Kategori: Politik

Våldtäkt.

Idag är det meningen att jag ska skriva om våldtäkt, och det råkar vara extra aktuellt i och med den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna. Det är uppenbart att den nuvarande lagmässiga definition vi har av våldtäkt inte utgör något skydd för kvinnor, inte ger kvinnor rätt till sina egna kroppar. Snarare så definierar det den juridiska gräns som män har att förhålla sig till när de tar sig rätt till kvinnors kroppar, den gräns som inte får överträdas eftersom det då är ett brott mot lagen. Att följa lagen är ingen garanti för att en våldtäkt inte sker, det är bara en garanti för att inte få något straff för det brott en begått mot en kvinna.

IMG_20130929_103717

Men våldtäkt är inte främst juridik, utan det är en fråga om sex, om relationer, om makt och om samspelet mellan män och kvinnor. Vad som fälls och vad som frias är något som hjälper oss att se samhällets värderingar, men lagen kommer inte rädda oss från våldtäkterna så länge lagen inte tar frågan om kvinnors rätt till sina egna kroppar på allvar. Så vi måste prata om våldtäkt. Men vi kan inte prata om det som något frikopplat från vanligt sex. Våldtäkt är inte väsensskilt från vanligt sex, det är snarare toppen av det patriarkala sexets isberg. Och utan att prata om sex så kommer vi aldrig att kunna prata om våldtäkt.

När män och kvinnor närmar sig varandra som könsvarelser, alltså som män som män och kvinnor som kvinnor, så närmar vi oss varandra i de roller som patriarkatet skapat åt oss. Kvinnan är ett objekt, hon är underordnad, mannen är subjekt, han är överordnad. Mannen för och kvinnan följer. Kvinnan kan välja att tacka nej till dansen, men när hon väl inträtt i den så är det mannens villkor som gäller. Det är mannen som tar initiativen, som berättar vad han vill ha, och det är kvinnan som levererar det åt honom. Detta är det patriarkala mönster som går igen i relationer mellan män som män och kvinnor som kvinnor, och så även i sexet.

I det patriarkala sexet fortsätter denna dans, och där finns alla komponenter som leder till våldtäkt. Kvinnan ses som ett objekt som mannen antingen kan ha tillgång till eller ej. Utgångspunkten är att mannen har tillgång, äger rätt till kvinnan, och detta gäller tills motsatsen bevisas, det vill säga till kvinnan säger nej tillräckligt högt och tillräckligt tydligt. Detta nej framstår dock inte som en absolut gräns utan snarare som en barriär mannen kan välja att försöka överträda eller ej. Även efter ett nej kan mannen fortsätta försöka, detta är vad som kallas tjatsex och är egentligen en form av våldtäkt, för det är att inte respektera ett nej. Även om nejet blir ett artikulerat ja så har mannen gått över gränsen för vad som är okej.

Förutsättningen för det patriarkala sexet är inte samtycke utan tillåtelse. Kvinnan samtycker inte till de sexuella handlingarna, hon tillåter dem. Det är mannen som sitter på initiativmakten, mannen som lägger fram förslagen och kvinnan som kan välja att antingen avslå eller låta mannen hållas. Det är mannen som för, kvinnan som följer, i det patriarkala sexets dans. Vi måste se att den tillåtelsen äger rum i en större kontext, en kontext där män har makt och där män kan tvinga sig till sexuellt umgänge om tillåtelse skulle saknas. Detta gör att tillåtelsen inte är ett fritt val, utan det är ett val som sker under vissa överväganden från kvinnans sida. Hon kan välja att säga nej, men då riskerar hon att hennes uttalade önskan överträds eller att mannen försöker ta sig runt hennes barriär.

Det snackas om att en som kvinna måste säga nej, men om detta nej så enkelt kan överträdas, vad är då meningen? Risken att nejet inte får något gensvar är stor, och i sådana fall är det kanske bättre att spela med. För förnedringen att inte bli lyssnad på, att inte bli respekterad, den är massiv. Bättre då att inte utmana ödet och låta mannen hållas. För en vill ju inte vara en sådan, en våldtagen kvinna. En vill ju inte vara en sådan kvinna som det inte lyssnas på, vars ord inte tas på allvar.

