Etikett: metod

Vi ska vara konstruktiva, men det innebär inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Diskussionen om manshat och huruvida vi ska släppa in män i feminismen handlar först och främst om vilken syn en har på hur patriarkatet fungerar. Eftersom jag tror att patriarkatet är ett genomgående system där män har makt över kvinnor som de utövar bland annat på mycket subtila sätt så tror jag att diskussionen måste breddas bortom våld i relationer och våldtäkt. Jag tror att vi måste betrakta patriarkal makt som något betydligt bredare än så, inte bara det som görs emot ickemäns uttryckliga vilja.

Eftersom jag menar att alla män förtrycker alla kvinnor så blir manshat rationellt. Eftersom jag anser att alla män utövar patriarkal makt om de får chansen så tycker jag det är smart att undvika dem, speciellt i feministiska sammanhang. Jag tror helt enkelt att deras närvaro i sådana ofta stjälper mer än det hjälper; det gör folk obekväma, det slår split, det finns risk för att det förekommer heterosexuella praktiker och så vidare. Jag tror helt enkelt att de förstör, jag upplever själv att de förstör, även om de själva inte har den intentionen. Därför är det viktigt för mig med kvinnoseparatism, inte av något slags envist grundlöst manshat.

Utifrån detta så anser jag även att det är relevant att tala om det vardagliga patriarkala förtrycket, och specifikt det som förekommer i kärleksrelationer och i sexuella situationer, eftersom jag menar att det är det som är patriarkatets kärna. Det är ingen slump att jag väljer att fokusera på ”vanliga män”, det är helt enkelt så att jag tycker att det är viktigt, viktigare än att tala om extremexemplen. Jag menar, alla vet att mäns våld i relationer och våldtäkt är något dåligt, det intressanta i mina ögon är att utröna vad det rör sig om för mekanismen.

Mitt val av metod i feministisk kamp är således inte någon slump, utan det hänger ihop med hur jag ser på patriarkatet. De som tycker att mina metodval är felaktiga brukar i regel inte dela min syn på hur patriarkatet är uppbyggt. Det kan jag ju förstå, men det blir problem för mig när diskussionen börjar handla om metodvalen direkt och om de är moraliskt fel/rätt istället för att ta sin grund i teorin. En teoretisk diskussion om patriarkatets uppbyggnad och om hur vi ska organisera feministisk kamp ser jag som eftersträvansvärd, men jag ser det inte som eftersträvansvärt att hålla på och gnälla fram och tillbaka om det är snällt/dumt med manshat.

Givetvis ska vi vara konstruktiva! Jag är feminist för att jag vill krossa patriarkatet, och därför så vill jag såklart diskutera metoder för hur vi ska göra detta. Jag har själv en massa idéer, varav vissa jag praktiserar, men jag anser såklart att det skulle vara till vår fördel om fler organiserade sig i gemensamma projekt med patriarkatets slut som mål. Att vi ska vara konstruktiva innebär i mina ögon att vi ska hitta effektiva vägar framåt, inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Metodval är inte slumpmässiga, utan de hänger ihop med ens syn på saker och ting. Att bara kritisera metoder utan att förstå detta är att bedriva en mycket ytlig kritik. Den som vill att jag ska sluta med de metoder jag kör med nu får väl ta och övertyga mig med en sammanhängande analys av patriarkatet och utifrån det härledda metoder, och förklara varför det skulle vara mer korrekt eller effektivare. Jag är absolut öppen för förslag och har reviderat mitt metodval många gånger. Men jag kommer inte göra det för att någon tjatar, skämmar eller kommer med olika liberala klyschor.

Letar metoder.

Nu håller jag på att gå ner mig i deppighet återigen. Jag är så trött. Jag sover alldeles för många timmar, min dygnsrytm är alldeles för oregelbunden, jag är så jävla oinspirerad och jag orkar aldrig träffa folk. Jag vet att isolation inte är bra för en då, jag vet att det man sa göra är att aktivera sig. Men jag känner mig så ensam.

Fast jag har ändå en beslutsamhet. Jag måste hitta en lösning på detta. Jag orkar inte gå in i dessa svackor om och om igen, där jag går omkring som ett spöke utan orken att göra mer än exakt vad som krävs av mig. Jag måste hitta något som funkar.

