Kategori: Politik

Frågor.

Ibland klagar jag på folk som ställer frågor om feminism. Jag tänkte att jag skulle reda ut lite vad jag menar.

Jag får två olika typer av frågor som rör feminism. Dels de som rör feminism generellt, dels de som är ställda till mig personligen, alltså som rör vad jag anser i olika feministiska spörsmål. Den senare typen tycker jag är trevliga, de är ställda till mig personligen för att någon undrar vad jag tycker, inte enbart till mig i egenskap av ”nån feminist” som den personen råkade hitta. Ofta är det så att jag redan har skrivit om saken, och då brukar jag länka till de texterna. Ibland svarar jag inte alls, men det handlar snarare om att jag inte har tid än om att jag blir irriterad. Överlag kan jag tipsa om att söka lite i arkivet, det är ganska troligt att jag berört ämnet innan.

Den tidigare typen däremot riskerar ofta att vara ganska störiga. Ibland är de okej, och då brukar jag också svara, men ibland känns det liksom som om personen bara är för jävla slö för att orka googla lite eller läsa någon bok om saken. Det kan vara frågor (eller påståenden förklädda till frågor) av typen ”exakt hur förtrycker min pojkvän mig/jag min flickvän (gud, jag har skrivit så mycket om detta, kolla arkivet för fan)” eller typ ”men kvinnor kan faktiskt också vara elaka, vad tycker feminister om det???”.

Jag ger inga privatlektioner. Jag kommer helt enkelt inte sitta och redogöra för hur patriarkatet fungerar bara för dig, bara för att du inte orkar sätta dig in i saken. Sådant gör mig bara irriterad. Om du är genuint intresserad föreslår jag att du försöker hitta information själv, och det finns verkligen otroligt mycket. Är du inte intresserad kan du strunta i saken.

Jag har själv börjat applicera detta i mycket högre grad. Jag har faktiskt slutat fråga många av de jag följer som skriver om rasism om vad olika ord/förkortningar betyder eller liknande för att istället kolla upp saken själv. Och grejen är, att det går för det mesta alldeles utmärkt. Om jag inte hittar något så brukar jag fråga, men grejen är att en liksom kan kolla upp saken själv först.

Jag blir så jävla irriterad på det här att så fort en skriver om feminism så antas en vara någon slags företrädare för alla feminister och någon allmän frågelåda. Folk blir dessutom arga när en inte ständigt serverar dem med svar. Då kan de låta: ”men jag vill ju bara förstå, hur ska jag göra det om du inte förklarar”. Jag har till och med fått på mig folk som anklagar mig för att skriva ”för svårt” eftersom de personligen inte har rätt kunskapsnivå för att kunna ta sig an mina texter. Som om det var mitt ansvar att lägga mig på just specifikt deras nivå av kunskap,inte deras att läsa på så att de begriper.

Såhär: jag är inte ansvarig för din förståelse av världen. Om du inte förstår feminism är det inte mitt fel, utan det är faktiskt ditt eget ansvar att utbilda dig. Var istället tacksam över det faktum att jag har skrivit så många texter om saken som du kan ta del av helt gratis. Jag tar mig an de frågor jag vill ta mig an, skriver de texter jag vill skriva. Jag är inte din personliga kunskapsbank bara för att jag råkar driva en feministisk blogg. Det ligger inte heller i mitt intresse att förklara basal feminism för olika personer som är för slöa för att kolla upp saken själva. Tyvärr, men så jävla viktiga för kampen är ni inte.

Biologin är också politisk.

Vissa har reagerat på mitt inlägg om barnafödande med att tycka att det inte alls är patriarkatets fel att ciskvinnor generellt har möjlighet att föda barn, utan att det handlar om biologi. Detta är såklart sant, och det är inte heller någon som hävdat annorlunda (av vad jag har sett). Vår biologi är som den är, frågan jag diskuterar är vad den leder till och vad vi som samhälle kan göra med den, och åt den.

Jag ser det som en stark kraft hos människan att vi har förmåga att omforma naturen och således även oss själva. Vi kan skapa och använda verktyg som fungerar som förlängningar av våra kroppar, vi kan bota sjukdomar och tillfoga konstgjorda delar till våra kroppar. Detta är en otrolig egenskap som människan har, och som jag tycker att vi ska utnyttja.

