Läste denna krönika av Jonas Cramby och kom att tänka på Den Manliga Vänskapen™. Den manliga vänskapen höjs ju ofta upp som något slags ideal när man diskuterar kvinnligt kontra manligt. Manlig vänskap är okomplicerad och stark, man ställer upp för varandra i vått och torrt och inga brudar kan komma emellan. Det finns också ett ganska vanligt upphöjande av manlig vänskap inom litteraturen som saknar motsvarighet när det kommer till kvinnor. Berättelser om kvinnlig vänskap är inte alls lika vanliga eller romantiserande. Det verkar också finnas en ide om att kvinnor sviker varandra i mycket högre grad än män framförallt genom att snacka skit.
Ändå är det så att det generellt är kvinnor som vårdar sina släkt- och vänskapsrelationer även när de ingår i kärleksrelationer vilket leder till att män ofta är väldigt ensamma efter relationsuppbrott, till skillnad från kvinnor som i regel fortfarande har ett socialt liv. Om man generaliserar (vilket jag gör) så kan man absolut säga att kvinnor har fler och närmre vänner längre upp i åldern vilket är till stor nytta när man genomgår kriser i livet som till exempel en skilsmässa. Att kvinnor generellt mår bättre efter skilsmässa än innan och män generellt mår sämre kan nog delvis förklaras med just detta. Jag vet inte hur det ser ut inom relationerna i regel men jag inbillar mig att kvinnor har lättare att prata om känslor och liknande medan killar i högre grad möts kring intressen.
Så varför finns egentligen den här myten om manlig vänskap? Jag skulle säga att den fyller en viktig del i upprätthållandet av könsmaktsordningen. Eftersom kvinnors samröre med andra kvinnor nedvärderas så upprätthålls iden om att kvinnor mest är något värdefullt när de har relationer till män, oavsett om det är vänskap, arbetsrelationer eller kärleksrelationer. Att kvinnors relationer till varandra skulle vara värdefulla är något som det ofta bortses från. Hyllandet av manlig vänskap som den finaste och renaste relationsformen man kan ingå i exkluderar effektivt hälften av jordens befolkning från det och får den dessutom att känna sig sekundär när det kommer till relationsval. Man ska som kvinna vara tacksam om snubben väljer att spendera tid med en själv framför bästa polaren.
Att kvinnor snackar om att tjejkompisar går före pojkvänner är väldigt ovanligt och det sker nästan aldrig med den där trista ”bros before hoes”-attityden som killar antar ganska ofta. Det finns ingen kvinnlig kultur av att nedvärdera relationer man har med det andra könet i förhållande med dem man har med andra av sitt eget kön, snarare tvärtom.
Jag skulle vilja se böcker och filmer som hyllade kvinnlig vänskap på samma sätt som manlig vänskap hyllas och jag antar att det finns men jag har inget hittat. Har ni några tips på romantiserande skildringar av kvinnlig vänskap?