Politik – Sida 117 – Fanny Åström

Liberaler.

Alltså ibland fattar jag verkligen inte vad liberaler sysslar med. Det är så många gånger jag varit i diskussioner med olika liberaler om så kallade samhällsproblem, det vill säga arbetslöshet, tiggeri, fattigdom, mäns våld mot kvinnor och liknande, och de bemöter detta med att redogöra för vad som (de anser vara) är rättigheter i detta samhälle och inte eller att individen har ansvar.

Okej, du kanske inte tycker att det är en ”rättighet” att till exempel ha en dräglig inkomst. Frågan är dock vad det äger för relevans. Att något inte är en rättighet gör inte att det inte kan vara relevant att diskutera som samhällsproblem. Det känns som att rättighetsresonemanget ofta mest bara används för att med gott samvete kunna fortsätta gå omkring i ett lika pissigt samhälle utan att göra något åt det, eftersom det inte är en ”rättighet” att ha det bättre. Jag är inte intresserad av ”rättigheter”, jag är intresserad av politik och att folk ska ha det bra, oavsett om det är en rättighet att ha det bra eller inte.

Samma sak med folk som åberopar sin ”rätt” att inte ta ställning i olika frågor. Vad är syftet med detta? Det är inte som att någon kommer tvinga dem att till exempel demonstrera mot nazister. Däremot så är det ett faktum att det val de gör påverkar den politiska utvecklingen, oavsett om de har ”rätt” till det eller inte. Varför är det så intressant att prata om rättigheter i den här kontexten? Det är ju liksom ingen som har försökt tvinga en liberal att ta ställning med våld, det är mest bara så att folk tycker att de ofta beter sig ganska tramsigt när de å ena sidan slår sig för bröstet och kallas sig antirasister, å andra sidan vägrar går och ta ställning mot nazist och till och med förkastar de människor som väljer att göra det. Du har rätt att göra ditt val, men jag kommer aldrig någonsin att respektera att du sätter minglet med Timbro högre än att ta ställning mot fascism, utan jag kommer att tycka att du är en ryggradslös, sinnessvag jävla pajas.

Även, det individuella ansvaret. Jag förstår mig inte på folk som tar upp det när en diskuterar politik. Det är ju inte en politisk ideologi, det är ju snarare någon knäpp utopi om att jorden bara borde befolkas av supermänniskor. Ok, du tycker att ”individen” ska klara det där själv, synd att det inte är så det går till i detta samhälle. Synd att du med din uppenbara blindhet för hur saker och ting ser ut, för hur människor faktiskt fungerar, kastar in folk i ännu mer lidande. Jag fattar inte hur en kan tycka att det är rimligt att avgöra sina politiska ståndpunkter efter hur en tycker att människor borde bete sig och vara. Alltså jag kan hålla med om att det vore fett om alla gjorde rationella val, aldrig någonsin mådde dåligt och kunde välja att ”stänga av” reklam, men nu är det liksom inte så. Vad ska vi ändra här, människorna eller samhället. Jag föreslår samhället eftersom det dels verkar fett mycket er humant, dels verkar hemskt mycket enklare än att göra människor till robotar.

Att ingen döms gör inte att en våldtäkt inte skett.

Det verkar finnas någon slags mycket märklig uppfattning om att om ingen döms för en våldtäkt så var det inte en våldtäkt. Jag minns bland annat när Ström var inne på att alla anmälningar som inte leder till fällande dom är falskanmälningar, något som inte är helt ovanligt bland så kallade ”jämställdister”. Kvinnor får alltså bära skulden för att vi har ett rättssystem där våldtäktsmän är mycket svåra att sätta dit.

