Etikett: argument

När borgerligheten saknar argument kör de med moralism.

Alliansen vill alltså sänka bidragsdelen i studiebidraget med 300 kronor och höja lånedelen med 1000 kronor, något jag såklart vänder mig emot då jag anser att bidragsdelen måste höjas rejält.

Vad jag tycker är intressant när den här typen av förslag kommer upp är mängden människor som diskuterar studenters karaktär. Studenter är bortskämda och borde minsann jobba utanför studierna eller bara äta gröt och nudlar och då kommer det gå bra. En kan tydligen inte förvänta sig att en ska kunna konsumera lika mycket som när en jobbar heltid, trots att studier ju faktiskt är en heltidssysselsättning som kräver en jävla massa jobb och så vidare och så vidare.

När jag tänker på studiemedel så tänker jag inte främst på att jag typ ska ha extra pengar att köpa kläder för. Istället tänker jag på alla de studenter jag känner som inte har besparingar eller föräldrar som kan skjuta till pengar som hamnar i kläm på grund av ekonomiska problem. Människor som tvingas sluta studera och jobba för att de inte får ekonomin att gå ihop annars. Jag tänker också på den samhällsrisk som finns i att tvinga människor att skuldsätta sig mer och mer, risken är nämligen överhängande att de pengarna inte kommer kunna betalas tillbaks, vilket kommer bli ett jävligt stort problem både för enskilda individer och samhället som helhet.

När borgerligheten inte ha några verkliga argument så kör de med moralism. Centrum för debatten är inte vilken typ av samhälle vi har och hur vi skapar det, utan istället diskuterar enskilda individers, hypotetiska eller faktiskt existerande spelar inte så stor roll, prioriteringar. Det pratas om att enskilda studenter väljer att läsa kurser som inte anses vara samhällsnyttiga nog (som om kunskap inte var värdefull om den inte leder till tillväxt), om att enskilda studenter som handlar ett par byxor för mycket eller festar för mycket och så vidare och så vidare.

”Förtjänar dessa personer verkligen mer pengar?” frågar de sig. Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så viktigt att reda ut vad folk förtjänar och inte. Det viktiga är väl att ha ett system för högre studier som fungerar både för människorna som studerar och för samhället i stort. Ett system som inte gör att personer som inte har ekonomisk trygghet från hemmet struntar i högre studier för att de inte vågar sätta sig i skuld, ett system som inte tvingar människor att jobba extra vid sidan av trots att de inte pallar med det, ett system i vilket folk slipper gå omkring och känna ständig stress för sin ekonomi och istället fokusera på studierna, ett system som inte bygger upp en gigantisk skuld som sedan inte kommer kunna betalas av då det blir allt svårare att skaffa jobb även för akademiker.

Det är ett stort jävla problem att så många studenter knappt får ekonomin att gå ihop, det gör att många tvingas hoppas av studier i förtid, många bränner ut sig eftersom de tvingas jobba extra vid sidan av heltidsstudier och att många helt och hållet avstår från att studera. Sedan finns det såklart de som inte har problem med ekonomin och som kanske kommer använda de där extra pengarna till att festa eller något annat dåligt och omoraliskt, men det är väl ändå inte ett särskilt stort problem i jämförelse?

Och visst, studenter kanske är bortskämda om en jämför med folk som har det värre, kanske människor i andra länder som måste betala för sin utbildning och som inte har tillgång till studiemedel alls. Frågan är väl hur detta möjligtvis kan vara ett problem. HUR kan det vara ett problem att folk har det bra? Denna eviga moralism finns till för att täcka över det politiska i olika skeenden. Istället för att diskutera vilket samhälle vi vill ha, vilka prioriteringar vi vill göra, så diskuteras enskilda individers eventuella okloka livsval, bortskämdhet och så vidare och så vidare. Det här är över huvud taget inte relevant, för det handlar om politik och inte om att avgöra enskilda individers karaktär.

Att vara onyanserad, ogenomtänkt eller ha ett svartvitt tänkande.