Jag behöver inte välja.

Angående detta jag skrev om att välja mellan ett jämlikt och fattigt samhälle och ett ojämlikt och rikt så vill jag lägga till en sak. Bland många personer tycks det frodas en uppfattning att jämlikhet förhindrar innovation och att människor tjänar pengar eftersom de så kallade incitamenten för att utveckla idéer och så vidare blir mindre.

För det första är det en konstig ide när man ser på det rent empiriskt. Sverige är till exempel både förhållandevis rikt och förhållandevis jämlikt, nr vi enligt dessa person borde ligga väldigt långt nere när det kommer till rika länder. Jag har också svårt att få det att gå ihop rent logiskt. Alltså, jag förstår den här grejen med drivkraft men jag tror inte att det spelar särskilt stor roll för motivationen när man väl kommit över en viss summa pengar. Då tror jag det är viktigare att göra något man brinner för att bli motiverad. Har man redan pengar så man klarar sig bra och kan göra typ det man vill göra så spelar väl inte mer pengar så stor roll.

Jag tror inte att folk är så jättemåna om att tjäna mycket pengar faktiskt, jag tror de flesta vill ha så det klarar sig och har råd att göra roliga saker men jag tror inte att det är vanligt att man väljer ett yrke men tycker verkar trist bara för pengarnas skull. Däremot måste det tas i beräkning mer om vissa yrken är så lågbetalda att man måste vända på slantarna fast man jobbar heltid, en samhällssituation som jag tror gör att många väljer bort yrken de hade kunnat vara riktigt grymma på för att framtiden är för oviss. Om man riskerar att förlora hela sin framtid för att man satsar på något man brinner för så är såklart chansen att man gör det mindre, däremot tror jag inte att 22 eller 25 tusen i ingångslön gör så stor skillnad om det är något man älskar.

Så jag tror snarare att ojämlikhet gör innovationen sämre eftersom människor har sämre möjligheter att satsa på sina drömmar. Om man har möjlighet till utbildning, att tjäna ihop pengar för att starta företag och så vidare även om man inte har rika föräldrar och dessutom inte behöver riskera hela sin framtid på det så tror jag att man vågar testa mer. Eller det faller sig ju ganska naturligt.

I ett samhälle där bara en grupp människor har möjligheter att pröva sina vingar så kommer en stor del av befolkningen aldrig att kunna utveckla sina förmågor. Ja, även i ojämlika samhällen så finns det vägar för sämre bemedlade att ta sig igenom utbildningar med hjälp av stipendier men det är bara för dem som är väldigt begåvade, det stora flertalet står utanför dessa system.

I förhållande till den extra motivation som kan tänkas komma av ojämlikhet så tror jag att det här sättet att frånhålla vissa samhällsgrupper samma möjligheter som andra väger otroligt mycket tyngre. Det handlar nämligen inte bara om att vilja utan om att kunna också. Och visst, om man verkligen vill så kan man väl fixa det mesta men det krävs jävligt mycket större viljestyrka för vissa än för andra.

Sedan handlar det också om vad de samlade rikedomarna i samhället leder till. Om rikedomarna är mindre i absoluta tal men skänker mer livskvalitet på det stora hela så tycker jag helt klart att det är en värd prioritering, men det säger väl egentligen sig själv. Samhället i helhet tjänar inget på att det finns rikedomar samlade som inte kommer alla till del och som kanske till och med används för att skada samhället till exempel genom korruption. Det är väl inte så jävla radikalt att tycka att det inte bara är antalet kronor det handlar om utan hur de används också.

Det finns inga belägg för att man skulle behöva välja sådär rakt av, i alla fall inget som jag har sett.

Det handlar om hur tvångsmässigt det är.

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Ingrid.

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om skillnaden mellan att göra sig fin med hjälp av smink och kläder, och att göra sig fin genom att träna/banta/operera sig?

