Kategori: Politik

Jag får en massa frågor om det här med att vara manlig feminist så jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg på ämnet som sammanfattar min syn på frågan. Jag kommer att länka till en massa andra inlägg i detta inlägg så innan jag får en massa frågor vill jag att ni läser dem. Ja, det är hemskt mycket läsning, men det är tyvärr så det är att vara feminist, det är och ska inte vara någon jävla dans på rosor. Börja gärna med denna grundläggande beskrivning om hur patriarkatet fungerar, läs även gärna detta jag skrivit tidigare om vanliga misstag manliga feminister gör.

Det första en måste förstå som man och feminist är att en inte har samma position gentemot patriarkatet som en kvinna har. Som man tjänar en på patriarkatet. Det betyder inte att en är lycklig, att en inte också förlorar på patriarkatet eller att en inte skulle kunna vara lyckligare i ett postpatriarkalt samhälle, men det betyder att patriarkatet ger en fördelar i det rådande samhället. Detta är oerhört viktigt att begripa (mer på detta ämne kan du läsa här,  här och här). Det är viktigt att förstå detta eftersom det utgör förutsättningarna för vilken form av kamp emot patriarkatet du kan driva.

Att en som man inte har samma position gentemot patriarkatet som en kvinna betyder inte att en inte kan förstå patriarkatet teoretiskt eller att en inte kan vara feminist, men det betyder att det är viktigt att inse att ens förutsättningar för att bedriva feministiska kamp är annorlunda. Det funkar inte att som man gå in och berätta för kvinnor hur de ska bedriva feministisk kamp, det funkar inte att som men definiera kvinnors erfarenheter även om det görs med ett feministiskt ramverk, det funkar inte att som man ta tolkningsföreträde även om en kommer med en fett skarp feministisk analys. Detta för att detta beteende i sig är patriarkalt och upprätthåller patriarkala strukturer. Män ska helt enkelt inte komma och berätta för kvinnor hur de ska göra feminism.

För mig är det inte så viktigt vem som är och inte är feminist. Jag har en ganska generös definition av vem som är feminist, jag anser att alla som känner till att det finns en könsmaktsordning och tycker att den bör krossas är feminister. Jag tycker inte att en måste göra något särskilt för att vara feminist, och detta gäller både för män och kvinnor. Däremot ställer jag samma krav på manliga feminister att sluta förtrycka som på alla andra män. Ibland, eller ganska ofta, riktar jag mig specifikt till manliga feminister, och skälet till detta är inte att jag tycker att de har några större skyldigheter än män i största allmänhet utan att jag tycker att det är viktigt att synliggöra att även manliga feminister är förtryckare. Skälet till att jag tycker detta är relevant är att jag hatar när folk hamnar i bekväma positioner, där de liksom ”nöjer sig” med att de ändå gör något rätt, att de ändå försöker, och sedan tycker att det är skäl nog till att faktiskt i praktiken sluta anstränga sig. Jag tror att detta är väldigt viktigt att bekämpa om vi ska kunna bekämpa förtryck, den här idén om att en kan ”bli färdig” eller ”göra tillräckligt” i en privilegierad position. Det är inte som att kvinnor kan göra allt rätt och sedan slippa förtryck, och på samma sätt blir du som manlig feminist inte heller ”färdig” förrän patriarkatet är störtat.

Många manliga feminister får extremt mycket bekräftelse för att de är just manliga feminister. Betoningen här ligger på manliga, eftersom de främst får beröm för att de är män och inte för att de är feminister. En man kan göra en extremt banal feministisk analys och hyllas till skyarna, eftersom han är man. Som manlig feminist gäller det att inse detta och inte sola sig för mycket i glansen, för det är en patriarkal glans och inte en feministisk. Tacka gärna och sådär, men håll fötterna på jorden och förstå att den bekräftelse du får inte handlar om att du är något feministiskt underbarn utan om att du är MAN, och att du därmed har patriarkal makt, så även inom feminismen. Tusen kvinnor har gjort det du gör innan dig så ba tagga ner lite. Jag tycker inte heller att en behöver fronta att en är manlig feminist eftersom det lätt blir att en får en alltför upplyft position inom rörelsen, vilket jag tycker att en ska undvika som man. De män jag träffat som varit mest feministiska i praktiken har sällan ens kallat sig feminister, däremot är män som verkligen pinkar revir inom feminismen ofta jävligt osympatiska.