Våldtäkt är att ha sex med någon mot dennes vilja med våld eller hot om våld. Men vad är våld, och vad är hot om våld? I ett patriarkalt samhälle finns våldet alltid närvarande i samspelet mellan en man och en kvinna. Även om det inte är uttalat så finns det där. Det finns i kroppsspråket, i sättet vi närmar oss varandra på, i våra samhälleliga värderingar. Även en man som aldrig skulle använda våld bär med sig det patriarkala våldet som ett ok, och för att kunna överbrygga detta hot om våld krävs mer än att inte vilja utföra våld, det krävs att en aktivt visar att en bryr sig om vad ens partner tycker och tänker om det som görs i sängen. Genom att vara öppen, genom att fråga, genom att aldrig någonsin visa irritation över hennes osäkerhet eller preferenser, så kan en komma förbi detta. Genom att verkligen visa att hennes vilja betyder något, genom att aldrig ha sex om du tvivlar minsta lilla på om det där ja:et är uppriktigt menat.

Om du som man väljer att köra på tills du får ett uttalat nej, då är du i riskzonen för att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Ibland slår män sig för bröstet för att de slutar så fort en kvinna säger ”nej”. Men: ansvaret ligger också på dig att ta reda på om hon verkligen vill eller inte, inte bara på henne att kommunicera sin ovilja. För sex ska handla om samtycke, inte om tillåtelse. Det ska handla om att båda parter går in i det hela med ärlighet och med öppna ögon, inte att den enda har en färdig plan som den andra kan välja att stoppa eller inte. För det är däri den patriarkala makten ligger, i att vara den som bestämmer vilka alternativ som finns, vilka premisser som råder, i vem som för och vem som följer. Och för att kunna komma runt det så måste den som för bjuda in den som följer, visa att det är något båda ska göra.

Våldtäktsskriverier och vikten av feminism.

IMG_20130929_104525Sitter och skriver om våldtäkt till min och Schmenus bloggutmaning. Det är ett tungt ämne där en verkligen måste tänka efter ordentligt. Ikväll kommer vi att publicera alla inlägg som folk skrivit på ämnet, så om du vill vara med är det en bra idé att skriva nu.

Jag vill också säga en liten sak angående den friande domen mot de sex män som våldtog en kvinna: vi kvinnor kan uppenbarligen inte lita på att samhället ska skydda vår rätt till våra kroppar. Vi måste inse det. Vi måste inse att det fortfarande är en kamp vi måste föra för att vi ska anses ha rätt till våra egna kroppar. Det är därför det är så jävla viktigt med feminism, för att kvinnor inte ska ses som någon allmän jävla egendom. Glöm inte det.

Mer om arbete.

Folk hävdar att de visst gillar att jobba och att det fyller deras liv med mening och så vidare. Alltså jag tvivlar verkligen inte på detta, för i vårt samhälle så är det så för många att arbetet är det mest meningsfulla en gör. Men detta beror ju på, och det är det som är min poäng, att inga andra saker tillåts vara meningsfulla. Vi lär oss från låg ålder att det är och ska vara arbete som är den främsta meningen med livet (och såklart att bilda familj så vi kan reproducera nya arbetare) och då är det klart att det blir så.

Jag har lite svårt att veta hur jag ska reagera när folk säger att deras arbete är fett och att de inte hade gjort något vettigt annars och att därför borde vi ha ett arbetssamhälle. Jag tänker väl att det är synd för dem att de inte kan hitta meningsfulla saker att fylla sin tid med utan lönearbete, eller att det är tråkigt att de har isolerat sina liv så mycket till sin arbetsplats att de står handfallna utanför den.

