Etikett: starka kvinnor

Kvinnor som tar plats är inte automatiskt feminister.

Det är inte ovanligt att en stöter på människor som anser att det är feministisk kamp att ”lyfta” andra kvinnor som på olika sätt presterat bra eller ”tagit plats” inom prestigefyllda områden, det vill säga områden där det råder manlig dominans.

Liberalismen älskar ”starka kvinnor”. Kvinnor med vassa armbågar som kämpat sig fram och utmärkt sig. Genom att lyfta upp dessa ”starka kvinnor” så önskar en åstadkomma… ja, vad egentligen? Ska dessa ”starka kvinnor” agera något slags föredöme enbart för att de råkar vara kvinnor som befinner sig på en viss position?

Anledningen till att dessa kvinnor älskas så mycket är att det säger: ”kolla på denna kvinna, hen har lyckats med sitt liv, därför är kvinnoförtrycket inte ett problem”. Istället för att diskutera breda politiska frågor såsom mäns våld mot kvinnor eller kvinnors ekonomiska utsatthet så blir allting till en fråga om enskilda kvinnor som presterat bra.

Det är såklart en feministisk seger att vissa kvinnor kan ta plats i offentligheten, men det gör på inses sätt dessa individuella kvinnor till någon slags feministiska förkämpar. Tvärtom är det inte sällan så att sådana kvinnor till och med arbetar emot feministiska ideal, eftersom de inte tjänar på att uppfattas som ett hot.

Som kvinna i ett patriarkat kan en alltid tjäna på att offra andra kvinnor, speciellt om en är vit och ekonomiskt privilegierad. Till exempel Löwengrip är ett bra exempel på kvinnor som motarbetar feminismen. Visst, det är kul att en kvinna kan ta plats på mäns arena, men det är inte feminism. Det kan vara resultatet av feminism, men det är inte en feministisk handling i sig.

Feministiska framgångar handlar inte om att enskilda kvinnor ska kunna utmärka sig i en patriarkal värld, utan att kvinnor ska ha rätt att delta i alla livets arenor på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om det finns ”starka kvinnor” om mäns våld mot kvinnor kvarstår eller om kvinnor fortsätter att straffas ekonomiskt för att de är kvinnor. Det handlar om att förändra ett helt samhälle, inte enskilda individers livssituation.

Om vi hyllar personer som Löwengrip och Thatcher, som inte bara är ickefmeinister utan faktiskt aktivit motarbetat feminismen, så fokuserar vi på identitet istället för politik. Feminism är inte allt som kvinnor gör och säger, utan det är en ideologi som bygger på att bryta kvinnors underordning generellt. Feminism handlar om alla kvinnor, ”svaga” som ”starka”.

Twitter 27/4.

Alltså begreppet ”stark kvinna” är så störigt. Som om ”stark” var dessa kvinnors enda och viktigaste egenskap. Gillar t.ex. inte Björk för att hen är ”stark” utan för att hen är en otroligt skarp debattör och skriver väldigt bra böcker. Skulle en man som var duktig på något och därför framgångsrik beskrivas som ”stark” primärt. Skulle inte tro det va. När kvinnor ska beskrivas och värderas för annat än sitt utseende så är det fortfarande sjukt platta och könsspecifika beskrivningar.

Värderar inte kvinnor för att de är ”starka” och ”tar plats” utan vad de sedan gör med platsen. Precis vem som helst skulle värdera vilken jävla man som helst. Som en jävla människa och inte en företrädare för ett kön. Snälla, prata om intelligenta, roliga, kvicka, klipska och smarta kvinnor istället för ”starka” kvinnor. ”Stark” säger typ ingenting. Och ja, det är viktigt och bra att kvinnor vågar ta plats, men det borde inte vara där fokus ska ligga när det väl har inträffat.  Om du främst värderar en kvinna som tagit plats just för att hen tagit plats&ej för vad hen gör med den så är det fortfarande nedvärderande.

Så jävla trött på den här grejen med att en som feminist ska gilla alla ”starka kvinnor” även om de har en aktivt kvinnofientlig agenda. Är såklart glad att det finns kvinnor som lyckas bli framgångsrika trots patriarkatet. Synd bara när de också är antifeminister.

Plus att idén om att ”stark” = bra. Vad betyder ens stark? Att en inte visar svaghet? Ofta sätts det likhetstecken mellan ”stark” och framgångsrik. Tänk då på hur mycket bakgrunden avgör möjligheten att vara ”stark”. Så jävla trött på allt jävla tjat om hur kvinnor ska vara starka, ta för sig etc. Förtjänar jag inte jämställdhet annars eller?

