Etikett: valfrihet

Valtvånget.

Det här med val är intressant. Det talas om valfrihet som något positivt. Problemet är att de flesta av oss väljer mellan saker som vi inte vet någonting om egentligen. Till exempel tandkräm och schampo. Hur mycket vet du egentligen om den tandkräm du väljer? Troligen inte ett skit. Ändå förväntas vi kunna göra ett upplyst val som konsumenter.

Sedan börjas det med ”konkurrens” inom välfärden så att en kan välja som konsument. Som skola. De allra flesta har ingen aning om vilken pedagogik som är bra, vilka skolor som kan tillgodose elevers behov etcetera. Då kan de hända saker som att tusentals elever väljer att gå i skolor som liksom bara råkar gå i konkurs. Hur löser vi det här problemet? Enligt skolverket genom att föräldrar blir mer ”aktiva konsumenter” och läser på mer om skolan.

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat.

– Ja, det tycker jag att man kan göra. Ett bokslut är till exempel något man kan titta på. För många föräldrar är det här förstås komplicerade frågor att sätta sig in i, medan det är enklare för andra, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Att välja är ett arbete. Att sätta sig in i olika alternativ, väga för och nackdelar, är ett arbete. Alla är inte kapabla att göra detta arbete, och även om människor vore det så skulle det fortfarande ta deras tid i anspråk. Det är ganska tydligt hur många människor inte fokuserar så mycket på en bra utbildning utan mer på om det är lätt att få bra betyg på skolan (min gymnasieskola hade till exempel det ryktet), om det är en ”soft” skola och om en får en dator/surfplatta.

En annan lösning vore ju såklart att det fanns rimliga regler kring etablering och upphandling så att detta inte inträffar, så att en som förälder inte behöver lägga mer tid och energi på att välja en bra skola utan att det istället var så att en kunde lita på att skolor faktiskt var bra, på att ens barn faktiskt fick den utbildning de är berättigade till.

Och det blir så tydligt hur valfrihet egentligen handlar om tvång. Vi är tvingade att välja mellan saker vi antingen inte vet ett piss om, eller så måste vi lägga vår tid och energi på att göra ”medvetna” val. Och om vi väljer ”fel” så kan vi bara skylla oss själva, detta trots att skolgång faktiskt är en rättighet. Men för att kunna bruka denna rättighet så måste vi ta oss igenom en hinderbana, vi måste göra en massa efterforskningar för att kunna göra ett upplyst val, och sedan måste ungen också komma in på den aktuella skolan. Annars blir det tyvärr svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.

Val.

När folk säger: ”du verkar tro att människor inte har någon förmåga att själva bestämma över sina liv” så blir jag så konfunderad. Om jag inte trodde det, varför skulle jag lägga så satans mycket tid på att skriva om vilka val en kan göra i livet för att motverka patriarkatet? Det verkar ju som ett jävla Sisyfosarbete för en som inte tror att människor någonsin kan välja.

Vissa verkar mena att en liksom måste tro att bara för att människor har en möjlighet att göra val, så måste en tycka att alla val är bra val eller helt fria och opåverkade val. Det är klart som fan människor gör val i sitt liv, men att något har gjorts genom val betyder inte att det är bra på något sätt. Människor gör en massa dumma val för att de saknar insikt eller information, för att de känner sig pressade och så vidare. Syftet med feminism är att underlätta för människor att göra val som motverkar snarare än reproducerar patriarkatet. Detta görs på flera sätt, dels genom upplysning men också genom att förbättra människors livssituation så att de inte blir tvingade in i situationer där de saknar valmöjligheter, som till exempel fattigdom. Jag upplever själv att feministisk analys markant har ökat min förmåga att fatta beslut som är bra för mig, stå emot lockelser som jag vet skadar mig och så vidare. Det har helt enkelt ökat min frihet att välja, eftersom det har gjort mig mer medveten om vad jag väljer mellan.

Jag förstår inte det här helt oproblematiserade förhållningssättet vissa har till val, som om människor aldrig kunde välja saker som var dåliga för dem av olika skäl. Som om alla gick om kring med perfekt information om precis allting redan som det var, och det aldrig fanns någon som helst behov av att, tja, upplysa någon om något.

Men om vi nu ska snacka val, så kan väl de som vill välja att tillgodogöra sig feministisk analys, och de som inte vill kan väl strunta i det och fortsätta leva glatt ovetandes om patriarkatet. Det känns som en ganska rimlig kompromiss, kan jag tycka. För ni vill väl inte begränsa någons valfrihet?

Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.

Idag har Lo kommit med en debattartikel med ett antal ganska rimliga förslag för hur i ska hantera privata bolag i välfärden. De tar ställning emot vinst i välfärden, vilket känns väldigt skönt. Ett alternativ hade kunnat vara att de slår in på den där tramsiga ”medelvägen”, alltså att säga typ ”nja…” och inte ta ställning emot vinst i välfärden men inför något jävla kvalitetsed eller liknande fernissa som inte spelar någon jävla roll i praktiken.

Borgerligheten har såklart gått i taket över detta, vilket inte förvånar de minsta eftersom de såklart ombesörjer sina klassintressen, i vilka det ingår att tillåta sina kompisar att ta ut skattepengar i profit. Det är inget förvånande i detta, och jag tycker inte att en ska hålla sig med några illusioner om att det skulle handla om ökad kvalitet eller mångfald. Det är ju knappast så det har kommit att bli.

Såhär skrev till exempel Uvell, ledare för den näringslivsknutna tankesmedjan Timbro, på sin twitter:

Som väntat tycker LO att ideologiska principer är viktigare än att medborgarna får den välfärd de vill ha.

Att åtta av tio svenska medborgare vill se en begränsning av vinstuttaget i välfärden bryr sig inte Uvell om. Den rådande modellen är tydligen ”demokratisk” eftersom folk får ”välja”. Detta har varit en röd tråd i den borgerliga kritiken mot förslaget. Problemet är att det försämrar valfriheten, vilket kopplas ihop med att det är odemokratiskt och förmynderi. Om en kollar närmre på Lo:s debattartikel så är det flesta förslagen inte kopplade till valfrihet alls, utan handlar snarare om att begränsa vinstuttaget (något som har demokratiskt stöd) och att låta meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gälla även för privata företag i välfärdssektorn, något jag personligen tycker borde vara en självklarhet eftersom de använder offentliga medel.

Jag antar att det som anses begränsande för valfriheten är detta:

Därför föreslår vi att lagen som valfrihetssystem (lov) avskaffas och att lagen om offentlig upphandling (lou) utvecklas, så att brukarnas rätt till kvalitet och valfrihet kan sättas före företagens. Demokratiskt valda företrädare måste kunna ta, och utkrävas, ansvar för kvalitet och kontinuitet i välfärden lokalt och regionalt.

Det Lo säger här är alltså att kvaliteten på vården ska säkras genom att det skapas lagstiftning där upphandlarna står ansvariga för att vården ska fungera bra, istället för att som idag ha en ordning där ansvaret hamnar på den enskilda individen eftersom hen får välja vilket alternativ som passar bäst. En kan såklart ha olika uppfattningar, men jag är av åsikten att det är en väldigt dålig metod för kvalitetssäkring av vården att förlita sig på det fria valet på detta sätt. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar eftersom människor i regel är för okunniga och oengagerade.

Jag tycker inte att det ska hänga på den enskilda individens förmåga att sätta sig in i och välja rätt vårdalternativ om hen får bra vård eller inte och därför tycker jag att det är bättre om tjänstemän ser till att den vård som erbjuds, och som tilldelas skattemedel, fyller upp kriterierna för att det ska vara bra vård. Jag är ändå av uppfattningen att det inte är en fråga om personliga preferenser om en vill att avdelningen en ligger på ska ha bra bemanning, det är inte en fråga om en subjektiv värdering av vårdens utformning utan en fråga om kvalitet som går att avgöra ”objektivt”.

Även om själva upphandlingen administreras av någon annan än den som i slutänden får vården så är villkoren för den under demokratisk kontroll, vilket gör att den inte på något vis är odemokratisk som vissa försöker hävda. Demokrati är inte samma sak som att i varje given välfärdssituation få välja själv vilken av ett antal på förhand bestämda aktörer som ska ta hand om en. Demokrati handlar om folkligt inflytande, och kan precis lika gärna vara att tjänstemän upphandlar vården med folkets intressen, det vill säga bra vård, i åtanke.

