Kategori: Politik

Vikten av generaliseringar.

Jag talar sällan om ”fördomar” eller ”generaliseringar”. Jag talar om sexism, rasism och klasshat istället. Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att problematisera ”fördomar” eftersom de betyder så olika mycket beroende på vem som bär dem och varför. Jag tycker inte heller att det är relevant att problematisera generaliseringar som sådana, eftersom det beror så mycket på syftet med dem och deras relevans. Det finns ett problem i att tala om till exempel ”fördomar” istället för att tala om rasism. Ordet ”fördomar” får det att framstå som om det är något som är jämnt utspritt, som drabbar alla lika mycket, men så är det helt enkelt inte. Rasism däremot skvallrar om den makt som finns inbyggd i det hela, att vissa drabbas betydlig mer av fördomar som rör deras utseende än andra.

Jag generaliserar ofta kring mäns och kvinnors beteende. Detta är relevant eftersom jag skriver mycket om könsmakt, och då måste en se att kön är en viktig faktor för hur personer agerar. Syftet med att skriva om detta är dock inte att befästa dessa normer utan att problematisera dem. Målet är såklart att kön inte ska vara en viktig grund för agerande, utan att vi ska kunna se hur kön idag påverkar oss för att kunna dekonstruera det.

Ett annat sätt en kan generalisera kring kön är att säga ”kvinnor bara är mer känsliga”. Det tycker jag är ett dåligt sätt att generalisera på, eftersom det inte innehåller någon form av problematisering till ursprunget eller någon väg framåt. Personen bara antar att det är så kvinnor är, inte att det har något att göra med de förhållanden under vilka kvinnor lever. Vidare så är det en generalisering som förstärker fördomar som redan finns kring hur kvinnor är och även, kivet att ”känslig” är negativt vilket det oftast är, sparkar på en grupp som redan är förtryckt.

När jag talar om hur män är så gör jag det alltid i en kontext av hur samhället har format män. Jag talar inte om män som sådana, utan om män i det här givna samhället. Många av de idéer som finns om hur män är handlar dock snarare om att män till naturen är mer starka, dugliga och så vidare, och att det därför är lämpligt att de härskar över kvinnor. Det hänvisas friskt till den så kallade biologin, hormoner och liknande. Helt enkelt, det är utsagor om hur män är och hur de måste fortsätta vara. Sådana generaliseringar tycker jag är otroligt negativa.

Vissa människor vill att vi ska sluta med generaliseringar helt, se alla som individer. Den här metoden tror jag inte alls på. De flesta generaliseringar människor gör är nämligen inte medvetna, och därför kan vi inte hysa något hopp om att människor kommer sluta med dessa bara för att vi försöker pränta in i dem hur dåligt det är. Däremot kommer det att beröva oss verktyg att tala om hur grupptillhörighet påverkar en, vilket vore fatalt för möjligheten att kunna förstå och bryta sönder maktstrukturer.

Sedan tycker jag att det är intressant att ingen klagar på att jag generaliserar kring kvinnor utan alltid utgår från att jag tycker att det är något dåligt att göra det. Jag generaliserar kring kvinnor hela tiden, till exempel så anser jag att alla kvinnor är förtryckta. Om en nu ska klaga på generaliseringar bara för sakens skull så borde ju det vara minst lika problematiskt.

Om skillnaden på att inte få ligga och att bli utsatt för ständig objektifiering.

Nu har jag skrivit lite om det här med att kvinnor alltid bedöms utefter sin liggbarhet, och då kommer det såklart inte folk som tycker att det där, det är faktiskt jobbigt för män också. Nå, det är klart att det finns en press även på män att vara liggbara och förlora oskulden och så vidare, men det är på intet sätt på samma nivå som den press kvinnor utsätts för. För kvinnor handlar det nämligen inte bara om själva liggandet, utan om hela jävla livet.

Så fort en kvinna gör något diskuteras hon som sexobjekt, som könslig varelse, som mamma och så vidare. Kvinnliga politiker, kvinnliga artister, kvinnliga debattörer och så vidare får det alltid slängt i ansiktet. Det är frågor om klädpreferenser och smink, det är kommenterar om utseende och så vidare och så vidare. Detta drabbar helt enkelt inte män på samma sätt.

