Etikett: kommentar

Subtilt förtryckande kommentar.

Fick denna kommentar igår som jag tycker är intressant. Låt oss analysera den.

Hej.

Vi befinner oss i olika ändar av de flesta spektrum, i såväl politiska termer, som i strikt könstillhörighet. Och tycks tycka olika om det mesta.

Jag vill (dock) inte hacka på dig för dina åsikter, utan mest säga att jag tycker du verkar ha en fallenhet för tecknandet. Det såg riktigt bra ut. Med betoning på såväl riktigt som bra.

Se det som ett exempel på att man inte måste vara ett svin (eller ja, iallafall inte bete sig som ett) bara för att man är man och (om jag förstår dina resonemang om mina åsikter rätt;) både rasist och fascist.

Ta en timeout, stick ut och res ett tag och måla (eller fota) – jag tror ett break skulle göra dig gott. Inte minst i ljuset av sjukskrivningen.

Hälsar
Daniel

Ps.
Notera nu att inget av det jag skrivit syftar till att förminska dig eller dina åsikter – utan är en uppriktig hälsning, trots att den kommer från fiendens planhalva.

Personen ifråga inleder med att vi tycker olika. Sedan skriver hen att hen inte vill hacka på mina åsikter utan bara vara snäll faktiskt, för att sedan leverera en komplimang. Frågan här är: varför är det relevant för personen att positionera sig emot mig och mina åsikter när allt hen ville säga är att jag ritar fint? Jag lovar, det är helt okej att bara skriva det pang på, utan att berätta att vi tycker olika om saker och ting. Det är inte som att en komplimang betyder mer för mig bara för att den kommer från en meningsmotståndare.

Sedan berättar personen att hen är ett exempel på att en inte behöver bete sig som ett ”svin” bara för att en är rasist och fascist. För det första: som om det spelade någon roll. Det är ju inte som att jag vänder mig emot fascism och rasism för att företrädarna för dessa åsikter beter sig svinigt, utan för att det är två vidriga ideologier som skadar människor. För det andra: att bete sig svinigt är just precis vad den här personen gör.

Sedan får jag tipset att jag ska ta en ”paus” från att göra saker som den här personen troligen upplever som fel och hotfullt för att istället göra saker som är ofarligt för denne, alltså fota och måla. Personen kommer alltså in och tar sig tolkningsföreträde kring vad jag borde ägna min tid åt och vad jag mår bra av och tycker seriöst inte att hen beter sig som ett svin.

I slutet: en förklaring av syftet, som tydligen inte är att förminska mig eller mina åsikter, trots att detta är precis vad personen ifråga lyckats göra. Jag förstår inte vad det ska tjäna till att skriva att syftet är något särskilt när en gör precis motsatsen. Vill du inte förminska mig eller mina åsikter, gör det inte. Det är inte svårt. Men om en går in med inställningen att en är schysst som ger en ”komplimang” trots att en är en meningsmotståndare så går det väl inte så jävla bra helt enkelt.

Det är verkligen helt okej att ge komplimanger utan att berätta hur snäll en är när en gör det eller hur lite en håller med mig om mina åsikter. Det är också helt okej att inte ge någon komplimang om en inte kan hålla sig ifrån detta störiga beteende.

Tack och kommentarsmissöde.

Hej! Först och främst vill jag säga tack för all fin respons jag har fått på det här inlägget, och tack alla som hjälpt till att sprida texten. Det betyder så himla mycket att få det, speciellt när jag verkligen anstränger mig med en text och lämnar ut mig.

Sedan vill jag säga att jag tyvärr behövt radera en del kommentarer de senaste dagarna, som inte levt upp till kommentarsreglerna. Tyvärr verkar det som om några kommentarer har strukit med oförtjänt, så om du känner att det kan gälla din kommentar får du gärna skriva om den, eller åtminstone tänka att det inte är dig det är fel på.

Några kommentarer kommer jag att släppa igenom när jag orkar formulera svar på dem, eftersom jag inte vill låta dem stå oemotsagda.

Kommentarsmentalitet.

Läste ett inlägg hos Suhinina om det här med att bloggande försvinner alltmer till förmån för typ twitter (något jag för övrigt håller med hen helt om). I kommentarsfältet fann jag denna:

Twitter läser jag inte just pga av att jag inte kan kommentera och skriva precis på pricken varför någon har fel med mina 2000 tecken. Så bloggar är bättre, men tyvärr är bloggandet i sverige väldigt segt. Ingen vill debattera. Säger man något som inte håller med bloggens tema så blir man blockad snabbare än ett smart argument på Hanna L:s blogg.

