Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.
Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.
Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.
Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.
Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.
Kommer att tänka på Alex Schulman och hans show Älska mig. Inget ont och varken honom eller showen, men ALDRIG att en kvinna hade kunnat stå där och älta barndomstrauman och bli hyllad för det.
Aaaah! Sa himla sant!! Nar jag var oplanerat gravid och mitt ex inte var sa pepp pa att bli pappa (trots att vi tagit beslutet att behalla tillsammans) sa var det en san himla stor grej for alla att han var deppig och tyckte det var jobbigt. Han som i vanliga fall var en san machoman visade nu KANSLOR. Detta var STORT. Jag skulle vara forstaende for hur svart det har var for honom och det skulle tydligen ursakta att han var helt avstandstagande till allt som hade med graviditeten och barnet att gora. Jag skulle forsta att han inte kunde/ville stotta mig pa lakarbesok och ultraljud och var helt franvarande under forlossningen eftersom allt detta var sa JOBBIGT for honom. Man ba, halla??? Mina kanslor da? Ingen som ville ”forsta” och ”ta hansyn till” hur jobbigt det var att vara gravid med en man som inte brydde sig/stottade/fanns dar! Man blir less pa varlden.
Åh fy fan! 🙁
Som jag har kämpat med det här i mitt eget förhållande. Att inte släppa allt jag har för händer och komma rusande när han någon sällsynt gång visar en sån där extrafin manskänsla. Mina känslor är ju nämligen aldrig extrafina kvinnokänslor utan nonchaleras för det mesta och avfärdas med att du känner ju så mycket HELA tiden (som alla andra jobbiga kvinnor). Jag tycker inte om att behöva distansera mig och det behöver jag aldrig göra med mina kvinnliga vänner. Men det blir ett maktspel (säkert helt omedvetet) mellan honom och mig som tvingar mig att agera så att balansen återställs. Män har någon underlig grej för sig med att allt är en tävling och att det gäller att vinna. Även över kvinnan de lever med och påstår sig älska. Så nu ser jag till att vinna. Hellre det än försvinna.
Tack för att du sätter ord på det här, jag har varit (är) väldigt frustrerad över min partners icke existerande känslomässiga öppenhet, jag får sitta och gissa mig till hur han känner och mår. Nu när hans pappa har gått bort, så har jag fått se glimtar av hans känsloliv. Men att det skulle krävas något så stort, ja, det är sorgligt. Jag hoppas ge min son bättre möjligheter att vara i kontakt med sitt inre.
Det är läskigt, innan jag började läsa på om feminism så trodde jag att det var så som du beskriver i stycke tre. Det är fan anskrämligt! Nu vet jag bättre tack och lov.
Jag har alltid sett män som ytterst känslomässiga varelser. Oftast visar de känslan ”ilska och aggressivitet” vilket kan yttra sig som skrik och gap, svordomar, kastande av grejer runt omkring sig osv. Ilska är nog iofs den känsla som jag oftast har sett män uttrycka. Den uppstår i de flesta sammanhang, tex vid mannens svartsjuka, frustration, när något går emot honom, när han upplever att han blir kritiserad, när han inte ”får” sex av hetero-kvinnor, när barnen ”stör” honom, när hans hetero-kvinna ignorerar honom eller när han är avundsjuk på andra (inte minst sin egen hetero-kvinna).
Det blir ju bara dumt och ohållbart om man inte uttrycker sina känslor för varandra. Jag tillhör själv dom som tycker det är jobbigt att prata om vad jag känner eller inte känner och man snurrar in sig i nåt halvlogiskt resonemang istället. Det blir skit och man känner sig så…omogen som människa. Hur svårt kan det vara?
Spot on som vanligt!
Håller verkligen med om det här. Är inte säker på om det här kan klassas som sexism (vilket jag verkligen inte hoppas), men jag som kille kan faktiskt känna att jag föredrar att umgås med tjejer just för att den stereotypiska tjejen just uttrycker sina känslor mycket mer öppet, och för att jag har tröttnat på denna så otroligt uttjatade matcho-normen, som så slaviskt följs av den genomsnittliga killen. Visst finns det självklart killar som inte är så matcho som normen säger, men majoriteten vinner, och av majoriteten skapar vi våra stereotyper som vi använder som mall när vi sedan generaliserar resten av befolkningen..