Det är möjligt att en exceptionellt ful man eller en 30-årig manlig oskuld (om det nu var känt) inte skulle kunna göra någon vidare karriär. Men den objektifiering jag talar om drabbar inte bara fula kvinnor och kvinnor som inte fått ligga, utan alla kvinnor. Även kvinnor som är oerhört attraktiva ska människor ha åsikter om, utvärdera och bedöma. Det som signaleras är att oavsett vad du gör och vem du är så är det framförallt din förmåga att behaga män som är grejen, det vi kommer bedöma dig efter. Detta gäller inte män. Att det sedan finns män som är ledsna för att de inte får ligga är något annat.

Problemet är att kvinnor alltid anses vara allmän egendom, alltid anses vara fria att bedöma och recensera. Inte att vissa kvinnor inte får ligga med de män de vill eller liknande. Allvarligt talat; jag kunde inte bry mig mindre om vilka personer som får och inte få ligga med varandra. Jag vill bara att en som kvinnan ska kunna göra saker utan att ens liggbarhet diskuteras.

Kvinnors kultur.

Jag har på senare tiden gjort ett aktivt val att strunta i att läsa eller kolla på till exempel Twilight eller 50shades, eller överlag kultur som många kvinnor konsumerar och som det blir ”debatt” kring. Jag tycker det är problematiskt när det kommer kultur för kvinnor som precis varenda jävel ska ha en åsikt om, är det feministisk eller kvinnoförtryckande eller vad?

Kvinnors kultur, kvinnors leksaker och beteenden ska ständigt problematiseras. Det ska ständigt diskuteras huruvida den där boken, den där filmen, är feministisk eller inte. Vem fan bryr sig egentligen, kan jag känna?

Måste allting som kvinnor rör vid verkligen placeras in i kategorierna feministiskt/antifeministiskt? Det är extremt problematiskt. Ofta när olika kultur debatteras så brukar det låta typ ”detta är antifeministisk eftersom kvinnan är stereotyp på det här sättet” och sedan så ska det komma någon annan som ba ”nejmen det är visst feministiskt eftersom det faktiskt är kvinnans fria val att göra så”. Båda positionerna här är problematiska. Att något är ett ”val” är egentligen ganska irrelevant, en massa kvinnor gör dagligen val som kastar dem djupare ner i förtryck. Samtidigt är det faktiskt något positivt att kvinnor framställs som agenter i olika situationer, istället för att bara vara passiva.

Men framförallt; som kvinna måste en kunna konsumera den kultur, se ut hur en vill och så vidare utan att detta ska problematiseras från feministisk håll. Det är liksom inte som att kvinnor idag saknar press på att vara på olika sätt, vi behöver inte press från ännu ett håll.

Kan vi inte börja diskutera mäns kultur någon gång? Hur väldigt mycket av den till exempel är extremt våldsam och innehåller stora mängder sexism. Vad gör detta med männen? Men nej, det är såklart alltid kvinnor som ska stå i skottgluggen och genomföra en massa förändringar av sig själva för att vara goda feminister, för det vet vi ju att om kvinnor slutade läsa Twilight så skulle kvinnoförtrycket upphöra…

Jag vill inte konsumera denna kultur. Dels för att jag inte är intresserad rent så, men också för att jag inte pallar vara ännu en av dem i raden som ska ha en jävla åsikt om det. Jag skiter väl i om tonåringar läser Twilight eller om medelålders kvinnor läser 50shades, det är för fan inte det kvinnoförtryck handlar om. Och jag är så trött på dessa ständiga jävla ”debatter” som alltid lyckas landa i att kvinnor minsann måste sluta konsumera viss kultur om de vill sluta bli förtryckta eller vara goda feminister. Jag känner bara: vem fan bryr sig?

Att se mäns förtryck är inte att hata män.

Ibland, eller ganska ofta, blir jag anklagad för att ägna mig åt manshat. Tydligen är det manshat att påtala hur män är strukturellt överordnade kvinnor och att män förtrycker kvinnor. Det r konstigt, jag tycker till exempel inte att det är hat mot vita att påtala att vita sitter på toppen i och återskapar en rasistisk struktur.