Feminism handlar om att alla kvinnor ska få jämställdhet, inte bara om de som är ”starka” och kräver sin rätt. Skiter väl fan i Löwengrip. Så otroligt mycket viktigare att alla undersköterskor, barnskötare och städerskor får drägliga livsvillkor. Alla kvinnor, inte bara de som kan ”säga ifrån” ska kunna leva utan att bli tafsade på, misshandlade av sina män och våldtagna. Feminismen måste vara kampen för alla kvinnor, inte bara några få som lyckas slå sig fram trots könsmaktsordningen. Målet måste vara ett samhälle där ingen enskild kvinna känner att hen behöver vara ”stark” för att kunna vara trygg och jämställd.

Det är de är kvinnor som får bekräftelse i patriarkatet som ses som starka. Definitionen är därmed på männens villkor. Ska vi verkligen uppmuntra kvinnor att tillfredsställa sina förtryckare, att ta plats på sina förtryckares villkor? Det är nämligen det ”starka kvinnor” handlar om: att hylla kvinnor som når framgång på mäns villkor, i manliga rum. Är det en bra strategi? Så jävla trött att allting alltid ska handla om att bli bekräftad av det satans patriarkatet. Även feminism och kvinnokamp.

Fixeringen vid ”starka kvinnor” utesluter dessutom så sjukt många kvinnor som inte har möjlighet eller lust att vara ”starka”. Dock att ”stark kvinna” också kan handla om att t.ex. palla med vardagen som ensamstående arbetarklasskvinna med barn. Lika illa då. För då brukar det låta något i stil med att ”hen är så duktig som orkar med allt”. Om en måste göra något så pallar en. Tills en dukar under. Denna syn är också ett fett jävla problem eftersom människor som har en asjobbig livssituation sätts på piedestal utan att få hjälp. Så ”stark kvinna” handlar antingen om att utesluta en massa kvinnor eller om att berättiga förtryck med ”men hen är ju så stark, hen pallar”.

Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik.

Ett problem jag upplever inom feminismen är fixeringen vid ”starka kvinnor”. Alla pratar om starka kvinnor. Det känns som att det handlar väldigt mycket om en liberalfeministisk grej som vunnit omåttligt stor popularitet i en massa feministiska sammanhang, såpass att till exempel Thatcher då och då hyllas för att hen var en ”stark kvinna” av människor som över huvud taget inte delar hennes värderingar.
Ja, jag kan förstå varför en är intresserad av kvinnliga förebilder och liknande, det säger såklart något väsentligt om samhället att det är betydligt ovanligare att folk har kvinnor som idoler och förebilder än män. Frågan är hur detta ska angripas. Är det verkligen en bra metod att ”lyfta fram” starka kvinnor på det sätt som många gör idag? Jag vet inte om jag tycker det.

Problemet som kan uppstå när en gör detta är att alla framgångsrika kvinnor plötsligt blir feministiska företrädare, något som ju absolut inte behöver vara fallet. Till exempel Löwengrip och Thatcher är ju utmärkta exempel på detta. Framgångsrika kvinnor som nått höga maktpositioner utan att ha en uns feminism i kroppen.

Som jag innan skrivit om så är det klart att även dessa kvinnor ska omfattas av feminismens framsteg, och de har troligen feminismen att tacka för mycket av sig framgång. Vidare är de såklart exempel på någonting positivt feminismen skulle kunna leda till; att även kvinnor kan ta plats på deras arenor. Detta gör dock inte att de på något sätt är bra feministiska företrädare. Feminism är en politisk ståndpunkt och inte likställt med att vara kvinna och ta plats i manliga rum. Ibland kan kvinnor på ledande positioner till och med vara ännu farligare för jämställdheten, eftersom de kanske inte blir lika hårt kritiserade för ofeministisk politik som män, eftersom de förutsätts ha ett intresse i den.

Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik. Det är egentligen ointressant om det finns kvinnliga företagsledare och toppolitiker eller inte, så länge vi fortfarande har patriarkala strukturer i resten av samhället. Vem bryr sig om att hälften av det som sitter i regeringen är kvinnor, när det regeringen gör är att försämra villkoren för många kvinnor? Kvinnlig representation gör inte något feministiskt, men feminism leder till kvinnlig representation.

Det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

En gång diskuterade jag detta att vårdpersonal har så ruskigt lite betalt i förhållande till andra personer med motsvarande utbildning med en person som förklarade det hela med att sjuksköterskor framförallt drivs av ett kall och inte av utsikterna om att få en bra lön. Detta argumenterade personen för genom att säga att om det inte varit så hade de ju inte valt ett yrke de visste var lågbetalt. Åh vad jag älskar cirkelargumentation! Det ligger ju säkert något i detta, jag tror att de flesta som väljer att jobba med lågstatusyrken inom vården är ganska medvetna om vad de väljer och därmed väljer efter en vilja att ta hand om personer snarare än en vilja till en bra lön.

