Etikett: konstruktiv

Vi ska vara konstruktiva, men det innebär inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Diskussionen om manshat och huruvida vi ska släppa in män i feminismen handlar först och främst om vilken syn en har på hur patriarkatet fungerar. Eftersom jag tror att patriarkatet är ett genomgående system där män har makt över kvinnor som de utövar bland annat på mycket subtila sätt så tror jag att diskussionen måste breddas bortom våld i relationer och våldtäkt. Jag tror att vi måste betrakta patriarkal makt som något betydligt bredare än så, inte bara det som görs emot ickemäns uttryckliga vilja.

Eftersom jag menar att alla män förtrycker alla kvinnor så blir manshat rationellt. Eftersom jag anser att alla män utövar patriarkal makt om de får chansen så tycker jag det är smart att undvika dem, speciellt i feministiska sammanhang. Jag tror helt enkelt att deras närvaro i sådana ofta stjälper mer än det hjälper; det gör folk obekväma, det slår split, det finns risk för att det förekommer heterosexuella praktiker och så vidare. Jag tror helt enkelt att de förstör, jag upplever själv att de förstör, även om de själva inte har den intentionen. Därför är det viktigt för mig med kvinnoseparatism, inte av något slags envist grundlöst manshat.

Utifrån detta så anser jag även att det är relevant att tala om det vardagliga patriarkala förtrycket, och specifikt det som förekommer i kärleksrelationer och i sexuella situationer, eftersom jag menar att det är det som är patriarkatets kärna. Det är ingen slump att jag väljer att fokusera på ”vanliga män”, det är helt enkelt så att jag tycker att det är viktigt, viktigare än att tala om extremexemplen. Jag menar, alla vet att mäns våld i relationer och våldtäkt är något dåligt, det intressanta i mina ögon är att utröna vad det rör sig om för mekanismen.

Mitt val av metod i feministisk kamp är således inte någon slump, utan det hänger ihop med hur jag ser på patriarkatet. De som tycker att mina metodval är felaktiga brukar i regel inte dela min syn på hur patriarkatet är uppbyggt. Det kan jag ju förstå, men det blir problem för mig när diskussionen börjar handla om metodvalen direkt och om de är moraliskt fel/rätt istället för att ta sin grund i teorin. En teoretisk diskussion om patriarkatets uppbyggnad och om hur vi ska organisera feministisk kamp ser jag som eftersträvansvärd, men jag ser det inte som eftersträvansvärt att hålla på och gnälla fram och tillbaka om det är snällt/dumt med manshat.

Givetvis ska vi vara konstruktiva! Jag är feminist för att jag vill krossa patriarkatet, och därför så vill jag såklart diskutera metoder för hur vi ska göra detta. Jag har själv en massa idéer, varav vissa jag praktiserar, men jag anser såklart att det skulle vara till vår fördel om fler organiserade sig i gemensamma projekt med patriarkatets slut som mål. Att vi ska vara konstruktiva innebär i mina ögon att vi ska hitta effektiva vägar framåt, inte att vi ska anpassa oss efter vad män säger.

Metodval är inte slumpmässiga, utan de hänger ihop med ens syn på saker och ting. Att bara kritisera metoder utan att förstå detta är att bedriva en mycket ytlig kritik. Den som vill att jag ska sluta med de metoder jag kör med nu får väl ta och övertyga mig med en sammanhängande analys av patriarkatet och utifrån det härledda metoder, och förklara varför det skulle vara mer korrekt eller effektivare. Jag är absolut öppen för förslag och har reviderat mitt metodval många gånger. Men jag kommer inte göra det för att någon tjatar, skämmar eller kommer med olika liberala klyschor.

Twitter 14/10. Bara ta er ”konstruktivitet” och kör upp i röven så kanske vi kan lösa något jävla problem någon gång.

Alltså absolut att jag är nykterist och så, men fan vad jag hatar folk som moraliserar kring andras drogbruk. Människor i regel dricker, knarkar, röker etc för att de behöver det för att palla med livet i detta skitsamhälle. Ändra samhället då. Det är klart att det inte är ”bra” att knarka men fan vad en kan behöva det ibland. En kan behöva fly. När det inte finns någon hjälp i samhället måste en självmedicinera. Det är vad det är; medicin för att kunna ta sig igenom vardagen.

Nykterism för mig är ett politiskt ställningstagande, en kampmetod, inte en lösning. Jag tror inte för en sekund att alla kan bli nykterister, att alla kan klara vardagen utan bedövning. Människor behöver bedövas för att vi lever i denna tortyrkammare till samhälle. Tycker att det är förvånande att inte fler missbrukar. Fattar fan inte hur någon överlever utan att droga sig.

När folk reagerar på att andra berättar om sitt drogbruk med bekymrade miner, men förmaningar om att ”ta hand om sig själv”. Hur ska en ”ta hand om sig själv” när det inte finns plats för det? Hur ska en kunna tänka på hälsan när en måste kämpa för att överleva? Om en vän missbrukar: erbjud hjälp och stöd. Stå vid dennes sida. Men kom inte med några jävla pekpinnar. Du måste erbjuda ett substitut till den verklighetsflykt som finns i drogerna. Utan detta kommer missbruket inte sluta.

