Vi ska inte dränka oss själva i skuldkänslor, men vi måste reflektera över vårt beteende.

När en skriver om att även till exempel tjatsex eller att ha sex med någon som är passiv är våldtäkt så får en ofta invändningen ”men hur ska en kunna straffas för något en inte varit medveten om att en gjort”. För det första är det inte särskilt orimligt att folk straffas för saker de inte gjort med ett medvetet uppsåt att skada något, till exempel så finns ju ”vållande till annans död” som ett brott, vilket i princip innebär att en råkat ha ihjäl någon på grund av oförsiktighet. Varför skulle inte samma sak kunna gälla vid sexuella övergrepp? För det andra är det ju, som jag skrev om här, i sig ett problem att en kan komma undan med att helt enkelt strunta i vad ens partner vill.

Men framförallt så tycker jag att det är ganska ointressant att reda ut en massa frågor om enskilda individers skuld i olika händelseförlopp. Jag har inget intresse i att varje enskild våldtäktsman ska bli dömd, jag har ett intresse i att det ska finnas en generell kultur kring vår interaktion i allmänhet och sex i synnerhet som präglas av att det anses viktigt med samtycke, att känna in varandras gränser och så vidare.

Hela konceptet att utmäta moralisk skuld åt enskilda individer intresserar mig inte. Jag ser inte frågan om sexuellt våld som en fråga om vad enskilda individer gör utan som en konsekvens av ett maktsystem där människor har makt över varandra och manifesterar denna makt genom att inte bry sig om andra människors gränser. Jag vill prata om detta som ett strukturellt problem, inte som ett problem med att enskilda individer är moraliskt korrupta och skadar andra med vilja. Jag tror verkligen inte att de flesta som begår våldtäkter aktivt vill skada offret, jag tror bara att vi lever i ett samhälle där det inte anses vara en särskilt viktig grej att bry sig om vad andra människor vill i intima situationer. I ett sådant samhälle så sker givetvis övergrepp, för ingen tycker att det är viktigt att bry sig om att undvika dem.

Alla kan göra sig skyldiga till gränsöverskridande beteende. Jag har gjort det själv många gånger, mot många människor. Det viktiga är att en lär sig något av det. Att en förstår att det är ens eget ansvar att inte överskrida folks gränser, inte den andras ansvar att markera dem tydligt nog. Problemet är inte att varenda våldtäktsman inte får ett straff i domstol, problemet är att vi lever i ett samhälle som lägger skulden på offret.

Jämför med någon annan form av brottslighet, som till exempel en misshandel. Om det inte finns bevis nog för att döma någon vid misshandel så utgår inte alla ifrån att det innebär att det var så att offret ville, inte sa nej tydligt nog eller liknande. Det finns fortfarande en generell idé om att det var fel att personen ifråga blev utsatt för det hen blev utsatt för, även om bevisen inte räcker för att fälla någon. Motsvarande kultur vill jag ska finnas vid våldtäkt. Även då ingen kan straffas så ska det ses som att offret har blivit utsatt för ett övergrepp och det var fel. Men så som det fungerar idag så tycks folk utgå från att om ingen blir straffad för ett sexuellt övergrepp så är det inträffade offrets fel, att offret ljuger eller liknande. Så behöver det ju inte vara. Att en inte kan bevisa någons skuld i en domstol innebär inte att ingenting har hänt.

Den som blir anklagad för att ha begått ett sexuellt övergrepp borde rimligen vara intresserad av att förstå vad som inträffat för att kunna undvika att ha sex med folk mot deras vilja i framtiden. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att en inte vill överskrida andra människors gränser. Men istället så börjar saken handla om rätt eller fel, vem som har skulden och inte. Istället för att lära sig något av det hela så blir människor defensiva och ska till varje pris bevisa att hen inte gjort något fel, det vill säga att den andra bär på skulden. Varför? Varför inte bara försöka komma vidare till en situation där färre sexuella övergrepp äger rum?

Jag tror inte att den som en gång begått ett övergrepp är en ond människa, jag tror att människor kan göra fel och jag tycker att det är viktigt att det finns ett sätt att prata om detta som uppmanar till förändring snarare än brännmärkning av enskilda individer. Just därför tycker jag att det är viktigt att vi pratar om sexuellt våld och gränsöverskridande beteende som ett generellt och strukturellt problem, inte som en fråga om enskilda individers moral. Alltså att vi talar om det enligt följande modell:

Vi behöver inte alltid utmäta moraliskt ansvar på enskilda individer för att kunna konstatera att något är problematiskt och behöver förändras. Följande kan konstateras: vi lever i ett samhälle där det är vanligt att människor har sex med andra mot deras vilja. Detta är ett problem. Hur ska vi lösa det? Jo, genom att skapa en kultur där människor respekterar varandras gränser. Detta tror jag görs effektivast genom att kräva att människor tar ansvar för detta och inte genom att skuldbelägga eller misstänkliggöra offret, genom att faktiskt diskutera de här sakerna och värdera att vi lär oss att känna in varandras gränser, genom att ta det på allvar om någon säger ”du överskred mina gränser”, istället för att maniskt försöka bevisa att en inte har någon moralisk skuld i frågan eftersom en inte ville något illa. Det kan mycket väl stämma att en inte ville något illa, men i så fall borde en ju också vilja reflektera kring och tänka över sitt beteende så en inte gör människor illa ändå. Alla kan göra fel och det är okej, vi ska inte dränka oss i skuldkänslor för det. Men att inte reflektera över sitt beteende när en konfronteras med att en gjort någon illa, det är faktiskt på riktigt moraliskt förkastligt och fullständigt oacceptabelt.