Twitter är bara till för att få sina ryggdunkningar av liktänkande personer, det handlar också mer om politik än att ha roligt och vara rolig.

Den här kommentaren säger så mycket om mentaliteten hos vissa kommentarstroll. ”Debatt” är att ”skriva precis på pricken varför någon har fel”. För mig känns det som ett ganska… tråkigt och menlöst utbyte, om det ens kan kallas för utbyte. Jag är mycket mer intresserad av utvecklande av idéer. Någon som kanske håller med i vissa saker men har något att lägga till eller ifrågasätta, eller någon som är intresserad av att djupare förstå mina ståndpunkter.

Det är verkligen inte intressant att ha ”dialog” med sådana människor, det är som att snacka med en vägg som då och då öppnar sig och skriker okvädningsord. Det är i bästa fall otroligt tråkigt och i värsta fall kränkande och direkt obehagligt. Varför skulle jag vilja lägga mig tid på sånt? Varför skulle jag vilja upplåta utrymme åt sånt?

Om ens idé av att ha dialog med andra är att en ska skriva exakt varför de har fel så borde en inte bli särskilt förvånad när folk blockar en från sina bloggar. Det kan ju faktiskt vara så att en borde tänka över sig egen inställning till saker och ting, och inte bara klaga på att andra är mesar som inte vill släppa igenom eller besvara ens kommentarer. En liten tanke bara.

Kommentarsfältsdiskussion om objektifiering och preferenser.

I Lemoines kommentarsfält dök en intressant diskussion angående ett inlägg jag skrev för ett tag sedan där jag försvarar Sjödins rätt att på sin egen blogg som handlar om sex skriva om sina preferenser gällande kukstolek. Personen menar att eftersom jag har skrivit om att kvinnor måste få uttrycka sina preferenser kring kukstorlek i vissa sammanhang och på ett respektfullt sätt så har jag förverkat min rätt att säga något om penetrationsnormen.

Nej, det hänger såklart ihop. Men inlägget handlar inte om preferensen i sig utan om ilskan som uppstår då en kvinna beskriver sina preferenser i ett sammanhang med det uttalade syftet. Jag har inte heller några problem med att säga att jag själv har idéer om hur en kuk ska vara formad och vilken storlek den ska ha, under förutsättning att jag ska ha omslutande sex. Däremot kan jag se många sätt att ha sex på som inte inkluderar omslutning, om det nu skulle behövas. Det är dock tråkigt att dessa sätt att ha sex på är såpass osynliggjorda, vilket är det jag menar när jag kritiserar penetrationsnormen.

Och fick som svar:

Problemet ligger snarare i att kvinnors sexistiska eller könsnormerande uttryck i den mån de alls påtalas konsekvent (och könsstereotypt) bortförklaras som något oskyldigt, t.ex. i form av att de ”bara beskriver sina preferenser”, samt att alla former av strukturella analyser av beteendet ignoreras eller mörkas.

Att det sedan kan finnas sammanhang där det är rimligt att uttrycka sina sexuella preferenser är en annan sak.

Detta att kvinnors könsnormerande uttryck skulle beskrivas som oskyldiga kan jag inte relatera till. Jag tycker att det finns en omfattande problematisering kring hur kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer. Diskussionen kring kvinnors objektifiering av män går dock på lågvarv, och det enklaste skälet till det skulle jag säga är att kvinnor faktiskt objektifierar män i betydligt lägre grad än motsatsen inträffar. I vilket fall så svarade jag:

Du talar om sammanhang där det kan vara passande att tala om preferenser. Ett sådant sammanhang tycker jag är en blogg som handlar om sex, vilket är fallet jag behandlar i inlägget. Du kanske tycker annorlunda. Förklara i så fall gärna vad ett ”okej” sammanhang för kvinnor att tala om sina preferenser skulle vara. Att däremot sitta och snacka om mäns kukstorlekar, snacka om att män med små kukar etc är fula, äckliga osv skulle jag inte försvara och har inte heller gjort. Det tycker jag är osmakligt och objektifierande, precis som det hade varit om det drabbade kvinnor.

