Etikett: rasifierad

Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.

Ofta så tycker vita män att jag ska skriva mer om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, alltså det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar. De kanske tycker att jag ska vara tacksam för att jag trots allt lever i ett av världens mest jämställda land, att jag inte blir utsatt för så kallat ”hedersförtryck” (vilket jag blir då patriarkatet är en hederskultur) och så vidare.

Jag tänker att en måste gräva där en står. Jag är inte en av de kvinnor som har det värst, verkligen inte. Till exempel så slipper jag bli utsatt för det dubbla förtryck som rasifierade kvinnor ofta utsätts för när vita män exotiserar dem. Däremot så blir jag också utsatt för patriarkalt förtryck, och det förtryck som drabbat mig har framförallt vita män stått för. Det är vita ”svenska” män som har tryckt på mig en kvinnoroll, som har förminskat och förnedrat mig, exploaterat mig och så vidare.

Det är det västerländska patriarkatet jag har blivit utsatt för och har insikt i, det är det jag har förmåga att begripa. Och jag kan säga er, att denna version av patriarkatet inte är att leka med. Verkligen inte.

Vita män vill att jag ska alliera mig med dem i sitt projekt att lyfta fram sin maskulinitet, sitt upprätthållande och utövande av patriarkatet, som gott eller åtminstone det minst onda. Jag tänker inte göra detta. Att göra detta vore en väldigt osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck. Att utöva rasism genom att lyfta fram mig själv som en mindre förtryckt kvinna och hävda att män från andra kulturer och med annan hudfärg är värre förtryckare vore att också säga att rasifierade kvinnor är mer förtryckta, inte för att de blir utsatta för rasism utan för att de lever i ”fel” kultur. Det vore att säga att det är de rasifierade kvinnornas ansvar att frånsäga sig sin kultur för att bli fria från förtryck, en analys som jag del inte ställer mig bakom, dels anser vara förtryckande i sig.

Jag förstår att det kan vara bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor, eftersom en då stiger i aktning hos de vita män en gör gemensam sak med. Jag tror att det är väldigt viktigt för den feministiska kampen att motstå denna frestelse och istället peka på det förtryck en själv utsätts för, som gror i den kultur en själv är en del av.

Jag tror inte att rasifierade kvinnor behöver att vita feminister kommer in som några jävla räddare och berättar för dem om det förtryck de blir utsatta för i ”sin kultur”. Jag tror att de kan göra sin egen analys av den situation de befinner sig i alldeles utan att jag kommer med min vita blick och ”hjälper” dem att se den, eller som det också kan förstås; utövar mitt vita tolkningsföreträde över deras situation.

Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss. Det handlar inte om olika kulturer som är mer eller mindre förtryckande, det handlar om att vi lever i ett världsomspännande patriarkat. Vi måste motstå frestelsen som finns i att vända blicken någon annanstans, säga att någon annan kvinna är mer förtryckt eller att någon annan man är mer förtryckande. Detta är i sig en del av patriarkatets logik, att ständigt flytta fokus från sitt eget förtryckande arsle, och det är klart att de män som innehar en maktposition i egenskap av vita kan och vill göra detta. Att som feminist köpa denna logik är att spela med i patriarkatets stora ”skylla ifrån sig”-projekt, och det tycker jag inte att en någonsin ska göra.

Därför är jag inte intresserad av att lyfta upp hur ”andra kulturer” är mer förtryckande än den jag själv tillhör. Även om det, mot förmodan, skulle ligga ett korn av sanning i detta så är det fortfarande att lägga fokus på helt fel ställe. Jag anser inte att det är konstruktiv för den feministiska kampen att recensera olika kulturer, länder eller män utifrån hur förtryckande de är. Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.

Om skönhet och den hegemoniska kvinnligheten.

En av mina favorittwittrare, @Julia_ATC, skrev för några dagar sedan om det här med skönhet inom feminism och hur relationen till skönhet och kvinnlighet definierats av vita kvinnor.

