Kategori: Politik

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors våld mot män.

Jag antar att de flesta har noterat att det cirkulerar en artikel i vilken det hävdas att män och kvinnor blir slagna lika mycket i förhållanden. Problemet med den här typen av undersökningar , och framförallt med folks tolkningar av resultaten, är att nada hänsyn tas till den kontext i vilken våldet uppkommer, hur våldet utförs. I samma artikel står detta:

Forskarna ser två typer av våld i relationer: situationsbetingat våld och fysiskt våld med kontrollerande beteende. Enligt tidigare studier utövas ett kontrollerande beteende oftare av män i en relation mellan en man och en kvinna.

Mäns våld mot kvinnor är inte bara fysiskt våld, vilket som helst, utan ett våld som uppkommer i en samhällelig kontext och i ett specifikt skapande av maskulinitet. I vårt samhälle så utövar män makt över kvinnor, att vara man är att utöva makt över kvinnor, därför får det våld män utövar mot kvinnor en specifik betydelse, och denna betydelse går inte att bortse från när vi bedömer mäns våld mot kvinnor som fenomen.

Detta tydliggörs också av den ojämlikhet som finns i utövandet av sexuellt våld, alltså det våld som är mest budet till just könstillhörigheten:

När det kommer till sexuellt våld är männen överrepresenterade som utövare, medan kvinnorna är offer. Nästan tio procent av kvinnorna i studien uppger att de har utsatts för sexuellt våld tidigare i livet, medan motsvarande siffra bland männen är 3,5 procent.

Att våldet har en sexuell karaktär gör det speciellt, det gör att det handlar om just våld mot kvinnor som kvinnor och inte våld i största allmänhet som bara råkar riktas mot kvinnor. En stor del av det våld kvinnor utsätts för är just sexuellt, och här sätts könsmakten på sin spets. Män skaffar sig makt över kvinnor och utnyttjar dem som kvinnor på ett mycket konkret sätt.

Det finns också en skillnad i hur kontrollerat våldet är och när det uppkommer:

Bland de män som uppger att de utsatts för fysiskt våld av sin partner, har majoriteten även använt våld mot partnern. Men i studien förekommer också en mindre grupp som inte själva använder våld men som är rejält utsatt för fysiskt eller psykiskt våld.

Kvinnor använder våld mot män när relationen i övrigt är våldsam. Vem som slagit först och liknande verkar inte ha frågats, men det är ju ganska naturligt att en kan använda våld till exempel i självförsvar.

Män använder sig av våld på ett mycket kontrollerat sätt, för att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är inga okontrollerade utfall, inget som slumpmässigt förekommer under gräl eller för att försvara sig, utan en del i en aktiv process i vilken mannen skaffar sig kontroll över en större och större del av kvinnas livsrum. Det är därför vi talar om MÄNS våld mot kvinnor och inte om ”relationsvåld” eller liknande, helt enkelt för att det inte sker isolerat utan i en större samhällskontext.

Det våld kvinnor utsätts för är dessutom grövre:

När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.

Det blir problematiskt när en diskuterar våld på det här viset, utan att se till våldets grovhet, kontinuitet, syfte och i vilken kontext det uppkommer.

Den som är mer intresserad bör läsa denna artikel om studiens metodik och hur den är problematisk.

Alla kvinnor blir utsatta för patriarkalt förtryck.

Ett sånt där jävligt oklart ”argument” som ofta kommer från antifeminister är att de spekulerar i det patriarkala förtryck en blivit utsatt för och vända det emot en. Till exempel: feminister antas ha haft dåliga relationer med sina fäder, blivit våldtagna, blivit illa behandlade av manliga partners eller bara i största allmänhet haft dåliga relationer med män.

Jag kan avslöja en sak; jag har blivit utsatt för mycket av detta. De allra flesta feminister har troligen blivit utsatta för något av detta, eftersom de allra flesta feminister är kvinnor och de flesta kvinnor har blivit utsatt för något av detta. Det är liksom därför folk ens är feminister, för att kvinnoförtryck är en realitet och för att det gör livet betydligt mindre soft att leva för de flesta kvinnor.

