Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.
De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.
Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.
Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.
This is true for both sexes, but it’s especially true for women. ”Marriage is a woman’s grave,” goes an old Japanese saying that refers to wives being ignored in favour of mistresses. For Japanese women today, marriage is the grave of their hard-won careers.
I meet Eri Tomita, 32, over Saturday morning coffee in the smart Tokyo district of Ebisu. Tomita has a job she loves in the human resources department of a French-owned bank. A fluent French speaker with two university degrees, she avoids romantic attachments so she can focus on work. ”A boyfriend proposed to me three years ago. I turned him down when I realised I cared more about my job. After that, I lost interest in dating. It became awkward when the question of the future came up.”
Tomita says a woman’s chances of promotion in Japan stop dead as soon as she marries. ”The bosses assume you will get pregnant.” Once a woman does have a child, she adds, the long, inflexible hours become unmanageable. ”You have to resign. You end up being a housewife with no independent income. It’s not an option for women like me.”
http://www.theguardian.com/world/2013/oct/20/young-people-japan-stopped-having-sex
Vad anser du om detta? Jag kan tycka att detta här är en positiv utveckling. Skulle vara intressant att se din syn på saken.
Precis så är det. Skrev faktiskt om detta tidigare idag. <3
Jag hade inte heller orkat utan kvinnoseparatism (utan CIS-män dårå).
Men du utgår ju ifrån att alla män är sådana som ”tar tolkningsföreträde” och utövar sin makt blabla. Det är ju väldigt fördomsfullt.
Finns killar som också de faktiskt blir förtryckta av ett mansdominerat samhälle osv. Finns för det första smarta (!!!!!) killar med!
Det där är ju inte sant. Läs om läs rätt.