Etikett: manligt tolkningsföreträde

Nedbrytande och manligt tolkningsföreträde.

Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.

Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.

Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.

När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.

Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?

Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.

Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.

Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.

Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.

Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.

Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.

Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.

Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.

Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.

När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.

Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.