Etikett: tränare

Feminismen måste fokusera på att förbättra det befintliga, inte på att ta bort allt som inte passar in.

Det har ju varit ett himla rabalder kring den här hockeytränaren som beskrev olika spelstrategier genom att jämföra med hur man skulle ta sig an olika typer av brudar, helt i enlighet med den generella machokultur som råder inom sportens värld *fördomsfull*. Lady Dahmer har skrivit om det hela och tycker att tränaren ska skaffa sig ett nytt jobb med omedelbar verkan.

Och jag kan väl känna lite såhär, att jag tycker att det är himla upprörande att den här typen av grejer förekommer men jag tycker ärligt talat inte att man för den sakens skull ska säga upp en på andra sätt uppskattad tränare. Varför?

  • Att säga upp folk så fort de passerar gränsen skapar en falsk trygghet, man tror att man gjort sig av problemet med sexismen fast den troligen finns kvar hos andra personer, om än inte lika uttalat. Bättre då att man tar till någon slags handlingsplan för att förbättra genustänket generellt inom klubben. Föräldrarna, riksidrottsförbundet och resten av klubben har ju trots allt reagerat på detta och blivit medvetna. Det är ett ypperligt tillfälle att skapa diskussion om värderingsgrunder.
  • Folk tenderar att bli bittra på ”genusmaffian” och i det här fallet där det rör sig om en uppskattad tränare så tror jag att det är korkat att kräva uppsägning.
  • Det är faktiskt lite som så att en vettig genusmedvetenhet inte är det enda kriteriet för att man ska vara lämplig att ha med barn att göra. Om denna tränare är en person som har betytt mycket för barnen och varit uppskattad så tycker jag att han ska få en chans till, givetvis på premissen att han erkänner sitt misstag och inte gör om det.

Jag tycker att det är dumt att ständigt kräva uppsägning så fort någon gör fel och jag tror inte att det är ett förhållningssätt som gynnar feminismen, inte alls faktiskt. Snarare får det oss att framstå som rabiata och kompromisslösa och det är väldigt negativt. Problemet med sexism försvinner inte för att den här tränaren försvinner, det skapar bara en falsk trygghet. Snarare ska man visa tydligt att den här typen av agerande inte är okej, men samtidigt uppskatta honom för det han gör som är bra.

Att döma ut folk för alltid kommer inte skapa ett jämställt samhälle, det skapar bara en situation där folk upplever att ett särintresse får styra alldeles för mycket. Feminismen måste fokusera på att förbättra det befintliga, inte på att ta bort allt som inte passar in.

Saker man inte får skämta om.

Igår så lyssnade jag på radioprogrammet tankesmedjan live. De ”grillade” Åsa Romson och det var mycket roligt, om än lite väl hetsigt då och då.

Hur som helst så skulle de avsluta det hela med lite observationer, och då säger en av tjejerna i ”panelen”, eller vad man ska kalla det, ungefär såhär: ”Patrik Sjöberg har ju fått vara med i det här tv-programmet. Innan så behövde man ju vara med i big brother eller så innan man fick vara programledare, men nu räcker det tydligen med att ah blivit våldtagen”.

Jag hatar verkligen den här typen av ”humor”. Vissa tycker att man ska kunna ”skämta om allt” och det kan jag hålla med om, men det måste vara smakfullt och relevant och framförallt roligt.

Men det är fan inte kul att skämta om att Patrik Sjöberg och även andra killar blev systematiskt utnyttjade av sin tränare under flera år, samtidigt som idrottsföreningen såg mellan fingrarna. Jag antar att det ska vara kul just för att det är ”för mycket” och att det kanske anses lite coolt bland vissa att gå över gränsen, men för mig fastnar skrattet i halsen.

Som tur är så reagerade de andra i panelen på det här otroligt osmakliga skämtet och signalerade, med lite humor såklart, att det inte riktigt var okej. Men jag kan inte komma ifrån att jag inte ens tycker att den typen av påhopp ens ska få kallas humor.