Jag förklarade i inlägget tydligt skillnaden mellan det som Sjödin gör och den typen av objektifiering kvinnor utsätts för, som jag givetvis tycker är fel även när män utsätts för. Om en man skrev en blogg liknande Sjödins som på et respektfullt sätt tog upp hens preferenser kring sex och kvinnors utseende så skulle jag inte ha några problem med det problemet är när personer attackeras, recenseras och så vidare för sitt utseende när det egentligen är ytterst irrelevant.

Det är väldigt viktigt att poängtera skillnader i hur det talas om preferenser. Till exempel i en forumträd om vad en föredrar för behåring av sin partners underliv så är det såklart lämpligt att diskutera just detta. Däremot kanske en inte ska kommentera alla bilder på människor en ser med hur attraktiva de människorna är. Det är inte relevant och det är objektifierande. En ska också i alla diskussioner undvika att vara hånfull eller förolämpa människor som ser ut på det sättet en själv inte föredrar. En kan säga ”jag föredrar kvinnor som rakar underlivet” men att gå steget från det till att säga ”kvinnor som inte rakar underlivet är äckliga” och fortfarande hävdar att en bara ”ger uttryck för preferenser” är otroligt märkligt. Som svar fick jag i alla fall:

Ett ok sammanhang är väl där de individuella skillnaderna är det centrala för diskussionen, inte bara ett sammanhang där sex diskuteras.

Även vad som betraktas som respektfullt skiljer en hel del beroende på könet hos den som beskriver preferenserna. Att som man beskriva en kvinnas eller kvinnors utseende eller egna preferenser kring dessa betraktas nästan aldrig som respektfullt utan ses snarare som en kränkning av dennes integritet, när en kvinna gör detsamma möts det inte med i närheten av den misstänksamheten och negativa attityden utan förutsätts på samma sätt vara oskyldigt eller t.o.m. att mannen/män bara ska ta emot.

Och svarade:

Eftersom det är Sjödin som driver bloggen och initierar diskussionen så får en väl tänka att det är just det hen beskriver i inlägget som är menat att stå i centrum. Vem menar du definierar diskussionen om inte hen själv?

Jag skulle i alla fall inte ha problem med det om det framfördes som Sjödin gör, det vill säga utan förolämpningar och liknande. Problemet är när människor pratar om att vissa saker är äckliga och liknande, eftersom det direkt stigmatiserar kvinnor som inte faller under deras preferenser. Jag har aldrig sett en man göra detta för att sedan bemötas med ilska, däremot har jag sett många män objektifiera kvinnor i helt opassande situationer och/eller kallat kvinnor som inte lever upp till deras preferenser för äckliga för att sedan försvara sig med att de ju ”bara sa vad de tyckte”. Ett sådant agerande är inte okej oavsett om det kommer från en man eller från en kvinna. Att jag själv inte sett et betyder såklart inte att det inte har hänt, men jag kan sluta mig till att det inte är jättevanligt. Om jag hade sett det så hade jag troligen försvarat mannen i fråga, för jag tycker att det är en orimlig sak att bli arg över.

Att män som berättar om sina preferenser skulle mötas med större misstänksamhet tycker jag verkar konstigt. Var och varannan tjejtidningar hur ju en spalt där män kan berätta om vad de gillar, vilket ses som helt normalt.

Den här idén om att det skulle vara mer okej för kvinnor än män att tala om sina preferenser är mig fullkomligt främmande. När jag ser mig om i världen så är de som talar om sina preferenser rörande det motsatta könet (förlåt för heteronormativitet, men ni fattar) nästan uteslutande män. För det mesta går detta obemärkt förbi, utom att något feminist reagerar. Ibland, som när någon lägger upp en jävla bild på en kvinna med hår under armarna från melodifestivalens publik och någon annan säger att hen ser ut som ”en fitta på tvären”, så blir många många människor arga. Men det är knappast ”samtal om preferenser” vi snackar om här, utan det är hets mot privatpersoner och brutal objektifiering, vilket såklart inte är okej oavsett vem som gör det eller vem som drabbas av det.

Kommentarstroll.

IMG_20130329_173408

En person jag blockade från kommentarerna för typ ett halvår sedan skriver fortfarande. Vad fan är dealen med det? Får hen någon pervers tillfredsställelse av att veta att jag eventuellt läser? Fattar inte hur en pallar vara så jävla påstridig när ingen av ens kommentarer går fram. Det är lite sjukt på något sätt. Antar att hen kollar bloggen typ 20 ggr varje dag för att hitta något nytt att bli provocerad av och slänga iväg sin svada. Jag är ledsen, men du kommer inte komma igenom.

