Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.
Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.
Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.
När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.
När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.
Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.
Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.
Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.
Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.