Respektera inte mäns privatliv.

Igår blev jag påmind om konceptet ”män som tycker det är viktigt med mäns privatliv”. Alltså män som försvarar mäns, både dem själva och andras, rätt till att få ha ett ”privatliv”. Detta kan ta sig uttryck i att de till exempel tycker att det är fel att outa en man som betett sig illa, kanske varit otrogen, eftersom det är en ”privatsak”.

wpid-img_20140818_195944.jpg

Skrev om det här med privatliv i ett inlägg om skvaller som feministisk aktivism för ett tag sedan:

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

En skulle kunna se denna blogg som en skvallercentral om mig och männen i mitt liv. Även om jag för det mesta anonymiserar och inte nämner alltför detaljerat exakt vad som har hänt så skriver jag mycket och ofta utelämnande om mitt privatliv och mina relationer. Jag ser detta som en form av feministisk aktivism.

Jag tänker såhär: att bli utsatt för vidriga saker av människor en har relationer med och som det är menat att en ska få så kallad ”kärlek” ifrån är en mycket traumatisk och mycket skamfylld upplevelse. Att ha litat på någon och trott att en ska få kärlek för att sedan bli sviken är som att få det bevisat att en inte är något att ha, att en inte var värd kärlek. Detta är en känsla som förföljt mig genom livet, att jag inte är värd bättre eftersom män bevisligen valt att behandla mig som skit. Därför har jag känt behovet av att dölja detta faktum, eftersom jag är rädd att det ska ”avslöjas” att jag inte är värd bättre.

wpid-img_20140819_112746.jpg

Men när jag började skriva om mina upplevelser så fick jag genast veta att det fanns många många andra som hade känt och tänkt likadant som jag, som hade blivit utsatta för samma skit som jag. Och det var stärkande som fan för det fick mig att känna att det inte var mitt fel att någon annan behandlat mig illa.

Att prata om hur män beter sig i relationer är som att vrida på en jävla kran, en får höra berättelse på berättelse från andra som känner igen sig i det en beskriver. Detta är såklart ingen slump, det finns så många historier som aldrig får höras eftersom de anses tillhöra ”privatlivet” och eftersom det finns alltför få som kan ta emot dem och tillmäta dem den vikt de faktiskt har.

För mig kan det vara stärkande att se andra prata om och uttrycka vrede inför det de blivit utsatta för, för det får mig att känna mig mindre ensam och värdelös. När jag ser att andra delar mina erfarenheter blir det lättare att inse det som är svårt att inse om mig själv; att vi, att jag, är värda bättre. Att ingen förtjänar att bli behandlad på det sätt som vi så ofta blir behandlade av män. Att vi har rätt att bli respekterade av de som säger sig älska oss. Att se någon annan formulera detta krav med utgångspunkt i sina erfarenheter kan vara ett sätt att själv lyckas formulera det.

Att våga beskriva det en blivit utsatt för är oerhört modigt och viktigt, och jag önskar att fler kunde göra det. Givetvis kommer män att kämpa för att få det att framstå som egoistiskt och opolitiskt, för det hotar ju deras makt. Men det är en viktig feministiska handling.

Jag föredrar att få mina upplevelser av ”något större” någon annanstans, på ett ställe som inte byggts på ett system fyllt av orättvisa och förtryck.

Här i Bryssel har jag besökt många kyrkor och tänkt lite på det där med gud. Vissa religiösa vill ju få det till att vi ateister saknar ”något” i livet i och med att vi inte tror på gud. Jag antar att det handlar om att vi inte tror på något ”större”, alltså en högre makt och att vi saknar ”rättesnören” i livet, alltså en moral instiftad av en högre makt. Vi saknar även förmåga att förundras över skönheten i gud skapelse.

Jag tänker såhär: jag tror på en massa saker. Jag tror på människans förmåga att uträtta storverk såväl socialt som politiskt. Jag har en personlig moral som jag tror på, en idé om hur jag ska behandla människor som jag har kommit fram till genom diskussion och praktik. Jag kan stundtals bli förbluffad och förundrad över skönheten i naturen. Allt detta som religiösa pratar om som fina saker de får från gud får jag på andra vis.

Jag förstår att man som religiös blir uppfylld av något när man går in i en kyrka; det blir jag också. Det är otroligt vackert, mäktigt och fridfullt. Men jag har också något annat i bakhuvudet; av vem uppfördes detta, varför och vem fick betala. Och svaret på den frågeställning är tyvärr väldigt ofta att det betalades av ett folk som var förslavat under kyrkans makt som ytterligare manifesterade sig i dessa byggnader, och att de som profiterade på det var prästerskapet. Då föredrar jag att få mina upplevelser av ”något större” någon annanstans, på ett ställe som inte byggts på ett system fyllt av orättvisa och förtryck.