Missuppfattningar som argumentationsteknik.

Linda sa till mig, och några andra så kallade ”nätfeminister” på twitter att det kanske vore läge att skriva ihop en svensk motsvarighet till feminism 101 som är en slags FAQ om feminism. Jag överväger helt klart det hela, eftersom jag tycker det verkar skoj, men samtidigt är det problematiskt att utge sig tala för en hel rörelse, men det vore ändå kul att skriva lite mer ”objektivt” om feminism och dess olika inriktningar. Nåja, vi får se.

Ofta så åläggs det feminister att ”reda ut” missuppfattningar kring feminism. Detta är rimligt när det faktiskt rör sig om verkliga missuppfattningar men ibland blir det problematiskt. Framförallt är det ett problem när dessa ”missuppfattningar” i själva verket inte är missuppfattningar utan myter som folk sprider och återupprepar medvetet. Som till exempel det där med mansskatten som jag tog upp här. Detta är en myt som folk fortsätter sprida trots att den väldigt ofta blir motargumenterad och motbevisad.

Många använder dessa ”missuppfattningar” som ett ”vapen” i en diskussion. De liksom kastar ur sig dessa myter fast de egentligen känner till motargumenten, men kör på ändå. Eller så vill de bara argumentera för sin ståndpunkt att feminism suger utan att försöka förstå feminismen som ideologi och då spelar det liksom ingen roll hur mycket man förklarar.

Ibland kan jag känna att feminister intar en väldigt defensiv hållning med detta ständiga förklarande och utredande av myter. Jag försöker undvika dessa diskussioner så mycket som möjligt, för jag tänker att de som faktiskt på riktigt var intresserad av feminism skulle kunna göra lite egen research. Ibland så har de inte ens bemödat sig med att söka igenom mitt bloggarkiv innan de gör ett påstående om vad ”feminister” och följaktligen också jag tycker och tänker.

Med detta inte sagt att en sådan blogg vore en dålig ide. Det kan ju finnas en stor fördel med att skriva ihop lite kortfattat om feminism och besvara vissa myter så att man sedan kan hänvisa all som upprepar dessa dit först, innan man bryr sig om att ta en diskussion. Det kan framförallt kännas skönt för den som blir utsatt för dessa personers ”frågor” och ”missuppfattningar”. Något säger mig dock att de mest ihärdiga ”missuppfattarna” inte skulle bli särskilt mycket klokare av det, ty de är för det mesta inte alls intresserade av att förstå feminism. Det säger dock inte att det inte kan vara positivt med en lättläst sammanställning av frågor om feminism och svar på dem.

Varifrån kommer den här uppfattningen?

Det finns ju en massa olika typer av ”hen”-användare som är mer eller mindre extrema. Jag tillhör dem som använder det när jag talar i allmänna termer eller när jag inte vet könet. Jag ser det mer som ett praktiskt ord än något revolutionerande ur feministiskt perspektiv. Att ”hen” skulle vara något slags slagträ som vi kan riva ner könsbarriärer med tror jag helt enkelt inte, däremot har det hjälpt till att dra igång en intressant debatt.

Det ryktas ju om folk som använder ”hen” fast de vet könet på personen ifråga. Jag har dock ingen aning om vilka dessa personer skulle vara. Alla jag snackat med eller hört talats om tycker typ som jag: det är ett praktiskt ord i sammanhang där könet är okänt men när man vet könet kan man lika gärna säga hon eller han.

Varför har folk den här uppfattningen om ”hen”? Handlar det bara om det där genusdagiset eller?