Ibland kallas jag ”ogenomtänkt”/”onyanserad” eller anklagas för att ha ett ”svartvitt” tänkande. Nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Det finns en slags idé om att en måste ta in ”alla sidor” om en ska föra en debatt eller driva ett resonemang. Problemet är att se sidor som ingår i ”alla sidor” för det mesta är de som tar mest plats i samhället. Om en till exempel ska diskutera invandring så måste en ta med den rasistiska sidan, eftersom detta samhälle är rasistiskt. Det ställs inte på samma sätt krav på att de som förespråkar den rasistiska sidan ska vara ”nyanserade” och ta hänsyn till den antirasistiska sidan. Det är vi som står i underläge som måste ta hänsyn till rasismens hegemoniska position i det här samhället.

När jag skriver om feminism så anses jag vara ansvarig för att vara ”nyanserad” och inte ”svartvit” i mitt tänkande. Att vara ”nyanserad” i det här fallet handlar inte om att jag ska väga in olika aspekter eller liknande, utan det handlar om att jag ska ha åsikter som står nära hegemonin. Alltså: jag ska inte skriva att alla män förtrycker alla kvinnor, utan att vissa män kanske förtrycker kvinnor litegrann men att män också kan bli förtryckta faktiskt. Om jag skriver så anses jag vara ”nyanserad”. Det har ingenting att göra med hur väl jag underbygger mina argument eller liknande, det har att göra med att jag ska ha åsikter som accepteras i patriarkatet.

Det finns också ett krav på någon slags ödmjukhet, som ska uppnås genom att ”erkänna att en kan ha fel”. Jag ser det som en självklarhet att jag kan ha fel, men jag jag inga skäl till att hävda att jag kan ha fel hela tiden. Människor med makt avkrävs sällan sådana bekännelser, utan det är något en avkrävs när en har perspektiv som ligger långt ifrån vad som anses ”rätt” i detta samhälle. Jag är bara en helt vanlig person, jag har haft fel många gånger och kommer ha det många gånger igen. Jag har flertalet gånger erkänt mina fel. Jag känner inte att jag behöver säga det hela tiden.

Ett argument blir inte bättre för att en lägger in en massa ”men jag kan ju ha fel” eller ”en kan se saker från det här perspektivet också” i det. Det blir bara slafsigt och jobbigt att läsa. Dessutom så tycker jag inte att det är min skyldighet att redogöra för några andra åsikter än mina egna, jag tycker rentav att det kan vara ganska konstigt och omoraliskt att göra det. Varför ge en massa legitimitet till saker en inte står för?

Jag tycker att det är oerhört oansvarigt att typ snacka om att rasister/jämställdister/liberaler eller whatever har ”poänger” för att framstå som ”nyanserad”. Det en gör när en gör så är att stärka det samhällssystem vi lever i idag. Om en ger till exempel rasism en uns av legitimitet genom att erkänna att det finns ”poänger” i rasistiskt tänkande så stödjer en en rasistisk världsordning. Det har jag ingen lust att syssla med.

Jag ser inga skäl till att vara ”nyanserad” om det innebär att jag ska gå omkring och erkänna legitimiteten i perspektiv som jag genuint tror skadar andra människor. Jag skulle tycka att det var väldigt oansvarigt och det är ett beteende jag inte kan försvara moraliskt. För mig är det viktigt att jag företräder de åsikter jag tror på och inte något annat blaj bara för att en ”ska” göra det för att anses ”nyanserad”. Jag företräder åsikter för att jag står för dem och kan försvara dem, inte för att jag är någon slags kanal för en massa olika ståndpunkter en kan inneha. Jag har ingen skyldighet att företräda någon annan än mig själv och lägga fram något annat perspektiv än mitt eget. ”Nyanserna” kan ju inte härbärgeras av en enda person, utan det är något som uppstår när människor med olika åsikter diskuterar med varandra. Det ska till en person med jävligt mycket hybris för att tro att hen ska kunna företräda hela spektrat av åsikter en kan ha i en fråga.