Som man har en makt i detta samhälle, och denna makt bär en mer sig även som feminist. Det är viktigt att erkänna denna makt och att erkänna din förtryckarposition. Det räcker inte med en läpparnas bekännelse, det räcker inte med att ”ta ställning” emot könsmaktsordningen, utan en måste också leverera konkret förändring för att bekämpa patriarkatet. Det viktiga för mig är att patriarkatet bekämpas, inte att män kallar sig feminister. Jag kunde inte bry mig mindre om vilka män som kallar sig feminister eller inte, så länge de fortsätter att utöva förtryck som är de förtryckare och detta är vad som räknas för mig. Jag drabbas av deras förtryck oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

Som man har en också fått en massa förtryckarmetoder inlärda sedan barnsben, eftersom att vara man i detta samhälle är detsamma som att vara en förtryckare. De flesta av dessa metoder är en inte ens medveten om, ty se det fungerar så listigt med patriarkatet att det mesta är helt osynligt för de allra flesta. Som manlig feminist är det viktigt att inse att patriarkatet sitter internaliserat i en oavsett om en vill det eller inte. Att sluta förtrycka kräver mer än vilja, det kräver aktivt jävla arbete, det kräver ett ständigt dekonstruerande av ens könsroll. Så det är bara att bita i det sura äpplet och sätta igång om du nu gör anspråk på att vara en bra manlig feminist.

När en skriver detta så är det många som tycker att det är en bra grej att fråga ”när är en färdig då”? Du är, precis som alla kvinnliga feminister, inte färdig förrän patriarkatet är störtat; ingen är fri förrän alla är fria. Lika lite som kvinnliga feminister kan välja att sluta vara förtryckta så kan du välja att sluta förtrycka. Detta är för att förtrycket inte sitter i din person utan i din position. Även om du beter dig precis som en kvinna så kommer det att tolkas annorlunda eftersom du uppfattas som en man. Din personliga förändring är alltså snarare än kampstrategi än en fullständig lösning. Att du personligen tar tag i dina patriarkala beteenden, synar din patriarkala makt, är otroligt viktigt i kampen emot patriarkatet, men det är inte den slutliga lösningen. Kampen måste ske både personligt och politiskt, du måste både förändra din personlighet, sluta utöva manlighet, men du måste också kämpa emot det system som per automatik sätter dig i en överordnad position. Det finns gott om information om hur en gör detta, jag kan rekommendera min egen inläggssamling om jämställda relationer som med lätthet kan användas för att identifiera och lägga av med manliga beteenden, jag har också ett inlägg här med lite mer handfasta tips, här finns ett inlägg om hur en kan agera som manlig feminist, här finns ett inlägg med mer generella tips om hur en kan göra för att motverka strukturer en själv är i toppen i.

En annan grej manliga feminister ofta gör är att snacka om att de minsann också blir förtryckta och sedan tar de upp olika problem som finns i mansrollen. Jag har full förståelse för att det kan suga att tvingas in en en mansroll, men detta är inte samma sak som förtryck. Män tvingas in i rollen som förtryckare, en process om kan vara smärtsam och ofrivillig, men de är fortfarande just förtryckare och inte förtryckta (mer om min syn på förtryck här). Den smärta som drabbar män i patriarkatet är bara en bieffekt av det förtryck kvinnor utsätts för, alltså är det fortfarande kvinnoförtrycket som är den centrala frågan är allt detta och inte mäns könsroll eller liknande. Att dekonstruera manlighet kan vara oerhört viktigt, men för att vara meningsfullt ur en feministisk synvinkel så måste det göras med förförståelsen att mäns könsroll framförallt ser ut som den gör för att upprätthålla förtrycket av kvinnor.