Många är rädda för att människor inte skulle hitta gemenskap och så vidare utanför arbetet alltså utan att folk blir intvingade i det. Jag tror verkligen inte att detta kommer att vara något problem. Redan idag så hittar många sammanhang i livet i ideella organisationer och sådant kommer såklart att finnas kvar även om vi avskaffar lönearbetet. Skillnaden är att även de som inte är tillräckligt produktiva för att lönearbeta kommer kunna vara med. För det är ju det som är grejen med kapitalismen; människor är bara något värda om de håller sig på rätt nivå, om de är tillräckligt produktiva, och den nivån ökar ständigt. Detta gör att människor som inte är på denna nivå kastas utanför, inte får ta del av den så kallade ”gemenskapen” på arbetsplatsen. Ett sådant samhälle, där gemenskap och sammanhang bara finns för de produktiva, vill jag inte leva i.

arbetslinjen_stor

Aretslösheten är inte problemet, utan arbetssamhället.

Alltså om en har ”arbete” som mål för samhället så kan det såklart inte gå annat än åt helvete. Det är en så sinnessjuk målsättning för politisk verksamhet, att ”skapa jobb”. Målet borde väl ändå vara att befria oss från arbetet.

Det sägs att arbete leder till bra saker för individen, typ att hen hittar ett sammanhang och så vidare. Jag har aldrig känt så inför att arbeta, det är svårt när en arbete går ut på att vakta telefonen för att se om någon ringer för att sedan åka ut till en arbetsplats en aldrig satt sin fot på förut och troligen aldrig kommer se igen.

Det är klart att den utan arbete är ensam när hela samhället bygger på att en ska ha jobb, men det är ju arbetssamhället som skapat denna situation och inte arbetslösheten. Jag är helt övertygad om att de flesta skulle hitta sammanhang även om de inte jobbade, om det inte var för den massiva skuld och kontroll en som arbetslös utsätts för, om det inte var för att arbetslösa tvingas kriga med myndigheter och syssla med en massa meningslösa hittepåsysslor för att kunna överleva så skulle de säkert känna av det så kallade ”utanförskapet” väldigt mycket mindre.

Det är klart arbetslöshet blir en börda i ett samhälle som kretsar kring arbete och där arbetslösa straffas såväl ekonomiskt som moraliskt. I ett samhälle där människor först och främst är arbetare och först i andra hand människor så är det klart att den arbetslösa inte upplever sig ha någon plats. Men det är fan samhället det är fel på, inte människor som saknar arbete.

IMG_20130615_211335Om arbete i Det stundande upproret, ett mycket bra manifest jag rekommenderar starkt.

Att skylla arbetslösheten på den arbetslösa.

Läser en artikel om att arbetsförmedlingen i Frankrike har valt att ge arbetslösa kvinnor ”makeovers”, alltså stylingkurser där de lär sig hur de ska se ut för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Det hela motiveras såhär:

Stylingkursen är till för kvinnor som har gått arbetslösa länge och behöver öka sitt självförtroende, säger Annelie Germold, informatör på franska arbetsförmedlingen till Kommunalarbetaren.

Vad en kan utläsa av citatet ovan är att det främsta problemet som måste lösas för att få ut dessa kvinnor i arbete är deras ”dåliga självförtroende”, som om det var det det handlade om. Vidare tycker jag idén om att det är arbetslöshet som ger dåligt självförtroende är konstig, det är väl snarare den förnedring en utsätts för som arbetslös som är skälet. Jag tror knappast att någon får bättre självförtroende av att ständigt matas med myten att deras arbetslöshet beror på att de har dåligt självförtroende, så att säga.

Detta ligger egentligen inte särskilt långt ifrån det jobbcoacher sysslar med i Sverige, som jag skrivit om här. Allting handlar om att den arbetssökande ska ändra sig, ändra sitt kroppsspråk, sitt leende och såklart sin inställning, alltid alltid sin inställning.

Men arbetslösheten ligger inte i om en har rätt kläder eller smink eller inställning utan den ligger i att vi har ett samhälle som skapar strukturell arbetslöshet. Även om alla arbetssökande sminkar sig helt perfekt eller är jättepositiva så kommer det inte leda till fler jobb. Att jobbcoachning och liknande bygger på att arbetaren ska foga sig ännu mer, anpassa ännu fler bitar av deras jag till arbetets logik, är inte en fråga om att ”skapa jobb” utan om att tvinga fram lydnad. Det är en fråga om att ta den där potentialen till samhällskritik som en utsatt människa kan bära inom sig och vända den till skuldtyngt självhat, för det är så jävla mycket enklare att hantera.