Vi får lära oss att det mest värdefulla vi kan vara som kvinnor är vackra men att vi som rasifierade aldrig kommer att vara just det. Är det rättvist av dig att säga till oss då att vi inte har rätt att kräva detta? Att vi bara ska acceptera läget och ”fokusera på annat”? Antingen ser du inte det självklara: alla kvinnor har ej och kan ej ha samma förhållningssätt till skönhet som koncept. Eller så utgår du 100% från den normativa kvinnan (vit, cis etc) vilket är så jävla bakåtsträvande att I don’t even

Jag tänker på hur kvinnlighet görs i detta samhälle. För kvinnor i patriarkatet är det extremt viktigt att vara just Kvinnor, att bli till Kvinnor. Det är viktigt för att det är så en som kvinna skaffar sin en plats i det patriarkala samhället. För att bli ”godkänd” av patriarkatet måste en göra sig till Kvinna. Det är ingenting som kommer automatiskt med att en definierar sig som kvinna utan det är en aktiv process, som jag kallar feminiseringsprocessen. Jag menar att kvinnor i regel sysslar med ett feminiseringsprojekt, alltså ett projekt där de aktivt skapar sig själva som Kvinnor för att få en plats i patriarkatet. Förutsättningarna för att kunna göra detta är annorlunda beroende på vilken position en har som kvinna.

Olika kvinnor är olika mycket Kvinna i det här samhället. Den kvinna som står högst i kurs är den vita, heterosexuella ciskvinnan. Den här kvinnan är såklart förtryckt, men innehar en upphöjd position i patriarkatet, eftersom hon får står modell för det kvinnliga, på samma sätt som den vita mannen står modell för den mänskliga.

Denna kvinna använder sig av andra kvinnor för att stärka sin ställning i patriarkatet. I sitt femininiseringsprojekt, alltså i sin strävan efter att bli Kvinna, så degraderar hon andra kvinnor. Det är detta som sker när en vita kvinna som till exempel Cyrus eller Allen approprierar rasifierade kvinnors kultur och objektifierar dem i sin musikvideos. Det handlar om att använda dessa kvinnor, objektifiera dessa kvinnor, för att själv bli mer Kvinna i patriarkatets ögon.

Jag tänker att detta ofta sker inom feminismen också. Till exempel när vita feminister dikterar vilket förhållande ALLA kvinnor borde ha till skönhet, precis som Julia tar upp, och därmed också definierar en slags femininet som ”bättre”. Ett annat exempel är när vita feminister talar om att till exempel slöja är en ”symbol för förtryck”. Detta handlar i mina ögon om att framställa sin egen kvinnlighet som mer acceptabel, som mindre förtryckande, och få andra kvinnors kvinnlighet att framstå som sämre. Det blir helt enkelt en del i ens feminiseringsprojekt att få andra kvinnor att framstå som de riktiga offren för patriarkalt förtryck och liknande.

Jag tycker mig också ofta se detta när det kommer till klass. Till exempel att det hos vissa feminister kan rynkas jävligt mycket på näsan åt ”ofina” sätt att göra kvinnlighet på samtidigt som det anses helt okej med mer medel- eller överklasskodade markörer. Typ; det är inte okej med typ chockrosa och hello kitty, men det är helt okej med någon fin liten tunika med diskret blommönster. Det handlar fortfarande om kvinnlighet, men det är bara en speciell sorts kvinnlighet som är okej, andra sätt att göra kvinnlighet på är förtryckande.

Mönstret är tydligt; det finns en hegemonisk kvinnlighet, den kvinnlighet som den vita medelklassciskvinnan står för. Denna kvinnlighet anses acceptabel av såväl patriarkatet som av många feminister. Denna kvinnlighet står helt enkelt högst i kurs. Kvinnor som befinner sig i denna position är inte sena med att trycka ner andra kvinnor för att säkra sin plats i patriarkatet. Vita kvinnor allierar sig med vita män i ett gemensamt förtryck av rasifierade kvinnor, för att säkra sin egen plats i patriarkatet. Detta är något som jag menar att i princip alla vita kvinnor och kvinnor som på annat vis har en hegemonisk position gör i större eller mindre utsträckning. Detta genom att utgå från sig själv som modell för det kvinnliga och för vad en ”god” och ickeförtryckt kvinna är.

Jag tänker att en sant radikal feminism måste kunna se hur rasismen samverkar med patriarkatet. För att vi (riktar mig mot vita kvinnor här, då det är den position jag själv innehar) ska kunna bekämpa patriarkatet på riktigt måste  sluta alliera oss med vita män, sluta upp med våra feminiseringsprojekt. Femininet, alltså skapandet av kvinnlighet, är något som stärker patriarkatet oavsett om den är ”fin” och står högt i kurs i eller ej. Att upphöja sin egen femininitet på bekostnad av andra kvinnor är att alliera sig med patriarkatet, det kan aldrig vara att motarbeta det.