Ofta så tycker vita män att jag ska skriva mer om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, alltså det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar. De kanske tycker att jag ska vara tacksam för att jag trots allt lever i ett av världens mest jämställda land, att jag inte blir utsatt för så kallat ”hedersförtryck” (vilket jag blir då patriarkatet är en hederskultur) och så vidare.
Jag tänker att en måste gräva där en står. Jag är inte en av de kvinnor som har det värst, verkligen inte. Till exempel så slipper jag bli utsatt för det dubbla förtryck som rasifierade kvinnor ofta utsätts för när vita män exotiserar dem. Däremot så blir jag också utsatt för patriarkalt förtryck, och det förtryck som drabbat mig har framförallt vita män stått för. Det är vita ”svenska” män som har tryckt på mig en kvinnoroll, som har förminskat och förnedrat mig, exploaterat mig och så vidare.
Det är det västerländska patriarkatet jag har blivit utsatt för och har insikt i, det är det jag har förmåga att begripa. Och jag kan säga er, att denna version av patriarkatet inte är att leka med. Verkligen inte.
Vita män vill att jag ska alliera mig med dem i sitt projekt att lyfta fram sin maskulinitet, sitt upprätthållande och utövande av patriarkatet, som gott eller åtminstone det minst onda. Jag tänker inte göra detta. Att göra detta vore en väldigt osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck. Att utöva rasism genom att lyfta fram mig själv som en mindre förtryckt kvinna och hävda att män från andra kulturer och med annan hudfärg är värre förtryckare vore att också säga att rasifierade kvinnor är mer förtryckta, inte för att de blir utsatta för rasism utan för att de lever i ”fel” kultur. Det vore att säga att det är de rasifierade kvinnornas ansvar att frånsäga sig sin kultur för att bli fria från förtryck, en analys som jag del inte ställer mig bakom, dels anser vara förtryckande i sig.
Jag förstår att det kan vara bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor, eftersom en då stiger i aktning hos de vita män en gör gemensam sak med. Jag tror att det är väldigt viktigt för den feministiska kampen att motstå denna frestelse och istället peka på det förtryck en själv utsätts för, som gror i den kultur en själv är en del av.
Jag tror inte att rasifierade kvinnor behöver att vita feminister kommer in som några jävla räddare och berättar för dem om det förtryck de blir utsatta för i ”sin kultur”. Jag tror att de kan göra sin egen analys av den situation de befinner sig i alldeles utan att jag kommer med min vita blick och ”hjälper” dem att se den, eller som det också kan förstås; utövar mitt vita tolkningsföreträde över deras situation.
Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss. Det handlar inte om olika kulturer som är mer eller mindre förtryckande, det handlar om att vi lever i ett världsomspännande patriarkat. Vi måste motstå frestelsen som finns i att vända blicken någon annanstans, säga att någon annan kvinna är mer förtryckt eller att någon annan man är mer förtryckande. Detta är i sig en del av patriarkatets logik, att ständigt flytta fokus från sitt eget förtryckande arsle, och det är klart att de män som innehar en maktposition i egenskap av vita kan och vill göra detta. Att som feminist köpa denna logik är att spela med i patriarkatets stora ”skylla ifrån sig”-projekt, och det tycker jag inte att en någonsin ska göra.
Därför är jag inte intresserad av att lyfta upp hur ”andra kulturer” är mer förtryckande än den jag själv tillhör. Även om det, mot förmodan, skulle ligga ett korn av sanning i detta så är det fortfarande att lägga fokus på helt fel ställe. Jag anser inte att det är konstruktiv för den feministiska kampen att recensera olika kulturer, länder eller män utifrån hur förtryckande de är. Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.