kvinnoförtryck – Fanny Åström

Om uttryck och livsval som grund för förtryck.

En idé jag tycker är mycket problematisk är den om att förtryck liksom är någonting som bara flyger omkring fritt i luften, som saknar bäring i någon form av materiell grund. Ofta tycker jag att kvinnoförtryck diskuteras utifrån dessa premisser, typ att det skulle vara feminina/kvinnliga ”uttryck”, ”livsval” och liknande som var förtryckts och inte kvinnor.

Jag tänker såhär: jag befinner mig i en förtryckt situation för att omgivningen behandlar mig som kvinna. Det faktum att jag anses vara kvinna påverkar min situation, det gör att det jag gör med min kropp bedöms på ett annat sätt än det någon som läses som man gör. Mina handlingar får helt enkelt inte samma konsekvenser.

Givetvis kan jag både stiga i hierarkin och sjunka beroende på vad jag väljer att göra, det vill säga hur jag väljer att klä mig, bete mig, leva mitt liv och så vidare, men själva den situation jag befinner mig i för att jag anses vara kvinna består. Det är denna situation som avgränsar mitt liv, som sätter upp själva de möjligheter jag har att välja, som avgör vilka konsekvenser mina val får och så vidare.

Generellt ställs i detta samhälle krav på konformism, det vill säga en ska anpassa sig efter rådande normer. Detta gäller för alla människor. Dessa normer förändras hela tiden. Om vi tar till exempel normer kring kön så är könsuttryck föränderliga, men hierarkin mellan män och kvinnor består. Särskillnaden mellan könen är grundläggande för att denna hierarki ska kunna upprätthållas, men det är mindre relevant vilka uttryck som för tillfället behäftats med den ena eller den andra sidan. Det är särskillnaden som är själva poängen.

Den situation som kräver anpassning är i sig förtryckande, och det är olika för olika människor hur mycket denna anpassning kräver av en. Däremot drabbar detta alla, anpassning krävs av alla och även den som anpassar sig perfekt till till exempel ”kvinnorollen” kommer fortsätta vara förtryckt som kvinna. Det är inte bristen på eller oförmågan till anpassning som är det grundläggande problemet, problemet är att vi lever i ett samhälle där våra kroppar ständigt granskas och värderas.

Det spelar roll om en kan välja att anpassa sig eller inte. Det spelar roll om en har en kropp som granskas eller inte. Det spelar roll om anpassning över huvud taget är ett alternativ. Vissa kroppar utesluts genom sin blotta existens, andra kan välja att anpassa sig och få relativa fördelar. Om jag hade kunnat undvika kvinnoförtryck genom att klä mig på ett visst vis hade jag gjort det.

Personer som läses som kvinnor kommer alltid att granskas och dömas. Det är själva granskningen som är problemet, inte vilka attribut som för tillfället anses vara en bra grund för fördömande. Vilka attribut det handlar om skiftar över tid och rum, och det finns dessutom en utpräglad dubbelmoral som gör att en aldrig kan göra rätt. Det går helt enkelt inte att vara ”rätt” som kvinna, eftersom det är just kvinnor som förtrycks. Patriarkatet kommer alltid att hitta på ursäkter för att lägga skulden för detta på kvinnorna själva, men det gör inte att det är sant.

Kvinnor konstrueras som föremål för granskning, som avslöjningsbara, som möjliga att utsätta för dömande, hot, våld, trakasserier av vilket skäl som nu passar gärningsmannen. Det gör inte att det skäl som anges vid tillfället är grunden för förtrycket.

Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.

Ofta så tycker vita män att jag ska skriva mer om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, alltså det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar. De kanske tycker att jag ska vara tacksam för att jag trots allt lever i ett av världens mest jämställda land, att jag inte blir utsatt för så kallat ”hedersförtryck” (vilket jag blir då patriarkatet är en hederskultur) och så vidare.