Jag har såklart också fått ta del av min beskärda del av kvinnoförtryck, däremot skulle jag tro att jag blivit utsatt för mindre än många andra, något jag är glad för. Jag har också bevittnat mycket kvinnoförtryck under mitt liv. Det är viktigt för mig att kämpa emot det här inte bara för min egen skull utan för att jag tycker att ingen mänsklig varelse ska behöva leva under de förhållanden som kvinnor tvingas leva under idag.

Att jag har personliga erfarenheter a förtryck borde väl inte göra mig mindre trovärdig? Det är ju liksom så det är att vara kvinna i ett patriarkat, och det är inga konstigheter med det. Poängen med feminism är att det inte ska behöva vara så. Men vissa tycker uppenbarligen att det är viktigare att vända dessa erfarenheter av förtryck emot oss än att försöka förstå dessa erfarenheter, sätta dem i kontext och bekämpa dem. Och ja, det är väl inte så konstigt, de ger oss precis vad patriarkatet alltid gett oss; ännu mer förtryck.

Ta rasismen på allvar.

Något jag finner mycket problematiskt är hur många inom den vita vänstern verkar betrakta rasism. Rasism ses aldrig någonsin som en självständig struktur, som ett eget förtryck, utan endast som en effekt av klassamhället. Skälet till att bekämpa rasism anses inte heller vara att ickevita ska slippa utsättas för förtryck utan för att det ”splittrar arbetarklassen” om rasistiska och fascistiska alternativ växer sig starkare.

Jag förnekar inte att kapitalism och rasism hänger samman. Det är klart att en system som i grunden bygger på förtryck kommer att föda mer förtryck. I ett kapitalistiskt samhälle finns det lite rum för att tänka på andra människors behov eftersom vi ställs i ständig konkurrens, därför så ger kapitalismen oerhört dåliga förutsättningar för att bli av med något annat förtryck.

Detta gör emellertid inte att vi kan bekämpa kapitalismen först och ta det andra senare. För det första är detta en oerhört cynisk och egoistisk inställning, och jag förstår faktiskt inte hur vi ska kunna bygga någon slags rörelse som ska syfta till ett mer humant samhälle på detta. Hur fan ska vi kunna skapa ett humant samhälle utifrån premissen att kampen för vissa människors rättigheter måste prioriteras bort till ”senare”?

Det faktum att rasismen ofta växer sig starkare i kriser betyder inte att rasismen kommer från krisen som sådan, den finns såklart alltid i samhället, men precis som allting annat så påverkas den av hur samhällsklimatet ser ut i övrigt. Om det inte fanns någon rasism alls från första början skulle de ju knappast dyka upp bara det blir kris. Det är ingen slump att syndabocken alltid blir densamma.

Rasism måste börja tas på allvar som ett eget, självständigt problem, även om det såklart samverkar med resten av samhället som alla andra maktstrukturer gör. Rasism är inte bara något som uppstår då människor slumpmässigt väljer ut en syndabock i kristider, utan är något som alltid finns och som har sitt ursprung ur en lång historia av exploatering och förtryck som västvärlden utövat över stora delar av världen. Rasism handlar om makt, om den mat som vita utövat och fortfarande utövar över ickevita, såväl globalt som personligen.

Om rasismen inte börjar tas på allvar så kommer det bli mycket mycket svårt att bekämpa den. Så länge den utgör en parentes i kampen, något som mest bara dyker upp och förtretligt hindrar oss ibland, splittrar arbetarklassen och så vidare, så kommer den att fortsätta göra det.

Twitter 6/10. Feministiska män förtrycker också.

Alltså när feministiska kvinnor höjer feministiska män till skyarna…. Detta stör mig på så många sätt. Dels; att vara feminist som man är fan inte ”snällt”, det är en jävla skyldighet att sluta förtrycka. Men också att de feministiska jävla männen ba ”mmmm vad skönt med beröm” HELT UTAN ATT REFLEKTERA ÖVER SIN POSITION!!!! Om en som feministisk snubbe inte förmår fatta att en får beröm pga patriarkatet utan bara solar sig i det utan skuld bör en skämmas. Att som feministisk man ba ”guuud vad mkt beröm jag får måste vara pga jag är BÄST” är så jävla insiktslöst.

