Politik – Sida 133 – Fanny Åström

Ni får mig att gång på gång inse vad som är viktigt i livet, och det är inte att böja sig under patriarkatet.

Internets rövhål har tydligen snokat reda på mig och bestämt sig för att spekulera i på vilka sätt jag är sjuk, mitt kärleksliv och att jag har fått för lite av den magiska Kuken™ och så vidare. Det fascinerar mig med alla dessa män som tror att deras könsorgan är så jävla fantastiska. Jag är ledsen lilla gubben, men din kuk är inte föremålet för mina drömmar.

Överlag har jag på sista tiden fått ta emot mer av det här hatet som jag tidigare faktiskt varit ganska skonad från. Men jag antar att en inte tillåts ta hur mycket plats som helst som kvinnlig feminist utan att det ska komma.

Jag vill bara säga att det betyder sjukt mycket för mig att driva den här bloggen, att få all underbar respons och få höra alla berättelser om kvinnors liv, bli arg över det förtryck ni utsätts för och glädjas över de ljusglimtar som trots allt finns i det patriarkala mörkret. Och det gör mig så glad att veta att den här bloggen för många av er är en av dessa ljusglimtar. Det gör mig glad att läsa att jag sätter ord på saker ni känt, att jag hjälpt er att förstå er situation. Detta är så otroligt viktigt för mig. Dels för att jag vet att jag gör något bra, men också för att det ger mig så himla mycket styrka. Känslan av systerskap.

Ni är fantastiska och ni får mig att orka fortsätta även dagar då en möts av en jävla vägg av skit, ni får mig att gång på gång inse vad som är viktigt i livet, och det är inte att böja sig under patriarkatet.

Tack för det.

Fördomar och teori.

Mången gång har jag hört människor uttala sig i stil med ”men du generaliserar/drar alla över en kam/sprider fördomar” när jag skriver om min förståelse av patriarkatet. Det vill säga: att säga ”alla män förtrycker alla kvinnor” är att ha ”fördomar”.

Såhär: det är stor skillnad på att ge uttryck för fördomar och ett teoretiskt resonemang. Det jag gör är det senare. En fördom hade varit att säga ”alla män har någon gång tafsat på en kvinna”. Det är något väldigt konkret, något som säger något om varje individuell mans handlingar. Det är inte samma sak som att säga att alla män förtrycker alla kvinnor.

När jag säger ”alla män förtrycker alla kvinnor” så menar jag att män i egenskap av sin sociala position och den maktordning som kallas patriarkatet automatiskt hamnar i en situation där de utövar förtryck. Det här säger ingenting om männen i sig, det säger något om hur samhället är konstruerat. Det handlar inte om individer, det handlar om positioner. Jag tror inte att män har någon medfödd egenskap som gör att de förtrycker, men eftersom samhället är patriarkalt så blir det så. I ett ickepatriarkalt samhälle så skulle det inte vara så.

Ja, i det här fallet är den sagda positionen medfödd. Det gör egentligen ingen större skillnad i sak, även om det såklart kan kännas orättvist att inte få välja. Men tro mig, det känns orättvist för kvinnor också.

Sedan finns det en idé om att eftersom alla män förtrycker så går det inte att göra något åt saken och därför är det lika bra att som man skita i att ens försöka. Premissen här är att förtryck antingen är eller inte är, att det aldrig kan vara mindre eller mer utan att det antingen finns och är förskräckligt eller inte finns och är helt underbart. Så ser inte jag på saken, jag ser det som en glidande skala där män såklart kan välja att agera på väldigt olika sätt, för att antingen motverka sin egen position eller inte göra det. Jag tycker inte att det faktum att en är en förtryckare gör en till en fruktansvärt ond människa, vilket vissa verkar tro. Däremot tycker jag att förtryck är någonting dåligt.

Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider.

Det här med Pms och mensvärk, det är ju något som många kvinnor har problem med. Ändå är det något som det finns extremt lite kunskap om och det verkar vara få som får hjälp med sina besvär. Detta är såklart ett resultat av att sjukvården, medicinen etcetera är lika patriarkal som allt annat i detta samhälle.