Jag tänker att en måste gräva där en står. Jag är inte en av de kvinnor som har det värst, verkligen inte. Till exempel så slipper jag bli utsatt för det dubbla förtryck som rasifierade kvinnor ofta utsätts för när vita män exotiserar dem. Däremot så blir jag också utsatt för patriarkalt förtryck, och det förtryck som drabbat mig har framförallt vita män stått för. Det är vita ”svenska” män som har tryckt på mig en kvinnoroll, som har förminskat och förnedrat mig, exploaterat mig och så vidare.

Det är det västerländska patriarkatet jag har blivit utsatt för och har insikt i, det är det jag har förmåga att begripa. Och jag kan säga er, att denna version av patriarkatet inte är att leka med. Verkligen inte.

Vita män vill att jag ska alliera mig med dem i sitt projekt att lyfta fram sin maskulinitet, sitt upprätthållande och utövande av patriarkatet, som gott eller åtminstone det minst onda. Jag tänker inte göra detta. Att göra detta vore en väldigt osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck. Att utöva rasism genom att lyfta fram mig själv som en mindre förtryckt kvinna och hävda att män från andra kulturer och med annan hudfärg är värre förtryckare vore att också säga att rasifierade kvinnor är mer förtryckta, inte för att de blir utsatta för rasism utan för att de lever i ”fel” kultur. Det vore att säga att det är de rasifierade kvinnornas ansvar att frånsäga sig sin kultur för att bli fria från förtryck, en analys som jag del inte ställer mig bakom, dels anser vara förtryckande i sig.

Jag förstår att det kan vara bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor, eftersom en då stiger i aktning hos de vita män en gör gemensam sak med. Jag tror att det är väldigt viktigt för den feministiska kampen att motstå denna frestelse och istället peka på det förtryck en själv utsätts för, som gror i den kultur en själv är en del av.

Jag tror inte att rasifierade kvinnor behöver att vita feminister kommer in som några jävla räddare och berättar för dem om det förtryck de blir utsatta för i ”sin kultur”. Jag tror att de kan göra sin egen analys av den situation de befinner sig i alldeles utan att jag kommer med min vita blick och ”hjälper” dem att se den, eller som det också kan förstås; utövar mitt vita tolkningsföreträde över deras situation.

Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss. Det handlar inte om olika kulturer som är mer eller mindre förtryckande, det handlar om att vi lever i ett världsomspännande patriarkat. Vi måste motstå frestelsen som finns i att vända blicken någon annanstans, säga att någon annan kvinna är mer förtryckt eller att någon annan man är mer förtryckande. Detta är i sig en del av patriarkatets logik, att ständigt flytta fokus från sitt eget förtryckande arsle, och det är klart att de män som innehar en maktposition i egenskap av vita kan och vill göra detta. Att som feminist köpa denna logik är att spela med i patriarkatets stora ”skylla ifrån sig”-projekt, och det tycker jag inte att en någonsin ska göra.

Därför är jag inte intresserad av att lyfta upp hur ”andra kulturer” är mer förtryckande än den jag själv tillhör. Även om det, mot förmodan, skulle ligga ett korn av sanning i detta så är det fortfarande att lägga fokus på helt fel ställe. Jag anser inte att det är konstruktiv för den feministiska kampen att recensera olika kulturer, länder eller män utifrån hur förtryckande de är. Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.

Att erkänna sitt privilegium är bara början.

Ibland talar jag om vikten av att erkänna sitt privilegium. Jag tycker att det är viktigt att som man erkänner att en är privilegierad. Däremot kan jag ofta känna att det betonas lite väl mycket, just det här att en ska erkänna sitt privilegium, som om det gjorde någonting bättre.

För mig är att erkänna ett privilegium ett första steg i att förstå sig själv i en samhällelig kontext. Alltså att erkänna att en har ett privilegium som man. Men det får liksom inte stanna där, utan en måste också lägga energi på att förstå detta privilegium. Vad innebär det för en och personer i ens omgivning? Hur måste jag agera för att ta ansvar för detta privilegium?

Jag upplever att många feministiska män mest bara konstaterar att de är privilegierade och sedan stannar vid denna insikt. Att det liksom blir ett ”men jag är ju medveten om det” som legitimerar jävligt mycket.