För det farligaste som kan hänga är ju såklart att insikten om att utsattheten inte är ens egen skuld att bära växer sig stark, för däri finns potentialen till motstånd. Idén om att vi kan förändra samhället, att det är samhället det är fel på och inte oss själva, är farlig. Och därför måste arbetslösa ständigt tutas i att de minsann kan vara positiva nog, välsminkade nog, för att kunna få jobb. Att det handlar om dem och inte om samhället.

IMG_20130804_202204Tidningen Platsjournalen som ger ut av Arbetsförmedlingen som i princip går ut på att ”tipsa” arbetssökande om hur de kan förändra sig själva för att få jobb.

Om feminismens dåliga rykte.

Ibland anklagar feminister andra feminister för att ge feminismen dåligt rykte. Jag är en av de feminister som ofta hamnar i skottgluggen för sånt här. Jag är för extrem, jag är elak mot män, jag generaliserar, jag läser SCUM-manifestet och så vidare och så vidare. Ibland beter sig folk som om det var jag personligen som är skälet till att vi inte lever i en postpatriarkal utopi, som om det var jag som stod som et orubbligt hinder i vägen för att de ska kunna dela ut det sista dödande slaget mot patriarkatet.

Jag är helt med på att alla feminister inte tycker som jag i olika frågor och att en kritiserar mig och mina texter. Jag ser det som en styrka inom feminismen att det finns ett öppet debattklimat, och det är något jag själv försöker bidra till när jag kritisera olika feministiska praktiker. Däremot betackar jag mig från kritik som bygger på att jag skulle vara någon slags fiende till feminismen för att jag ger den dåligt rykte genom att typ ”bekräfta fördomar” om feminister och liknande.

Enligt mig är detta verkligen att köpa patriarkatets logik, den som bygger på att det är kvinnors och feministers fel att kvinnor fortsätter att vara förtryckta i detta jävla samhälle. Det är det såklart inte, det är patriarkatets fel. Ni vet, den där samhällsstrukturen som feminister kämpar emot. Den där samhällsstrukturen som gör att människor väljer att bli feminister.

Det tycks finnas en idé om att om alla feminister bara gjorde ”rätt” och var oförargliga så skulle vi komma till den postpatriarkala utopin direkt. Det är ett ganska historielöst synsätt på feministisk kamp. Det har aldrig varit så att feministiska framsteg har kommit enkelt, utan det har alltid krävts en kamp. Saker som vi idag ser som självklarheter, till exempel att våldtäkt inom äktenskapet ska vara förbjudet, har feminister slagits med näbbar och klor för att få igenom.

Jag har inget emot att feminister väljer att vara mindre radikala än vad jag själv är, jag har inte heller något emot att folk kritiserar mina idéer, men jag tycker inte att det är okej att anklaga andra feminister för att ”sabba” för feminismen eller bidra till att den får dåligt rykte. I mina ögon är det ett sätt att censurera och skämma feminister för saker och ting som egentligen patriarkatet har skulden för. Jag skulle aldrig anklaga någon som är mindre radikal än jag för att ge feminismen dåligt rykte, även om jag tycker att de har helt fel, för jag tror inte att feminismens dåliga rykte handlar om deras åsikter utan om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där rörelser som feminismen med nödvändighet kommer att stöta på en jävla massa motstånd.

Det handlar om att anpassa sig efter patriarkatets spelregler, för i ett samhälle där vi inte hade haft dessa så hade ingen över huvud taget fått för sig att klanka ner på kvinnor eller feminister som grupp, än mindre hade det varit ett vanligt och inflytelserikt perspektiv som människor hade känt ett behov att anpassa sig efter. Att säga att en enskild feminists beteende sabbar för feminismen som rörelse är att acceptera denna spelplan, och det är extremt problematiskt.