Jag tycke det är fascinerande hur vissa människor kan sprida ut diverse idéer om att kvinnor blir helt oregerliga när de har mens och Pms och inte i samma andetag förespråka att det forskas mer på ämnet, ta fram bättre läkemedel och så vidare. I mina ögon är det självklart att om det nu är så att kvinnor blir så jävla flippade en gång i månaden så borde vi verkligen ta och göra något åt saken. Men icke, istället sprids det en massa idéer om att kvinnor dem kan man inte ha att göra med, att de är opålitlig på grund av detta och så vidare.

Vad sägs om att vi faktiskt skulle ta och typ… lösa problemet istället för att skämma kvinnor för deras kroppar? Vad fantastiskt det vore om folk inte bara gick runt och dillade om hur dåligt kvinnor är utan faktiskt gjorde något åt de faktiska problem som finns i kvinnor biologi. Men nej, det är såklart roligare att låtsas som att kvinnor bara ”är” så och att det är helt jävla obotbart än att faktiskt ta något problem som kvinnor har på allvar. Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider på grund av sin Pms och mens.

Mer om polisen på Pride.

Så, nu har det kommit fram lite mer angående polisens agerande under Pride. Denna text lade ut på Facebook tidigare (obs att jag inte kommer åt innehållet själv eftersom jag inte har Facebook, men den ska vara öppen för alla som har det). Här är i alla fall texten i sin helhet (jag utgår från att de som ligger bakom aktionen vill ha spridning, men om fallet skulle vara annorlunda så kan ni säga till direkt så tar jag bort det här inlägget):

TRIGGERVARNING – denna text innehåller bla beskrivningar av polisvåld och deras skämt om våldtäkt
Klockan är 3 och det är söndag morgon. För ungefär 12 timmar sen valde jag och några vänner att gå brevid och framför polisens sektion i Pride paraden. Jag är så jävla trött på att polisen plockar hbtq-poäng, att de ses som en självklar del i något slags påhittat hbtq-kollektiv, eller ska jag skriva hbtq-familj? Den vägrar jag vara en del av, av så många anledningar.
Vi hade två banderoller, den ena med texten “Hjälper Pride-polisen till att deportera hbtq-flyktingar?” och den andra banderollen hade texten “queers still not loving police”. Vi hoppade in framför polisen på sveavägen och hann gå ca hundra meter (och fick en hel del applåder från publiken som stog vid sidorna). Sen fick polisen nog. De kunde inte ta tysta ifrågasättanden utan rusade fram till oss och började dra i oss bakifrån och på sidorna. De sa “flytta er” men lämnade inget utrymme för oss att kunna göra detta eftersom de samtidigt pepparsprejade oss från flera håll. Vi blev våldsamt nerslitna på marken där de fortsatte att hårt trycka ner våra kroppar och flera duschar av pepparsprej fortsatte komma. Vid det här laget hade även personerna som höll den andra banderollen blivit sprayade och även de våldsamt nedslitna på marken.
Efter att de nu fått ner oss på marken medan våra ögon och hud brann av sprayen kunde vi höra hur de pratade om under vilken lag eller paragraf de skulle kunna säga att de agerat under. UNDER VILKEN LAG DE KUNDE MISSHANDLA OCH PEPPARSPRAYA PERSONER SOM I TYSTNAD GICK MED TYGBITAR MED TEXT PÅ SOM IFRÅGASATTE DERAS PLATS I PARADEN. Jag är så trött och jag har just nu svårt att veta om jag är mest trött på polisens psykopatiska våldsanvändande, lagar –som maskerar statens kontroll över oss, eller på den totala likgiltigheten från alla de som stog och såg på när mina vänner och jag blev misshandlade mitt i pride paraden.
Polisen trycker sedan upp majoriteten av oss mot väggen och vi andra frågar på vilka grunder polisen agerar. Inget svar. Vi frågar om och om igen. Inget svar. Några få personer som tittat på paraden kommer fram och säger uppmuntrande ord till oss, några försöker ge de som är intryckta mot väggen vatten. Polisen svarar fortfarande inte på frågan om under vilken lag eller paragraf de gör så här.
Efter vad som känns som en evighet, kanske en halvtimme, bestämmer de sig för att säga PL13, störande av allmän ordning och de bussar iväg de som blivit upptryckta mot väggen. Men våldet slutar inte här, de släpar med våld in folk i bussar och tvingar dem lägga sig på golvet på varandra medan poliserna själva sätter sig på dem. Några av mina vänner berättar att polisen har hållit upp batongen som en kuk och dragit våldtäktsskämt. När de bad polisen sluta eftersom personer i bussen hade traumatiska erfarenheter av sexuella övergrepp skrattade de. En av oss tvingades sitta inlåst i en cell i flera timmar, men är nu släppt.
Medan jag har skrivit den här texten har klockan hunnit bli 3.16. Min vän upptäcker fortfarande nya blåmärken och skrapmärken på sin kropp från polisens våld, och pepparsprayen bränner fortfarande på min hud. Jag läser i DN, Expressen, SvD där det står att “polisen blev attackerad i Prideparaden”. Vem attackerade egentligen vem?”