Även om en aldrig kan sluta vara överordnad kvinnor som man i patriarkatet kan en såklart göra en massa för att göra situationen betydligt mycket bättre. De flesta män har liksom inte bara sin position, utan agerar också på ett sätt som reproducerar kvinnoförtrycket.

Det går inte att sluta vara privilegierad som man, men det går att använda sitt privilegium på ett bra sätt, till exempel genom att driva feministiska frågor, lyfta fram kvinnor, försvara kvinnor och så vidare. Vad som däremot inte duger är att sitta och vara självtillräckligt ”medveten” om sin position utan att ägna sig åt någon form av medveten feministisk praktik.

Medvetenhet och analys av sig själv är inget självändamål, det är bara ett nödvändigt första steg i en större process. Du måste erkänna ditt privilegium, sedan måste du förstå det och göra någonting åt det.

Kom inte här med era kladdiga beklaganden.

När jag delade en länk på facebook så fick jag följande kommentar:

Vad är överhuvudtaget vitsen med att inte leva jämställt?
Det är någonting jag aldrig förstått mig på. Klyftor av alla dess slag bidrar inte till någonting annat än rädslor, inskränkthet, hat och okunskap.

På detta svarade jag ungefär att det handlar om att män drar fördelar av kvinnoförtrycket, och såklart att det gäller alla män. Då ville personen som skrev kommentaren inte vara med och diskutera saken längre.

Detta är något jag tycker är ganska vanligt när en diskuterar feminism, personer som kommer in och ba ”gud vad konstigt” men är helt clueless inför vad könsmaktsordningen faktiskt är.

Könsmaktsordningen är ett system som möjliggör för män att ha makt över kvinnor och exploatera kvinnor. Detta gäller alla män, så alla män tjänar i någon mån på könsmaktsordningen. Det är inte bara en massa slumpmässiga elakheter och trakasserier utan det hela äger rum inom ramen för en större kontext och det fyller en funktion.

Många människor gör en big deal av att ”ta avstånd” och påpeka att de ”inte förstår” kvinnoförtryck och så vidare. Visst, du har säkert jättefina ”värderingar” och så vidare, men det hjälper ingenting till om du inte förstår hur kvinnoförtrycket fungerar. Så länge du ser det som ett gäng slumpartade normer i samhället så kommer det vara svårt att bekämpa. Det kan såklart vara skrämmande att verkligen förstå vidden av något sådant som kvinnoförtryck, speciellt om en själv bidrar till det, men jag tänker att det ändå är nödvändigt för att kunna bekämpa patriarkatet.

Jag antar att syftet med detta avståndstagande är att visa vilken fin människa en är och ”ta ställning” för bra värderingar. Problemet är att det även har effekten att en skjuter bort sin egen del i problemet. När människor säger sådär så tänker de i regel att kvinnoförtryck är någonting som sker något annanstans, inte något en själv är delaktig i. Istället för att se sin egen del så ställer de sig utanför och uttrycker sin förfasan över saker som andra sysslar med.

Det finns många män som inbillar sig att de själv inte har något att vinna på kvinnoförtrycket men som hemskt gärna snackar om hur hemskt de tycker att det är att andra män förtrycker kvinnor. Jag tror att det bästa dessa män skull kunna göra för att minska kvinnoförtrycket är att förstå sin egen del i det, de vad de själva tjänar på patriarkatet och hur de upprätthåller det. Så länge de ägnar sig åt att ”ta avstånd” istället så kommer de inte att bidra till feminismen på något vettigt sätt, snarare kommer de att bidra till idén om att kvinnoförtryck inte är något som rör alla utan bara något ett fåtal män utövar och tjänar på, en idé som jag tror är mycket destruktiv.

Så snälla, ni kan hålla ert kladdiga beklagande borta från mig. Jag tänker inte bekräfta att ni är ”bra män” eller liknande bara för att ni uttrycker att ni är ledsna över kvinnoförtrycket om ni fortfarande vägrar ska förståelse för hur det faktiskt fungerar och er egen position i det.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.

Du är inte en individ.