Jag hatar såklart inte män i sig, men jag hatar den struktur som socialt konstruerar den manlighet som gör män till strukturellt överordnande. Väldigt mycket av detta syns i individuella män, så länge de inte aktivt kämpar emot det. Män som inte är feminister tenderar att vara förtryckare, helt enkelt för att de skapats till att förtrycka. Detta gör att jag generellt är skeptisk mot män, helt enkelt för att de negativa erfarenheterna är stora. Det gör såklart inte att jag typ attackerar män på stan, men däremot att jag i högre grad söker samvaro med kvinnor och är mer på min vakt när jag umgås med män, eftersom de i högre grad uttrycker sexism och så vidare. Jag lyckas ändå ha flertalet meningsfulla relationer med män, men premissen för dessa är just att de kan se och motarbeta sitt eget förtryck.

Den delen av manligheten som förtrycker hatar jag, och det tycker jag är helt rimligt. Det är ju den delen av manligheten som förtrycker mig och miljontals andra kvinnor. Jag är inte intresserad av att utsätta mig för den mer än nödvändigt. Män som är självkritiska, som försöker jobba emot sig egen sexism, tycker jag om. Men jag förstår inte varför jag ska gilla den som gladeligen förtrycker mig. Att säga att det är att hata män att hata förtrycket är att säga att förtrycket är något som är medfött, inte en social struktur som kan ändras. Det om något är väl manshatiskt? Jag tror att män är kapabla att bryta sig fria från sin förtryckande position.

Vissa säger att hat inte leder någonstans, att det inte är de här enskilda männens fel att de ingår i en förtryckande struktur. Det må vara sant (det tror jag förvisso inte, men ändå), men det handlar inte om att uppfostra män till att bli bättre människor, det handlar om att skydda sig själv. Genom att känna till det faktum att män är uppfostrade i en roll som handlar om att förtrycka kvinnor blir det enklare att möta världen, enklare att skydda sig mot förtrycket. Och det är jävligt viktigt för att jag ska palla.

Jag står redan ut med en massa sexism i och med att jag skriver om feminism. Jag tänker inte dessutom utsätta mig för sexism i min vardag genom att umgås med män som inte är självkritiska. Det är inte min uppgift att gå omkring och dalta med män, umgås med dem och utöva något slags ”positivt inflytande”. För mig handlar feminism om en strävan efter kvinnors frigörelse, inte om att kvinnor ska finnas till för att män ska bli bättre människor, även om jag såklart tror att det är en oundviklig effekt av kvinnofrigörelsen.

Ni hindrar en människa från att kunna leva utan ångest och självhat.

Jag har lidit av ätstörningar i många år. Det har tagit sig många olika uttryck, både självsvält och hetsätning, många gångers desperat uppkräkande av mat jag tröstätit, många tidiga mornar för att hinna gå till gymmet, många sömnlösa nätter och oroliga drömmar eftersom hunger gör det svårt att slappna av.

Just nu är jag uppe i en process av att hitta en bra balans mellan att äta nyttigt och ta hand om min kropp utan att hemfalla i ätstörningar. Det är riktigt svårt att upprätthålla den balansen. Det är först nu jag ens har börjat våga tänka på att börja äta lite nyttigare, eftersom alla andra sådana projekt innan direkt lett till att jag varit tillbaks, tillbaks i de sömlösa nätterna, i magproblemen, i självhatet.

Jag försöker liksom tänka att det inte är så viktigt hur jag ser ut, att det viktiga är det som finns inne i huvudet och att min kropps fungerar som den ska. Och det är ju så det borde vara. Men av någon anledning så känner sig fleratlet människor tvungna att berätta för mig hur ful jag är, att jag är tjock och att jag har hängbröst och gud vet allt. Som om jag inte själv hade tänkt på detta, haft komplex över detta, skämts över detta. Som om jag behövde någon som berättade för mig att jag inte passar in i hur en ska se ut.

Jag tvekar inför att lägga upp bilder på mig själv som jag egentligen tycker är fina, för att jag är rädd att folk ska kommentera dem negativt. För det gör så jävla ont när det händer. Kommentarerna kastar mig tillbaks i den där jävla spiralen av självhat som gjorde att jag slutade äta, började spy upp min mat och så vidare. Det självhat som kostat mig så mycket tid, som orsakat så mycket lidande.