Jag tycker mig ofta se denna inställning att det är okej att pressa ner löner och försämra arbetsvillkor för personer som anses drivas av passion och övertygelse snarare än pengar. Däremot undrar jag om inte de allra flesta faktiskt väljer yrke utefter intresse, även om ekonomiska faktorer såklart tas med i beräkningen. Man kan ju även tänka sig att om de ekonomiska faktorerna jämnades ut så skulle folk välja yrke efter intresse i mycket högre grad och vi skulle således få mer kompetenta och engagerade personer inom alla yrken. Men framförallt kan man ju faktiskt se att det faktiskt råder brist på sjuksköterskor, utbildningen blir mindre och mindre populär helt enkelt för att folk inte har lust att jobba under hur pissiga förhållanden som helst bara för att man råkar ha en passion för att ta hand om människor.

Vårdpersonal är en av de yrkesgrupper som är absolut viktigast i samhället. Om de gick ut i strejk skulle allt braka samman, för alla samhällsklasser. Men att de är så otroligt viktiga har ironiskt nog kommit att bli deras största förhandlingsnackdel, för om de så mycket som knystar om strejk så bli folk som galna, skuld- och skambelägger och pratar om ansvar. Deras personliga ansvar att få välfärden att gå ihop när den monteras ner. Politikernas ansvar och skattebetalarnas ansvar pratas det inte om. Och de böjer sig allt för ofta, för det är klart att man inte gärna lämnar sjuka stick i stäv när resten av samhället redan har gjort det. Någon måste ju finnas kvar för att ta hand om dem. Som Torun skriver.

Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva.

Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan.
Då går man ingenstans. Då stannar man. Då håller man handen. Då pratar man om döden, och om vad som ska hända med barnen, och om begravningar, och om hur cellgifter förstör den kropp man en gång trivdes i. Då kastar man om planeringen. Glömmer man bort att man är kissnödig.

Vi kan inte bygga vår välfärd på att Starka kvinnor™ offrar sig för att det ska gå ihop. Det är ett bygga av skuld och skam, av orimliga förväntningar och av självuppoffring.  Och det är ju så typiskt att det även är dessa kvinnor som får stå med skulden över sin egen situation, för om de hade höjt sina röster och ställt lite krav hade de ju haft högre löner, om de hade gått ut i strejk och protesterat. Ett sådant skolboksexempel av dubbelt skuldbeläggande. Man är sin egen lyckas smed, men nåde dig om du försöker omsätta de orden i praktiken genom att kräva din rätt!

Det går väldigt väldigt långt innan vårdpersonal genomför omfattade strejker helt enkelt eftersom det arbete dem utför är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Det vet de och det vet också de personer som är pigga på att skuldbelägga dem så fort det viskas om det. Man kan ju tycka att det borde vara en signal på att vi kanske borde värdera detta yrke lite högre innan det faktiskt går för långt, innan de faktiskt sätter ner foten och slutar gå till jobbet. För det finns en gräns för hur mycket man kan offra för att pussla ihop en välfärd i nedmontering, även om man valt sitt yrke av människokärlek.

Mer om starka kvinnor.

Kul att min text om starka kvinnor var uppskattad! Jag tänkte att jag skulle skriva saker i den stilen oftare, för jag tycker att det är intressant att försöka förmänskliga de politiska resonemang jag för.

Jag tycker att ni ska läsa Hannas inlägg som hon skrev om det här med att folk kallar en stark. Det är en bra och personlig berättelse om problematiken kring begreppet och hur det används. Hon fick nämligen höra det ofta när hon blev mobbad i skolan.

Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande.  De behövde inte oroa sig,

Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.

Det är så enkelt att istället för att göra något åt ett problem hylla personerna som lider av det för att de står ut. Ett fruktansvärt bekvämt sätt att frånsäga sig ansvar.

Vet ni att det sades om svarta slavar att de klarade av piskrappen bättre för att de hade tjockare skinn, det hårda arbetet bättre för att de hade en bättre muskulatur genetiskt? Man kan tycka att det är osmakligt att jämföra slavhandelns förklaringar med mytbildningen kring starka kvinnor, men det är samma förklaringsmodell som ligger bakom. Istället för att erkänna det som ett problem att människor befinner sig i sådana situationer så beskriver man det som en karaktärsegenskap hos individen att hen faktiskt klarar sin vardag, vilket alltså i förlängningen betyder att vissa personer är bättre lämpade för lidande.

