilka krafter det är som är i rörelse.

Visst kan en hävda att även att hålla ideal högt handlar om egenintresse, kanske någon slags egoistiskt bekräftande av den egna personen. Det kan hända att en på något slags abstrakt plan kan fastslå att allt i grund och botten handlar om egenintresse, frågan är vad det säger oss om samhället och om politik?

Såsom denna ”insikt” brukar användas brukar det vara frågan om att alla handlingar på sätt och vis är lika goda eftersom alla handlingar drivs av egoism. Då spelar det ingen roll om en är vänsteraktivist eller om en lever på att exploatera andras arbetskraft, för det grundläggande motivet är fortfarande detsamma.

Jag tycker att idén om att politiska ideals giltighet skulle avgöras av någon slags bakomliggande ”ond” eller ”god” intention är märklig, speciellt då jag inte riktigt anser att det finns ”onda” och ”goda” människor. Det är väl ändå hur en viss politik påverkar samhället som måste räknas? Jag är helt med på att människor drivs av egenintresse, men jag ser också att vissa människors egenintresse skadar andra jävligt mycket mer än andras.

Jag tycker inte att alla människors egenintresse är lika mycket värt. De människor som med hjälp av ojämlika egendomsförhållanden skor sig på andras arbete har ett intresse i att kunna fortsätta göra det, och de människor vars olycka det profiteras på har ett intresse av att detta upphör. För mig är det självklart mer legitimt att de som vill att deras olycka ska upphöra har en större ”rätt” att driva igenom sitt egenintresse än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka.

Men det handlar inte om någon idealistisk ”god” position, det handlar om en politisk kamp. Det handlar inte om att plocka fram några slags moraliska ideal som sedan ska gälla för alla, utan det handlar om att se att det finns en konflikt i samhället och sedan alliera sig med den sida vars anspråk en tycker är mest legitima, eller troligare: vars anspråk en själv delar.

Människor som försöker resonera sig fram till vad som är evigt ”rätt” och ”fel” när det kommer till moral och politik kommer att hamna i en återvändsgränd, för i grund och botten handlar det inte om vem som är mest egoist och inte utan om intressekonflikter. Alla människor försöker tillgodose sina intressen, det är bara det att vissa människor gör det på ett jävligt mycket vidrigare sätt än andra.