Vissa har undrat hur det kommer sig att jag skriver om jag nu är utbränd, så jag tänkte förklara det för er.
Att skriva för mig är en överlevnadsstrategi. Det är något jag gör för att hantera det förtryck som jag utsätts för i det här samhället. Den styrka jag får av att skriva här, att få uppmuntrande kommentarer och stöd från medfeminister, det är vad som får mig att orka med mitt liv.
Bara för att en är sjuk så behöver en inte vara helt passiviserad. Det kan finnas en massa saker en inte orkar med att göra, men andra som en pallar. Jag behöver göra saker jag tycker är kul och meningsfullt för att kunna tillfriskna, om jag bara ligger och glor in i väggen kommer jag inte börja må bättre. För mig är bloggen detta, ett sätt för mig att börja må bra igen, för att hålla igång mig själv och hitta en väg ut.
För vissa är det kanske mer arbetssamt att skriva, så därför kan det vara svårt att relatera till att jag gör det i den grad jag gör. Folk är olika och har olika intressen, olika saker som får dem att må bra och slappna av. Skrivandet är mitt sätt.
Jag tror att det är problematiskt att låsa sig i en vissa bild om hur en ska vara för att vara sjuk. Människor är olika och sjukdomar är olika och kräver olika behandling. Innan jag blev sjukskriven hade jag otroligt mycket ångest på grund av stress, mycket självdestruktiva tendenser och så vidare. Nu när jag är sjukskriven så mår jag för det mesta helt okej, men så fort det kommer ett stressmoment i min vardag så blir jag som paralyserad. Det är otroligt jobbigt att prestera under press. Skrivandet är inte ett sådant stressmoment, men skolan är det. Det finns säkert saker ni gör på er fritid som jag aldrig skulle orka med själv. Olika människor har olika behov, helt enkelt, och ja avgör bäst mina egna.
Jag är inte helt passiviserad, men jag balanserar på en tunn lina till att det ska bli på tok för mycket för att jag ska kunna orka, för att jag ska trilla ner i ett svart hål av ångest och självskadebeteenden. Det gör inte att jag inte kan göra någonting, men det gör att jag måste sluta utsätta mig för saker som stressar och pressar mig.
Jag vill bara vidareutveckla att detta gäller oavsett sjukdom. Brutna ben, brutna ryggar, cp-skador, depressioner, utbrändhet osv osv osv. Det tar sig olika uttryck och olika personer hanterar det på olika sätt.
Vi har många läkare och politiker samt både sjukvårdssystem och socialt skyddsnät som bygger på väl snävt definierade symptom. Om man faller utanför så får man ingen hjälp.
Jag tror att folk i regel inte förstår skillnaden mellan att göra något man själv valt att göra, inom sina egna ramar för vad man för tillfället klarar av och att göra något man måste göra som ligger långt utanför de ramar man för tillfället klarar av.
Kraaam!
Åh, så då kan jag stärkas och njuta av din blogg och samtidigt veta att det inte tar sönder dig och att du också stärks av det. : ) phew!
Jag brukade ha det likadant. Så fort pressen togs bort så mådde jag faktiskt helt okej. Brukade ha dålig samvete för det men inte längre. Kanske borde jag göra som du, att jag gör något som skulle stimulera mig och vara viktigt för mig (som inte ”leder till något”, typ körkort, fitness, praktikplats…).
Styrkekramar till dig! Jag blev själv utbränd, eller så när en kan bli utan att helt stänga ner, och har fortfarande 4 år senare inte riktigt återhämtat mig. Jag känner att mängden stress och press jag orkar med är betydligt mindre och blir hela tiden bara mindre så ta hand om dig! Pressa dig inte och gör bara sånt du mår bra av. Om skrivandet får dig att må bra; skriv för sjutton! Något jag kände hjälpte väldigt mycket var att prata om min utbrändhet. Berätta varför jag mådde som jag gjorde. Jag visste inte att jag var på väg in väggen förrän jag var gjort det och inte förrän nu när jag återtagit mn terapi har jag lärt mig se de ”fällor” jag lätt hamnar i.
Tack, där försvann mitt dåliga samvete för att jag själv går hemma och mår helt okej, men dör av ångest så fort jag tänker på måsten <3
Som jag nämnde i sthlm kan jag bli så orolig å dina vägnar att du lämnar ut för mkt om dig själv o gör dig till måltavla för en massa galna freaks nu känner jag lite samma sak att du skulle känna dig pressad att finnas där för de som söker stöd via din blogg iom att du har sån medkänsla för alla kvinnor o jag hoppas verkligen att du inte känner press att svara på kommentarer o liknande. Samtidigt tänker jag att du är helt kapabel att avgöra själv vart dina gränser går. så ja kram och hoppas att du kan finna din väg till ett tillfrisknande.
Hoppas verkligen att du frisknar till snart så du kan få må bra igen. Du betyder så mycket, du har gett mig så oerhört mycket! Stor kram från en medsyster.
Det är verkligen rätt vanligt att personer som aldrig själva har varit i närheten av att bränna ut sig inte förstår hur olika det kan se ut.
Själv blev jag sjukskriven förra hösten för grova stressymptom, efter att ha spenderat nästan 2 år jobbandes för en psykopatisk chef som dessutom var extremt dålig på all typ av personalhantering och planering. När jag till slut började protestera så började hen trakassera mig och det, tillsammans med den totalt förvirrade och överdimensionerade arbetsbelastningen, gjorde att jag bröt ihop. Läkaren som sjukskrev mig var helt fantastisk – hon frågade mig hur jag vanligtvis var som person (när jag mådde bra alltså) och ordinerade sedan tydligt såna saker som friska jag gjorde för att det gjorde mig glad – tex att umgås med mina vänner. Hon förklarade att jag inte skulle tro att jag behövde vara instängd hela dagarna bara för att rättfärdiga att jag var sjuk, utan att jag tvärtom skulle försöka göra sånt jag ville i den mån jag orkade, för att kunna bli bättre.
Jag har fortfarande inte hämtat mig helt från sammanbrottet – delvis förmodligen för att jag såklart försökte intala mig att jag mådde bra långt innan jag faktiskt var i närheten av bra, som det är så vanligt att en gör så snart en inte gråter varje dag. Det märks tydligast på hur lätt jag blir nedstämd och skakig numera, jämfört med innan. Men det är verkligen svårt för folk runt en att förstå att det lisom är som att något är trasigt i en och bara för att kroppen hunnit läka såpass att det inte syns jämt så betyder det inte att det är fina fisken helt plötsligt. Det är ju liksom ingen som tror att en stukad fot är redo att springas på så snart den inte gör konstant ont men med mentala problem så verkar vissa tro att de bara trollas bort om en får gå hemma ett par dar.