Vad som kan konstateras är att det faktum att kvinnor förtrycks har lett till en del konsekvenser för var fokuset ligger i detta omformande av människors kroppar. Till exempel så är medicinen i mångt och mycket patriarkal, i det att den liksom allting annat utgår från cismannen som norm (Zettermark, som studerar till läkare, har skrivit en del om detta). Vidare är det så att vad som forskas på utgår från patriarkala normer, och alltså fokuserar främst på mansproblem. Till exempel saker som pms, mensvärk, magproblem och liknande åkommor som många kvinnor lider av är väldigt underprioriterade.

Idén om att allt som är biologiskt eller naturligt för den sakens skull skulle vara politiskt neutralt är märklig. Det handlar fortfarande om vilka av dessa naturliga tillstånd vi ser som acceptabla och vilka vi är intresserade av att förändra. Det lidande som kvinnor ofta går igenom på grund av sin anatomi ser av något skäl ofta som extra ”naturligt”, alltså något vi inte bör sträva efter att med vetenskapens hjälp förändra. Det är ur detta perspektiv jag ser diskussionen kring automatiserat barnafödande.

För att på djupet kunna problematisera oss själva som socialt konstruerade varelser måste vi även våga sätta detta i relation till vår biologi och hur samhället hanterar den. Biologin är inte opolitisk, utan är precis som allting annat något som politik kan utgå från och kretsa kring, reproducera eller förändra. Det finns ingen naturlig kärna som bara ”är”, utan det är något som vi ständigt omtolkar och omformar. En radikal emancipatorisk politik för kvinnor måste kunna se vår biologi som ett reellt politiskt fält, som både ger upphov till makt men också erbjuder möjligheter till förändring.

Boktips!

IMG_20130807_130333

Nu i sommar har jag läst den här boken, vilket ni kanske har märkt eftersom jag då och då har refererat till den. Den har varit till stor hjälp för mig i att skapa en teoretisk förståelse av patriarkatet.

Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av feministisk teori. Boken utgår från en marxistisk eller historiematerialistisk syn på könsförtrycket, som centrerar kring kvinnors roll i produktionen av liv, och diskuterar även hur patriarkatet historiskt har utvecklats från det feodala samhället in i det borgerliga, en övergång jag tycker är oerhört intressant.

Det finns den del där Jónasdóttir går igenom två av våra stora politiska teoretiker som legat till grund för mycket av agens dominerande politiska teori, nämligen Hobbes och Locke, och diskuterar deras teorier ur ett feministiskt perspektiv. Hen finner att kvinnorna både formellt likställs med männen som argumentationsknep, men att de sedan försvinner från resonemanget när de inte längre behövs för att driva en tes. Det är väldigt intressant eftersom dessa teorier har legat till grund för väldigt mycket av hur den liberala demokratin ser ut, och förklarar mycket hur vi kan leva i ett samhälle med formell och juridisk jämlikhet men där det fortfarande finns en stor ojämlikhet.

Det är en ganska teoretisk bok, men den är för den sakens skull inte helt omöjlig att ta sig igenom. Det underlättar om en har lite koll på västerländsk politisk idéhistoria och sådär, men det är ingen nödvändighet.

Att vara sansad.

Ibland lyfts det upp som ideal att vara sansad i olika diskussioner. En ska liksom inte låta sig bli känslomässigt medryckt utan vara lugn. Det finns en del personer som lyfter fram att de personligen inte är berörda i olika frågor men att de bryr sig å andras vägnar eller för att de är förnuftiga eller något i den stilen.

Att vara oberörd är ett privilegium. Att kunna unna sig att hålla sig lugn, inte bli upprörd och förbannad, handlar om att ha sitt på det torra. Det går kanske om en har en relativt stabil livssituation, om ens liv i beror på olika politiska beslut så är det desto svårare.

Att kräva av kvinnor att de ska hålla sig lugna och sansade när de utsätts för sexism, av icke-vita att de ska vara lugna när de utsätts för rasism, av transpersoner att de ska hålla sig lugna när de utsätts för övergrep när de söker vård, är att kräva att de ska ta något som drabbar deras livssituation på djupet på mindre allvar.