Varför kan jag inte bara få vara utan att ni ska kommentera hur jag ser ut? Varför kan jag inte bara får vara obrydd, fokusera på sådant jag tycker är viktigt i livet, istället för att ständigt påminnas om alla skäl som finns till att jag ska hata mig själv? Varför får jag inte skriva texter om det jag tycker är viktigt utan att någon ska komma och kommentera mitt utseende? Det borde väl ändå vara jävligt irrelevant.

Det handlar bara om att håna och trycka ner, om att säga att jag inte duger som jag är och att jag därför inte förtjänar att synas, att finnas till. Om att det jag säger och gör inte spelar någon roll så länge jag inte ser ut som ni vill att jag ska. .

Jag vill kunna vara obrydd. Jag vill kunna finnas till utan att skämmas, lägga upp vilka bilder som helst utan att vara rädd för responsen, bada utan att behöva dölja kroppen. Det är en kam jag för varje dag, och den här kampen sätter ni hinder för. Ni hindrar effektivt en människa från att kunna leva utan ångest och självhat. Och det, det är verkligen en riktigt vidrig sak att göra.

En kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Det är fascinerande i vilken grad det spekuleras kring mitt sex- och kärleksliv. Hur många jag fått ha sex med, vilka jag har sex med och så vidare. Jag har till och med fått frågor om huruvida min partner är en ”riktig man” (dvs en person som definierar sig som man och hade kuk vid födseln, alternativ någon som beter som som en ”riktig man” ska göra). Det insinueras även att skälet till att jag skriver om min förra relation är för att jag blev så sårad och har ett hämndbegär, eller för att jag måste rationalisera det hela. Tja, jag är helt ärlig med att det var han som dumpade mig och att jag vid tillfället var helt hjärtekrossad, det är liksom ingen hemlighet. Jag försöker inte hålla upp någon ”fasad” av att det var jag som dumpade honom för att vi inte hade det jämställt eller av att jag inte var ledsen. Jag har heller inte hymlat med att jag tyckte det var jobbigt att inte få manlig bekräftelse i Bryssel. Däremot är jag idag glad att det tog slut och att jag efter det inte hittade någon ny direkt, utan fick frigöra mig ordentligt själv istället. Det har nämligen gjort mig till en mycket friare individ, och det har gjort att jag har haft kraft att kräva jämställdhet i mitt nuvarande förhållande. Detta är något jag skriver mycket om, så en borde inte behöva spekulera i saken. Ändå görs det. Varför?

En kvinna kan såklart inte bedömas självständigt, utan hon måste ses i relation till männen i hennes liv. En kvinna kan inte själv komma fram till något utan det måste alltid vara ett direkt resultat av olika relationer hon haft med män, eller avsaknaden av sådana. Att jag är feminist handlar således om att jag inte får tillräckligt mycket manlig bekräftelse (eller kuk som det också brukar kallas av dessa idioter).

Att jag kritiserar heterorelationer bara måste handla om att jag själv inte kunnat bli tillfreds i en heterorelation som andra tjejer blir. Nå, det stämmer såklart att jag inte varit tillfreds i tidigare relationer, men det är ju liksom något som jag lyckats komma i alla fall en bit på vägen att lösa genom feminism. Feminism är inte en försvarsmekanism, det är ett sätt att lösa problem, i det här fallet förtrycket av kvinnor.

Det verkar som om en som feminist liksom måste höja tvåsamheten och mannen till skyarna för att det ska vara okej. Feminism ska bara handla om typ lönefrågan och våldtäkter, aldrig om hur män och kvinnor lever tillsammans. Där ska en vara extremt traditionell. För att om en inte är det, då är det plötsligt ens egen bitterhet som är orsaken till att en kritiserar könsmaktsordningen. Om en inte är som en kvinna ska vara, alltså bunden i ett lyckligt tvåsamt förhållandet med en man, så faller kritiken plötsligt platt. Då handlar det plötsligt om att en är bitter för att en inte får den så omtalade, magiska, manliga bekräftelsen.