Det är inte konstigt att en som kvinna blir tacksam så fort det kommer en man med minsta vett, men att männen ba tar åt sig… Jag tycker fan att det är sjukt osmakligt att som feministisk man gå omkring och sola sig i det ljus patriarkatet kastar på en. För det är ju precis det det handlar om. Feministiska män får beröm pga att de är män, inte pga att det är feminister. Fatta det! Det handlar ju om att de är ”bra för att vara män”, om att det förtrycker lite mindre än andra män.

Fattar inte heller grejen med att ba ”mmm så sexigt med feministiska män”. Handlar väl inte om en ”sexig” accessoar??? Jag föredrar ej feministiska män pga ”sexigt” utan pga tycker det är soft att slippa bli förtryckt.

Och så sägs det liksom ”men vadå det är klart vi måste ge de ”snälla killarna” beröm”. Måste vi verkligen det? Handlar väl fan inte om att de som förtrycker mindre ska få hyllningar utan om att de som förtrycker ska få skit. Den vi behöver är inte att göra det glidigt att vara feministisk man, utan att göra det sjukt jävla osoft att vara ickefeministisk man.

Feministiska män förtrycker också kvinnor. De måste också rannsakas. Räcker inte att ”vara feminist”. Trött som fan på daltandet med män i allmänhet och feministiska män i synnerhet. Allt förtryck förlåts så fort de är ”feminister”.

Men plz manliga feminister sluta böla nu och ta ansvar för er position istället. Men gud sluta slicka feministiska män i röven. De är inga jävla gudar för att de tycker det är bra med jämställdhet. De flesta män har stora problem med att sluta upp med många förtryckande praktiker. Blir ej bättre för att vi gosar med dem. Nej nej nej, en förtjänar inte att bli höjd till skyarna för att en är feminist som man. Det är vanligt jävla folkvett.

Att som feministiska man böla om att en får ”skulden för patriarkatet” när ens förtryck påpekas är verkligen att missa poängen.

Hur sex skildras.

Första gången jag hörde Tusen systrar så reagerade jag på den här versen:

Vi som fått konkurrens och osäkerhet
istället för en kvinnosolidaritet.
Rensar nu ut porren och romantiken
avlivar myterna och begraver liken.

Jag tänkte: porren, visst, men romantiken? Varför ska den rensas ut? Kan inte romantik vara något vackert? Men jag har börjat förstå det där mer och mer. Jag har börjat förstå varför romantik är problematiskt, och varför det ställs sida vid sida med porren.

I vårt samhälle så finns det en massa idéer om kärlek, om vad kärlek är och vad det ska vara och hur det ska kännas och vad en ska tycka om det (en ska tycka om det). Den kärlek som åsyftas är alltid den romantiska kärleken. Det finns något som kallas romantisk vilket är skildringar av romantisk kärlek.

Idén om den romantiska kärleken är i förlängningen idén om sex. Idén om sex, vad sex är och hur vi borde känna inför det och hur det ska vara, kan omöjligt särskiljas från idén om romantiken. Sexet börjar i romantiken, och därför måste romantiken synas. Det är därför romantiken ställs sida vid sida med porren i ”tusen systrar”, det är för att porren tar vid där romantiken slutar. Romantiken är det rumsrena, det vi alla kan enas kring, porren är romantikens ocensurerade spegelbild. Men vi kan inte förstå porr utan att förstå romantik.

I romantiken konstrueras könsroller. Vi får se ett möte mellan en man och en kvinna. De möts inte först och främst som människor, utan de möts som könsvarelser, som man och som kvinna. Historien som berättas om dem berättas som en historia om en man som möter en kvinna, inte om ett möte mellan två människor.

Det vi ser här är början på den patriarkala dansen, den dans där mannen för och kvinnan följer. Både mannen och kvinnan har sina bestämda steg, sina uttänkta roller, och avviker en från dem hamnar en i otakt och den patriarkala dansen upphör. Kvinnans roll är att bli styrd, men hon vet såklart precis vad hon ska göra för att låta sig styras, hon vet precis hur undflyende hon ska vara, hur charmigt nervös hon ska vara, hur svårtillgänglig hon ska verka. Det ingår i den patriarkala dansen att mannen jagar lite, får anstränga sig lite, men alltid i trygg förvissning om att det just bara är en del i dansen.