En grej som är så kul med folk en blockar är hur de alltid bara ”så fort du får kritik tystar du den!!!!”. Nå, den som kollar mitt kommentarsfält ser att jag får en del ifrågasättande kommentarer som jag släpper igenom och dessutom svarar på. Ofta så har dessutom de jag blockat fått ganska många chanser att skriva innan jag väl tar beslutet (även om jag blivit hårdare på sista tiden).

Tycker det är så kul hur vissa människor verkligen inte kan se något annat skäl till att de blir utkörda än att jag generellt inte kan ta kritik från någon alls. Har ni ingen förmåga till självkritik över huvud taget? Är det verkligen så konstigt att tänka sig att det kan vara så att det är er individuellt jag stör mig på och inte alla som råkar ha en annan åsikt än jag?

Lägesupdatering.

Gårkvällen spenderades med att laga och äta vegansk mat med några slags hippies. Kom hem och upptäckte livlig kommentarsdebatt rörande mitt inlägg om Widerstedt, mycket intressant! Jag ska skriva mer om saken senare idag, jag lovar, för jag tycker att det är något väldigt talande för vår tid över det hela.

Jag ber om ursäkt om jag börjat bli mer otydlig och svårtolkad på bloggen på senaste tiden, ibland känns det så. Jag har inte riktigt orkat tänka på formuleringarna på det sättet. Försökte för övrigt fixa till kommentarsproblemet, fungerar det som det ska nu?

Väl rutet!

Fick en kommentar från Lovisa under detta inlägg som var väldigt bra angående att ta ansvar sitt privilegium och se sin egen roll i samhällsordningen utan att skylla ifrån sig. Tänkte dela med mig (hoppas det är okej Lovisa, skriv annars):

Som med rasism. Man kan säga hur mycket som helst att man inte är rasist, och jag tycker till exempel inte att jag är rasist. Dock att jag ibland gör eller säger saker som är rasistiska, helt enkelt för att jag inte vet bättre. För att jag är vit, och har blivit uppfostrad i att se vit som det normala och andra hudfärger som avvikande. Därför kommer jag, om jag inte jobbar aktivt med det, kalla beiga saker för hudfärgade och måla fler vita personer än svarta i mina porträtt och hänvisa till svarta människor som ”den svarta tjejen/killen” och inte den långa, svarthåriga, stortandade eller modemedvetna tjejen/killen som jag skulle sagt om en vit människa.

Så jag är inte rasist, jag ser maktförhållanden och fördomar och försöker aktivt jobba emot dom, men jag kan inte undkomma det faktum att jag är uppvuxen som vit kvinna i ett vitt samhälle. Vilket gör att jag ibland kommer att säga rasistiska saker. Precis som att vi alla har vuxit upp i ett patriarkat, vilket innebär att vi kommer att säga sexistiska saker/tänka väldigt sexistiska tankar.

Det är det här jag försökt få fram i flera inlägg. Jag tycker att det är den inställningen folk bör ha till samhället och sin egen del i det.

Att man inte förstår betyder inte att man är korkad.

Angående detta med att svara på trollkommentarer så fick jag denna kommentar:

Tycker du mestadels brukar besvara kommentarer så när du inte verkar fatta vad de menar och då är väl de lite intelligentare.

För det första brukar jag för det mesta fråga om jag inte fattar. Men just angående att ”inte fatta” så tänker jag att det inte alls behöver vara så att det är ett tecken på att motparten är intelligentare för att man inte förstår vad hen säger vilket ofta brukas ta för någon slags sanning. Tänk barn till exempel, de är ofta obegripliga. Är det för att de är sanslöst intelligenta?

Det är skillnad på att inte förstå och inte förstå. Vissa saker begriper man inte för att det är för avancerat eller kräver för mycket förkunskap. Jag har sällan några problem med att erkänna att jag inte begriper sådant, för jag tycker inte att det är pinsamt att sakna kunskap. När någon antifeminist kommer och drar avancerade ord, teorier och hänvisar till en massa svåra böcker eller så så brukar jag ta det med en nypa salt. Jag tolkar det i mångt och mycket som en härskarteknik. Det kan absolut vara så att personen faktiskt har något att komma med, men om jag skulle kolla upp varenda bok, film och rapport jag får skickad till mig så skulle jag inte göra annat, och det tycker jag faktiskt inte är värt för att kunna ”diskutera” med antifeminister.