Jag har givetvis övervägt de flesta av de ståndpunkter som jag idag vänder mig emot. Det har till och med varit ståndpunkter jag argumenterat varmt för. För mig har det varit en lång process att komma till de ståndpunkter jag har idag, och det är långt ifrån ”ogenomtänkt”. Sedan kan en såklart tycka annorlunda än vad jag gör, men det innebär inte att jag har tänkt för lite på något, bara att vi tänker annorlunda. Jag kommer inte att redogöra för hela den process jag tagit mig igenom för att komma fram till en ståndpunkt så fort jag skriver om den, jag har svårt att se något syfte med det. För det mesta så har jag tänkt igenom de invändningar och perspektiv personen ”bidrar” med, men jag har av olika skäl kommit fram till att jag inte instämmer eller att jag uppfattar dem som irrelevanta. Det är oerhört ovanligt att en person som inleder såhär kommer med ett perspektiv som faktiskt är nytt för mig, utan det brukar vara samma svada som jag fått upptryckt i fejset under flera års tid. Ganska ofta är det också så att personen skriver att det finns andra perspektiv men inte riktigt redogör för vilka dessa skulle vara, utan mest bara talar om för mig att jag har fel.

När en människa kallar mig ”onyanserad”, ”svartvit” eller ”ogenomtänkt” så gör hen anspråk på att sitta inne på Sanningen om hur det ligger till med saker och ting. Anledningen till att vi tycker olika är enligt den här människan att jag har kommit mindre långt i min process, tänkt på färre olika infallsvinklar och så vidare. I mina ögon är detta ett sätt att ta tolkningsföreträde och recensera mina åsikter och min tankeprocess snarare än att argumentera emot dem. Om du inte håller med mig får du gärna skriva varför och argumentera, men att komma med något generellt omdöme om att jag är ”ogenomtänkt” eller ”onyanserad” är en härskarteknik som jag uppfattar som oerhört osympatisk.

Att visa intellektuell respekt för andra människor handlar om att ta deras intellektuella förmåga på allvar. Detta görs inte genom att antyda att de bara inte tänkt tillräckligt länge på något, utan det görs genom att bemöta argument. Jag har full förståelse för att en inte vill syssla med detta utan bara tycker jag är dum i huvudet, så känner jag inför väldigt många personer. Men låtsas då för guds skull inte att det handlar om något annat än just det. Det är helt okej att bara säga vad en menar; du har fel.

Om att bestämma över andra.

Ofta stöter man på ett argument som lyder ungefär såhär: ”vänster/socialister tycker att de är bättre på att bestämma över andra än vad folk är på att fatta egna beslut över sina egna liv”. Detta argument placerar jag in i facket vulgoargumentation, för det är en typ av påstående som upprepas av en viss grupp nästan mer som ett mantra än att innehålla någon slags substans.

Detta påstående helt enkelt ofta osant. Väldigt många på vänsterkanten är antiauktoritära eller frihetliga, alltså vill att människor ska ha mer makt över sina egna liv. Jag sällar mig själv till denna skara. För mig är det väldigt viktigt att personer själva har makt att utforma sina liv, men jag har en annan syn på frihet och ofrihet än vad andra har. För mig spelar formella friheter ingen roll om de inte kan komma i bruk för alla grupper i samhället. Om vissa, såsom kvinnor, invandrare, underklass och så vidare är uteslutna från detta så tycker inte jag att man kan tala om någon verklig frihet i samhället.

Hela mitt politiska perspektiv bygger på analys av makt. Jag anser att man, för att skapa ett verkligt fritt samhälle, måste bryta ner olika former av makt som människor har över varandra och återföra så mycket som möjligt av makten till individen. Jag tror inte att detta kan göras genom typiskt liberala lösningar såsom mindre skatt, mindre trygghetssystem och så vidare, utan tror att vi måste skapa ett samhälle där gemene man har ett högre personligt inflytande i sin faktiska vardag. Detta tror jag kräver en omfattande omfördelningspolitik, trygghetssystem i form av medborgarlön, möjligheter för alla att studera, få sjukvård, jämlikhet och jämställdhet.

För att ta ett exempel så spelar det ganska liten roll om man har yttrandefrihet om man inte har tiden att sätta sig in i saker och uttala sig, det spelar ingen roll om  man har en formell frihet för att organisera sig om arbetsköparen har rätt att säga upp den som organiserar sig fackligt och så vidare. Då blir friheterna bara något teoretiskt i individens förhållande till staten, inte något som faktiskt finns och verkar för flertalet.

Det är enkelt att begränsa sig till vad staten får och inte får göra mot medborgare,men för att garantera verklig frihet så räcker det inte med att staten inte går in och aktivt förstör, utan möjligheten att utnyttja ens rättigheter måste också kunna garanteras. Dels direkt, genom att förbjuda företag att avskeda folk för att de skapar en fackförening, men också indirekt, genom att ha ett trygghetssystem och en lagstiftning som gör att folk har tid, möjlighet och ork att utnyttja dessa rättigheter.