Många män närmar sig feminism utifrån ett mycket obehagligt ovanifrånperspektiv där de liksom vill ”undersöka” feminism som något slags ämnesområde snarare än att förstå hur de deltar i det patriarkala förtrycket. Detta kanske är en kul intellektuell övning, men jag tycker att det är helt irrelevant som feministisk kamp. I mina ögon är det bara ännu ett exempel på patriarkalt förtryck när män ska hålla på och observera feminister och komma med olika idéer om hur vi ska sköta vår skit. Just den här grejen med att leverera olika ”tips” som om en vore någon jävla expert på att kämpa emot förtryck retar gallfeber på mig, mer om detta här.

Det finns också en tendens att fokusera alltför mycket på till exempel att kvinnor också kan upprätthålla patriarkatet, och sedan mena att detta innebär att det inte alls är frågan om något patriarkatet eftersom kvinnor också upprätthåller det. Det är ingen nyheter för feminister att kvinnor kan upprätthålla patriarkatet, men det är fortfarande en fråga om ett system i vilket män har makt. Kvinnor har också fostrats in i patriarkala tankemönster och många kvinnor tjänar dessutom på att upprätthålla patriarkatet, så det är klart som fan vi gör det. Detta gör inte att kvinnor har makt i patriarkatet eller att vi tjänar på det, utan det är fortfarande din makt som vi har internaliserat i oss. Det viktiga är inte vem som upprätthåller strukturen utan vem som tjänar på det.

Många män vill ”ha plats” inom feminismen. Detta kan till exempel motiveras med att ”alla är lika viktiga” eller att ”män också lider i patriarkatet”. Jag förnekar inte att män lider i patriarkatet, däremot tror jag inte att det är en bra feministisk strategi att ”släppa in” män i feminismen, eftersom den då kommer att utformas efter mäns villkor och således kommer bli jävligt svår att använda för att störta en struktur vi faktiskt vänder oss emot. Män borde absolut vara med om kämpa, men de ska veta att de kämpar emot sin egen privilegierade position och inte något annat. Det är såklart inte soft att göra det. Feminismen är ingen jävla välgörenhetsinrättning där män ska få plats, utan feministiska män får bedriva kampen med metoder och på platser som funkar för dem. Feminismen finns inte till för att män ska ”få ut” något av den, utan den finns till för att störta detta samhälle där män har makt över kvinnor. Det säger väl ändå sig självt att det är ganska skevt om män då får diktera villkoren?

En annan störig grej manliga feminister gör är att lägga allt jobb för sig egen feministiska utveckling på kvinnor, till exempel genom att använda kvinnliga feminister som sina personliga jävla frågelådor och sedan typ bli kränkta när kvinnor blir sura på grund av detta. Ibland händer det att dessa människor menar att det till och med är kvinnors fel att de inte kan sluta förtrycka eftersom de inte levererar någon jävla punktlista, som om det fanns en sådan. Detta är förskräckligt och måste upphöra. Jag kommer aldrig respektera en manlig feminist som gör detta. Ni får väl fan ta och leta själva som vilken kvinna som helst? Nej tyvärr, jag kommer inte att tycka att ni är snälla för att ni ens bryr er, ni är endast störiga.

Sist men inte minst, det handlar inte om skuld, det handlar om ansvar. Som man har du inte uppfunnit eller valt könsmaktsordningen, men du har fötts in i den och detta gör dig tyvärr till en förtryckare oavsett som du vill det eller inte. Att vägra ta ansvar i denna situation är oerhört klandervärt och att aktivt bidra till förtrycket, att engagera dig i den feministiska kampen däremot är att motverka det. Nej, du kommer inte att sluta vara en förtryckare innan patriarkatet störtats, men du kommer att vara en förtryckare som tar ansvar för din position och detta är något väldigt bra och viktigt.