Hur detta är patriarkalt är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Att kvinnor alltid först måste ingå i det patriarkala systemet, fylla upp alla dess normer, innan de kan börja kritisera det. Att en först och främst måste vara liggbar innan en kan göra något annat som kvinna är såklart en patriarkal norm. Män behöver inte gå igenom de steget, de får ha åsikter även om de är oskulder och fruktansvärt fula. Det kan såklart vara tråkigt av andra skäl, men det är inte en lika stor begränsning av deras övriga liv som det är att som kvinna inte anses vara liggbar. För en kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Meningsfullt arbete.

Människor som inte tror att det finns något onödigt arbete, vad gillar ni denna arbetsbeskrivning:

En arbetare i Bangladesh uppges få omkring 1 dollar per 1 000 klick på Facebook, Youtube eller i andra sociala medier som går ut på att betygsätta produkter eller tjänster. De anställda har tillgång till tusentals falska Facebookidentiteter som de använder då de gillar olika sidor på nätet.

Att få högt betyg eller ett bra omdöme på en köp- och säljsajt kan vara guld värt för många företag. Mer än var tredje person som köper en dyrare vara kollar först upp den på internet.

Och jag tänker bara: herregud vilket fett samhälle vi hade kunnat ha, tänk att alla dessa människor slapp ägna sina dagar åt att gilla olika företags hemsidor. Och ändå så har vi det såhär pissigt istället.

Svar på invändningar om barnafödarideologin.

Åh gud, det här med barnafödarideologin har verkligen rört om här (den som tror att jag bara publicerar kommentarer som hyllar mig kan läsa kommentarsfältet).

Jag tänkte besvara några av de vanligaste invändningarna.

  • Det är en biologisk drift att skaffa barn!

Detta argument ger jag inte mycket för. 1) vad bevisar det ens, tänker ni? Att det är en biologisk drift gör det ju inte mindre angeläget att göra processen mindre farlig 2) uppenbarligen inte jättestark drift eftersom människor gärna använder preventivmedel och gör abort. Det är väl ändå klart att vi inte bara påverkas av vår biologi utan även av samhället. Jag tvivlar dessutom på att just driften att skaffa barn varit sådär skitviktig i och med att artens fortlevnad tidigare troligen byggt mer på att människor knullat och sedan inte kunnat välja bort barn eller ej, än att det fattats ett medvetet beslut från kvinnors sida att de ska bära barn.

  • Det är väl inte alls farligt att avla barn, det är faktiskt bara såhär många (jättefå tydligen) som dör!

Jo, det är det. Även om det är få som dör av det i Sverige så är det dels smärtsamt, dels något som kan ge upphov till en mängd olika skador. Jag har lite svårt att begripa hur detta kan vara okänt för så många personer. Det är liksom inte så att några dör och resten klarar sig helt utan skador. Dessutom har jag svårt att förstå hur en kan säga att något är ofarligt när folk faktiskt dör av det.

  • Men tänk om det inte går?!?!?!

Jag är helt öppen för att det kan vara så, och i så fall tycker jag såklart inte att det är något vi ska syssla med. Det säger väl ändå sig själv, jag förstår inte varför en känner sig tvungen att påpeka det. Vi forskar ju på en massa saker som kanske inte fungerar, det är ju därför en forskar liksom. För att undersöka verkligheten.

På samma tema har jag även fått in en mängd spekulationer om varför det inte skulle funka. Känner väl ungefär att om du inte forskar inom bilogi/medicin så är dina gissningar kanske inte de mest relevanta. Jag har inte sagt att det definitivt går, däremot har jag sagt att det kan gå och att möjlighetn bör undersökas.

  • Men anknytningen då??

Det hävdas friskt att det här med graviditet är jätteviktigt för anknytningen minsann, och implicit är att i princip alla knyter an asmycket till barnen de bär på och att det är väldigt svårt att knyta an utan att bära på ungen. Finns det egentligen några belägg för detta? Det finns en massa kvinnor som inte knyter an till sina barn innan födseln eller vid den. Det är klar att en kan knyta an genom graviditet, men att det skulle vara självklart att det blir så eller att graviditet skulle vara nödvändigt verkar mer som moderskapsmysticism än som något det finns faktiskt belägg för.

