Tänkte gå igenom några trevliga myter kring det här med arbetarklass, arbete och så vidare:
- Folk som tror att arbetarklassen är ”liten men utdöende”. Okej, tänker att en här kan prata om arbetarklass i två meningar, om vi kör på en strikt definition så är ju alla som måste sälja sin arbetskraft för att leva arbetarklass så är det ju såklart skitsnack, denna grupp människor är inte på något sätt utdöende. Snackar vi den lite mer vardagliga definitionen där arbetarklassen definieras luddigt i termer av personer som utför okvalificerat arbete för låg lön, vilket jag antar dessa personer menar, så är det ju också rent skitsnack. Ok, tänk en dag i ditt liv. Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor. Vilka är alla dessa människor som får din vardag att gå ihop, som arbetar för dig, både nära och på andra sidan jordklotet? Vad tillhör de för klass?
- Vissa verkar tro att för att folk inte längre kallar sig arbetarklass så finns inte arbetarklassen. Jag har nyheter: en spade är en spade är en spade oavsett vad du kallar den eller vad den skulle kallat sig själv om den hade ett medvetande, detta gäller även klass. Jag förstår att det kan kännas deppigt men folk blir tyvärr inte något annat än arbetarklass bara för att de kallar sig något annat, det är inte upp till var och en att ~*själv bestämma*~ vilken klass hen tillhör.
- Vissa menar att ”grovjobb” är bra för hälsan, alltså typ att jobba inom skogsindustrin, i gruva och så vidare. Märkligt då att människor med tunga jobb ofta dör tidigare. Alltså att jobba med att lyfta tunga saker och så är liksom inte som att gymma dagarna i ända. En lyfter saker på ohälsosamma sätt, en sliter ut leder, en andas in farliga saker och så vidare. Bara för att du ”jobbar med kroppen” så betyder inte det att du bygger upp den. Alltså seriöst, prova att jobba med att plocka disk en hel dag. Det är slitigt som fan, en står upp och gör en massa repetitiva rörelser hela tiden. Inte fan känner en sig ”stärkt” och härligt utpumpad efteråt som efter ett gympass, en känner sig trött som fan och sliten. MVH har jobbat som diskplockare och gör helst inte om det någonsin i hela mitt liv. Har även jobbat som till exempel lärarvikarie och det var inte är närheten av lika slitigt fysiskt, även om det såklart var stressigt som fan då jag sällan visste var jag skulle jobba dagen innan.
- Vissa verkar tycka att de ”riktiga” arbetaryrkena är inom ”tung industri” som typ gruvor och skit. Detta är en högst patriarkal syn på arbete, och exkluderar en otroligt stor mängd av de yrken som utförs av kvinnor. Sådana yrken leder också till skador. En annan grej som brukar uppkomma apropå detta är att ”män dör oftare i arbetsplatsolyckor”. Nå, så må vara fallet, detta innebär emellertid inte att mäns arbete på det stora hela är sämre för deras hälsa. Säg en frisör som andas in farliga ångor dagligen, hen dör nog inte på själva arbetsplatsen i en omedelbar olycka, utan sjukdomsförloppet inträder långsamt och hen får först och främst lämna jobbet. En byggarbetare som får något tungt på sig dör troligen omedelbart. Detta gör inte frisörens arbete mindre dödligt, det är bara det att förloppet ser annorlunda ut.
Det var det.
Bra skrivet! Håller helt med men tycker själv det är svårt att formulera. Tack för hjälpen!
Ett intressant problem som tas upp litet i DA-artikeln du länkade är hur vi skall mäta yrkesrelaterad dödlighet som orsakas av sådant som inte är specifika följder av viss ogynnsam arbetsmiljöexponering. Det uppges att 15 procent av all dödlighet i hjärtinfarkt i åldern 40–64 år ”beror på” (orsakats eller påskyndats av) arbetsmiljön. vilket skulle innebära 196 dödsfall 1996, som var den senaste statistik som var tillgänglig när artikeln skrevs. Men det totala antalet dödsfall i hjärtinfarkt i den åldersgruppen har sedan dess minskat med ca 40 procent. En intressant fråga är om antalet hjärtinfarktdödsfall som beror på arbetsmiljön minskat i motsvarande grad, eller om arbetsmiljöns relativa betydelse för tidig hjärtinfarktdödlighet förändrats (kanske ökat).
Bra!!
Jag är själv född arbetarklass och även om jag gjort något av en klassresa och troligen kan räkna mig som medelklass nu för tiden så känner jag mig fortfarande som arbetarklass. Jag jobbar inom vården, ett slitigt och oflexibelt arbete där möjligheterna till att påverkar är minimala. Jag har förvisso nyligen lyckats få en rätt bra lön men har inga pengar sparade och äger ingenting av direkt värde – hur kan min situation vara något annat än arbetarklass?
Jag tänker att jag blir medelklass först när jag lyckats spara ihop en bunt pengar som kan ge en viss trygghet, kanske köpt en lägenhet osv. Men nu? Icke!
Apropå frisörer och osynliga arbetsskador så berättade min frisör sist jag var där att sterilitet var betydligt vanligare hos frisörer pga alla kemikalier som blandas utan dragskåp
Usch och fy! Dom borde få ha dragskåp.
Mycket bra inlägg! Har själv hört det där att arbetarklassen knappt finns längre och känt obehag inför det påståendet. Definitionerna är kluriga. Tycker inte en ska vara rädd för förnying och klamra sig fast vid gubben Marx. Samhället utvecklas och behöver vi en ny definition för arbetarklass så är jag på. Dock känns Marx definition rent intuitivt fortfarande aktuell (såsom hela hans teorier fortfarande är).
Iaf, tillägnade ditt inlägg ett eget litet inlägg i min egna blogg 🙂
http://klaraskatter.devote.se/blogs/26219467/denna-hetta-det-braenner.htm
Det finns en hel del teoretiska utvecklingar av Marx klassanalys som håller rätt bra. Bourdieu använder Marx, men delar upp kapitalet i ekonomiskt kapital (det kapital Marx primärt syftar på) och kulturellt kapital (som vad jag förstår främst syftar på utbildning, men även kan syfta på t.ex. etikett, kunskap om hur t.ex. akademin, arbetsplatser, mingelsituationer et.c. fungerar) och även andra kapitalformer. Med hjälp av det skapar Bourdieu en mer komplex klassanalys. För en läsning av prekaritetsbegreppet (som inte bör förstås som en ny klass, utan en ny del av proletariatet, rekommenderar jag Ivor Southwoods ”Prekariatet 2.0”. För att inte tala om alla intersektionella studier om hur klass delvis skapas eller skapar kön och rasifiering.
”Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor.”
Vem skulle sköta dessa uppgifter i ett kommunistiskt samhälle och for vilken lön? Är en dag av diskplockande mindre tung och tråkig för att den utförs under ett kommunistiskt system?
Många uppgifter skulle en nog kunna räkna bort helt, som folk som sysslar med reklam eller produktion av vissa grejer. Resten kan vi sköta tillsammans. Poängen är att arbete ska fördelar jämnare och att ingen ska kunna profitera på andras arbete.