Nykterister är ofta sorgligt omedvetna om den situation som leder fram till missbruk. Håller sig istället med en självbild som ”överlägsna”. Nej, droger är ingen lösning på något. Men det är en strategi, en strategi för överlevnad. Detta får inte bespottas. Bara sluta med det här översittiga ”jag vet vad som är bra, vad som är rätt och riktigt”. Nej, du vet inte ett jävla skit. Om du inte förstår att vissa måste ta droger, då förstår du fan ingenting om missbruk. Du är inte rätt person att ge råd.

Och bara håll käften med ditt egna jävla ansvar. Hur insiktslös är en om en tror att ”eget ansvar” är en lösning??? Eget ansvar är en stor borgerlig bluff, en ickelösning som privilegierade personer tror fungerar för att de aldrig haft riktiga problem. Ibland går det inte att ta eget ansvar. Hur är det då rimligt att snacka om att folk borde ta mer? Hjälp till istället!

Nej, folk mår troligen inte bättre för att de tar droger, men det är inte det som är poängen här. Ibland är det svårt att vara ”konstruktiv”. Ibland går det inte att tänka ett steg längre, ibland finns bara avgrundsdjup ångest här och nu. Vem tänker på framtiden då? Detta ständiga krav på att vara ”konstruktiv” som kastas i fejset på de som ligger och krälar på marken. Vem mår bättre av det? Bara ta ert ”eget ansvar” och er ”konstruktivitet” och kör upp i röven så kanske vi kan lösa något jävla problem någon gång.

En förklaring.

Jag känner ett visst behov av att förklara mig med hur jag menar kring det här med att vara ”konstruktiv” och hålla ”god ton” som feminist och bjud in män och så vidare. Såhär: jag tycker det är grymt att det finns feminister som pallar med detta. Jag tror det är jätteviktigt att det finns de som är outtröttligt pedagogiska, förklarar igen och igen och så vidare. Jag värdesätter alla feminister och deras åsikter och strävan, eftersom jag tror att även de som inte är lika ”extrema” som jag bidrar med något viktigt till feminismen. Även om jag inte håller med om allt så tycker jag det är viktigt att det finns en stor bredd inom feminismen, många idéer och tankar som frodas och mycket diskussion.

Grejen är att jag inte har någon lust att vara den personen. Jag har de åsikter jag har, och jag talar om det på det sätt jag vill göra. Jag tänker inte anpassa varken mina åsikter eller mitt språk för att män ska kunna känna sig bekväma i feminismen. Det råder ingen som helst brist på feminister som förklarar det här på ett lättsmält sätt, jag tycker faktiskt inte att jag behöver göra det också. Jag fokuserar hellre på att tala till kvinnor och till andra feminister.

Sedan har vi det här med ”god ton”. Vissa har upprörts över att jag framställer det som att en spelar med på patriarkatets villkor när en håller ”god ton”. Jag tror absolut att det kan vara en bra metod att vara lite snäll ibland, men det betyder inte att alla feminister ska vara det. Problemet i mina ögon är inte att vissa håller ”god ton”, problemet är att vissa försöker få mig att anamma deras språk eftersom jag tydligen ”skrämmer bort” män. Detta är i mina ögon att försöka anpassa feminismen efter män, ja. Jag förstår inte hur det inte skulle vara det? Det handlar ju uppenbarligen om att alla feminister ska försöka fås att använda ett språk, ha teorier, som män finner komfortabla.

Det finns feminister som tycker saker jag tycker är alldeles för ”extrema”, feminister som jag inte håller med. Dessa feminister kan jag kritisera för sina tankar, jag brukar dock inte anklaga dem för att ”skrämma bort” män. Varför? För att jag vet att det finns en massa andra texter som män kan läsa om de är intresserade av feminism, och för att jag inte tycker att det är alla feministers ansvar att presentera ett fint ansikte utåt för att attrahera män. För att jag begriper att vi aldrig kommer kunna bygga en framgångsrik rörelse om vi tjafsar inbördes om vem som skrämmer bort männen från feminismen. För att feminismens ”pr-problem” inte är andra feminister utan patriarkatet.

Hela idén om att det finns vissa feminister som förstör för feminismen genom att ”skrämma bort” män handlar om splittring, om att försöka få oss att tävla om bekräftelse från män istället för att bekämpa patriarkatet. Om att få oss att anpassa oss efter den patriarkala logiken, i någon slag tro om att det skulle vara den enda möjliga vägen framåt. Jag menar inte att alla feminister måste vara enade eller hålla med varandra, men jag tycker inte att vi ska bråka om vem som skrämmer bort män från feminismen. Istället borde vi söka anledningen till mäns rädsla för feminism i patriarkatet, det vi ska bekämpa, inte i vår egen rörelse.

Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

Om åsiktsmässig isolering.