I den rådande modellen så finns det en formell valfrihet, det vill säga vårdtagaren får själv välja vilken välfärdsaktör som skata hand om hen. Men hur fungerar denna valfrihet i praktiken? Jag tvivlar på att alla vanvårdade gamlingar har gjort ett medvetet val om att de ville bli vanvårdade, om de ens valde över huvud taget. På samma sätt tvivlar jag på att barn som går i en dålig skola har valt detta aktivt. Säkert kan valfriheten vara till gagn för vissa, människor som har resurser och kunskap att lägga på detta, men denna vinst sker på bekostnad av alla de som inte kan välja.

Personer som utnyttjar valfriheten och lyckas komma undan de dåliga alternativen tillhör ofta de mer välbemedlade i samhället, vilket är samma personer som står för större delen av den samhälleliga makten och dessutom har problemformuleringsprivilegiet, det vill säga att deras uppfattning om samhället i hög grad styr vad som uppfattas som politiska problem. Det leder till problem att dessa människor kan komma loss från den rådande politikens negativa konsekvenser eftersom det då inte kommer att betraktas som ett problem av dem, och därmed inte heller som ett politiskt problem. Frågan om allas rätt till bra vård flyttas från att vara en allmän angelägenhet till att vara en fråga om personliga val och preferenser.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna sluter upp bakom i alla fall en merpart av de förslag som läggs fram i debattartikeln. Det finns folkligt stöd för detta, och det är inte på något vis extremt eller utopiskt. Borgerligheten kommer troligen att fortsätta sitt trams om att detta minsann är Sovjet och demokratifientligt, men så är det å andra sidan inte socialdemokraternas uppgift att företräda dem.

Frihet är inte valfrihet.

I debatten idag så finns det någon slags tramsig uppfattning om att frihet och valfrihet vore ekvivalenta. Liberala partier, som alltså borde jobba för individens frihet, är väldigt måna om att föra frågan om valfrihet. En ska kunna välja skola, förskola, sjukvård och så vidare och så vidare och detta likställs med frihet.

Överlag tycker jag att frihet och valfrihet kopplas ihop i alldeles för hög utsträckning. Till exempel kan en som kvinna ganska ofta få höra att en visst är fri eftersom en har en uppsjö av olika kvinnoroller att välja mellan. Att alla dessa roller är skapade i en patriarkal tradition spelar tydligen ingen roll eftersom vi trots allt har en massa att välja på. Vi har en massa på förhand bestämda roller som vi kan röra oss inom och mellan.

Verklig frihet handlar i mina ögon inte om att välja mellan olika saker som redan avgjorts åt en. Frihet är att själv kunna utforma sitt liv och sin person, att själv avgöra hur en ska utvecklas utan att behöva förhålla sig till en massa roller. Rollerna kan rentav göra det svårare att vara verkligt fri, eftersom de skymmer sikten.

Vidare så tycker jag att frihet ibland kan vara frihet från val. När det till exempel kommer till välfärd hade jag upplevt betydligt mycket mer frihet om jag kunde gå till vilken skola, vårdcentral eller förskola som helst och vetat att jag skulle få en bra tjänst. Visst kan jag se poängen med att det finns en viss differentiering mellan till exempel olika skolor, men det vore ändå skönt att veta att en fick en bra skolgång vart en än vände sig. Vad som kallas valfrihet skulle lika gärna kunna kallas valtvång: du tvingas till att aktivt välja för att inte utsättas för något riktigt uselt. Dessa val kräver tid, kunskap och energi, något som alla inte har. Om vi istället för att ha en välfärd som bygger på att alla måste välja rätt hade en välfärd som byggde på att leverera kvalitet överallt så hade det troligen gjort de flesta mer fria i praktiken: fria att kunna lägga sin tid på annat än att välja vårdcentral.

Jag menar att alla dessa val vi utsätts för skymmer sikten för en äkta frihet. Visst är det valfrihet, vi är ju fria att välja vilket som helst av de val vi exponeras inför, men den frihet det innebär är såklart kringskuren av det faktum att det endast är just de sakerna vi har att välja emellan. Det är ingen reell frihet, utan en låtsasfrihet som sker helt på någon annans villkor. Vidare så skymmer alla låtsasval de möjligheter som finns till att göra motstånd emot systemet som sådant, eftersom tanken att en bara ”råkade välja fel” finns så nära till hands.

Jag drömmer om ett samhället där vår framtid inte står och faller med om vi väljer fel eller rätt i skolvalet, utan där vi kan lita på att det finns en välfärd som hjälper alla till att nå bästa möjliga liv. Där valfrihet ersätts med en ordning där alla kan lita på att de får bra vård och skola utan att behöva kolla upp en massa innan.