Underhålls av hur mycket ilska det rör upp när en skriver om könsmaktsordningen i heterorelationer. Jag vill först och främst påpeka att jag inte har gett uttryck för att detta skulle vara ”vetenskap” utan det är helt enkelt en studie i hur könsmaktsordningen upprätthålls som gjorts genom djupintervjuer med tio ”jämställda” par. Jag känner igen väldigt mycket när jag läser boken och jag vet att många andra också gör det. Den som inte känner igen sig är fri att strunta i budskapet och analyserna, precis som med all annan litteratur av samma typ. För den som känner igen mönsterna och lider av dem kan boken verka frigörande, vilket jag tycker är viktigt. För den som inte bryr sig om detta eller inte håller med så rekommenderar jag att inte läsa boken, då det verkar slösigt med tid.
Det som fascinerar mig är att det är så otroligt upprörande att andra människor är intresserade av att undersöka och dekonstruera sina relationer och känslor. Det kan säkert vara så att era relationer inte alls har några spår av att män är överordnade. I så fall säger jag grattis till det, men faktum är att många relationer präglas av detta. Något som jag själv erfarit och som jag också vet att många andra erfarit. De igenkännande reaktionerna jag får när jag skriver om det är ett tecken på att jag inte är ensam om mina erfarenheter.
Jag har så svårt att förstå vad som driver en människa till att försöka hindra andra från att skapa ett bättre liv.
Jag kan förstå att det kan vara frustrerande att få sitt kön eller kanske sitt handlande kritiserat och att man kanske ilsket förnekar att kritiken har sin grund i verkligheten.
Fast det blev ju en avhandling i sociologi så någon har uppenbart tyckt att det är vetenskap. Och en avhandling är menad att avhandlas just som avhandling och då är det klart relevant att kritisera att det just enbart är tio intervjuer.
Sedan kan jag mycket väl förstå att man tycker att det är givande att läsa olika saker samt att göra diverse analyser, båda av sig själv och annat 🙂
Nå, det var i alla fall inte så jag sålde in den, men din aggressiva reaktion var som om jag gjorde det.
Nja, tycker nog inte jag var aggresiv. Sedan var väl min kommentar mindre smickrande för den som skrivit boken men det är ju inget du behöver ta åt dig av.
Du har ju inte ens läst den och vet alltså inget om vad den gör anspråk på eller vad den har för premisser. Din åsikt är därmed helt obetydlig och det förundrar mig att du inte själv begriper detta.
Jag utgick från att det var tio intervjuer, vilket även finns från andra källor. Med tio intervjuer så kan den vetenskapliga kvalitén inte bli bra. Och det har inget att göra med vilken vetenskaplig metod man använder. Att några känner igen sig eller tycker den är intressant är inga kriterier på bra vetenskap. Den kan i och för sig vara bra som diskussionsinlägg eller fylla något annat syfte.
Vilket är vad både jag och boken utger sig för att vara, så din kritik är helt irrelevant.
Boken är en avhandling i sociologi vid GU…
En avhandling behöver inte vara vetenskap.
vem är emil och är han din överman?
Det är en vän och nej han är inte min överman.
Pelle P – du är alltså kritisk mot kvalitativ metodteori överhuvudtaget?
Nej, inte mot kvalitativa metoder i sig men att många övertolkar resultaten och generaliserar på ett felaktigt sätt.
Det finns många bra studier men tyvärr många fler urusla…
http://www.elsewhere.org/pomo/
Jag är nyfiken på vad du tänker kring den här postmodernistiska avhandlingsgeneratorn skriven av datastudenter som en del av avhandlingen “On the Simulation of Postmodernism and Mental Debility Using Recursive Transition Networks”.
Via rekursiv grammatik genererar den en unik postmodernistisk avhandling varje gång man laddar sidan.
Finns det en poäng att göra här, dvs är det relevant som kritik eller är det ett uttryck för dilettantism? Eller någonting annat?
Ett exempel;
”Cultural theory in the works of Gibson
Charles O. Z. Long
Department of English, Miskatonic University, Arkham, Mass.
1. The posttextual paradigm of consensus and cultural deconstruction
“Class is part of the dialectic of art,” says Sontag; however, according to Buxton[1] , it is not so much class that is part of the dialectic of art, but rather the dialectic, and hence the paradigm, of class. Sartre suggests the use of capitalist subconstructivist theory to challenge class divisions.
