Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.
Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.
För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.
Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.
Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.