För det första; det är inte upp till lagen att definiera vad en våldtäkt är och inte är. Lagen kan definiera vad en kan dömas för, men inte vad som är en våldtäkt. Lagen kan ha fel, lagen kan ändras. För bara 40 år sedan så räknade inte lagen våldtäkter inom äktenskapet som våldtäkter. Betyder det att en inte kunde våldta sin fru, alltså ha sex med henne med våld eller hot om våld? Betyder det att det blev fysiskt möjligt först när detta infördes i lagen? Givetvis inte. Vi kan inte ha lagen som moraliskt rättesnöre. Det är lagen som ska anpassas efter samhället, inte tvärt om. Om vi aldrig ifrågasätter lagen så kommer den fortsätta se likadan ut år ut och år in. Juridiken är inget parallellt universum som flyger runt över våra huvuden, den är menad att fylla en jävla funktion, att vara ett redskap för att kunna nå ett bättre samhälle. Om lagen inte fungerar som ett sådant så är det den som ska ses över, inte våra värderingar.

Vidare så vet väl minsta barn att det inte är så juridik fungerar. Meningen är att döma folk om brott kan styrkas, inte att lägga någon slags allmängiltig dom över om det som sägs är lögn eller sanning. Något sådant är över huvud taget inte möjligt eftersom domaren inte är någon allvetande gud utan en helt vanligt människa som såklart bara kan lita på det som sägs och de bevis som läggs fram. Det kan mycket väl vara så att ett brott har begåtts utan att någon kan fällas för det, extra vanligt i våldtäktsmål eftersom ord ofta står mot ord och eftersom kvinnor diskrimineras i rätten. Detta innebär inte att kvinnan som anmält ljuger, det innebär bara att det inte fanns tillräckliga bevis för att döma en eventuell förövare. En våldtäkts kan såklart mycket väl ha inträffat i vilket fall som helst, och det här är en självklarhet som de flesta med grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar borde förstå.

Skulle dessa personer säga att brott inte har begåtts om ingen dömdes för ett rån, en misshandel eller ett mord? De kanske tycker att Palmemordet aldrig inträffade eftersom vi inte kunnat döma någon förövare? Vad vet jag, det går ju om inte annat i linje med deras resonemang kring våldtäkter, men det låter ju såklart helt nipprigt eftersom det är det. Vad är det som gör att folk applicerar detta resonemang som uppenbarligen är helt uppåt väggarna i andra fall på just våldtäkter? Det kanske är kvinnohatet som sticker fram sitt fula tryne igen. Eller vad tror ni?

Det finns ingen rättvisa här för oss.

Som aktivist på en tjejjour får jag ta emot många historier av kvinnor som blivit våldtagna. Alltså; någon, nästan alltid en man, har haft sex med dem mot deras vilja. Någon har begått ett övergrepp på dem, använt deras kropp för sin egen njutning utan att det funnits samtycke. I sådana situationer ställs jag alltid inför ett dilemma; ska jag säga åt henne att anmäla?

Många säger att en ska våga anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Många säger att det är viktigt att anmäla, att det kan vara ett sätt att få upprättelse. Men jag brukar ändå inte säga åt henne att anmäla. Varför? För jag vet att det inte finns någon rättvisa där för henne.

Jag vet att hon kommer bli misstänkliggjord, att det kommer vridas ut och in på hennes historia, att det kommer att ifrågasättas om hon inte kunde ha sagt nej lite högre, inte kunde ha gått, inte kunde ha gjort lite mer motstånd. Jag vet att risken är mycket hög att skulden för det inträffade läggs på henne och inte på förövaren.

Jag kan inte rakryggad uppmana en kvinna som blivit utsatt för ett övergrepp att självmant gå in i en situation där hon kommer bli utsatt för ännu fler. Där hon kommer att ses på som lögnaktig, där hennes sexualitet kommer ifrågasättas, där hennes sätt att kommunicera sin ovilja på kommer att ifrågasättas, där allting kommer att läggas på henne och inte på den man som utsatt henne för övergreppet, som begått ett brott.

Och sedan när det inte leder någonstans så kommer hon att tvivla. Hon kommer att tänka att det kanske var hon som gjorde fel, att hon kanske hade kunnat säga nej lite högre, att hon kanske hade kunnat gå därifrån. Hennes skuld kommer att bli tyngre att bära.