Ibland anklagas vänstermänniskor för att umgås alldeles för isolerat med varandra och därmed inte exponeras inför andras åsikter, eller ”perspektiv” som de så fint brukar kallas.

En grupp framstår såklart alltid som mer homogen är vad den egentligen är från utsidan. Det är inget konstigt med det. Från utsidan generaliserar en mer, både medvetet och omedvetet. Jag klumpar till exempel ganska ofta ihop liberaler och konservativa i samma fack, eftersom jag ser att de i praktiken verkar för i stort samma världsordning.

I grunden ser jag inget problem med att folk hänger främst med meningsfränder, eftersom jag inte tror att politisk förändring kommer sig av att folk har ”diskussioner” och byter ”perspektiv”. Det kan såklart vara tråkigt för den enskilda, men den överdrivna tron på åsiktsdebatten som finns bland vissa är inget jag ställer mig för. Även om människor träffades och diskuterade mer så tror jag att det som främst avgör politiska ståndpunkter i merparten av fallen är livssituation.

Men anledningen till att vänstern så ofta anklagas för att isolera oss med folk som tänker lika är nog inte att vi gör det i särskilt mycket högre utsträckning, utan för att vi i nuläget befinner oss i en underordnad position i samhället. Vänstern är på defensiven, det är högern som har det samhälleliga tolkningsföreträdet. Detta innebär bland annat att människor som delar högers världsbild uppfattas som neutrala, eller ickeideologiska. Det innebär också att meningsskiljaktigheter inom högern framstår som mycket mer avgörande och omfattande eftersom det är intern debatt inom högern som hamnar i ljuset, medan vänstern klumpas ihop eftersom den inte får något utrymme.

För den vars politiska synsätt är format av detta samhälle kan det lätt framstå som att den myriad av olika perspektiv och tolkningar som finns inom vänstern egentligen bara är en slätstruken massa, och att vi bara sitter och bekräftar varandras världsbild. Visst, det finns mycket jag har gemensamt med de vänsterpersoner jag umgås med, men ofta så finns det också utrymme för diskussion. Vi har olika idéer om taktiker, hur samhället ska utformas, hur människan är funtad och så vidare. Vad som förenar oss är en grundläggande kritik av kapitalismen och arbetssamhället. På samma sätt umgås många högermänniskor bara med människor som har samma grundläggande världssyn, det är bara det att det inte märks lika tydligt eftersom det är samma världssyn som också är rådande i samhället i stort.

Få skulle till exempel anklaga människor som bara umgås med människor som är okritiska kapitalismen för att vara åsiktsmässigt homogena i sitt umgänge på grund av detta. Men att vara okritisk till kapitalismen är också ett ideologiskt ställningstagande, också ett sätt att se på världen, som är väldigt grundläggande för hur resten av ens politiska perspektiv ser ut. Den som bara umgås med människor som är okritiska mot kapitalismen kommer troligen inte heller att öppna ögonen inför en mängd nya perspektiv på världen som bygger på just denna kritik. Det är en stor mängd perspektiv som faller bort bara där, något som de flesta inte tänker på eftersom de är så inne i idén om att det är det enda rimliga sättet att se på världen.

Men eftersom kritik av kapitalismen idag uppfattas som extremistisk så anser inte de personer som annars brukar tala sig så varma för att få nya perspektiv att det är ett nödvändigt perspektiv att exponeras inför. Detta är såklart också ett resultat av ideologin som råder i samhället: att ett så stort fält av politiskt tänkande helt förkastas som onödigt och extremistiskt, medan den som inte intresserar sig för det liberala perspektivet anses ignorant, är i sig ett bevis på hur olika dessa två tankeströmningar värderas.

Alla människor umgås i mer eller mindre homogena grupper. De flesta umgås huvudsakligen med människor med samma bakgrund som en själv, eftersom sådant dikterar vilka kontexter en sedan hamnar i. Andra träffar främst människor genom olika föreningar, vilket såklart också gör att det finns en likriktning redan från början. Grupperingar framstår alltid som mer homogena utifrån än inifrån, den som inte är insatt i de grundläggande perspektiven tror såklart lätt att alla tycker lika i allt. På samma sätt så kan nog den som är inne lätt missbedöma och tro att den egna gruppen representerar en större del av det totala spektrumet åsikter än vad den egentligen gör.

Jag har personligen inga problem med att världens alla åsikter inte finns representerade i min kompiskrets, och jag är mer intresserad av att utforska vänsterperspektivet djupare än att hålla samma tråkiga diskussion om äganderätt igen och igen. Jag vet redan att det liberala perspektivet inget har att erbjuda och jag är övertygad om att det är mer konstruktivt för mig att utforska andra idéer. Varför skulle jag gå tillbaka i min ideologiska utveckling och återigen föra diskussioner jag redan haft, istället för att förkovra mig i de frågor och perspektiv jag finner intressanta här och nu. För bara för att jag inte upphör att vara vänster betyder inte det att jag inte utvecklas intellektuellt, bara att det är en utveckling som kan vara svår att se för den som ser genom en annan ideologisk skärva.