Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.
Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.
Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.
När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.
Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?
Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.
Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.