Jag har tänkt lite på det här med begär och vad en kallar sig, specifikt angående en diskussion om bifobi som har blossat upp. Jag tänkte försöka ge min syn på saken, men jag är ganska kluven i frågan så jag tar gärna emot andra tankar.
För ungefär ett och ett halv år sedan så började jag för första gången fundera på frågan om jag var heterosexuell. Detta kom sig av att en person ifrågasatte mig när jag påstod att jag var det. Jag tänkte; jag har varit i relationer med män, jag har haft sex med män, alltså är jag heterosexuell. Helt enkelt; jag har levt som om jag vore heterosexuell, och därför är jag det. Mina erfarenheter blev i sig determinerande för framtida val. Eftersom människor i min omgivning alltid utgått från att jag var heterosexuell så valde jag att agera på begär jag kände inför män, de avvikande erfarenheterna jag trots allt hade skyfflades undan till ”tonårsfas”. Och eftersom jag agerade på dessa begär så blev antagandet om att jag ”var” heterosexuell mer och mer etablerat.
Sedan funderade jag lite på det här med begär, och kom underfund med att jag inte bara kände begär mot män. Men det kändes konstigt att kalla min bisexuell eftersom jag inte hade någon praktisk erfarenhet (som jag kunde placera in i något fack i alla fall). Jag visste att det var en möjlighet att jag kunde känna begär för kvinnor, men jag hade inte följt dessa begär och hade därmed ingen aning om vad de skulle innebära. Under en period var jag väldigt förvirrad. Jag visste att jag vantrivdes i relationer med män, men jag hade ingen erfarenhet av något alternativ.
När jag säger att jag ”blivit” lesbisk så menar jag inte att jag trollat fram ett begär från ingenstans, jag menar att jag har gjort ett visst tankearbete och vissa val som har lett fram till att jag nu är i en relation med en annan kvinna. Anledningen till att jag kallar mig just lesbisk och inte bisexuell är att jag inte har några planer på att vara i relationer med män. Detta kan såklart ändras, men nu är det så jag känner. Precis som att jag innan kallade mig hetero för att jag inte såg relationer med kvinnor som en praktisk möjlighet i dåläget. En skulle väl kunna säga att jag varit bisexuell hela tiden, eftersom jag bevisligen kan känna begär för såväl kvinnor som män, men för mig är det mer meningsfullt att prata om mina relationer på det här sättet.
Heterosexualitet för mig är mer än vem en känner begär för, det är ett sätt att organisera sitt liv och framförallt ett sätt som samhället organiseras på. När jag pratar om ”heterorelationer” är det inte specifika relationer jag pratar om, utan snarare detta sätt att arrangera relationer på en samhällsnivå. Anledningen till att jag använder begreppet ”hetero” är att jag ser det som en större grej än bara sam-/olikkönat begär. Jag tänker inte att en person i en heterorelation nödvändigtvis ”är” hetero. Jag var inte hetero när jag var i relationer med män, lika lite som jag ”är” lesbisk nu. Jag ser det som en fråga om hur jag för tillfället organiserar mina relationer snarare än någon essentiell identitet jag har.
Jag tänker att det i det här samhället finns en generell tendens att ge det kvinnor gör med varandra mindre värde, så även relationer. Därför blir det lätt så att en person som känner begär till såväl kvinnor som män blir sedd som hetero ”egentligen”, men att denne typ experimenterar lite. Jag tänker mig att detta också kan fungera förtryckande åt andra hållet, typ att kvinnor som har relationer med bisexuella kvinnor blir rädda att de ska bli bortvalda för en man och därmed ägnar sig åt kontrollerande beteende. Jag tänker att det hänger ihop med monogaminormen; att om en är i en relation med en person så är det bara den personen som räknas och inte ens andra begär. Och eftersom relationer struktureras kring kön så anses det alltså givet att personen som ingår i relationen har ett begär som riktas exklusivt till människor av det könet.
Det finns också en idé om att begär måste vara binärt könat, alltså att en måste tända på antingen män eller kvinnor och att de som är bisexuella är förvirrade. Jag tänker att om det inte vore för den här idén så skulle jag absolut ha släppt fram mina begär mot kvinnor tidigare, så på det sättet kan jag absolut se att bisexualitet förtrycks.
Jag tror att det är så att om jag levde i ett samhälle där kärleksrelationer inte strukturerades kring kön så hade jag varken kallat mig lesbisk eller hetero eller bisexuell, för jag tror inte att begär är kopplat till kön ”egentligen”, utan ser det som en samhällelig konstruktion. Jag tänker mig att det blir viktigt att hävda sin position som just en människa som ingår i en samkönad relation extra tydligt just för att det annars lätt utgås från att en inte hyser eller agerar på den typen av begär ”egentligen”, utan att det mest är något en säger. Jag kan se hur detta är problematiskt.
Att tvingas ”välja” om en ska vara i samkönade eller olikkönade relationer tänker jag mig är något som görs för att människor ska välja att agera på sina olikkönade begär, vilket är ett upprätthållande av heteronormen och därmed patriarkalt. Jag tänker på en kommentar jag läste där en man skev typ ”ni lesbiska kvinnor kommer aldrig att hitta någon pojkvän”. Detta kan tyckas skrattretande, men jag tycker ändå det sätter fingret på något; det personen vill få fram är att kvinnor som är med kvinnor blir ”döda” i patriarkatets ögon, de bli borträknade. Och därför blir det också läskigt att agera på begär inför andra kvinnor, för att en är rädd att uteslutas ur heterosexualiteten. Det är i alla fall så jag har känt när jag har funderat på begär jag känner inför kvinnor, jag är rädd att uteslutas från det etablerade (heterosexuella) samhället och att jag sedan inte ska ha någon väg in igen. Det var troligen detta som gjorde att det tog så lång tid för mig att utforska dessa begär.