Den patriarkala dansen bygger på lögner, lögner som föder osäkerhet. Vi sätter på oss varsin mask, masken som man och som kvinna, och detta gör per automatik att vi inte kan mötas som människor. Den osäkerhet vi känner inför oärligheten i mötet är en känsla som ofta anses vara just kärlek. Vi lär oss att det är den där passionerade nagelbitande telefonkollande osäkerhetskänslan som är kärlek, och att relationer som präglas av trygghet, tillit och respekt är något annat.

När masken väl är påsatt, när den patriarkala dansen väl börjat, kan den inte bara tas av när det passar, när vi plötsligt vill vara jämställda. Vi kan inte dansa den här dansen, spela det här spelet, och förvänta oss att sexet magiskt ska bli jämställt. Om vi ska ha jämställt sex så måste även romantiken vara det. Vi måste sudda ut alla idéer om överordning och underordning som något vackert och romantiskt, vi måste sluta upp med idén att mannen ska föra och kvinnan följa, för det är detta som sedan smittar av sig när vi ska ha sex.

Det går inte att välja och vraka de delar ur den patriarkala dansen en råkar tycka om och välja bort det en inte gillar. Romantiken är ingen jävla buffé, utan det är något en måste acceptera i sin helhet eller förkasta helt. Antingen tar en på sig masken eller så gör en inte det, och tar en på sig masken blir det ett jävla helvete att få av sig den.

Därför måste vi sätta romantiken och porren sida vid sida i det feministiska projektet. Vi kan inte kritisera det ena och blint acceptera det andra, vi kan inte särskilja det patriarkala sexet från de patriarkala relationerna i övrigt. Vi måste angripa problemet som den helhet det faktiskt är, som olika skeden i den patriarkala dansen. Vi måste gräva upp skiten med rötterna och kasta skräpet på soptippen.

Detta är min text på temat Hur skildras sex? i min och Schmenus bloggutmaning. Skriv en du med!

Vill du slippa bli utsatt för våld, sluta umgås med män.

Jag är ju egentligen helt emot det här med att ge ”tips” till kvinnor om hur en ska undvika patriarkalt våld, men jag tänkte ändå bjuda på ett eftersom jag bryr mig om mina läsares väl och ve.

Eftersom merparten av det våld och de våldtäkter som drabbar kvinnor sker i nära relationer är mitt tips enkelt; undvik nära relationer med män. På allvar alltså. Relationer med män är en av de största riskfaktorerna i en kvinnas liv som de flesta faktiskt kan påverka själv i någon mån. Detta innebär såklart inte att alla män våldtar och slår kvinnor de har relationer med, men det är fortfarande rent statistiskt så att det är där den största risken för kvinnor ligger.

Om en undviker nära relationer med män slipper en även en massa andra saker utöver våld och våldtäkter. En slipper till exempel göra hans känslomässiga arbete och hushållsarbete och kan lägga den tiden på rimligare saker.

Jag säger inte att detta är något slags slutmål för den feministiska kampen eller så, män måste givetvis förändras och sluta förtrycka så vi kan leva tillsammans på ett rimligt sätt. Däremot tycker jag att det är en fullt legitim och även mycket effektiv strategi för att slippa bli förtryckt i sina relationer och för att minska risken för att bli utsatt för patriarkatets yttersta konsekvens, alltså mäns våld mot kvinnor.

I mina ögon behövs det inga vetenskapliga förklaringar för att eftersträva skönt sex.

Jag fick den här frågan som tycker är intressant. Det jag tänkte diskutera i det här inlägget är inte kvinnors orgasmer som sådana utan mer synen på ”vetenskap” som presenteras och som jag uppfattar som ganska vanlig.

Jag är sämst på att argumentera och diskutera (speciellt irl) och har en kompis som är djävel på detta dock tror hen inte på ett patriarkat utan mer på ”riktig vetenskap” som hen uttrycker det. Vi diskuterade bland annat den kvinnliga orgasmen och hen påstår att de flesta kvinnor inte kan få orgasm via penetrering på grund av det inte har något syfte. Kvinnor ska helt enkelt njuta av sex utan att få ett klimax medan sexet ska handla om mannens orgasm i stället. Detta gjorde mig så sjukt förbannad. Bara för att det inte finns någon vetenskaplig anledning till kvinnlig orgasm ska vi helt enkelt se det som en bonus om vi får en. Själv tror jag att kvinnan och mannen får orgasm av samma anledning: att båda ska vilja ha sex. Orgasm och utlösning är ju trots allt olika saker även om män oftast får detta samtidigt. Min teori är att kvinnor har svårare att komma på grund av år av tabu kring kvinnlig sexualitet. Kan inte du skriva ett inlägg om detta?