Och ja, det kan såklart vara påhitt, men jag tycker ändå att de berörda poliserna ska gå ut och ge sig syn på saken och även förklara sitt agerande samt att saken ska utredas.

Det är vidare såklart helt oacceptabelt att polisen drar våldtäktsskämt. Vad tror ni att en sådan kåranda får människor som anmäler våldtäkter att känna?

Den ”attack” på polisen som åsyftas är alltså själva texten på plakaten. Är det bara jag som tycker att det är att förvränga saken en aning. Jag menar, det som står mot varandra här är ett gäng aktivister med plakat och poliser som har våldsmonopol som brutalt omhändertar dem.

Polisen måste kritiseras.

Det är intressant det här. När en kritiserar polisen får en alltid ett gäng kommentarer i stil med ”men vad vet du om deras arbete???”. Inte så mycket faktiskt, då jag inte är utbildad polis, men jag vet att deras syfte är att upprätthålla lag och ”ordning” och att de gör detta på demokratisk grund. Detta måste ju ge mig rättigheten att säga något om deras arbete? Det är ju trots allt så att jag är en av dessa medborgare från vilka polisen hämtar sin legitimitet. Det är ju inte som att polisen är någon slags ideell organisation, utan det är människor som har fått extra befogenheter för att upprätthålla demokratiskt fattade beslut.

Jag vet inte allt vad polisen gör, och mycket de gör är säkert fint och bra, men jag vet också att polisen i många fall gör jävligt keffa saker. Till exempel: misshandlar människor som uttrycker missnöje kring polisens agerande, som nu under Pride. Det handlar liksom inte om att de ”avhystes” lite snällt utan om att de blev attackerade och fick pepparsprej i ansiktet.

Eftersom jag saknar full kunskap om polisen och polisens metoder så kritiserar jag det jag ser, i det här fallet poliser som använder våd mot personer som gått med poliskritiska plakat. Att jag inte har hela bilden gör inte att jag inte kan kritisera det som från min synvinkel verkar vara ett maktmissbruk. Om det finns omständigheter som gör min tolkning fel så kan dessa läggas fram i ljuset, istället för att rakt av säga ”du har ingen rätt att ha en åsikt, för du vet inte allt om polisen”. Så jag har ingen rätt att ha en åsikt om hur våldsmonopolet som teoretiskt existerar på bland annat mitt mandat utövas?

För grejen är, att vi kan inte lita blint på polisen. Polisens metoder måste genomlysas, granskas och kritiseras. De sitter på en jävligt viktigt post i samhället. Att enskilda personer saknar full kunskap om polisen gör inte att vi inte kan eller bör kritisera dem, bristen på kunskap är ju rentav ett av huvudproblemen. Det funkar inte att ha en organisation som är sjukt otransparent, och sedan mena att den inte går att kritisera just på grund av detta.

Om en tror att polisen gör allting rätt är en faktiskt mest bara väldigt väldigt naiv. Vi måste se den inneboende risk för maktmissbruk som alltid finns när en har en organisation likt polisen och vi måste försöka stävja den risken genom att ständigt uppmärksamma övertramp, ständigt efterlysa mer transparens. Och framförallt; vi måste alltid alltid håla polisen ansvarig för de övertramp de gör sig skyldiga till. Ty de är, i tjänst, inga ”vanliga medborgare”.

Kommentarer om Pride.

Har inte pallat skriva något ordentligt om Pride, men har kommenterat saken på lite bloggar.