Vidare så tycker jag att samhället ska ta ansvar för vissa saker gemensamt,som till exempelmiljön. Ja, detta innebär såklart att vissa inte kan köpa vilka saker som helst eller att vissa företag fråntas möjligheten att göra vissa miljöfarliga saker. Detta kan man se som ett förmynderi, men faktum är att resultaten annars är att alla kommer att få ta smällen från att vissa  har valt att förstöra jorden, och vad är det om inte att begränsa människors frihet?

Man kan såklart tycka att jag har fel, men den där typen av vulgoargumentation om att alla socialister tycker att staten ska styra individens livsval i detalj betackar jag mig för. På många områden är styrning nödvändig för att hindra en annan ofrihet eller förtryck eller för att hantera gemensamma utmaningar. Det betyder inte att man vill styra saker för sakens skull, jag är såklart helt emot onödig lagstiftning och förmynderi som givetvis förekommer, men jag tycker också att viss styrning är nödvändig för att skapa ett samhället där människor är och förblir så fria som möjligt i praktiken.

Hånet behövs för att orka.

Fick frågan om varför jag, och många med mig, väljer att håna personer som Pär Ström och Pelle Billing istället för att bemöta deras argument. Tja, jag brukar för det mesta varken läsa Ström eller Billings blogg eftersom jag bara blir frustrerad, men när det väl händer så brukar jag reagera med att håna dem. Anledningen är, kort och gott, att jag saknar orken för att göra något annat.

När det kommer människor som drar de där argumenten man hört tusentals gånger förut, som försöker ”motbevisa” en genom att ta upp helt irrelevanta saker, som lägger ord i ens mun, som tar upp försyndelser som enskilda feminister gjorde sig skyldiga till för typ tio år sedan och som man aldrig uttryckt sitt stöd för och tycker att man ska ”erkänna” att det finns förtryck även mot män så pallar man helt enkelt inte. Det är för jävla tröttsamt att bemöta, det ger mig inget. Jag tror att ni alla har varit i situationen när någon har gett uttryck för en så idiotisk åsikt att ni inte ens vet hur ni ska bemöta den. Lite som att argumentera mot någon som på riktigt tycker att folk med vissa hudfärger är mindre värda och presenterar det som någon slags fakta, tycker man ska läsa någon jävla rapport, bok eller se någon youtubefilm så att man kan ”inse” sanningen. Det är liksom så idiotiskt att man inte orkar. Dessutom så brukar de flesta av detta virke inte vara intresserade av att verkligen ompröva sina åsikter.

Men det kan ändå kännas skönt att veta att man inte är ensam, utan söka stöd hos andra. Därför så kan jag ibland ta till hån mot meningsmotståndare, för att det är jävligt skönt att få bevis på att det finns en massa vettiga människor också, människor som precis som jag förstår idiotin i vissa resonemang och som jag inte behöver göra införstådda i något.

Och tja, om någon annan skulle göra motsvarande mot mig så skulle jag inte bli särskilt upprörd. Jag förstår att man ibland inte orkar vara saklig utan bara vill känna stöd för sina åsikter. Jag tänker att det inte är dessa dogmatiska antifeminister som är intressant att nå, utan människor omkring som kanske velar. Och många av dem kan lätt förstå det absurda i vissa uttalanden och argumentationer, såsom det som visas upp på Vita kränkta män. Det är inte de vita kränkta männen man vill åt och få att förändra sitt beteende, det man vill åt är att få andra att se det absurda i den typen av inställning som många där står för. Jag hyser inget hopp om inbitna antifeminister, men jag tror att många som kanske velar ser varför det är fel om man pekar på det. Ofta behövs inte argument, utan de talar ganska bra för min poäng alldeles själva.

Tja, det här kan man ju tycka är dåligt och intellektuellt ohederligt, men det är i alla fall så jag agerar. Jag orkar inte diskutera med vissa personer om och om igen, så jag väljer att håna dem. För att få bevis på att det faktiskt finns gott om människor som inte resonerar så. Sånt behövs ibland, för att man ska orka.

Skrattretande argumentation från genuskritiker.