However, many narratives concerning cultural theory may be revealed. The subject is interpolated into a cultural deconstruction that includes culture as a reality.
Thus, Bataille promotes the use of capitalist deappropriation to analyse and read truth. If cultural theory holds, the works of Gibson are postmodern.
In a sense, Lyotard suggests the use of posttextual theory to deconstruct sexism. A number of discourses concerning the role of the observer as reader exist.
2. Gibson and cultural theory
The primary theme of Werther’s[2] critique of capitalist subconstructivist theory is the meaninglessness of cultural class. It could be said that the subject is contextualised into a cultural deconstruction that includes consciousness as a whole. The premise of cultural theory implies that the collective is capable of deconstruction, given that postmaterial sublimation is invalid.
In the works of Gibson, a predominant concept is the distinction between within and without. Therefore, the defining characteristic, and some would say the futility, of cultural theory which is a central theme of Gibson’s All Tomorrow’s Parties is also evident in Count Zero. Many discourses concerning capitalist libertarianism may be discovered.
“Society is used in the service of class divisions,” says Foucault. However, in All Tomorrow’s Parties, Gibson affirms cultural deconstruction; in Mona Lisa Overdrive he denies capitalist subconstructivist theory. The subject is interpolated into a cultural deconstruction that includes reality as a reality.
But the main theme of the works of Gibson is a precultural whole. Lacan’s essay on cultural theory suggests that the task of the participant is significant form.
However, Reicher[3] implies that we have to choose between Batailleist `powerful communication’ and subcapitalist desituationism. A number of narratives concerning not discourse, as cultural deconstruction suggests, but postdiscourse exist.
In a sense, the subject is contextualised into a cultural theory that includes consciousness as a reality. The closing/opening distinction intrinsic to Gibson’s Virtual Light emerges again in Idoru, although in a more self-supporting sense.
But any number of deconstructions concerning cultural deconstruction may be revealed. The subject is interpolated into a cultural theory that includes language as a paradox.
3. Cultural deconstruction and cultural discourse
In the works of Gibson, a predominant concept is the concept of subpatriarchial truth. Therefore, a number of narratives concerning the stasis of cultural sexual identity exist. The premise of capitalist subconstructivist theory holds that sexuality serves to oppress minorities, but only if art is equal to language.
If one examines cultural theory, one is faced with a choice: either reject capitalist subconstructivist theory or conclude that reality is part of the fatal flaw of sexuality. However, the subject is contextualised into a neodialectic cultural theory that includes truth as a totality. Several materialisms concerning cultural theory may be found.
Therefore, Marx promotes the use of the subcapitalist paradigm of discourse to attack culture. Cultural discourse suggests that society, ironically, has intrinsic meaning.
But if capitalist subconstructivist theory holds, the works of Gibson are modernistic. Sartre uses the term ‘modern predialectic theory’ to denote not, in fact, narrative, but postnarrative.
It could be said that the subject is interpolated into a cultural theory that includes narrativity as a paradox. Lyotard’s analysis of Batailleist `powerful communication’ implies that narrative comes from the masses.
1. Buxton, K. (1989) Discourses of Economy: Cultural theory and capitalist subconstructivist theory. Cambridge University Press
2. Werther, P. J. ed. (1990) Capitalist subconstructivist theory and cultural theory. University of Georgia Press
3. Reicher, W. C. J. (1972) Deconstructing Social realism: Cultural theory and capitalist subconstructivist theory. And/Or Press”
Det var väl lite lustigt, men det är klart att en inte bara kan generera ngt som upplevs lika av den oinsatte och sen tycka en gör en poäng.
Det där finns inom matematik och en del andra ämnen också 🙂
Fast studien är ju fortfarande vetenskap fast hon bara intervjuat 10 par. Studien innehåller allt det som en vetenskaplig studie ska innehålla. Studien är däremot en liten fallstudie som en inte kan dra allt för långa slutsatser av.
Ok, visst det är en berättigad poäng. Om man har tio observationer så kan man inte dra mycket till slutsatser över huvud taget och definitivt inte generalisera till något. Enda gången det kan gå är om man slumpar en behandling då kan det eventuellt gå men är tveksamt även då. Det kan förbättras om man kan kontrollera för externa effekter som vid djurförsök.
Ett problem med kvalitativa studier är just det lilla antalet respondenter vilket ger att man får indentifieringsproblem mellan det man vill undersöka och bakomliggande variabler.