Etikett: patriarkal mask

En början på något.

Tittade runt lite bland utkasten på datorn och hittade denna, om det här med manshat. Säg gärna vad ni tycker.

Livet i det här samhället är, i bästa fall, en ändlös strävan att nå människan inne i mannen. Kvinnor försöker på alla vis nå denna människa. De ingår relationer med män, de pratar om känslor med män, de ber män förklara hur de tycker och tänker och känner.

Att vara kvinna i det här samhället är att vara dömd till det sisyfosarbete det innebär att försöka nå människan inne i mannen. Kvinnor lär sig att längta efter män, att ständigt söka sig till män, i hopp om att kunna komma i kontakt med människan där inne. Den mytomspunna människan, den som bara den skickligaste av kvinnor kan nå. Vi lär oss att vi måste vara perfekta kvinnor för att kunna nå människan i mannen. Vi lär oss att själva spela med i mannens spel, själva ta på oss en patriarkal mask och göra oss till kvinnor, för att nå människan.

Det sägs till oss manshatare att vi ska sluta fokusera på masken, det finns ju en människan därunder, men så länge masken täcker över denna människa så kan vi inte nå den. Vi kan inte ensamma stå för mänsklighetens humanism, det vore att göra våld på oss själva, att acceptera förtrycket för att det inte är det som är mannens egentliga essens. Vi kan inte se män som människor innan de kastat sina patriarkala masker och framträder som sådana.

Det vi måste inse är; det finns ingenting där. Det finns ingen människa inne i mannen så länge han envisas med att vara man, ty en kan inte samtidigt göra anspråk på att vara man, en patriarkal förtryckare som har makt över ickemän, och en människa. Det enda sättet en man kan bli en människa är att sluta vara man.

Men mannen kommer inte på eget bevåg sluta vara man, och det enda sättet att nå människan inne i mannen är att förstöra mannen. Att sparka sönder hans ruttna ansikte bara för att upptäcka att det är en mask. En patriarkal mask. På samma sätt måste vi krossa våra egna masker, ta av oss dem och kasta dem i marken, stampa på dem, för att kunna träda ur dem, för att kunna mötas som människor.

Men för att kunna krossa den patriarkala masken, för att kunna mötas som människor, så måste vi först mötas som män och kvinnor. Men inte som män och kvinnor i kärlek, utan som män och kvinnor i hat. Vi måste mötas som män och kvinnor på ett slagfält. Vi måste krossa männen som män, som fiender innan vi kan acceptera dem som våra vänner, som människor. Manligheten, mannen, måste krossas, för att människan ska kunna framträda.

Det hat vi känner mot män, mot manligheten, springer ur en kärlek till människan. Hatet kommer ur en längtan att kunna mötas som människor, ur en längtan att krossa den patriarkala masken, befria människan bakom mannen från sitt ruttna manliga ansikte.

Om den patriarkala masken och sökandet efter genuin kommunikation.

Jag fascineras ofta av vilken otroligt dålig kommunikation människor verkar ha i sina kärleksrelationer. Att den relation som ska vara den absolut mest betydelsefulla, mest nära och öppna ofta är den som präglas av mest falskhet och spel. Istället för att känna tillit och öppenhet med sin partner verkar många snarare jobba med att försöka spela ut varandra.

Jag tänker att när män och kvinnor träffas gör vi det primärt som könsvarelser, i andra hand som människor. Kvinnor och män träffas som kvinnor och som män, inte som individer. Innan en kan fokusera på att samspelet funkar mellan en som individer så ska en fokusera på hur en förhåller sig till varandra som könsliga varelse, alltså huruvida en är attraherad av den andra, kan tänka sig att ha en relation med denne och så vidare. Jag tänker att det här sättet att mötas på skapar otroligt mycket falskhet, det blir liksom som en könad mask som vi sätter på oss. Denna falskhet finns inte på samma sätt när det kommer till relationer enbart kvinnor emellan (vet inte hur det är med mäns inbördes relationer, har aldrig erfarit dem), men detta inte sagt att masken inte kan förekomma där också. Jag upplever att det är mycket lättare att få en omedelbart genuin kommunikation med en kvinna än med en man.

För mig handlar feminism mycket om att kunna ta av den här masken, om att kunna möta alla som människor. För att kunna möta folk som människor så behöver jag en analys av hur patriarkatet fungerar och hur det influerar relationer. Sedan jag fick lära mig mer om kvinnoförtryck i relationer så har jag haft mycket lättare att konfrontera min partner med mina känslor, eftersom jag inte längre upplever det som något skamfullt och som jag måste dölja. Jag försöker idén om att jag måste visa upp en kvinnlig fasad, bära en könad mask. Det är inte alltid att det går, speciellt i början av en relation är det sjukt lätt att fastna i den där falskheten, eftersom det är så mycket osäkerhet som florerar, så mycket förväntningar som ska levas upp till och så vidare.

Jag tänker att det är så det blir när en skapar så mycket normer och förväntningar kring tvåsamhet och hävdar det som något av det finaste vi har. Det finns så mycket idéer om att det ska vara på ett visst sätt, om att människorna som ingår i det ska vara på ett visst sätt (som ”riktiga” män och kvinnor). Kärleken, som borde vara det område där vi kan släppa krav och prestation blir istället ett av livets mest inrutade och laddade.

Genom medvetenhet om könsroller och makt i relationer så kan en komma bakom masken, men det kräver att en först ser masken för vad den är; en patriarkal konstruktion. Det kräver att vi accepterar att det är svårt att mötas som människor och försöker se vad i vårt samspel som beror på detta. För att kunna komma bortom patriarkatet måste vi först och främst erkänna oss som produkter av det, annars kommer vi aldrig att kunna mötas på riktigt.