Sedan undrar ja hur dessa människor ser på adopterade barn samt på fäders anknytning till sina barn. Tror ni seriöst att ingen någonsin kan knyta an till barnet såsom dess biologiska mor?

  • Jag har minsann träffat en massa kvinnor som tyckte det var asfett att vara gravid.

Rent spontant kan jag väl känna; kul för dem. Jag har inte sagt att kvinnor inte ska få vara gravida, bara att barnproduktionen inte ska vara beroende av att kvinnor är gravida. Det är två väldigt olika saker.

Sedan vill jag påpeka vilket otroligt stigma som finns kring att som gravid klaga på sin situation, så det är inte så jävla konstigt att få pratar om det. Jag har i alla fall hört flera berätta om att deras graviditeter varit smärtsamma.

  • Men hallå det låter ju som Brave new world (en bok som beskriver en dystopi där barn avlas i laboratorium och anpassas till att bli olika sorters människor beroende på vilken plats de ska ha i produktionen)!!!

Tja, det är ju knappast någon postpatriarkal kommunism som beskrivs där. Men kämpa med liknelserna.

  • Jag tycker att det är något vackert att kvinnor offrar sig för sina barn.

Ja, det tycker hemskt många människor. Personligen tycker jag det är en ganska vidrig idé att kvinnor på olika sätt ska lida för andra människor bara för sakens skull. Jag förstår inte varför vi inte ska anstränga oss för att minska lidandet? Om en nu tycker det är så jävla fett att lida kan en väl bära barn ändå eller göra något annat som också är smärtsamt. Däremot tycker jag inte att det faktum att du anser lidande vackert är skäl nog för att andra ska genomgå det.

  • Det finns inget tvång på att skaffa barn!

Inget direkt tvång nej, men en ganska stark norm kring att kvinnor ska göra det. Herregud vad det snackas om att barnlösa kvinnor är olyckliga och misslyckade och gud vet allt. Grattis, alltså verkligen grattis, om du inte har märkt av detta. Kul för dig. Synd bara att de flesta kvinnor inte går fria för det.

Sedan kan du ge dig fan på att det hade funnits ett tvång om det var nödvändigt. Barn är nämligen sjukt viktigt för att samhället ska fungera, och redan nu diskuteras det låga barnafödandet som ett politiskt problem. Som tur är är sociala strukturer (och eventuellt även biologin) väldigt starka, så det behövs inget tvång än så länge.

  • Graviditet är ingen sjukdom!

Nej, det stämmer (hur en nu definierar sjukdom). Men vad spelar det för roll? Människan har förbättrat sitt liv på en massa olika sätt, trots att det inte handlat om sjukdomar. Fattar inte varför vi ska begränsa de medicinska framstegen i samhället till att omfatta sjukdomar.

Jag tycker att det är ganska uppenbart att det mesta i det här inte handlar om att det ”känns” fel. Och det kan det väl göra, och ni kan väl bära era barn om ni nu känner för det. Personligen skulle jag ändå föredra ett samhälle där de kvinnor som önskade kunde befrias från det lidande det innebär att producera barn. Men det är ju bara lilla jag som tycker att lidande är kefft, jag kan ju såklart ha fel på den punkten.

Nedbrytande och manligt tolkningsföreträde.

Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.

Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.

Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.

När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.

Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?

Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.

Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.

Tror ni på intelligent design?

Fan vad många det är som plötsligt bli kreationister när en börjar snacka om det här med barnafödande. Alla argument i stil med ”men vi är skapade så så det måste ju vara någon meningen med det”. Tror ni på intelligent design eller? Personligen så tror jag inte att det finns någon ”mening” med hur vi är skapade, och det finns det ganska gott vetenskapligt stöd för, till exempel i den så kallade evolutionsteorin som inte inkluderar att någon suttit och tänkt ut hur det ska vara.

Jag antar att ni med samma resonemang tycker vi ska sluta behandla sjukdomar? Eller exakt vad är det som gör att det är eftersträvansvärt att bota sjukdomar men inte att befria kvinnor från det lidande och de risker som barnafödandet innebär? Att det enligt er definition inte är någon sjukdom? Nå, med det resonemanget borde vi lägga ner all mödravård eftersom det inte är någon sjukdom att vara gravid, och således inget en ska behandlas för på något vis.