Haha. Hittade ett så jävla skrattretande argument under denna debattartikel. Jag bara måste raljera lite över det.

Om den s k genusforskningen nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Okej. Nu applicerar vi denna logik historiskt.

Om den s k genusforskningen evolutionsteorin nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen idén om att jorden inte är mittpunkten i solsystemet nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Om den s k genusforskningen teorin om att allt är uppbyggt av atomer nu hade ägt relevans, hur kommer det sig i så fall att så få människor tycks identifiera sig med vad som där påstås?

Jadu. Varför över huvud taget forska på saker? Varför inte bara låta alla människor själv känna efter vilken världsbild de känner igen sig i och sedan bara köra på det?

Twittrade även lite om detta.

Därför kan vi aldrig någonsin acceptera hatiska ideologier för att deras företrädare är rumsrena.

Fick en väldigt rimlig (och väntad) invändning emot resonemanget jag presenterar i den här texten:

Ditt resonemang har en stor nackdel.. Man skulle kunna resonera exakt likadant om man var rasist och tycker att man är i underläge mot invandrare, typ ”de tar alla jobben och jag som är arbetslös”. Att detta inte är snt spelar dåmingen roll eftersom rasisten upplever detvså på samma sätt som du upplever klass-samhället.

Ja, så är det. Och just därför tycker jag att det fokus som hamnat på just vänsterns hat är orimligt. Det är nämligen inte hatet man bör vända sig emot, utan tankesättet som hatet syftar till att uttrycka. Jag skulle inte kritisera en nationalist (som ju är rasisternas ideologi) för att hen uttrycker sig för starkt emot invandrare eller mångkultur eller vad det nu rör sig om, däremot motsätter jag mig själva iden hatet grundar sig på.

Men om man nu tror att invandring eller mångkultur är grunden till all, eller åtminstone en betydande del, av alla problem i samhället, gör man inte då rätt i att hata? Det förefaller mig fullständigt orimligt att vara övertygad om att man har hittat lösningen på samhällsproblemen och inte vara extrem i sina uttryck kring det. Det skulle vara väldigt oansvarigt, anser jag.

Nationalism är fel av en massa olika skäl. Det finns mycket att säga om nationalismens grundläggande ideologi; tanken om att det som enar samhället är den gemensamma ”kulturen” i form av traditioner, religion och seder. Tanken om att det inte skulle kunna existera olika kulturer parallellt med varandra, inom samma samhälle och så vidare. Allt detta förefaller i mina ögon fullständigt orimligt och det är något som jag tycker att man ska argumentera och kämpa emot. Det är helt enkelt inte en vettig ideologi.

Vad jag däremot tycker vore orimligt vore att säga: ”visst, var du nationalist men låt det inte gå över i att hata invandrare/invandringsvänliga” utan att göra någon djupare ideologikritik. Liksom bara nöja sig med att folk tycker som de gör, så länge de gör det inom vissa ramar. Problemet, som jag ser det, ligger ju i själva ideologin. Nationalism är en problematisk ideologi, oavsett om den tar sig uttryck i att heila på något torg eller att stå och debattera rumsrent i riksdagen. Denna inställning, att man får tycka vad man vill så länge man inte visar något öppet hat, är enligt mig djupt problematisk. Den lägger fokuset på ordval och metoder istället för faktiskt åsikter.

Jag tror aldrig vi kommer komma någonstans genom att acceptera nationalismen som ideologi men förkasta vissa uttryck för den. Om en accepterade nationalismen i form av till exempel Sd blir större så kommer även de uttryck vi förkastar att växa sig starkare. Det är därför vi aldrig någonsin kan stanna vid att acceptera hatiska och felaktiga ideologier bara för att deras företrädare är rumsrena, och av samma skäl ska vi inte heller förkasta ideologier för att deras företrädare använder fula ord eller gör piñatas.

Antifeministargument.