En vanlig invändig jag får från olika män är att de minsann är indiviiider och att jag måste respektera det och gud vet allt. Ja, jag vet att ni är individer och att ni har en massa olika egenskaper. En kanske gillar GTA, en kanske spelar gitarr, en kanske är Moderat, en kanske är Vänsterpartist och så vidare. Poängen är inte att ni alla skulle vara likadana, poängen är att ni alla har något gemensamt; ni är på toppen i könsmaktsordningen, ni har en samhällelig position från vilken ni utövar förtryck mot kvinnor.

Tyvärr, men jag är faktiskt helt jävla ointresserad av era fritidsintressen och vad som skiljer er åt. Jag skiter i din favoritmat, din favoritfärg, i om du tycker om ”kurviga” eller smala tjejer och så vidare. Sådant kan jag bry mig om när jag träffar män i verkligheten som jag av olika skäl har intresse i att lära känna, inte när jag skriver om feminism. När jag skriver om feminism är jag intresserad av det som förenar er, det vill säga ert förtryck av kvinnor och dess olika uttryckssätt.

Jag vill också poängtera att jag skriver utifrån mina egna erfarenheter, utifrån mina relationer. Det är klart att jag stöter på andra problem än vad andra gör, för det är alltid ett samspel mellan individerna och strukturerna. Jag löper antagligen större risk att bli utsatt för vissa beteenden, dels för att jag tycker om en viss typ av män, dels för att jag själv är på ett särskilt sätt. Det gör inte att det slutar vara även en strukturell fråga, det gör bara att patriarkatet tar sig olika uttryckssätt beroende på individ, vilket såklart är en självklarhet.

Din ”rätt” att betraktas som individ i detta sammanhang ger jag tyvärr inte ett skit för. Kvinnoförtrycket sker inte på individuell nivå, det sker på strukturell nivå, och därför måste vi tala om strukturer. Och jag värderar kampen mot förtrycket så enormt mycket högre än dina eventuella sårade känslor över att ja generaliserar.

Du har ingen rätt att ”välja” när du ska förtrycka kvinnor och inte.

På en väns facebook hölls en diskussion om spelet GTA och hur kvinnoförnedrande det är. En person kommenterade diskussionen på följande sätt:

Jag spelar GTA just för att råna banker, smuggla knark, vara ful i mun och banka prostituterade blodiga med baseballträn. I ett spel med detta innehåll, som spräcker alla gränser utom möjligen utnyttjande av barn och handikappade, tycker jag ”vissa karaktärer porträtteras negativt” är ett ganska litet problem.

Det här tycker jag är intressant, hur vissa liksom tycker att det är deras rätt att ”välja” när det är läge att ta del av feministiska budskap eller inte och när det är läge och ta del av och utöva sexism eller inte. Att bara för att den här personen inte vill ta tag i sitt kvinnoförtryck så ska hen inte behöva göra det, för det handlar ju om vad de personen tycker och tänker och inte om att kvinnor ska sluta bli utsatta för det förtryck den här personen utövar.

De flesta män är nog ganska ointresserade av att tänka på kvinnors rättigheter över huvud taget. Poängen med feminism är inte att de män som är intresserade av det ska kunna ta del av det i lugn och ro och när det passar dem, poängen är att de ska sluta förtrycka, och det gäller oavsett om det är vad de är ute efter eller inte.

Jag tänker om jag skulle sitta och ”välja” i vilka situationer jag har rätt att strunta i att tänka på att inte utöva rasism. Jag tycker det är en så jävla absurd tanke att det skulle vara upp till mig att besluta när jag har rätt att utöva förtryck mot andra och inte, när jag personligen känner mig intresserad av att inte vara en förtryckande idiot och inte. Jag fattar verkligen inte hur fan en är funtad om en tänker så.

Det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Jag fick den här frågan i min frågestund, men jag kände dels att jag vill svara på den direkt, dels att den förtjänar ett eget inlägg.

