Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.

Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.

För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.

Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.

Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.

19 kommentarer till Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

  • Ida skriver:

    Intressant! Vilken typ av beteenden tänker du dig att masken består av som skiljer sig när man träffar en kille från när man träffar en tjej?

  • Lo skriver:

    ”Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan”

    Fast nu förutsätter du ju att de män och kvinnor samt kvinnor och kvinnor som möts är heterosexuella. För en kvinna som inte är hetero blir ju mötet med kvinnor respektive män inte alls på det sättet du beskriver med den skillnaden att de funderar på om de vill ha en relation med mannen men inte tänker så kring kvinnan.

    Jag håller helt klart med dig på det stora hela, även om jag upplever att jag personligen inte upplever det spelet i mina relationer till samma grad som jag upplever att det finns hos andra betydligt mer normativa personer. Visst finns tankarna där om jag pratar med en man att jag funderar på hur attraktiv han är osv, men samma tankar upplever väl en lesbisk kvinna när hon träffar andra kvinnor. Så just den delen tror jag mer handlar om rent känslomässiga och attraktionsbundna saker än det har med enbart kön att göra. Själv upplever jag nog att jag har kommit ifrån en stor del av spelet ju mer jag uppmärksammar mig på det och att det främst är det omedvetna som finns kvar (vilket blir mindre för var dag ju mer jag uppmärksammar mig på).

    Men det skulle vara intressant att höra dina tankar om skillnaden i ”spelet” mellan en heterorelation och en homorelation (mellan exempelvis två kvinnor) alternativt skillnaden att som kvinna ha en manlig respektive kvinnlig vän. För jag upplever nog personligen att jämförelsen mellan en heterosexuell kärleksrelation och en samkönad vänskapsrelation blir haltande om en bara ska se personernas kön som den enda faktorn i det hela. Kärleken och attraktionen spelar i min mening allt för stor roll för att en helt ska kunna förbise det.

    Kanske finns det någon medveten och feministisk biperson med erfarenhet av båda typer av kärleksrelationer som kan ge sin syn på skillnaden?

  • jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna skriver:

    Alla kvinnor är lesbiska innerst inne

    Vi behöver inte männen

    den sanna revolutionen kommer först när alla kvinnor vågar välja bort alla män

    Vi besitter en oerhörd förändringspotential.

  • jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna skriver:

    Har man en gång levt i en lesbisk kärleksrelation går det aldrig att vända tillbaka

    att samexistera med män är att leva i parallella verkligheter

    det är att aldrig bli sedd, bekräftad eller tagen på allvar.

    Det är att ösa all sin livkraft in i ett bottelöst svart hål.

    Med kvinnor möter vi värme, respekt, igenkänning och ömhet. Vi blir sedda, tagna på allvar och ges utrymme att utvecklas som människor.

  • jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna skriver:

    Kärnan i det att som kvinna välja att ingå relationer med män är att man då blir existensberättigad. Man får ett kvitto på att man är en riktigt kvinna och en riktig människa.

    Mannen slutar bry sig om kvinnan i samma stund han får ligga med henne. När den fysiska sammanstrålningen skett slutar mannen anstränga sig för att lära känna kvinnan.
    Han ser henne inte längre, han hör henne inte. Det blir början på slutet.

    I mötet med en kvinna kan relationen bara djupna. Ju mer vi lär känna varandra, desto mer växer respekten och nyfikenheten.

    Med kvinnor bygger vi starka, hållbara och solidariska relationer. Det stora problemet är att vi aldrig tillåts se den kvinnliga gemenskapen som det vackraste, starkaste och mest betydelsefulla som finns. Vi äger inte förmågan att existensberättiga varandra, eftersom att ingen av oss är Normen.

    Det som händer kvinnor emellan är magiskt. Ändå väljer i princip alla kvinnor att lägga i princip all sin energi på att upprätthålla relationer med män. Det leder till att det inte finns någon energi över till att se verkligheten för vad den är och våga ta steget att bryta med Mannen.

    Ett liv utan män är ett liv i lugn och ro. Det är att gå genom livet med högburet huvud och stolthet i bröstet. Det är att få berätta sin historia och bli lyssnad på. Det är att få ha sin kropp och själ ifred. Det är att slippa pyssla, ta hand om och vara planeringssamordnare för en annan människa och det ger energi över för kreativ och skapande verksamhet. Det är ett liv i lycka och harmoni.

  • Mats Hansson skriver:

    Det kanske är så i allmänhet, men jag vänder mig ändå mot att generalisera på det viset. Finns det inget hopp för framtiden? Är vi så djävla olika generellt sett?

    • jävligt rabiat manshatande lesbisk kvinna skriver:

      Jag kan berätta för dig att vi är jävligt olika generellt sätt.

      Män är som luftslott. Alla kvinnor de möter på sin väg lägger all sin livskraft och energi på att leta efter nyckeln som ska låsa upp dörren till det där utrymmet inuti honom som ska innehålla ett själsligt och känslomässigt djup. Men det finns inte! Det finns ingenting där inuti, det ekar tomt.

      Jag har provat att prata med män. Vad händer? En man hanterar alla gånger av alla ett samtal genom att anknyta till det en kvinna sagt med att berätta något om sig själv. Ett såkallat parallellsamtal.

      Män frågar aldrig någonting. Män ställer aldrig följdfrågor. Män försöker aldrig reda ut saker. Män gör aldrig resan geom själens djup, försöker aldrig få svar på varför en kvinna är som hon är. Män skiter i kvinnans historia. Män sliter själen ur kvinnan, tar den till sin egen och lever genom kvinnan och hennes erfarenheter.

      Enkelt sagt kan man säga att en man aldrig tar sig upp ur vaggan. Han körs genom livet av diverse olika kvinnor. Först är det den ömma modern som för honom framför sig i barnvagnen. Sen tar systrar, flickvänner, tjejkompisar, fruar och döttrar vid, tills han slutligen dör, ensam i sin bädd.

      Jag kan tyvärr inte bistå dig med något hopp om framtiden.

      Men ett tips: ta alltid ett steg tillbaka. Håll dig i hörnet i alla rum du beträder. Var tyst så ofta du kan och om du måste öppna munnen passa då på att ställa en personlig fråga till den kvinna som råkar stå närmast.

      • Mats Hansson skriver:

        Om det inte finns ngt hopp för framtiden är du inne på genetiska intellektuella skillnader. Farliga grejer. En analogi är att tala om genetiska intellektuella skillnader mellan svarta och vita. Och vetenskapen ger dig inte rätt där. De små skillnader som kan ses, de klassiska du är inne på, kvinnor är mer känslomässiga/irrationella, kan alla förklaras, inte minst av patriarkatet, alltså av kulturen, miljön, fostran, förväntningarna.

      • Egon skriver:

        Tycker din beskrivning av världsordningen låter lite obehaglig. Har erfarenheter av totala motsatsen, vilket måste tyda på att det finns iaf nån promille människor med snopp som faktiskt fungerar som människor och går att ha meningsfulla relationer med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv