Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.
Vad är kärlek? Enligt mig är det en praktik. Kärlek är något en gör, inte en känsla en känner.
Att strö ord och löften som en inte kan hålla omkring sig tolkas ofta som kärlek. Ju större orden är, desto större är kärleken, oavsett om det finns någon förmåga att leva upp till orden eller inte.
När jag träffat människor som jag haft något speciellt med så har jag snarare känt ett behov av att vara försiktig i relation till dem. Jag har inte velat lova saker jag inte kan hålla, inte velat skapa falska förhoppningar, för jag vet att människor är sköra och att relationer är sköra. Jag har snarare velat visa kärlek genom mina handlingar; att finnas där, att ställa upp, att lyssna och ta till sig av vad de har att säga och hur de vill forma vår relation.
När jag konfronterat vissa med den uppenbara bristen på kärleksfullhet i deras sätt att förhålla sig till mig så har de kunnat svara med att istället övertyga mig om att de visst älskar mig ännu mer. Jag har tyvärr köpt det här många gånger, troligen för att jag själv gärna har velat att det ska vara sant. Som om dessa starka känslor i sig skulle kunna få mig att må bra och växa, som om det inte var deras praktik som var det verkligt värdefulla.
Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.
Jag önskar att män som inte varit kapabla att ge mig kärlek inte hade sagt att de älskade mig, för det fick mig att tro att det fanns något där bakom som jag ville kämpa för att få. De trodde att deras ”kärlek” var nog för att få relationen att funka, att de inte behövde fundera på hur de agerande gentemot mig, och de fick mig att också tro detta.
Jag tycker inte att den som betett sig okärleksfullt mot mig har någon rätt att säga att den älskat mig. För mig är det inte kärlek om en inte är kapabel att behandla mig med respekt, det är snarare objektifiering och ägandebehov som ligger till grund för den känsla som i folkmun kallas för ”kärlek”.
Numera är jag mycket försiktig med kärleksförklaringar, både att ge och ta emot. Jag vill att kärleken främst ska synas genom handlingar, inte lovas genom tomma ord. Sådant binder människor till varandra och ritualiserar lögnen som en del i relationen.
Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.
Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.
Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.
Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.
Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.
Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.
Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?
Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.
Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.
I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.
Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.
”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.
Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.
Så för att svara påfrågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?
Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.
För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.
Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.
Det har funnits män i mitt liv som har påstått att de älskar mig, men gång på gång i sitt agerande påvisat motsatsen. De har sagt att de älskat mig men de har inte behandlat mig på ett kärleksfullt sätt.