Vi får inte glömma att juridiken är en del av samma patriarkala samhälle som våldtäkter springer ur. Lagen är skriver av män, för män. Det finns inget för oss kvinnor att hämta där, det finns ingen upprättelse där utan bara ännu mer skuld och skam som kommer att läggas på våra axlar.

Så nej, jag kan inte uppmana henne att anmäla, för jag vet att risken för att hon utsätts för så mycket mer förnedring, så mycket mer skuld och skam, är stor, och jag kan inte bära skulden för att ett kvinnoliv trasas sönder ännu mer. Istället säger jag till henne; det han gjorde mot dig var fel. Det är oacceptabelt och ska inte förekomma. Istället säger jag åt henne; skulden är inte din. Men jag säger inte åt henne att anmäla, för jag vet att i sådana fall så kommer motsatsen att präntas in istället.

Bloggutmaning. Ämne fem – hur skildras sex?

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är skildringar av sex.

Hur skildras sex, och hur påverkar det vår sexualitet? Det är de frågorna jag tänker är centrala. Vilka sexskildringar har varit viktiga för dig, för ditt formande av din sexualitet? Hur tänker du att du har påverkats av hur sex skildras i största allmänhet?

Jag kommer nog inte skriva så mycket om direkta skildringar av sex som om romantik och erotik, eftersom jag tänker att det är där sexualiteten formas först, det är där villkoren sätts.

Vi behöver inte säkerhet, vi behöver trygghet.

Lady Dahmer har skrivit om att den där killen du känner som blev felaktigt anklagad för våldtäkt högst troligen var skyldig. Ni vet, den där bekantskapen som så många har i bakfickan som de drar fram vid diskussioner kring våldtäkt som de bara ”vet” var oskyldig, för att han ”inte är sån” eller något i den stilen. Jag tänker på människor som misstänkliggör kvinnor som berättar om våldtäkter de blivit utsatta för.

Detta motiveras ofta med att en ”inte kan veta säkert” eller liknande, och det är såklart sant. Grejen är väl mest den att ingen skulle säga detsamma om någon till exempel berättade att hen blivit nedslagen eller rånad. Vi skulle inte börja ifrågasätta sanningshalten i historien, vi skulle inte insinuera att personen gått med på slagsmål frivillig och sedan ångrat sig, vi skulle inte fråga oss om inte offret ändå hade lite lite skuld i det hela som stod där i krogkön där vi ju vet att många många slagsmål inträffar. Vi skulle inte säga så. Det är uppenbart att det är något med våldtäkterna som drar fram tvivlet i oss, som gör att vi plötsligt börjat söka andra förklaringsmodeller än att det faktiskt har inträffat.

Ofta handlar det nog om att förövaren är någon som vi känner, för det är ju så det är med våldtäkter. Det är ofta närstående som utsätter oss för dem, och om en vän blivit utsatt för en våldtäkt är det troligt att vi även känner personen som utsatte personen för den. Det är klart att vi ryggar tillbaks då.

Men det handlar nog också om synen på kvinnor och sex. Om synen på att det är kvinnors ansvar att se till att inte sätta sig i sådana situationer där våldtäkter sker. Tyvärr skulle ett sådant förhållningssätt innebära att kvinnor aldrig någonsin kan ha relationer med män, eftersom det är under sådana förhållanden de flesta våldtäkterna sker. Det vore väl tråkigt?

Den som blir utsatt för en våldtäkt hade högst troligen kunnat göra något annorlunda för att undvika det hela, precis som den som blir utsatt för ett rån hade kunnat göra det. Kvinnan hade kunnat minimera sitt umgänge med män, undvika att skaffa partner, undvika att festa med män, vara ständigt beväpnad, flytta till en kvinnoseparatistisk by, bosätta sig i en stuga i skogen. Poängen är att kvinnor inte ska behöva begränsa sina liv på det viset, ty varje man är en potentiell våldtäktsman. Om kvinnor ska undvika alla situationer som kan leda till ett övergrepp så skulle vårt livsrum bli så oerhört mycket mer begränsat än vad det redan är i detta patriarkat. Lösningen, kvinnofrigörelsen, ligger inte där.

