Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Våldspotential, kontroll och manlighet.

Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.

IMG_20140209_134304

Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.

Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.

Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.

Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.

Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.

När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.

För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.

10 kommentarer till Våldspotential, kontroll och manlighet.

  • Karl-Johan skriver:

    Skitbra skrivet! Detta är något som diskuteras för sällan.

    När du skriver:
    ”Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan.”

    kan jag inte undgå att tänka: .. och män som går ”för långt” i sitt våldsutövande vill de kontrollerande männen gärna bekämpa med våld.

    Hela den där idén om våld på rättvist(?) ”kontrollerat” sätt är så rutten och genomfalsk. Varför förstår inte de ”kontrollerat våldsamma” att de egentligen spelar på samma planhalva och hjälper till att skapa de ”okontrollerat våldsamma”?

    ”Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). ”

    Exakt, och det är en av anledningarna till att det inte går att betrakta manshat och kvinnohat som samma företeelse. Manshat betyder extremt sällan misshandla eller mörda.

    • Isabella Swan skriver:

      Associerar automatiskt till hur det ofta låter när killar/män talar om våldtäktsmän och vad man borde göra med dem. I många mans/killdominerade miljöer där jag vistas urartar samtal där våldtäkt är ingående tema VÄLDIGT ofta i något slags tävling i vem som är bäst på att utstuderat beskriva exakt vilket övervåld han skulle tillämpa mot den våldtäktsman han fick lägga vantarna på. LIknande våldsfantasifester utbryter även i sammanhang som berör t.ex. att någons syster eller tjejbekant är ihop med en på ett eller annat sätt ”olämplig” kille. Jag finner detta ytterst obehagligt, då de killar jag hör prata på det här sättet inte annars brukar utmärka sig som våldsamma, våldsromantiska eller übermacho. men ÄNDÅ har så djupt integrerat tanken om det manliga kontrollerade och kontrollerande våldet, samt för den delen tanken om hur mannen äger kvinnan och därför har rätt att straffa den som besmutsar hans egendom. Lite hårdraget formulerat, men ändå.

      Det är länge sedan jag läste Mendel-Enk, men jag har fö rmig att jag tyckte att han hade många poänger just när det gäller hur män får lära sig, och lär varandra, diverse ”manliga” beteenden som när man synar dem närmare inte är särskilt hälsosamma varken för omgivningen eller för männen själva.

      • Karl-Johan skriver:

        Det har du nog rätt i, att det ligger djupt integrerat i manligheten. Jag har lurat mig att tro att det är något som går att intellektualisera bort men det räcker med en kämpig situation så bubblar det upp till ytan igen.
        När jag hade haft inbrott hemma närde jag fantasier om att tjuven skulle köra ihjäl sig, och när min cykel blev stulen hoppades jag att någon gång kunna ertappa ungarna på bar gärning och ge dem en jävla massa stryk.

        Det har inget med rättvisa eller konstruktivt problemlösande att göra. Det är någon ganska primitiv längtan att kanalisera sin vanmakt och hjälplöshet genom att begå övergrepp på andra, försätta dem i ett hjälplöst och förnedrande tillstånd. Jag kan inte säga med säkerhet men det känns rätt likartat samma impulser som får män till att våldta.
        Jag hoppas att fler män inser att det är jävligt skamligt och fel att ens känna på det sättet beträffande brottslingar.

        Och när jag frågar kvinnor om de har känt likadant är det väldigt få. Däremot har varenda man känt på det sättet, utan undantag. Nästan ingen ser något större problem med det heller.

      • Anonym skriver:

        Verkligen.

        Tycker att det är så osmakligt då män (eller någon alls, men i min omgivning har det varit framför allt män) talar om att bruka våld mot någon som har brukat våld.

  • Karin skriver:

    Jag har heller ingen större erfarenhet av machomän men tycker det känns lite läskigt att jag ibland fantiserar om ett destruktivt förhållande, där mannen på något sätt utövar kontroll genom hot men inte går så långt som att slå. Verkar ju inte vata ensam om detta heller, så sjukt att vi får lära oss detta.

  • sak skriver:

    ”När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.”

    Åh, detta stycke fick igång många tankar – just biten om att tappa kontrollen och hur det används som ursäkt när det gäller tex våld och sexuella övergrepp. För att måla upp bilden av manligheten är helt ofarlig så länge som männen bara har kontroll – men om de tappar kontrollen, aj aj aj, då blir det inte bra. Kommer fundera en del på dessa implikationer nu. Intressant!

  • le dude skriver:

    Jag läste Mendel-Enks bok för länge sedan och nu när jag tänker kring detta ånyo så är det något som skaver kring det. Men efter att ha läst första stycket ovan så, där är det, våld är en typ av maskulinitetsutövande.

    Den beskrivningen är egentligen fullgod, trots det får jag en känsla av att våld som fenomen är så pass spektakulärt &/ skräckinjagande att det inte sällan duperar betraktaren genom att överskugga det bakomliggande problemet, utövandet av maskulinitet. Därmed höjs våldet till ett problem på egna meriter. Jag menar att det inte är förekomsten av våld som fenomen, utan fördelningen, mäns ensamrätt, som är problematisk.

  • Omi skriver:

    Bra skrivet! Detta med att män berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan är något som Anita Sarkeesian tar upp i del 2 av Damsel in Distress-serien.

    I många spel måste den som spelar ”besegra” (slå ner eller döda) en kvinna som ”spårat ur”. I extrema fall är det också kvinnan själv som, bokstavligt talat, ber om det.

    Du kanske redan har sett klippet, det har ju ett antal månader på nacken, men jag såg det först häromdan och kom att tänka på det nu när jag läste ditt inlägg.

    https://www.youtube.com/watch?v=toa_vH6xGqs&list=TLGEP1U6kb_YbzUrhIlrJZdDl-o2oraOep

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv