Etikett: heteromonogam

Mer om det heteromonogama projektet.

Jag fick en väldigt bra och intressant kommentar av Lo under mitt inlägg om det heteromonogama projektet som jag tänkte svara på:

Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).

Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..

Den centrala delen av det förtryck jag anser att kvinnor drabbas av är exploateringen av kvinnors reproduktiva förmågor, med vilket jag både menar förmågan att föda barn och den omvårdnad och det hushållsarbete som kvinnor ofta får stå för. Denna exploatering anser jag främst sker inom familjen/förhållandet/äktenskapet. Det är det jag menar med att det är där kvinnoförtrycket sker. Sedan sker det också exploatering av kvinnor utanför, till exempel i reklam/porr, i prostitution, i att kvinnor har lägre löner än män. Allt detta är oerhört problematiskt och viktigt att kämpa emot, men jag anser inte att det är den grundläggande exploateringen.

Det är klart att den heteromonogama relationen måste ses även ur en större kontext, och det är klart att det alltid är en växelverkan. I olika tider har kvinnoförtrycket sett annorlunda ut beroende på hur samhälle i övrigt ser ut, och i det borgerliga patriarkatet organiseras det kring äktenskapet och kärnfamiljen. Jag menar att äktenskapet och familjen är en samhällsinstitution i vilken kvinnoförtrycket äger rum.

Det handlar såklart inte om individuella val, utan det handlar om samhällsstrukturer. Allt i detta samhälle är ordnat efter kärnfamiljen som norm och det är hemskt svårt att leva utanför detta. Till exempel en sådan sak som att vi juridiskt ”äger” (har omvårdnad om/rätt till) våra barn och att det bara kan vara två människor som gör detta är en tydlig sådan grej.

Sedan är det såklart också så att kvinnor i högre grad görs beroende av just äktenskapet, bland annat genom att de tjänar mindre och oftare är de som får stå med ensamt ansvar eller den största delen av ansvaret om barn vid skilsmässa. För en kvinna kan det vara en oerhört dålig eller rentav omöjlig affär att skilja dig, vilket gör att det blir lätt att stanna i ett förhållande där det finns mycket förtryck. Många kvinnor som utsätts för misshandel har extremt dåliga resurser för att kunna ta sig därifrån, både mentalt och ekonomiskt. Det finns alltså en hel del materiella begränsingar för att dekonstruera sina relationer som är viktiga att ta hänsyn till, och som såklart är det som vi måste se till att lösa.

Men det finns också en ideologi kring heterorelationen som jag tycker är viktig att bryta. Anledningen till att jag tala om det förtryck som sker där är för att det ofta döljs i ett romantiskt skimmer, och det är detta skimmer som är ideologin. Även kvinnor som har alla ekonomiska resurser att leva utanför dessa relationer ingår ändå i dem, och det beror i min menings på den ideologi jag beskrev, den där kvinnor inte tilldelas en plats i samhället förrän de ingått i en heteromonogam relation, alltså blivit en mans egendom. Det är viktigt att också se denna ideologi och vad den gör med oss, för jag anser att den är en oerhört viktig del i att upprätthålla kvinnoförtrycket. Så länge vi klamrar oss fast vid romantiken så kommer vi att ha svårt att släppa detta kvinnoförtryckande system.

Jag tycker att det är jätteviktigt att jobba politiskt på en massa olika fronter, jag har bland annat precis gått färdigt en utbildning på kvinnojouren och planerar att bli aktiv där senare. Men jag tycker också att det är viktigt att jobba med sina egna föreställningar om vad en är ute efter och varför. Varför denna strävan efter att ingå i ett heteromonogamt förhållande? Varför denna strävan efter att ”stadga sig”, skaffa familj och så vidare? Sedan är det såklart i samhället som den stora förändringen måste ske, men att se sin egen del i det hela tror jag är viktigt för att förstå vad patriarkatet är och vad det gör med oss.

Det heteromonogama projektet.

Ibland skriver jag om vikten av att dekonstruera sina relationer. Jag vill hävda att detta är bland det viktigaste en kan göra som feminist.

Min syn på patriarkatet är att det har sitt ursprung i den så kallade privata sfären, alltså familjen, hemmet, relationer med vänner och partners. Det är i dessa relationer som skillnaden mellan män och kvinnors villkor blir som mest tydlig. I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader. I heterorelationer så blir vi bekräftade just som könsvarelser först och främst, i andra hand som människor. Det är också här frivilligheten kommer in, både kvinnor och män söker dessa relationer. Därför tror jag att det är viktigt att förstå hur kvinnoförtrycket sker här.