Hur ska man göra gällande rädslan för att gå hem ensam sent en kväll?
Kan jag ha på mig precis vad jag vill eller är det större risk att något händer om jag visar mycket hud?
Jag vill mer än något annat kunna känna mig fri. Men det gör jag inte nu, alls. Jag är rädd väldigt ofta för sånt här, och jag vet inte om min rädsla är ”rätt” eller om jag bara inbillar mig, skrämmer upp mig själv?
Hur ska man göra med sådana här tankar, hur gör du?
För jag håller på att drunkna.

Jag vill börja med att säga att våldtäkter inte handlar om att visa hud, det handlar om att vi lever i ett patriarkat. Det handlar om att i det här samhället så anser vissa män att de har rätt till kvinnor, att använda kvinnor som objekt.

Jag tycker att rädslan du skriver om är svår. Å ena sidan tycker jag inte att en ska låta sitt liv begränsas av rädsla, samtidigt kan man inte säga att det är riskfritt att vara kvinna i dagens samhälle. Jag kan inte säga att det säkert inte kommer att bli utsatt för något, för jag kan inte lova det, hur mycket jag än skulle vilja att det var sant. Även om det är mycket ovanligt att en blir utsatt för övergrepp av främmande män, det mesta sker i hemmet. På det sättet är det delvis ett sätt att göra kvinnor mer toleranta inför förtrycket från män som står en nära, att istället få dem att vara rädda för något slags abstrakt stort hot. Genom att måla upp en bild av det riktigt farliga kvinnoförtrycket så kan många män förtrycka kvinnor i fred. Genom att måla upp en bild av de verkligt farliga männen så bli kvinnor tacksamma för att de finns män som inte är sådana. Genom att måla upp en bild av att kvinnor är försvarslösa och rättslösa offer så skapas också bilden av att de behöver beskydd, och det här beskyddet kommer såklart ofta från en man. Rädslan gör kvinnor beroende av och toleranta mot män. Kvinnoförtrycket finns överallt, inte bara hos män som begår övergrepp på främmande kvinnor. Rädslan, som ofta prackas på kvinnor i form av ”omtanke”, är en del av förtrycket. Alla män tjänar på att kvinnor är rädda för de få män som begår övergrepp på främmande kvinnor.

Många kvinnor är rädda för att bli våldtagna. Patriarkatet ägnar sig mycket åt att få kvinnor att vara rädda. Det är för att patriarkatet tjänar på rädsla. Patriarkatet tjänar på att du anpassar dig efter dessa spelregler. Jag tror att rädslan måste ses som ett maktmedel på samma sätt som själva övergreppen i sig. Rädslan måste också dekonstrueras och förstås som en praktik som patriarkatet framtvingar och tjänar på. Det handlar inte om att du skrämmer upp sig själv eller inbillar dig, det handlar om att många människor har lärt dig att du ska vara rädd, att du måste vara rädd, att du måste akta dig. Det handlar om att hotet om att bli utsatt för övergrepp finns där som en våt matta som lägger sig över en, tynger ner en. Det handlar om att kvinnor tipsar varandra om att de ska bära med sig foträta skor för att kunna springa snabbt snabbt, om att människor pratar om olika fantasifulla sätt att straffa våldtäktsmän, om att människor säger att en kvinnas liv förstörs om hon skulle bli utsatt för ett övergrepp. Det handlar om att den här rädslan ständigt byggs på, förs vidare. Det är inte ditt fel att du är rädd.

Rädslan handlar också om skuld. Kvinnor får lära sig att om de blir utsatta för övergrepp är det deras eget fel. De får lära sig att det handlar om hud, inte om att vi lever i ett patriarkat där män tror sig har rätt till kvinnors kroppar. Rädslan är inte bara en rädsla för ett faktiskt övergrepp utan en rädsla för att vara den sortens kvinna som blir utsatt för övergrepp. En rädsla för att vara den sortens kvinna som inte tagit till sig alla dessa råd om hur en ska göra för att bli respekterad som människa. Men; det finns ingen speciellt sorts kvinna som blir utsatt för övergrepp. Det kan aldrig aldrig vara ditt fel att någon inte har respekterat dig, respekterat din vilja. Det är alltid förövarens fel.