Ni kommer säkert tycka jag är fånig nu, men jag tänker på en grej i Gossip girl när Blair frågar hur Chuck kunde klara sig och må så bra när de gjorde slut om hon nu betydde så mycket för honom, varpå han svarar: ”det värsta hände och jag dog inte”.

De flesta eldar man hamnar i klarar man sig igenom och detta gäller en merpart av människorna. Hur hopplös man än känner sig kommer man i merparten av alla fall ut på andra sidan, även om vissa såklart inte klarar det. Vissa får gå igenom mer lidande än andra och då kan det vara lätt att kalla dessa personer starka, men om man hade gått igenom detsamma själv hade man nog också kommit ut ur det helskinnad. Men det betyder ju liksom inte att det hade varit en bra grej.

Starka kvinnor.

Se på henne. Den starka kvinnan. Hon som föser tvillingvagnen framför sig till förskoleverksamheten innan hon går med raska steg till jobbet. Hon som går en timme till och från jobbet varje dag för att kunna köpa nyttigare mat till sin barn för tunnelbanekortspengarna och säger att ”det är ju ändå så bra motion”, för tid till annan får hon ju inte. Hon som varje dag går upp till sin osäkra anställning sammanbitet trots förkylningar, infektioner och ledvärk och som aldrig någonsin klagar.

Att vara stark är att reda sig själv. Att aldrig klaga utan att göra det som man vet att man behöver. Att aldrig skylla sin livssituation på någon annan utan sammanbitet göra allt det där som man vet i hela sin kropp att man måste. Dag ut och dag.

”Du är så stark och tålig och du har det så hemskt så hemskt men du klagar aldrig”, säger människor i välmening till sen starka kvinnan och hon tackar och tar emot och fortsätter släpa sig upp ur sängen varje morgon trots värkande leder och ögonen ihopklistrade av tröttheten. Trots detta ringer hon tusen samtal  till tusen jobbiga presumtiva kunder eller skrubbar tusen golvplattor eller serverar överkokt potatis till tusen sjuka pensionärer.  Ett helgonskimmer sänker sig över den starka kvinnan. Hon visar att det är möjligt att lida utan att kräva förändring, att dem som gör det kräver något mer än vad som egentligen är nödvändigt. För hon klarar sig ju och hon klagar inte, hon är ju så stark. Klagan är bara ett uttryck för ens egen svaghet.

En livssituation genomgår en metamorfos och blir magiskt till en karaktärsegenskap. Att lida är något beundransvärt, men bara om du sväljer det. Om du ger uttryck för missnöje och revoltlusta är du svag, oförmögen att acceptera det samhällsordningen som kanske eventuellt är instiftad av gud har gett dig.

Den starka kvinnan är vår tids Jesus. Vi offrar henne på korset för att hon ska dö för våra synder och när någon klagar så pekar vi på henne och säger: ”sedär, inte klagar hon, det är för att hon står över oss, är så mycket starkare och ädlare än vad vi någonsin kommer att bli”. Så stark och ädel blir man bara genom att år ut och år in svälja sitt lidande.

”Hur gör hon för att orka” kanske någon undrar. Men det handlar inte om att orka utan om att inte ha något val. Ty finns det ingen annan möjlighet så orkar man, man orkar tills kroppen säger ifrån och faller ihop. Man orkar för att man är så illa tvungen, för att man inte ens har tid att stanna upp och reflektera kring om man orkar eller inte. Om du flyr från döden så orkar du ständigt lite till, om livet är i fara orkar du lyfta så mycket mer, springa så mycket längre och så mycket snabbare.

Alla beundrar den starka kvinnan för det är hon som villigt offrar sig, villigt bär upp alla vi andra normalsvaga människor på sin krumma rygg. Klarar av att bära, släpa och fösa allt det där som vi aldrig skulle orka, ty våra ryggar är för svaga av hukandet över ipads och huden på våra händer är för tunn, våra naglar är för långa och våra scheman för pressade av frisörbesök och och träningstider. Vi är tacksamma att vi har den starka kvinnan som är skapad för att bära detta ok istället för oss.

Och om hon klagar så falnar helgonglorian och den starka kvinnan förvandlas från Jesus till att vara ett fattigt misslyckat offer. Hon borde ta av sig offerkoftan och skärpa sig, ty det finns så många starka kvinnor därute som gör det hon gör varje dag, om inte värre, och inte klagar dem, minsann. Därför ska inte hon heller göra det.

Detta är ett försök att skriva lite annorlunda från min sida. Berätta gärna vad ni tycker!