Lady Dahmer har skrivit om bögfoskuset på Pride och om det här med att det är så satans dyrt. Kommenterade såhär:

För att inte glömma det faktum att de låter till exempel polisen närvara i paraden (alltså inte som polisen alltid närvarar vid större händelser, utan som en del i paraden), det gör ju till exempel att HBTQ-flyktingar kan känna sig osäkra. Har även hört nys om att migrationsverket närvarar. Känns som att Pride väldigt mycket handlar om att olika organisationen, partier, företag och myndigheter ska kunna framställa sig som progressiva i en fråga som är väldigt okontroversiell (t.ex. att de partier som gav med sig för Kd:s krav på att ”utreda” frågan om tvångssteriliseringar ännu mer närvarar, och att Reinfeldt t.o.m. är invigningstalare, är enligt mig en jävla skam). Det är också ett problem att Pride alltmer avpolitiseras. Hu.

Och här, på Sannas inlägg om det här med att många grupper inom Hbtq-rörelsen ignoreras:

Angående bögnormen: det finns ju en idé om att bögar skulle vara mer förtryckta än flator som florerar ganska flitigt och brukar motiveras bland annat med att män ger uttryck för bögskräck och liknande. Till exempel bland män som tycker att det är att ”acceptera” flator att objektifiera dem och göra deras sexualitet till något som finns till för deras egen skull. Nej, det är inte att acceptera någon, det är att objektifiera och exploatera någon. Och när flator markerar emot denna objektifiering så brukar reaktionerna inte vara nådiga.

Zettermark har skrivit om heteropride, och min tankar om detta är som följer (från twitter).

Folk som gnäller över att det ej finns heteropride. Förutom den uppenbara idiotin i detta känner jag ba ”men anordna det då?”. Stör mig så brutalt mkt på människor som tror att den typen av arrangemang bara händer, att typ staten står för det. Inte riktigt va. Snarare är det hundratals människor som jobbar ideellt för att Pride ska bli verklighet. Och grejen är, att ingen skulle engagera sig såhär mycket i heteropride pga DET ÄR INTE RELEVANT och det är det heller ingen som tycker. Tvivlar starkt på att någon av de som klagar skulle ens närvara på heteropride om det anordnades, än mindre engagera sig i det. Så snälla, starta ett jävla heteropride eller sluta gnäll. Tack.

Kanske skriver mer om det här med avpolitiseringen senare.

Polisen på Pride.

Så, under Prideparaden (som jag tyvärr inte själv deltog i) så skedde följande:

Enligt vittnesuppgifter till SvD gick aktivisterna inte till angreppp mot poliserna, men höll upp skyltar med texter som ”Queers still not loving the police”. Andra poliser – som var i tjänst och ansvarade för ordningen under paraden – ingrep då och sprejade enligt flera olika vittnesmål pepparsprej på aktivisterna, och drog ut dem ur tåget.
När SvD:s reporter kom till platsen satt ett knappt tiotal personer på marken, omringade av poliser. Personerna kördes efter några minuter iväg i en polisbuss. Två av dem satt dock kvar lite längre, den ena uppenbart påverkad av pepparsprej. En person har gripits enligt polisen.

Detta har såklart utlöst en del intressanta diskussioner. Jag tänkte kommentera det hela. Först och främst kan jag väl säga att jag tycker att det är ganska tydligt att skälet till de omfattande reaktionerna från polisens sida var att det var just kritik mot polisen som framfördes. Det kan hända att jag har fel, men det är min utgångspunkt.

Att polisen får närvara i Prideparaden är problematiskt. Många Hbtq-personer utsätts för trakasserier av polisen, och polisen sysslar bland annat med att utvisa Hbtq-flyktingar. En kan lätt tänka sig att många känner sig obekväma med att närvara då polisen inte bara är där för att ”upprätthålla ordningen” (aka begränsa demonstranters yttrandefrihet) utan även får delta i själva paraden. Att säga att alla ska inkluderas duger inte, för inkluderingen av vissa grupper leder till exkludering av andra.

Vissa menar att det inte är okej att hålla upp den typen av skyltar eftersom en marginaliserar de poliser som trots allt är Hbtq i en organisation som har problem med fientlighet mot sådant. Detta må vara sant, men att för den sakens skull gå in med pepparspray och dra ut demonstranterna är inte okej. Vissa säger ”men de började ju/de var ju dumma”, men allvarligt: det är inte jämförbara kränkningar. Polisen har våldsmonopol, de ingrep med våld. Det är inte två jämstarka parter som möts, utan det är dels helt vanliga demonstranter och dels poliser med lagen i ryggen och utrustning. Det är liksom ingen ”bråk”, det går inte att behandla det så. Detta måste förstås ur ett perspektiv där en diskuterar polisens roll i samhället, inte bara ”vem var taskig först”. Att göra det är att helt och hållet avpolitisera frågan.

