Ibland när en kritiserar kapitalismen så komma folk och ba ”men tänk om vi kunde ha kapitalism utan allt det där dåliga”. Och alltså ja, det vore väl kul och så, frågan är om det är realistiskt. Jag tror absolut inte att det är det.
En annan grej jag ofta konfronteras med är någon slags idé om att vi ska ha någon slags ”marknad” rörande vilken nation en vill bo i, och så ska det finnas en kommunistisk och en kapitalistiskt och så vidare och så får varje individ välja. Och alltså, det låter ju kul i teorin men det är ju verkligen en utopi och ingenting annat. Hur ska jag kunna ta ställning till en sådan idé?
Samma grej finns när människor ber mig redogöra i detalj för kommunismen. ”Hur kommer vi lösa det här och det här?”. Sanningen är att jag inte vet, jag vet bara vad som inte kommer finnas; kapitalistisk exploatering och alla de saker som följer ut ur detta. Jag kan såklart spekulera men jag har ganska svårt att se meningen med detta.
Jag har väldigt mycket problem med när människor diskuterar politik utifrån liknande utgångspunkter, alltså målar upp något slags drömscenario om hur det skulle kunna vara helt utan koppling till vekligheten. Jag anser att all politisk måste utgå från det rådande och försöka lösa faktiska problem som finns. Kommunism för mig handlar om att de de problem som finns i kapitalismen och hitta ett alternativ, inte om att måla upp något jävla drömscenario i detalj och ba ”hit vill vi komma”. Det viktiga är att peka ut vägen framåt, inte att fasta i avlägsna utopier.
Jag känner ingenting annat än kapitalismen och jag vet vilka lidanden som pågår i denna, men jag kan inte veta hur världen utan kapitalism skulle te sig. Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden. Jag är övertygad om att vi skulle vara mer fria att bestämma vad vi ville med våra liv i ett sådant samhälle, och det tycker jag vore en himla bra grej.
Ibland verkar folk tycka att ju mer detaljerat ett framtidsscenario är desto mer politisk relevans har det. Jag tycker tvärt om; det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.
”det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.”
Hur skulle vägen till ett kommunistiskt samhälle se ut? Revolution? Vad gör man när revolutionärerna inte vill dela med sig av makten?
Håller med om att kapitalismen är en utopi, men det är kommunismen också.
Har haft 1 känsla i kroppen ett tag nu som jag ej riktigt kunnat redogöra för, mn iom dt här inlägget så känner jag att dt finns tillräckligt mkt o säga.
Jag tkr dt låter fett utopiskt o ba ”ps avskaffa kapitalistisk exploatering & ojämlika egendomsförhållanden plz” utan ngn som helst plan för dels hur vi ska göra detta i praktiken, och dels för hur vi ska bygga upp 1 stabilt samhälle efteråt som nt ba faller samman i nykapitalism lr ngt slags feodalsystem igen. Upplever att dt du gör är precis vad du kritiserar, nämligen o måla upp 1 drömscenario helt utan koppling till verkligheten & jag tkr dt e synd att du så kategoriskt avvisar o diskutera detaljer i hur vi borde gå till väga för o bygga upp samhället md argumentet ”d e fett ointressant tkr jag”.
Dt e klart att dt finns 1 poäng i o nt fastna i meningslöst teorionanerande lr o vägra gå framåt alls pga inte har en 100%-ig bild av dt exakta målet, mn hur kan du vara så säker på att din version av dt kommunistiska samhället e hållbar öht trots att du nt har ngra visioner kring det? D e klart att dt vore najs om Det Kommunistiska Samhället garanterat innebar enhörningar & godis till alla närvarande, mn jag e åtminstone nt redo att bränna riksdagen bredvid dig innan jag har 1 alternativ som jag litar på e sannolikt bättre för 1 majoritet av befolkningen än status quo.
Jag tycker ändå att jag gaska ofta skriver om vad jag tycker är rimliga kampmetoder, kanske främst ur ett feministiskt perspektiv dock eftersom det är vad jag har mest koll på. Tkr dock det är skillnad på detta och oå att diskutera ett framtida samhälle i detalj.