Jag anser att det är skapandet av kvinnor som kvinnor och män som män som är själva grundstommen i det patriarkala förtrycket. Även positiv bekräftelse som är könsbunden har en viktigt del i kvinnoförtrycket, och det är också en av de bitar som är allra svårast att bli av med eftersom kvinnor i regel längtar mycket efter denna bekräftelse. En kan säga att hela våra liv är en förberedelse inför att vi ska slutföras som könsvarelser i heterorelationen. Det heterorelationen erbjuder kvinnor är en etablerad plats i det patriarkala samhället, alltså platsen som en mans egendom, eller flickvän/sambo/fru som det så vackert heter. Om en inte ingår i dessa relationer blir en inte riktigt kvinna och då är det även svårt att någonsin bli människa, eftersom kvinnors plats i det här samhället är villkorad med att de först och främst ska förverkliga sig som kvinnor. Det är bara att se på synen på till exempel lesbiska, ogifta och barnlösa kvinnor, det är sådana faktorer som verkligen alltid kommer i vägen då en kvinna ska ta plats i offentligheten. Har hon inte förverkligat sig som kvinna så anses det vara ett stor problem och ett oerhört viktigt ämne för diskussion.

Jag lägger mycket energi på att försöka dekonstruera mina relationer, och jag anser att det har gett mig en väldigt stor förståelse för hur patriarkatet fungerar och hur det har påverkat mig. För mig är det uppenbart att det är den del som är svårast för mig personligen att lämna, och jag tror detta gäller för de flesta. Att sluta raka benen, sminka sig eller whatever en kan göra som en del i det internaliserade patriarkatet en ständigt bär runt på är verkligen ingenting är förhållande till detta. Det handlar om att kunna släppa sig själv som könsvarelse, sin dröm att vara kvinna, och därmed också drömmen om att han ska vara man.

Så hur gör en när en dekonstruerar sina relationer? Jag ser det som två parallella processer, dels en som handlar om att se patriarkala strukturer inom relationer och en som handlar om att betrakta relationerna som form. Att se patriarkala strukturer inom relationer är något jag skrivit mycket om, den heteromonogama relationen som form är det däremot svårare med. Jag anser att den heteromonogama relationen i sig själv är förtryckande, att den bygger på en patriarkal grund, samtidigt är det mycket svårt att frånträda denna mall för hur en relation ska se ut. Jag anser att även samkönade kärleksrelationer präglas av dessa normer, eftersom heterosexualiteten är norm så har den tillåtits diktera hur kärleksrelationer i allmänhet ska konstrueras. Det är inte heller konstigt att ett samkönat par väljer att anpassa sig efter dessa normer eftersom deras kärlek då kommer tas mer på allvar i det heterosexuella samhället. De kanske inte är man och kvinna, men de har i alla fall konstruerat sin relation utifrån denna mall.

Det jag anser är det viktigaste i det heteromonogama projektet är:

  1. Exklusivitet/ägande. Även folk som har öppna förhållanden håller sig ofta med någon slags exklusivitet, till exempel att den andra ska berätta om alla andra hen träffar. I mina ögon är detta inte så mycket att frånträda den monogama relationen som att flytta gränserna lite, något jag främst uppfattar som en formalitet utan särskilt stor betydelse ur ett feministiska perspektiv.
  2. Den romantiska kärlekens företräde. Den romantiska relation en har förväntas vara den viktigaste relationen en har under sitt liv, även om såklart relationer med vänner kan vara minst lika betydelsefulla. Vi är villiga att ”satsa” betydligt mer på att våra kärleksrelationer ska fungera, vilket jag menar hänger ihop med att de anses vara så samhälleligt viktiga.
  3. Isolation. Människor organiserar sina liv kring sina kärleksrelationer och väljer i regel att leva tillsammans med den person en har en romantisk relation till. Detta skapar isolation. Men isolationen sker även innan. Par förväntas ha ”egentid” och liknande på ett helt annat sätt än vad en förväntas ha med vänner.
  4. Projektet. Kärleksrelationer är på ett helt annat sätt än andra relationer ett projekt. En ”investerar” in sina relationer, en står ut med en massa skit i förhoppningen om att det kommer bli bättre i framtiden och så vidare. Jag vill hävda att detta sällan göra med vänskapsrelationer. I kärleksrelationer sysslar en också med gemensamma projekt i mycket högre grad, dels själva relationen men också till exempel barnskaffande, boende, hobbyprodukter, djur och så vidare. En äger saker gemensamt, planerar livet tillsammans och så vidare. Varför lägger så få samma energi på sina vänskapsrelationer?

Jag menar att det är viktigt att förstå dessa komponenter för att förstå hur en kan jobba emot patriarkatet. Det handlar inte om att en måste göra helt annorlunda, däremot ska en vara medveten om det. I vårt samhälle så är möjligheterna att leva normbrytande tyvärr mycket små, speciellt om en till exempel vill skaffa barn. För mig är det angeläget att inte bli fånge i detta, inte för att jag tycker att det är typ ”ofeministiskt” (vad är det ens för jävla ord att använda om kvinnors livsval, för guds skull) att göra det utan för att jag personligen inte vill leva så. Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att inte underkasta sig hela det heteromonogama projektet. Lösningen kan inte vara att en måste välja att ställa sig helt utanför, med alla de nackdelar det innebär, utan det måste finnas sätt för kvinnor att delta i det här samhället utan att delta i hela det heteromonogama projektet.