Din vän verkar resonera ganska märkligt kring ”riktig vetenskap” och patriarkatet. Patriarkatet är en etablerad vetenskaplig teori som används på en mängd olika forskningsområden, så det finns verkligen inget som säger att det skulle vara mindre ”riktigt” att härleda något till patriarkatet. Däremot kan patriarkatet inte ”bevisas” som typ en sten, men detta gäller för alla vetenskapliga teorier. En teori kan inte ”bevisas”, det är bara en förklaringsmodell som kan fungera mer eller mindre väl. Teorin om patriarkatet fungerar ganska bra för att förklara det faktum att kvinnor inom en mängd olika områden har mindre makt, inflytande och så vidare. Men det är klart att den här personen har sin världsbild och gärna vill försvara den med ”vetenskap”.

Jag har hört (betoning på att detta verkligen inte är något jag vet säkert) att det rent fysiskt ska vara ungefär lika svårt för kvinnor att få orgasmer som för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att våra könsorgan egentligen är väldigt lika. Det är liksom samma ”delar” som formats annorlunda.

Sedan tycker jag att det är en märklig inställning din vän har till världen i största allmänhet. Vad spelar det för roll om det finns en ”vetenskaplig anledning” till något, och vad ska det begreppet ens betyda? Jag fattar faktiskt inte riktigt. Vetenskap handlar om att beskriva världen, inte diktera hur den ska se ut. Uppenbarligen så kan många kvinnor få orgasmer och det är väl skitsamma om det finns ”anledning” till det eller inte, det är väl skäl nog att dessa människor får det softare?

Om det nu är så att det finns någon vetenskaplig ”förklaring” till att kvinnor har svårare att komma ser jag fortfarande inte hur det skulle vara relevant? Det är väl ändå en soft grej om kvinnor får orgasm alldeles oavsett. Hur oviktigt tycker denna människa egentligen att kvinnors njutning är? Jag finner det ganska absurt att reducera det hela till en fråga om ”vetenskapliga skäl” och helt ignorera det faktum att kvinnor är människor. Spelar det någon roll om det ”fyller ett syfte”, nu när det är möjligt ska väl folk ha det soft? Personligen tycker jag att det är ett egenvärde att kvinnor njuter men DET ÄR VÄL BARA JAG antar jag… Merparten av det sex människor har fyller för övrigt inte något ”syfte”, om en med syfte menar ”reproduktion”, så då kan vi väl lika gärna lägga ner skiten?

Jag tänker mig att en ganska central del i detta att kvinnor har ”svårare” att få orgasm är just denna inställning till kvinnors orgasm som en ”bonus” och inte något som tas för givet eller som sexet utformas kring. När jag varit med män som prioriterat min njutning och sysslat med sexuella praktiker som inte är omslutande sex så har jag förvisso inte alltid kommit, men sexet har känts tillfredsställande och avsaknaden av orgasm har inte varit ett stort problem. Jag tänker att det kanske skulle bli något enklare om människor kunde sluta leta ursäkter för att kunna bortprioritera kvinnor njutning och istället tog detta på allvar och eftersträvade sex som är skönt för båda parter. I mina ögon behövs det inga vetenskapliga förklaringar för att eftersträva skönt sex. Varför ska vi ha sex om det inte är najs för den ena parten?

Rörande frågan om kvinnlig orgasm som sådan så tänkte jag skriva om det lite senare i veckan. Har gjort en del observationer kring hur ämnet behandlas så tänkte köra ett stort inlägg om saken.

Kommunismen.

Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.

I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.

Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.

Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.

I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.

För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.

Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.

Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.

Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.

Rasism inom kvinno- och tjejjoursrörelsen.