Vissa menar att det är fel att kritisera enskilda poliser för att polisen som organisation är homofob, rasistisk och sexistisk. Det må vara sant, men som polis fattar en ändå ett beslut att följa lagar. Som polis fattar en beslutet att ge upp sin egen moral och sina värderingar åtta timmar om dagen för att istället med hjälp av våldsmonopolet implementera den rådande politiken. Om en gör det så har en ansvar, inte för politiken i sig men för sin egen roll i utövandet av den. Om en inte kan stå för polisen som organisation så bör en inte bli polis, och är en polis får en stå ut med att bli kritiserad för det.

Patriarkatet i feminismen.

Jag fick en fråga från Nina här som jag tänkte kunde vara intressant att utveckla:

Hej! Angående det du skrev på twitter om vettiga/ovettiga feminister och att bekämpa feminister istället för patriarkatet har jag en fråga! Håller med dig men undrar om du tycker det går att applicera ”bekämpa inte feminister – bekämpa patriarkatet” om en som ex är radikalfeminist istället kritiserar liberalfeminister, dvs kritiserar uttalade feminister men som i praktiken gynnar patriarkatet. Alltså att istället för att kritisera ”de ovettigt extrema” kritisera de som förespråkar något som inte ger någon större skillnad i praktiken. Och ena sidan systerskapet – och andra sidan att bekämpa patriarkatet inom feminismen.

Jag antar att det som åsyftas är detta.

Jag tycker att en kan påpeka hur olika saker som feminister gör är patriarkalt influerade, men jag tycker inte att en kan säga att en viss typ av feminister som sådana gynnar patriarkatet. Feminister är såklart, precis som alla andra, influerade av patriarkala strukturer. En kan påvisa dessa utan att gå på dessa feminister som individer eller ifrågasätta deras rätt att vara feminister på ett generellt plan.

Såsom jag ser på till exempel högerfeminism så tycker jag att problemet med dessa inte är att de är feminister, utan att de är höger. Att de är feminister är såklart bra givet att de är höger, eftersom det gynnar feminismens inflytande i samhället som helhet. Det är såklart bättre med en feministiskt höger än en ickefeministisk sådan, även om jag såklart helst ser ett samhälle där folk inte är höger över huvud taget. Det faktum att de är höger något som i mina ögon missgynnar kvinnors position i samhället, men det faktum att de är feminister är något som stärker den. Jag tycker att det är högern vi ska bekämpa, inte högerfeminismen.

När det gäller feminister som förespråkar saker som inte gör någon större skillnad i praktiken så ser jag ingen direkt mening med att kritisera dem som sådana. Jag ser det som naturligt att alla rörelser har en massa anhängare som gör sådant, och det tycker jag är bra. Jag tror att det hjälper till en massa i att normalisera feministisk politik. Jag tycker också att det kan vara relevant att ta ställning för saker som redan inträffat, för att befästa det som en självklarhet. Den framgångsrika strategin är här i mina ögon inte att kritisera det som inte gör någon större skillnad, utan att försöka dra de feministerna längre ut på kanten genom att sprida mer extrema idéer och så vidare.

Det är alltid bättre att människor är feminister än att de inte är det, det är alltid bättre att människor kritiserar patriarkatet litegrann än att de inte gör det. Det viktiga är att ständigt jobba för att dra feminismen, och därmed hela samhället, bort från den patriarkala mitten. Det handlar om att ständigt försöka förskjuta det politiska samtalet. I detta så tror jag att extremismen, i betydelsen långt ifrån mitten, spelar en stor roll. Men jag tror också att det är ofrånkomligt och nödvändigt att det finns feminister som ligger väldigt nära mitten. Feminismen ska inte vara någon liten sekt där alla tycker lika, utan en diversifierad rörelse som återfinns överallt i samhället, för att vara effektiv.