Det kanske inte låter uppmuntrande i stunden, men jag vill ändå säga det för att jag tror att det är en nyckel till förändring; det finns inget du kan göra för att gå säker. Det finns inget du kan göra på individuell nivå för att män ska sluta tro sig ha rätt till din kropp. Det du kan göra är att inse; skulden är inte min. Att inse att om något skulle hända, då skulle det inte vara ditt fel, det skulle vara den mannens fel, det skulle vara patriarkatets fel. Att leva, och speciellt att leva som kvinna i ett patriarkat, är aldrig riskfritt. Men genom att släppa skulden, genom att lägga den där en hör hemma, så kan det bli enklare att hantera detta. Genom att förstå varifrån rädslan kommer och vad den fyller för funktion kan det bli lättare att möta den. Och nej, det kommer aldrig att vara enkelt, men det kan bli enklare.

Och glöm aldrig; det handlar inte om kläder, det handlar inte om hud, det handlar om kvinnoförtryck.

Twitter 29/8. Tack alla män som kämpar mot kvinnoförtrycket.

Nu tänkte jag skriva lite om bra feministiska män jag träffat i mitt liv. Eller snarare: bra feministiska saker som feministiska män har gjort.

T.ex. den gången vi hade kvinnoseparatistiskt häng och en man som var tvungen att gå förbi höll för öronen i respekt för oss. Eller den man som skrev i en fbgrupp att han insett att han bör sluta kalla sig manshatare då det är att förneka hans egen del i förtrycket. Eller den man som, när jag påtalar patriarkala problem i vår relation, tar till sig och lyssnar. De män som på eget initiativ anordnar mansseparatistiska grupperingar för att diskutera det förtryck de utövar. Alla de män som inser att de personligen utövar patriarkalt förtryck och aktivt jobbar emot det. Alla de män som säger ifrån när någon man i deras närhet utövar patriarkalt förtryck.

De män som gör detta är verkligen fantastiska, feministiska kämpar. Ni behövs och är viktiga för den feministiska kampen. Det går att bedriva framgångsrik feministisk kamp som man, men inte hur som helst. Det kräver insikt i sitt eget förtryck. För om du inte har det, så kommer du bara ta patriarkatet till feminismen. Och det vore ju inte särskilt feministiskt gjort.

Kort sagt: män som klarar av att ställa sig i bakgrunden, att hjälpa till, att försöka förstå, istället för att mästra och dominera. Från djupet av mitt hjärta: tack. Alltså verkligen tack alla ni fantastiska män som gör detta. Som kämpar emot kvinnoförtrycket.

Sorry killar, men så jävla fantastiskt är det inte att ha sex med er.

Har en favoritkategori på kommentarer som dyker upp ibland, nämligen den som går ut på att det där med kvinnoförtyck inte är en så big deal eftersom *trumvirvel* KVINNOR HAR LÄTTARE ATT ”FÅ” SEX (något som inte är helt sant, tänkte ta tag i detta ämne senare idag).

Alltså, jag undrar verkligen vad som pågår i dessa mäns huvuden. Vad fan har de för självbild om de tror att deras sexuella prestationer är så jävla fantastiska att de kompenserar för allt det förtryck som kvinnor utsätts för. Jag undrar verkligen. De måste ju tro att deras kukar (för ja, det är ju inte direkt så att det är några andra män än cismän som säger detta) typ sprutar regnbågar och juveler, att en orgasm för en kvinna är som att uppleva himmelriket, att det är det mest fantastiska en kvinna kan uppleva.

Jag idkar regelbundet heterosex och jag tycker för det mesta att det är skönt, men jag skulle inte tveka en sekund inför att byta ut alla orgasmer och annan sexuell njutning jag någonsin haft mot ett postpatriarkalt samhälle. Jag skulle hellre dö som oskuld i ett ickepatriarkalt samhälle än att knulla mig till döds i detta. Och ja, detta menar jag verkligen.

Sorry killar, men så jävla fantastiskt är det liksom inte att ha sex med er, att det är värt tusentals år av brutalt förtryck.