Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.
Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.
Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.
När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.
Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?
Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.
Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.
Vad jag känner igen detta. Har exakt samma upplevelser från tidigare förhållanden. Ett av dem (det senaste) slutade väldigt dramatiskt och olyckligt för enskilda inblandade, eller egentligen alla inklusive mig själv. Det var åtta år sedan nu men jag minns inget annat som fått mig att växa lika mycket. Plötsligt blev jag hundra år äldre och kunde börja arbeta med att återerövra min självrespekt, som gradvis men stadigt slulits från mig från och med att jag var tretton år. Det var en lång vandring och ännu är jag inte riktigt framme.
Jag har, som du ofta skrivit om också, efter hand lärt mig att analysera och granska tidigare händelser och perioder i mitt liv med feministiska glasögon, och saker har klarnat tack vare att jag fått en ideologisk plattform att relatera alltsammans till. Vilken befrielse att slippa skuldbelägga sig själv för saker som egentligen inte alls handlade om en själv.
Likt Sofia känner jag igen mig i stora delar av det som du har skrivit.
Jag var med en man som sa att andra uppfattade mig som konstig, att jag hade opassande kläder, att människor vi mötte inte tyckte om mig et cetera & _samtidigt_ klagade han på att jag var så tyst när vi träffade andra – ’MEN HERREGUD VARFÖR TROR DU ATT JAG ÄR DET DÅ? Kan det vara för att du kritiserar den person jag är i samvaro med andra?’ För det är en stor skillnad på att faktiskt vara välmenande & samtidigt ge en människa spelrum att vara den som denne är & en annan sak att konstant kritisera hur denne interagerar socialt. Det brukar vara mycket uppskattat att umgås med mig – inte av alla men av många – & jag behöver inte någon som vaktar mitt sociala beteende för att ’lära upp mig’.
Turligt nog så kom jag aldrig att känna att detta är någonting jag behöver, däremot betänkte jag inte ens att jag anpassade mitt beteende i samvaro med andra – att jag blev tystare då vi tillsammans umgicks med andra – förrän efter att det hade gått ett tag.
Wow, kunde varit jag som skrivit det här, stämmer in på pricken. Så sjukt, den personen som mitt ex blev kär i ansträngde han sig sedan – antagligen till största del omedvetet – för att bekämpa & omvandla till… Någon som antagligen uppfattades som tråkig, in need of his validation & som framför allt mådde så jävla dåligt. Han brukade använda ordet ”äckligt” om saker han inte gillade, ett exempel i uppsjön – när jag använde ord han inte förstod, då rynkade han på näsan, såg äcklat på mig, liksom såg ut att försöka hålla sig från att klökas & sa att det var ”ett äckligt ord”.
Så trist att höra. Det är mycket sårande när någon säger sig tycka om en & samtidigt anstränger sig för att förändra en (om det inte är någonting som bör förändras, som elakhet). Det ter sig i synnerhet dumt om denne har _egna_ problem att ta itu med, liksom: först kan du sluta ta strypgrepp på mig & _sen_ kan du klaga på att dina vänner tycker att jag är konstig?
Det här är så knäppt, detta var verkligen ingen grej som jag trodde var ett utbrett fenomen, men jag har också haft ett ex som hävdat att jag var socialt inkompetent…?!?! Vafan asso
Hehe, får mig att tänka på avsnittet om ”artigheter, trevligheter och värdighet” i scum-manifestet.
Jag antar att det är som vanligt: har man ingen i ens närhet som försöker uppfostra och forma en är det man själv som är den personen? Syftar alltså på mig själv. ^^
Det är fint att höra hur det kunde göra så stor skillnad att byta miljö och vara ensam, få bygga upp sin självbild på egen hand.
Var i ett förhållande med en kvinna och kan säga att döma/uppfostra varandra är väldigt ömsesidigt (i alla fall i mitt). I det förhållandet var det inte ofta jag kunde vara mig själv, med min humor fick jag ofta ett handslag i pannan(hennes). Detta var efter vi hade varit tillsammans ett bra tag, tillräckligt länge för att känna varandra jättebra. Hon ville mest att jag skulle vara tyst och vara henne till behov, det som de flesta hade kallat för ”toffel” var jag. Jag minns att jag ifrågasatte/uppfostrade i saker som jag verkligen inte förstod i henne vilket leder mig till slutpunkten att det är snarare oförstånd hos båda könen mer än ett manligt förtryck. Manlig eller kvinnlig stolthet, finns ingen jävla skillnad.
Som du kanske märker har jag dragit andra slutsatser.
Väldigt sant. Då ska du ge cred till dig själv för att ha skapat ett brett inlägg.
Jag har ett ex som konstant skulle ”lära mig” hur jag skulle bete mig, prata mindre om sex, klä mig mer skylande när jag ska ut med vänner, se till att bara dricka lite när jag ska ut utan Stora Starka Mannen™, radera allt från mitt förflutna online, sluta umgås med manliga vänner osv.
Det värsta är att jag i början av förhållandet såg det som en sådan självklarhet att aldrig någonsin förändra mig för en annan människas skull, jag var lika mycket Självständig Kvinna™ då som nu, men visst fan 6 månader in var jag helt whipped. Poängen är väl att man oavsett sina -åsikter- fortfarande är en produkt av samhället där Kärleken är det största och finaste och kärlek i sig innebär att smälta samman till ett.
Det ÄR svårt att inte hamna i den situationen, jag är nu i ett öppet förhållande, vi har träffats länge och mycket, ändå kommer alla i min närhet och vill ha en definition, vad är vi? Vart ska vi? Är vi kära? Och varje gång andra frågar dessa frågor känner jag att jag puttas in i den där heteronormen igen och frågorna dyker upp i mitt huvud också, fastän jag egentligen är lycklig precis som det är.
Man behöver inte vara polygam för att vara lycklig men att inse att man aldrig kan vara perfekt för någon till 100% eller smälta samman med någons liv sömlöst hjälper en att inse att man inte behöver förändras alls, för någon annans skull dvs.
Spretig kommentar, ursäkta.