En grej jag tyvärr ofta stöter på inom såväl kvinno- som tjejjoursrörelsen är en viss inställning till ickevita kvinnor som jag tycker är mycket problematiskt. Eller det är väl inte så mycket en inställning som en ickeinställning. Ickevita kvinnors situation berörs knappt förutom i et sammanhang, nämligen när det diskuteras hedersvåld eller hur kvinnoförtryck ser ut i ”andra kulturer”. Det sägs sällan explicit att det är ickevita kvinnor det handlar om, men det är nästan alltid vad som åsyftas. Kvinnor som antas vara eller är muslimska, kvinnor med slöja, kvinnor från ”hederskulturer” och så vidare.

Jag kan absolut tycka att det är meningsfullt att prata om att alla som söker hjälp har olika erfarenheter, livssituationer och så vidare som gör att det patriarkala våldet de utsätts för tar sig andra uttryck. Vad jag däremot har problem med är när den extra utsatta positionen en ofta har som ickevit kvinna lokaliseras till familjen, kulturen eller liknande och inte till ”vårt” (vita) samhälle. Alltså att det ses som något externt som ”vi” ska komma in och reda upp i.

Jag tänker såhär: som ickevit kvinna så kommer du mötas av rasism i kontakt med de människor som är tänkta att hjälpa dig. Människor kommer att ha åsikter om ”din” (förmodade) kultur, religion och så vidare. Detta kommer att göra att du beläggs med ännu mer skuld och skam när du söker hjälp för övergrepp du blivit utsatt för. Det finns till exempel en stor risk för att du uppmanas till att ta avstånd från kulturella eller religiösa uttryck som du egentligen inte vill ta avstånd från, eftersom ”problemet” kommer att lokaliseras där. Om du vill exempel bär slöja och blir utsatt för våld i hemmet så kommer din slöja troligen att ifrågasättas, den kommer att kopplas ihop med det våld du blir utsatt för. Det är klart att det tar emot ännu mer att söka hjälp i en sådan situation, där en inte bara belastas med alla de fördomar som alla våldsutsatta kvinnor bemöts med, utan även de fördomar folk känner inför en på grund av ens hudfärg eller olika kulturella och religiösa uttryck som på ett eller annat sätt associeras med ickevithet.

Det en måste göra är att försöka se hur vi också upprätthåller och utövar rasism. Jag tror verkligen inte att vi (och ja, nu pratar jag om en rörelse som är nästan uteslutande vit) kan nå ickevita kvinnor om vi går omkring med föreställningar om att det förtryck de utsätts för skulle vara något särskilt, extra grovt eller helt annorlunda än det ”vanliga” (vita) patriarkala förtrycket.

Som tur är finns det föreningar som specialiserar sig på just det här, till exempel Terrafem. Trist nog finns det ofta en uppfattning om att de skulle hantera specifikt ”hedersvåld” eller ”patriarkalt våld i andra kulturer”, vilket av vad jag förstått inte är en korrekt uppfattning. Snarare försöker de jobba intersektionellt med dessa frågor, alltså se att en som ickevit kvinna kan råka ut för både samma gamla patriarkala förtryck som alla andra, men att det blir jävligt mycket svårare att söka hjälp för detta i ett samhälle där du dessutom utsätts för en jävla massa rasism, som såklart sätter en massa käppar i hjulet när en försöker få hjälp.

Bra jobbat patriarkatet!

Det fascinerar mig att folk på största allvar hävdar att det är en falskanmälan om ingen döms för en våldtäkt. Det är liksom inte en fråga om tyckande utan det är ett jävla faktum. Hur är en funtad om en tänker att det per automatik är ljug bara för att det inte finns tillräckligt med bevis. Vad är en våldtäkt egentligen? Endast det som lämnar tillräckligt mycket spår för att hålla i en rättssal. Det var onekligen en intressant definition, speciellt då inget annat brott definieras på samma premisser.

Gud, läs om samhällskunskapen på grundskolan eller gå om dagis eller något. Skaffa er lite jävla vett i skallen.

Men ja, det är klart att folk drar till med alla möjliga lögner för att män ska kunna ha fortsatt tillgång till kvinnors kroppar, för att män även i framtiden ska kunna göra vad fan de vill utan att få något som helst straff. Bra jobbat patriarkatet!