Min kritik bygger inte på att folk inte ska vara nära mitten, utan det handlar om att vissa feminister motverkar andra feminister i feminismens namn. Detta ser jag definitivt som patriarkalt inflytande i feminismen. Men det handlar inte om att patriarkatet har inflytande över vissa personer, vilket ju såklart är oundvikligt och helt naturligt, utan om att patriarkala idéer tar sig in och spränger sönder feminismen som rörelse. Att patriarkala idéer gör att feminister känner sig tvungna att ta avstånd från andra feminister. Detta betyder inte att allt dessa feminister står för är patriarkalt, men jag menar att just den idén är det.

Klargöranden angående barnafödarideologin.

Alltså wow vilka diskussioner det blev angående barnafödarideologin! Och så himla intressanta sedan.

Jag vill göra ett par klargöranden. För det första så är detta något jag tänker mig ska äga rum i ett kommunistiskt samhälle och att det ska vara decentraliserat, alltså att staten inte ska ha full kontroll över barnproduktionen. Nej, det är inte realistiskt idag, det är inte ett realpolitiskt förslag, det är en utopi. Men jag tycker att det är viktigt att drömma om hu samhället skulle kunna se ut, dels för att det bjuder på intressanta tankar och analyser av hur världen ser ut idag men också för att det ger hopp.

Vetenskapen har tagit människan långt, mycket av det vi har idag sågs troligen som helt orealistiskt för 50 år sedan. Varför skulle inte även barnproduktionen kunna omfattas av detta? Vad finns det egentligen för egenvärde i att kvinnor går igenom den smärtsamma och farliga process som är graviditet, om vi kan undvika detta? Jag menar såklart inte att vi bara ska lägga barn i en konstgjord livmoder och bara hoppas att det går bra, jag tycker såklart att det ska föregås av mycket forskning på området, på vad barn behöver och så vidare.

Jag har också fått invändningar rörande anknytning, att det skulle skada barnets och mammans anknytning att mamman inte bär barnet. Detta låter i mina öron mest som myter. Skulle inte pappor kunna relatera till sina barn, eller för den delen adopterade barn. Det verkar konstigt. Jag tror i alla fall att en har förmåga att känna en väldigt stark kärlek även till personer en inte haft i sin livmoder. När en säger sånt så bekräftar en ju samtidigt allt blaj om att kvinnor är så mycket mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare som hållit kvinnor på plats i tusentals år. Det är väl inte så fett?

Vissa menar att valet att producera barn på traditionell väg kanske inte skulle vara så fritt, att de kvinnorna kanske skulle ses som bakåtsträvare och så vidare. Ja, det finns alltid en risk för att en skapar den typen av normer, men jag tror aldrig att någon sådan skulle kunna bli såpass starkt eller skadligt som de normer om att kvinnor ska uppoffra sina kroppar för att producera barn som råder i samhället idag. Jag ser det som betydligt mycket värre.

Och nej, graviditet är ingen sjukdom. Men det är någonting som är farligt och skadligt för de flesta kvinnor att gå igenom. Jag ser egentligen inga bra skäl till att vi inte ska utforska möjligheten till att befria kvinnorna från barnproduktionen. Det är såklart möjligt att det helt enkelt är omöjligt, men grejen är att vi inte vet något om det eftersom vi inte har prövat. Fram till dess ska vi såklart lägga betydligt större resurser på att förbättra mödravården.

Besviken.

Köpte denna bok för ett tag sedan, jag har ju inte läst den innan trots den stora debatten kring den.

Jag måste tyvärr säga att det var en besvikelse. Samtliga kvinnor som skrev i den var vita medelklasskvinnor, av vad jag kunnat utläsa med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna skilja sig utan problem. Visst, sänkt levnadsstandard och så, men inte så att det verkligen blev svårt eller något.

Men visst, det hade väl kunnat vara okej om det fanns en intressant politisk eller teoretisk diskussion, men det gjorde det liksom inte. Ingenting om hur vi ska underlätta för kvinnor med mindre resurser att lämna sina män, ingenting intressant om äktenskapets grunder eller liknande. Jag tycker att det är väldigt tråkigt.

Visst att sådana här böcker säkert kan vara himla bra för att stärka kvinnor som går igenom en skilsmässa, men som ett inlägg i samhällsdebatten? Vette fan. Alldeles för lite fokus på samhället, alldeles för mycket på vita medelklasskvinnors personliga frigörelse.