Etikett: ofrihet

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Om att bestämma över andra.

Ofta stöter man på ett argument som lyder ungefär såhär: ”vänster/socialister tycker att de är bättre på att bestämma över andra än vad folk är på att fatta egna beslut över sina egna liv”. Detta argument placerar jag in i facket vulgoargumentation, för det är en typ av påstående som upprepas av en viss grupp nästan mer som ett mantra än att innehålla någon slags substans.

Detta påstående helt enkelt ofta osant. Väldigt många på vänsterkanten är antiauktoritära eller frihetliga, alltså vill att människor ska ha mer makt över sina egna liv. Jag sällar mig själv till denna skara. För mig är det väldigt viktigt att personer själva har makt att utforma sina liv, men jag har en annan syn på frihet och ofrihet än vad andra har. För mig spelar formella friheter ingen roll om de inte kan komma i bruk för alla grupper i samhället. Om vissa, såsom kvinnor, invandrare, underklass och så vidare är uteslutna från detta så tycker inte jag att man kan tala om någon verklig frihet i samhället.

Hela mitt politiska perspektiv bygger på analys av makt. Jag anser att man, för att skapa ett verkligt fritt samhälle, måste bryta ner olika former av makt som människor har över varandra och återföra så mycket som möjligt av makten till individen. Jag tror inte att detta kan göras genom typiskt liberala lösningar såsom mindre skatt, mindre trygghetssystem och så vidare, utan tror att vi måste skapa ett samhälle där gemene man har ett högre personligt inflytande i sin faktiska vardag. Detta tror jag kräver en omfattande omfördelningspolitik, trygghetssystem i form av medborgarlön, möjligheter för alla att studera, få sjukvård, jämlikhet och jämställdhet.

För att ta ett exempel så spelar det ganska liten roll om man har yttrandefrihet om man inte har tiden att sätta sig in i saker och uttala sig, det spelar ingen roll om  man har en formell frihet för att organisera sig om arbetsköparen har rätt att säga upp den som organiserar sig fackligt och så vidare. Då blir friheterna bara något teoretiskt i individens förhållande till staten, inte något som faktiskt finns och verkar för flertalet.

Det är enkelt att begränsa sig till vad staten får och inte får göra mot medborgare,men för att garantera verklig frihet så räcker det inte med att staten inte går in och aktivt förstör, utan möjligheten att utnyttja ens rättigheter måste också kunna garanteras. Dels direkt, genom att förbjuda företag att avskeda folk för att de skapar en fackförening, men också indirekt, genom att ha ett trygghetssystem och en lagstiftning som gör att folk har tid, möjlighet och ork att utnyttja dessa rättigheter.

Vidare så tycker jag att samhället ska ta ansvar för vissa saker gemensamt,som till exempelmiljön. Ja, detta innebär såklart att vissa inte kan köpa vilka saker som helst eller att vissa företag fråntas möjligheten att göra vissa miljöfarliga saker. Detta kan man se som ett förmynderi, men faktum är att resultaten annars är att alla kommer att få ta smällen från att vissa  har valt att förstöra jorden, och vad är det om inte att begränsa människors frihet?

Man kan såklart tycka att jag har fel, men den där typen av vulgoargumentation om att alla socialister tycker att staten ska styra individens livsval i detalj betackar jag mig för. På många områden är styrning nödvändig för att hindra en annan ofrihet eller förtryck eller för att hantera gemensamma utmaningar. Det betyder inte att man vill styra saker för sakens skull, jag är såklart helt emot onödig lagstiftning och förmynderi som givetvis förekommer, men jag tycker också att viss styrning är nödvändig för att skapa ett samhället där människor är och förblir så fria som möjligt i praktiken.