Två grejer som alltid dyker upp när feminism diskuteras är dessa argument:

  1. Feminister tycker att män är djur. Detta var det Ireen von Wachenfeldt, före detta ordförande för Roks, en paraplyorganisation för kvinnojourer i Sverige, som sade i en intervju. Det skedde 2005, alltså för sju år sedan. Uttalandet möttes av stark kritik från den egna organisationen och en tredjedel av medlemsjourerna lämnade organisationen. Det föranledde också Ireen von Wachenfeldts avgång som ordförande. Säkert finns det även andra feminister som håller med men jag har aldrig träffat eller hört talas om någon. Att man sju år efter att detta inträffat, efter att en mängd feminister och feministiska organisationer tagit avstånd från uttalandet, efter att den som gjorde uttalandet har fått avgå som en följd av uttalandet fortfarande ta upp det varje gång man diskuterar feminism är fan absurt. Hur kan man fortfarande anse denna utsaga utgöra ett relevant argument emot feminism?
  2. Feminister vill ha mansskatt. Det har aldrig lagts fram något förslag på mansskatt. Det detta rörde sig om var att flera vänsterpartister, Gudrun Schyman inkluderad, lade fram en motion om att man skulle utreda mäns våld mot kvinnor och barn, alltså en effekt av patriarkatet, och beräkna vad kostnaderna för detta var på en nationell basis. Det fanns inget förslag om att mäns skatt ska höjas på grund av detta. Detta skedde 2004 och flera feminister har sedan dess offentligt uttalat sig emot mansskatten, som inte ens var föreslagen från första början. Ändå så är detta, åtta år senare, ett av antifeministernas primära argument för att föra feminismens diskriminering av män i bevis. Poängen är att detta inte var något existerande politiskt förslag, snarare en missuppfattning och möjligtvis en retorisk modell från vissa håll, men det har mig veterligen aldrig diskuterats införandet av en verklig mansskatt seriöst inom den feministiska rörelsen i Sverige.

Personer som tar upp dessa två exempel när de ska föra feminismens dålighet i bevis är ärligt talat inte värda att ta på allvar. Feminister har gång på gång tagit avstånd från dessa uttalanden och förslag, även i de fall där det inte ens har funnits något att ta avstånd från från början, och ändå kommer det upp så fort någon kallar sig feminist. Släpp det, för helvete.

White trash-argument.

När man skriver om White Trash och klassförakt så finns det några vanliga invändningar som man ofta stöter på. Jag tänkte att ajg skulle rada upp dem.

  • Jag använder White trash som en kärleksfull beskrivning av en stil.

Typ som att säga att ”fitta” faktiskt betyder våt ängsmark. White trash används i regel inte på ett kärleksfullt sätt. ”Trash” betyder ju skräp och jag fattar seriöst inte hur man kan kalla människor för skräp på ett respekt- eller kärleksfullt sätt.

  • Det har inget med förakt att göra, det är bara en kritik mot en kultur.

Det är roligt hur ”kritik” kommit att betyda allt från nyanserade invändningar till rena personangrepp. Jag fattar inte hur man kan se de hån som riktas mot dessa människor som kritik, det är ju ren mobbing. Som att kalla det ”kritik” när man skrek att Lena var en tjock hora på skolgården. För att något ska kallas kritik så tycker jag att det krävs lite eftertanke och nyanser. D kan inte komma undan med vilken skit som helst bara för att du kallar det kritik.

  • White trash är en subkultur, det har inget med klass att göra.

Det är klart att det delvis är en fråga om kultur och även människor med mycket pengar kan väl vara White trash. Om det bara varit så att folk hackat på svanktribals hade jag inte brytt mig, jag tycker också att det är sanslöst fult. Men för att något ska räknas som en subkultur så ska det väl vara självvalt. Och visst, vilka tatueringar man gör får man välja själv men däremot ens bildning, ens ekonomiska status, ens psykiska hälsa och ens eventuella alkoholproblem är något som man knappast ”bestämmer” sig för. Dessa komponenter är otroligt viktiga i White trash-begreppet och en stor del av föraktet centrerar kring just detta, inte i första hand smak.

  • Men vaddå, jag får väl tycka att deras kläder är fula om jag vill.

Jojo, men som sagt så kretsar det mesta inte kring stil och så vidare utan kring saker som till exempel bildning. Dessutom behöver man inte göra en så otroligt stor grej av att man ogillar någons kläder eller tatueringar, man behöver inte skapa mängder av facebookgrupper om det. Jag vet ingen annan ”stil” som bemöts av så mycket förakt, från så många olika  slags personer, som white trash. Det är liksom inte som något emo som hatar fjortisar utan föraktet finns överallt. Det handlar inte bara om att stilen är ful utan uppenbarligen om något annat. Om det nu ”bara” handlade om stilen så tycker jag att folk borde tagga ner en aning, för det är fan fånigt att bli så upprörd över ett par jeans med ful slitning eller vad det nu kan handla om. Det är ett beteende som här hemma hos 15-åringar. Om jag ser en människa som har något sanslöst fult på sig så säger jag kanske det till en kompis som sitter nära, jag tar inte en bild och startar en jävla facebookgrupp.