Feminismen har inte dåligt rykte för att jag skriver något taskigt om män på twitter. Det kan finnas sjukt många rimliga grunder till att ifrågasätta ett sådant agerande, men att vädja till min omsorg om feminismens rykte är inte en av dem. Feminismen har dåligt rykte för att vi lever i ett patriarkat, något som feminismen som rörelse kämpar emot. Och det är liksom så det är att kämpa emot makten i ett samhälle, en möter jävligt mycket motstånd. För feminismen kommer aldrig någonsin att både kunna vara okontroversiell och progressiv, kommer aldrig någonsin att kunna vara en accepterad del av den samhällsordning som den vänder sig emot. Och det är så det ska vara. Annars vore det inte någon politisk kamp utan bara ännu en åsiktsklubb, och det är jag faktiskt inte det minsta lilla intresserad av att delta i.

Kärleken till de förtryckta är större än hatet mot förtryckaren.

Någon skrev till mig att ”mitt manshat vet inga gränser” och jag tänkte att jag ibland önskar att det var så, att jag bara kunde hata hata hata manligheten så mycket som den förtjänar. Men det går ju liksom inte, för ett sådant hat skulle endast konsumera mig och inte leda till något gott.

För mig har feminism varit ett sätt att sluta hata. Först tog jag det av patriarkatet internaliserade hatet mot mig själv och andra kvinnor och började hata patriarkatet och manligheten istället, sedan slutade jag hata och började istället känna sorg över att vi lever i ett samhälle som tvingar fram de här känslorna istället för att vi ska kunna leva tillsammans.

Att hata kan vara nödvändigt i perioder, men i längden blir det bara smärtsamt och jobbigt att ägna sig åt. Det gör mest ont i en själv och inte i i patriarkatet. Det är väl det jag har förstått, att i min kamp mot patriarkatet måste jag lägga manshatet på hyllan och istället börja jobba mer konstruktivt. Och det blir för jobbigt att möta all den skit en möter när en försöker bekämpa patriarkatet om en ska reagera genom att bli arg på allting, genom att hata de som mycket som det förtjänar att hatas, för floden av skit vet fan inga gränser. Det som kvinnor utsätts för i patriarkatet är så vidrigt och så fruktansvärt att en känner det som om en skulle kunna brinna upp av raseri, men det går ju inte för om jag skulle låta hatet förtära mig skulle jag inte kunna fortsätta göra det jag gör.

Så jo, faktiskt, mitt manshat vet gränser, och den gränsen går vid vad jag klarar av att hantera. Idag orkar jag knappt känna hat eller ilska alls längre, för det skulle bli mig övermäktigt om jag kände det varje gång det var berättigat. Istället känner jag bara sorg, en avgrundsdjup sorg över att kvinnor varje dag fortsätta förtryckas i denna vidriga skapelse till patriarkat, en sorg över att män dagligen fortsätter utöva detta förtrycka och att vissa till om med känner sig tvungna att försvara sin makt så mycket att de aktivt kämpar emot feminism. Egentligen förtjänar ni att hatas, men jag har kommit fram till att ni inte är värda mitt hat, det är inte värt att bli så upprörd över er att min förmåga att kämpa försämras.

Min drivkraft i feminismen är inte framförallt hat mot manligheten, utan en kärlek till alla de kvinnor som utsätts för ert förtryck. Och den kärleken driver mig till att ta hand om mitt hat, bearbeta det, omvandla det till sorg och göra rum för det i mitt bröst. För att jag ska kunna fortsätta kämpa för att dessa kvinnor ska kunna leva ett bättre liv.

Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Ibland, eller ganska ofta stöter jag på fenomenet att personer som uppfattas som män och blivit uppväxta som män tar avstånd från manlighet och andra män. Det vill säga säger att de hatar män, säger att de inte känner sig hemma i mansrollen, inte definierar sig som män (här talar jag inte om transpersoner  eller intersexuella utan snarare människor som är queer) och liknande.

Jag är helt med på grejen med att män också ska få problematisera mansrollen och att det är fett att leka med olika könsidentiteter, däremot har jag problem med den här grejen att många verkar tro att de kan sluta definiera sig som män och sedan är allt löst, trots att de fortfarande utövar manlighet och alltså patriarkalt förtryck.

Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte. Jag förstår att det känns jobbigt att inte känna sig hemma i sin könsroll, men det gör det inte mindre sant att du har detta manliga privilegium. Du kommer att fortsätta ha ett manligt tolkningsföreträde, manlig makt och så vidare hur mycket du än tar avstånd från den manliga identiteten eller från män som grupp i ord. För att dekonstruera sin könsroll så krävs inte bara att en tar avstånd från den eller sluta identifiera sig med den, det krävs också att en slutar utöva den.

Jag stöter på detta när jag kritiserar feminister jag uppfattar som män för att bete sig på ett patriarkalt sätt, det vill säga att de svarar med att de inte definierar sig som män och att det är cissexistiskt av mig att anta att de skulle ha en manlig könsidentitet. För min del är det relevanta inte om de har en manlig könsidentitet eller inte, alla får väl kalla sig vad de vill, däremot så kan jag se att många människor som säger sig inte ha en sådan fortfarande gör manlighet och utövar förtryck av kvinnor helt enkelt för att de blivit uppväxta som män och uppfattas som män. Detta går inte att komma ifrån genom att säga att en personligen inte uppfattar sig som man.

Jag tycker att det är skitviktigt att som feminist inte vara låst vid ett binärt könsperspektiv utan se att det inte alls är så fast, men jag tycker också att det är viktigt att inte försöka lösa problem genom att definiera saker och ting annorlunda. Jag ser att queerfeminism kan vara ett mycket effektfullt verktyg på många sammanhang, för att utmana och bryta upp genusordningen, men det får inte blir ytterligare ett sätt för män att ta utrymme inom feminismen och utöva manlig tolkningsföreträde, vilket jag ofta upplever att det är.

Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande. Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger inte i mina ögon. Det kan såklart vara spännande för en själv, men det gör inte att en slutar förtrycka kvinnor, och det är väl ändå det som feminism i grund och botten måste handla om; att avskaffa kvinnoförtrycket. Något annat har i alla fall jag svårt att se som feminism. Det kommer inte att tjäna något till om alla slutar definiera sig som män och kvinnor, kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Tack feminismen!

132De senaste veckorna har jag bråkat med så många personer, fått så många drömmar krossade och blivit sviken så många gånger. Jag har hört så jävla mycket skit från så många olika håll, ställt så många obekväma frågor och haft så många jobbiga men ack så nödvändiga samtal. Jag har gråtit flera gånger över en känslomässig börda som ter sig övermäktig.

Men jag tar mig förbi det, och jag är så himla glad för det. Jag är så glad att jag har människor i min omgivning som vet vad vänskap och kärlek handlar om; att ta hand om varandra, att lyssna på varandra, att ta ansvar för varandra. Människor som inte sysslar med något jävla spel, som inte försöker få mig att känna skuld och skam, utan som tar mig på allvar.

En annan sak som hjälper är insikten om att jag måste ta tag i mina känslor, inte kan hålla på och förtränga dem utan låta sorgen jag känner över svek och konflikter ta rum i mig, låter dem finnas där. Jag vågar låta saker och ting göra ont.

Det hjälper också att veta i vilka situationer jag har skuld och i vilka det handlar om att jag blivit utsatt för något. Innan så reagerade jag ofta genom att lägga skulden på mig själv, antingen för det som inträffat eller för mina känslor kring det, det gör jag inte längre.

Allt det här är delvis feminismens förtjänst. Genom att syna patriarkala relationsmönster har jag kunnat skapa bättre och mer öppna relationer till andra människor, jag har lärt mig erkänna och förstå mina känslor och jag har slutat känna skuld inför det andra utsätter mig för. Allt detta gör det så mycket enklare för mig att hantera livet när det är svårt, för jag vågar känna min smärta, jag vågar erkänna min svaghet, jag vågar prata om det som gör ont med min vänner. Utan feminismen hade jag troligen bara klarat en bråkdel av allt detta.

Så tack för det!

Vad har ni att tacka feminismen för?