Efter alla dessa himla Blondinbella-skandaler (!) så saknar jag någon som resonerar kring varför alla tycker det är så himla fel att vilja vara smal men inte att lägga tusentals kronor på smink och kläder, att åma sig framför spegeln i jakt på bekräftelse? Alltså, jag fattar ju att ingen har rätt att kommentera på Blondinbellas kropp (och nej jag tycker inte att hon är tjock) men hälften av hennes inlägg handlar om karriär och andra halvan om utseende i form av smik och kläder – varför är det ok men inte smalhet?

Detta är en fråga som man får ofta när man är idealkritisk. Varför är det okej att sminka sig eller fixa håret men inte att operera sig eller banta? Jag vill börja med att påpeka att jag tycker att alla ska få göra vad de vill med sin egen kropp. Däremot stämmer det absolut att jag ofta ser operationer och bantning som mer problematiskt än till exempel smink när det kommer till personens eget väl och ve.

För mig handlar det inte så mycket om hur man går tillväga för att förändra sitt utseende, det viktiga är hur man förhåller sig till det. Allt handlar om hur mycket tid, pengar och välbefinnande man är beredd att lägga på sin utsida. Om hur mycket man är beredd att lida. En person som tvingar sig ut i löpspåret med stor möda varje dag för att bli smal har ett mer ansträngt förhållande till sin kropp än den som tycker att träningen är kul, även om det primära skälet är att se bra ut. Samma sak med en människa som tvångsmässigt sminkar sig så fort hen ska utanför dörren i jämförelse med en person som sminkar sig lite då och då när hen vill känna sig extra fin.

Alla gör såklart sina egna avvägningar om vad som är ett värt pris att betala för att se bra ut och inte. Jag skulle personligen aldrig lägga den tiden och den summan pengar på mitt utseende som Blondinbella gör, men jag inbillar mig att Blondinbella ser pysslet med utsidan som avkoppling också. Jag upplever det inte som tvångsmässigt från hennes sida.

Sen finns det sådana dagar där man verkligen känner att man ser ut som skit. Jag brukar för det mesta hantera det genom att hålla mig borta från speglar, andra piffar till sig extra mycket. Det är inget problem tycker jag. Det är när missnöjet med det egna utseendet och kravet att se bra ut tar över ens liv och hindrar en från att göra saker man vill eller tar orimligt mycket tid i anspråk som jag tycker att man har problem.

Om vi nu applicerar samma resonemang på operation så kan jag väl säga som så, att visst finns det operationer som jag tycker är ”okej”. Om man mår väldigt dåligt över en detalj i utseendet och kan må mycket bättre om man förändrar det så tycker jag att man ska göra det. Men allt handlar om avvägningar, om man utsätter sin kropp för stora påfrestningar på grund av operationer så borde man kanske välja en annan väg till kroppsnöjdhet.

Jag hade nog inte varit nöjd med min kropp om jag plötsligt blivit fet, jag hade nog velat gå ner de kilona igen. Jag är inte heller 100% nöjd med mitt utseende i dagsläget men har gjort avvägningen att jag helt enkelt finner det alldeles för jobbigt att gå omkring och funderar på vad jag stoppar i munnen hela tiden. Jag insåg att jag skulle lida alldeles för mycket om jag ville ha en idealkropp. Den bästa lösningen blev alltså att acceptera mig själv som jag ser ut.

Jag har svårt att tro att människor som genomgår operation efter operation, har testat alla dieter som finns och som köper skönhetsprodukter för tusentals kronor i månaden mår bra. De är ofta ute efter ett utseende som inte går att uppnå och den strävan kräver mycket tid, pengar, smärta och ibland även att man utsätter sin kropp för fara. I en sådan situation tycker jag att det är mycket rimligare att chilla ner lite på kraven på sig själv istället för att försöka uppnå sina ideal. Samma sak tycker jag om en person som lägger en timme framför spegeln innan hen lämnar huset.

Det handlar alltså inte om metoderna i sig utan om hur tvångsmässigt det är. Däremot skulle jag säga att operationer och bantning oftare hamnar inom ramen för vad jag skulle kalla osunt helt enkelt för att det per automatik innebär större ingrepp. Att sätta på lite mascara kan aldrig jämföras med att spruta in ett nervgift i sina rynkor. Men jag anser att alla ingrepp i utseendet kan göras på ett sunt och ett osunt sätt.