Vi ska vara konstruktiva, men det innebär inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Diskussionen om manshat och huruvida vi ska släppa in män i feminismen handlar först och främst om vilken syn en har på hur patriarkatet fungerar. Eftersom jag tror att patriarkatet är ett genomgående system där män har makt över kvinnor som de utövar bland annat på mycket subtila sätt så tror jag att diskussionen måste breddas bortom våld i relationer och våldtäkt. Jag tror att vi måste betrakta patriarkal makt som något betydligt bredare än så, inte bara det som görs emot ickemäns uttryckliga vilja.

Eftersom jag menar att alla män förtrycker alla kvinnor så blir manshat rationellt. Eftersom jag anser att alla män utövar patriarkal makt om de får chansen så tycker jag det är smart att undvika dem, speciellt i feministiska sammanhang. Jag tror helt enkelt att deras närvaro i sådana ofta stjälper mer än det hjälper; det gör folk obekväma, det slår split, det finns risk för att det förekommer heterosexuella praktiker och så vidare. Jag tror helt enkelt att de förstör, jag upplever själv att de förstör, även om de själva inte har den intentionen. Därför är det viktigt för mig med kvinnoseparatism, inte av något slags envist grundlöst manshat.

Utifrån detta så anser jag även att det är relevant att tala om det vardagliga patriarkala förtrycket, och specifikt det som förekommer i kärleksrelationer och i sexuella situationer, eftersom jag menar att det är det som är patriarkatets kärna. Det är ingen slump att jag väljer att fokusera på ”vanliga män”, det är helt enkelt så att jag tycker att det är viktigt, viktigare än att tala om extremexemplen. Jag menar, alla vet att mäns våld i relationer och våldtäkt är något dåligt, det intressanta i mina ögon är att utröna vad det rör sig om för mekanismen.

Mitt val av metod i feministisk kamp är således inte någon slump, utan det hänger ihop med hur jag ser på patriarkatet. De som tycker att mina metodval är felaktiga brukar i regel inte dela min syn på hur patriarkatet är uppbyggt. Det kan jag ju förstå, men det blir problem för mig när diskussionen börjar handla om metodvalen direkt och om de är moraliskt fel/rätt istället för att ta sin grund i teorin. En teoretisk diskussion om patriarkatets uppbyggnad och om hur vi ska organisera feministisk kamp ser jag som eftersträvansvärd, men jag ser det inte som eftersträvansvärt att hålla på och gnälla fram och tillbaka om det är snällt/dumt med manshat.

Givetvis ska vi vara konstruktiva! Jag är feminist för att jag vill krossa patriarkatet, och därför så vill jag såklart diskutera metoder för hur vi ska göra detta. Jag har själv en massa idéer, varav vissa jag praktiserar, men jag anser såklart att det skulle vara till vår fördel om fler organiserade sig i gemensamma projekt med patriarkatets slut som mål. Att vi ska vara konstruktiva innebär i mina ögon att vi ska hitta effektiva vägar framåt, inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Metodval är inte slumpmässiga, utan de hänger ihop med ens syn på saker och ting. Att bara kritisera metoder utan att förstå detta är att bedriva en mycket ytlig kritik. Den som vill att jag ska sluta med de metoder jag kör med nu får väl ta och övertyga mig med en sammanhängande analys av patriarkatet och utifrån det härledda metoder, och förklara varför det skulle vara mer korrekt eller effektivare. Jag är absolut öppen för förslag och har reviderat mitt metodval många gånger. Men jag kommer inte göra det för att någon tjatar, skämmar eller kommer med olika liberala klyschor.