Det vi behöver är inte säkerhet, inte fler tips för hur vi ska göra ”rätt”, hur vi ska skydda oss. Det vi behöver är trygghet. Trygghet i att kunna leva våra liv, gå på stan, ingå i förhållanden, utan att riskera att bli utsatta för våld, trakasserier, våldtäkter. Trygghet i att veta att om vi skulle bli utsatta för detta så kommer vi inte få skuld och skam från samhället, utan stöd och förståelse. Trygghet i att veta att det är förövaren som kommer bära skulden, inte vi.

Idén om att funktionshindrade ska ha något att bidra med.

Igår var jag och så Schyman snacka om feminism vilket var roligt. Hen är verkligen så otroligt skarp och har världens bästa raljanta tonläge när hen pratar om olika idioter som finns.

Hur som helst, Schyman kom in på människor som har funktionshinder och hur de diskrimineras. Och sedan anförde hen ett perspektiv jag tycker är så himla konstigt, nämligen det här med att det är viktigt att vi slutar förtrycka funktionshindrade eftersom ”de” kan ha egenskaper som kan vara viktiga för oss, som ”vi” kan använda. Till exempel att någon som är autistisk kan lösa problem snabbare eller vad vet jag.

Detta är ett perspektiv som ofta anförs när det kommer till människor med funktionshinder. Det är som att vi ser det som att det som tas från ett ställe måste läggas till på ett annat. Den som har ett funktionshinder antas liksom ha något annat att ”bidra” med. Så är det såklart inte alls alltid. Många funktionshindrade har nog inte någon specialförmåga, och detta är såklart helt jävla okej.

Problemet jag ser med det här perspektivet är att en lägger fokus på vad människan kan användas till och inte på människovärde. Funktionshindrade förtjänar väl att få plats i samhället, få bra utbildning och så vidare helt utan att de måste leverera några specialförmågor, utan att de måste lösa några problem andra inte kan lösa.

Jag är så trött på alla ”positiva fördomar” om att människor med aspergers är superintelligenta, om att människor med downs syndrom är så himla snälla och trevliga och att människor med ADHD är så himla drivna. Tänk på alla som har dessa funktionshinder som inte stämmer överens på dessa beskrivningar. Om vi motiverar deras existensberättigande med att de har något att ”bidra” med så kommer deras plats i samhället fortsätta att vara villkorad.

Jag tycker inte att detta är någon positiv utveckling, jag tycker det är ett stort problem om vi lär oss att tänka kring människor som är diskriminerade i termer av att de ska ha något särskilt att bidra med om de släpps fram. Det är väl fan inte det som är poängen? Poängen är att alla människor förtjänar att leva ett bra liv, oavsett hur en är skapt.

Du är inte en individ.

En vanlig invändig jag får från olika män är att de minsann är indiviiider och att jag måste respektera det och gud vet allt. Ja, jag vet att ni är individer och att ni har en massa olika egenskaper. En kanske gillar GTA, en kanske spelar gitarr, en kanske är Moderat, en kanske är Vänsterpartist och så vidare. Poängen är inte att ni alla skulle vara likadana, poängen är att ni alla har något gemensamt; ni är på toppen i könsmaktsordningen, ni har en samhällelig position från vilken ni utövar förtryck mot kvinnor.

Tyvärr, men jag är faktiskt helt jävla ointresserad av era fritidsintressen och vad som skiljer er åt. Jag skiter i din favoritmat, din favoritfärg, i om du tycker om ”kurviga” eller smala tjejer och så vidare. Sådant kan jag bry mig om när jag träffar män i verkligheten som jag av olika skäl har intresse i att lära känna, inte när jag skriver om feminism. När jag skriver om feminism är jag intresserad av det som förenar er, det vill säga ert förtryck av kvinnor och dess olika uttryckssätt.