Andra saker begriper man inte för att det är långsökt, dåligt uttryckt eller vilar på en världsbild man inte håller med om. Detta skulle jag säga är fallet i en absolut merpart av alla antifeministkommentarer. Det är ofta långa uppsatser av en massa dravel, svåra ord som saknar relevans i sammanhanget och så vidare. Vissa har dessutom helt omöjligt att typ framföra en tes och liksom komma till någon slags konklusion eller ens förklara vad de vänder sig emot. Inte konstigt då att man inget begriper. Jag tänker inte heller sitta med någon jävla ordbok och läsa samma kommentar om och om igen bara för att kunna diskutera med antifeminister.

Jag tänker såhär: den som på riktigt är intresserad av att framföra ett budskap håller dels en trevlig ton men gör också ansträngningar för att bli förstådd. Dessa personer brukar absolut inte försöka skriva lättläst, snarare motsatsen. De brukar dessutom helt ur tomma luften hänvisa till ”fakta” utan att belägga dem eller ens argumentera för dem. ”Det finns inget förtryck av kvinnor” säger de och då finns det inget mer att säga än ”okej, tack för informationen”. Det är ingen mening med att diskutera. Man kan inte vinna, av följande skäl:

Det spelar väl ingen roll att även kvinnor är antifeminister.

Ibland undrar jag om det är så att manliga antifeminister tar sig kvinnliga internetnamn när det kommenterar för att på något vis föra i ”bevis” att antifeminism minsann inte bara är män som vill behålla sin maktposition i samhället eller så. Eller så förväntar de sig kanske att jag ska vara mer öppen för deras åsikter för att de presenterar dem under kvinnlig namn, vad vet jag.

Det är i alla fall inte helt ovanligt att någon triumfatoriskt påpekar existensen av antifeministiska kvinnor och försöker vinkla detta som något slags bevis mot feminismens giltighet. Poängen lär vara att feminismen är så fruktansvärt stollig att inte ens de som tjänar på den håller med, eller något.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa personer ställer sig till att det finns gott om manliga feminister? Kanske är de bara hjärntvättade av genusmaffian eller något.

Nåja. För mig spelar det ingen roll om den som motarbetar mig är en kvinna eller en man. Givetvis kan det finnas kvinnor som inte är feminister, på samma sätt som det kan finnas invandrare som är engagerade i Sd, men det gör det inte mindre till en kamp för kvinnors rättigheter. Det fanns säkert kvinnor som motsatte sig kvinnlig rösträtt när det begav sig, det gjorde det knappast mindre till en kvinnosaksfråga.

Överlag är det så jävla fånigt när någon kommer och ba: majoriteten av Sveriges befolkning håller inte med dig. Jag tror såhär: majoriteten av Sveriges befolkning har inte någon åsikt rörande feminism. Och sen tycker jag inte att ”majoritetens” åsikt spelar sådär skitstor roll för mig, i fråga om hur jag utformar mina åsikter. Det är väl ärligt talat bara idioter som resonerar så?

Nominera mig va!

Har fortfarande inte fått veta vad den där kommentaren handlade om vilket är frustrerande som tusan. Utöver det så är jag alldeles för trött för att orka ta mig för något vettigt ikväll.

Jag vill återigen uppmana er att nominera mig till blogawards. Guldpennan, inspiratör eller provokatör verkar passande. Annars vore blogstar fint, för då kan man vinna bloggkontrakt på Veckorevyn. Ni fattar väl vad det innebär? Jag får dels pengar för att skriva vilket kommer göra mig ännu mer motiverad, dels kommer min blogg dyka upp bland alla deras smink-, sex- och modebloggar.

Och så vill jag bara säga att jag väl kan förstå varför vissa anser det osmakligt med borgarpiñatas, men det är väl ändå att överdriva att, som vissa gör, hävda att det är att lära barnen att det är okej att slå ihjäl borgare. Det är bara löjligt. Och om vi ska vara sådana; vad sänder det för signaler att skära en tårta föreställande en svart kvinna? Dessutom är motiveringen både sann och kul; de ska släppa ifrån sig de godsaker de stulit från folket. Inget om att slå ihjäl här inte.