  • De här personerna är samhällsparasiter som röstar på Sd och går på bidrag. Det handlar inte om fattigdom utan de är bara lata.

Det handlar kanske inte om ren fattigdom, men faktum är att personer ur lägre samhällsklasser tenderar att ha mindre kunskap. Det är inte heller särskilt konstigt att man röstar på populistiska missnöjespartier om man upplever att ingen annan talar för en och att ens situation måste förbättras. Det är såklart något man ska göra något åt, men att på detta sätt sammanfoga det med en generellt beskrivning av en människotyp är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Då beskriver man människorna som problemet snarare än samhället, men hur ska man få människorna att ändras om inte genom att ändra samhället? Förväntar ni er att ni ska kunna förakta dem ur sina Sd-sympatier?

Detta borde väl täcka allt. Kom gärna med fler invändningar eller argument som ni hört.

En kavalkad av korkade hårargument.

Alltså seriöst. Det finns få saker jag bryr mig så lite om som hår. Jag bryr mig så lite att jag inte ens rakar håret på kroppen, något som annars är kutym bland personer av mitt kön. Jag tycker verkligen att det är en ointressant fråga hur människor väljer att ha sin hårväxt. Det fascinerar mig att det finns så många som verkligen bryr sig om andras hårväxt. Som bryr sig så mycket att de kollar noga noga under armhålorna på publiken i mello, tar en bild och lägger upp på Facebook. Jag menar, det är ju inte som att någon någonsin har sett en privatperson med hår under armarna, tagit en bild och sedan lagt upp på Facebook i syfte att håna personen. Och om det hade hänt hade jag tyckt att det var vidrigt, tro mig. Och jävligt konstig också eftersom det verkligen inte är en viktigt fråga huruvida folk rakar sig eller inte.

Kan folk bara sluta ha dessa pseudodebatter så jag slipper bry mig om hårväxt och kan återgå till mitt liv där jag ägnar mig åt andra saker än att raka mitt kroppshår? Kan folk bara sluta bry sig om vad andra väljer att göra med sina armhålor jag jag också slipper bry mig? Hur svårt kan det vara?

Ett argument man hör då och då är att det visst är rimligt att bry sig om ens partners hårväxt. Ja, det kan jag väl hålla med om. Jag bryr mig också om regelbunda sexpartners hygienvanor, tycker till exempel att det är sjukt äckligt med fettigt hår. Men nyckelordet här är partner, en partner är inte en person du en gång råkade se på Tv i några sekunder. Om man tror det har man en ganska vrickad syn på relationer.

En annan grej folk säger är att andra har rätt att ”tycka som de vill” om andra personers kroppshår. Absolut, att tycka står dig helt och hållet fritt. Det står dig faktiskt även fritt att gå fram till personer på stan och säga att deras underarmshår äcklar dig. Men om du nu gör det så står det väl fan också dem fritt att tycka att du är en jävla idiot och även uttrycka det?

Frågan är inte huruvida någon har en laglig rätt att tycka till om andra hårväxt eller ej, frågan är om det är ett vettigt sätt att agera på. Det är till exempel lagligt att vara otrogen, det betyder inte att det är rätt. Människors fixering av vad som är och bör vara tillåtet i lag och inte är bara ett sätt att slippa ifrån den moraliska diskussionen. Ja, vi har yttrandefrihet i Sverige men det gör inte att du behöver bete dig som ett jävla blockmongo. Man behöver inte göra dumma saker bara för att man kan. Det verkar ju bara skitkorkat.

Människor har som tur är i regel förmåga att tänka en liten bit bortom vad som är lagligt och inte. Människor kan konsultera sina personliga moral och tänka efter. Fundera en smula på vad som är bra att göra, vad som känns rätt. Saknar människor som drar dessa argument den förmågan? Det är i alla fall så jag tolkar det.