Jag vill också poängtera att jag skriver utifrån mina egna erfarenheter, utifrån mina relationer. Det är klart att jag stöter på andra problem än vad andra gör, för det är alltid ett samspel mellan individerna och strukturerna. Jag löper antagligen större risk att bli utsatt för vissa beteenden, dels för att jag tycker om en viss typ av män, dels för att jag själv är på ett särskilt sätt. Det gör inte att det slutar vara även en strukturell fråga, det gör bara att patriarkatet tar sig olika uttryckssätt beroende på individ, vilket såklart är en självklarhet.

Din ”rätt” att betraktas som individ i detta sammanhang ger jag tyvärr inte ett skit för. Kvinnoförtrycket sker inte på individuell nivå, det sker på strukturell nivå, och därför måste vi tala om strukturer. Och jag värderar kampen mot förtrycket så enormt mycket högre än dina eventuella sårade känslor över att ja generaliserar.

Reklamsamhället.

För ett par dagar sedan när jag skulle handla mat så stod det två personer från den vårdcentralen precis vid ingången och gjorde reklam för att en skulle skriva in sig där.

Jag tänker; vilka är de här personerna? Troligen sjukvårdspersonal som på sin arbetstid måste stå och rekrytera kunder istället för att utföra det arbete de kan och som behöver utföras. Och varför? Troligen för att vårdcentralen behöver det för att inte läggas ner, för att finansieringen ska gå runt.

Detta är troligen en av effekterna av det ”fria vårdvalet”, konkurrensutsättningen av vården och så vidare. Istället för att ge vård så behöver sjukhus, vårdcentraler och mottagningar fokusera på att göra reklam för sig själva. Det känns inte som någon större samhällsvinst, snarare en fet jäva förlust eftersom verksamheten ”göra reklam” egentligen inte tillför något värde någonstans.

Kan vi inte bara skippa den här grejen med att alla måste göra så jävla mycket reklam för sig själv och låta folk syssla med vad de faktiskt är bra på och det som behövs? Jag blir så trött på att det liksom aldrig är nog att var grym på att utföra ett arbete, en måste sälja in sig själv som fan också. Det är så jävla förnedrande, och det är ett ofattbart slöseri med mänskliga resurser.

Mäns kommunkation.

Det finn en idé om att män har så himla mycket enklare att kommunicera och göra sig förstådda än vad kvinnor har. Jag vet inte, men jag har fan aldrig märkt av detta. Min kommunikation med män har aldrig varit enkel som min kommunikation med kvinnor. Män har jag alltid varit tvungen att dra ur vad fan de menar med olika saker, att aktivt fråga dem när de uppenbarligen är ledsna om vad problemet är istället för att de typ säger det till mig på eget bevåg. Dessutom är män i min erfarenhet betydligt mycket mer inriktade på att ”argumentera” när en har ett samtal om till exempel känslor eller sin relation, istället för att försöka förstå den andra och tillsammans jobba fram en lösning så vill de veta vem som har ”rätt” och var skulden ligger och sen skita i det typ.

Jag tänker att män ofta upplevs som mer lätta att förstå sig på eftersom deras språk är hegemoniskt. Det vill säga; mannen är norm i samhället och därför är det mannen som dikterar villkoren. Om en man och en kvinna inte förstår varandra så läggs det på kvinnan. Hon övertolkar och överanalyserar, hon är obegriplig och ologisk och så vidare. Mannen har rätt tills motsatsen bevisas.

Jag har lagt och lägger fortfarande extremt mycket tid på att förstå och tolka män för att vårt samspel ska fungera. I mina relationer med män så anstränger jag mig extremt mycket för att förstå hur de känner och för att få dem att tala ur skägget istället för att gå omkring och låtsas att de är obrydda och känslokalla (det är ni inte, bara släpp den där jävla idén nu). Det är jag som står för kommunikationen, det är jag som tar upp problem jag upplever, det är jag som frågar hur de känner inför olika saker. Aldrig någonsin att det är tvärt om.

Så nej, jag tycker verkligen inte att män är bra på att uttrycka sig så en förstår eller sysslar med rak kommunikation. Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem. Och ja, det är klart att en uppfattar det som att en är ”enkel” och ”okomplicerad” då, men det betyder inte att en faktiskt är det utan att en låter någon annan göra jobbet.