Kampmetoder känner jag (rent spontant, dt kan vara så att vi använder termerna olika) e ngt helt annat än tankar kring hur dt e rimligt o börja organisera 1 samhälle efter o ha tagit så mkt makt att en kan börja med dt arbetet. Jag tkr du skriver mkt bra om subversiva saker en kan göra för o motarbeta samhället (ifs som du säger då främst inom feminism) mn jag saknar förslag på vad du vill se för rent konkreta mål utom dt mest ytliga (gemensamt ägande + folk ska vara snälla mot varandra).
Dt är väl ifs inte din uppgift att föreslå konkreta mål lr så – menar nt på dt viset – tkr ba att dt känns märkligt att förkasta hela den delen av vänsterradikal teoribildning & kalla den ointressant när dt trots allt är den vi e tvungna att förlita oss på om vi ngn dag i framtiden skulle ta makten – annars känner åtminstone jag att risken e stor att maktövertagandet resulterar i 1 samhälle som rentav e sämre än dt vi valde o förstöra.
Aha, nu förstår jag. Alltså tkr absolut att det kan vara värt att teoretisera kring men det är ingenting jag känner att jag varken kan eller vill syssla med. Det jag tycker är störigt är att folk föredrar statiska utopier som är helt orealistiska framför en ideologi som har någon slags riktning framåt men där det inte finns några detaljerade beskrivningar av en tänkt framtid.
Måste det ena utesluta det andra? Naturligtvis behöver man veta var man vill att vägen ska leda ( dvs till utopin) och samtidigt måste man planera hur man ska ta sig dit. Tkr ärligt man stryker sig själv medhårs och är slö om man vägrar reflektera över praktiska aspekter av systemskifte. Jag är socialist och hatar kapitalismen men tkr definitivt att en måste ha otrolig respekt för människors undran inför hur en omställning från ett grundmurat system till något helt nytt ska gå till rent praktiskt. Det betyder inte nödvändigtvis att folk vill sätta dit en lr dylikt.
jag instämmer med ovanstående skribenter.
Det är ju det du skriver som är drömmar: ”Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden.”
Allt detta är ju odefinierade önskemål. Ingen ska ha makt över eller kunna exploatera nån annan, och ojämlika egendomsförhållanden ska försvinna. Jaha, vad innebär det egentligen?
Det är ju vid definitionen av dessa begrepp och fastställandet av en handlingsplan för att förändra detta som det verkliga grannlaga jobbet börjar.
Det du skriver är lite hårdraget ungefär ”jag vill att alla ska vara lyckliga”. Det första stora problemet är att definiera lycka, exploatering, makt, ägande.
Jag har ställt den konkreta frågan: Hur avgör man vad en person kan bidra med och vad en person har för behov? Det är grunden i det socialistiska projektet. Det är där alla hittills har snubblat.
Ett fullständigt jämlikt samhälle tror jag inte är möjligt. ”Någon” kommer alltid att ta makten över någon annan. Oavsett politisk färg. Därmed inte sagt att man behöver ge upp. Det går faktiskt att göra en del. Förbjuda vinster i vården, stoppa avvecklingen av välfärden, skola, barn och äldreomsorg. Stoppa miljöförstörningen, osv. Uttjatade begrepp och ord. För många människor lika främmande som solidaritet, medkänsla, oegennytta…
Det var just därför jag skrev ”kapitalistisk exploatering” och inte ”exploatering” eller ”makt”.
Vill bara tipsa om att skriva under ett iniativ om att EU medborgare ska kunna ha en basinkomst:
http://basicincome2013.eu/ubi/sv/underteckna-initiativet
Sprid gärna vidare 🙂
Fast för att komma till något annat måste ju en bra väg finnas utstakad. Därför är det viktigt att ha tydliga punkter och hur man vill uppnå dessa och komma dit. Exempelvis när det gäller skolor eller produktion. Vad är grundkravet för att någon skall börja implementeras, vad är tidsperspektivet och hur skall detta sedan organiseras?
Annars vet man ju inte vad ens röst går till. Detta är något alla politiska partier är dåliga på.