Jag blir förbannad över kvinnoförtryck. Jag blir förbannad för att det drabbat och drabbar mig och kvinnorna i min närhet, för att det leder till ett stort lidande och ibland även döden för många kvinnor. För att det berör mig och mina vänner. Jag tycker att det är ganska konstigt att människor förväntar sig att en ska kunna hantera detta med något slags lugn, utan att bli förbannad. Det är fantastiskt att det finns kvinnor som lyckas göra det, men personligen känner jag mig alldeles för illa berörd för att det ska gå. Jag pallar liksom inte vara sansad när det rör något som utgjort en så negativ kraft i mitt liv.

Men ilska är förbjuden i vårt samhälle, de häftiga känslomässiga uttrycken får folk att rygga tillbaka. Istället ska en vara ”konstruktiv”, alltså tala på ett sådant sätt som gör att makten vill lyssna, vilket för det allra mesta är förenligt med att tassa jävligt mycket på tå.

Att tala om att den som protesterar mot ett förtryck som drabbar denne ska vara sansad är en härskarteknik. Det handlar om att från ovan dikterar villkoren för att få delta i debatten, för att bli lyssnad på. Om den inte är sansad blir en inte tagen på allvar, om en faktiskt visar ilska på grund av det förtryck som drabbar en så används detta genast som skäl till att bli struken ur listan över röster värda att lyssna på. Och resultatet blir såklart att endast de bekväma rösterna finns kvar, de rösterna som inte kräver så mycket.

Om tvång och könstillhörighet.

Dn levererar en jävligt vidrig ledare om att transpersoner minsann inte alls blir tvingande till steriliseringar.

Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.

Såhär: när en är transperson så är det inte ”frivilligt” att gå igenom en korrigering, det är en nödvändighet. Det handlar om att det är outhärdligt att leva i fel kropp. Jag förstår att de på Dn:s ledarsida inte begriper det, och jag kan själv inte begripa hur det känns eftersom jag alltid känt att min fysiska uppenbarelse passar bra ihop med min könsidentitet. Vad jag däremot begriper som Dn inte verkar greppa är att jag inte är någon expert på området och att världen inte ser ut som mitt känsloliv.

Och faktiskt så var det så, att under den rashygieniska tvångssteriliseringens gyllene dagar så var det faktisk förbjudet att medelst fysiskt tvång sterilisera människor. Detta skedde såklart ändå, i cirka 10% av fallen. Vanligare var att folk pressades till det eller att de var tvungna att sterilisera sig som ett villkor för att kunna få annan vård, till exempel abort. Detta är ju faktiskt ganska likt det som vi idag kallar tvångssteriliseringar! Tänka sig! Det kanske inte alls rörde sig om något tvång? Med Dn:s logik så var det endast 10% av de rashygieniska steriliseringarna som faktiskt var tvångssteriliseringar, och de verkade ju vara något av en miss snarare än något som gjordes med statens tillåtelse. Jag tycker Dn i konsekvensens namn ska gå ut med en ledare om denna historierevisionism och kräva upprättelse för svenska staten, det förekom ju inte alls något tvång!

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?

Dn spekulerar vidare. Är detta verkligen sjukvård? Frågan implicerar att det nog egentligen inte är så allvarligt att det är något som behövs, och att staten därför ska kunna sätta upp riktlinjer i stil med att personen ska tas ifrån sina reproduktiva förmågor. En kan ju tycka att de skulle kunna fråga någon som vet vad hen snackar om istället för att bara retoriskt spekulera. Kanske fråga en transperson om hur det känns att inte få tillgång till vård. Så skulle de slippa gissa liksom. Jag tänker mig att det kan vara himla praktiskt om en ska sitta och spy ut sina spekulationer i en av Sveriges mest lästa ledarsidor.

Chavez Perez har både rätt och fel när han hävdar att ”transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter”. Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.

Dn framställer det som att kravet på sterilisering är ett professionellt val som läkare gör. Så är det inte. För det första så krävs detta oavsett om personen faktiskt genomgår en operation eller inte. Transpersoner måste steriliseras även om de endast vill korrigera sin juridiska könstillhörighet, och detta kan omöjligt ses som någon medicinsk angelägenhet. Vidare så måste transpersoner även förstöra eventuella ägg och spermier som de frusit ner. Hur kan det vara medicinskt relevant för en kvinnlig transperson huruvida hennes spermier får bli ett barn i en annan kvinna? Det rör ju över huvud taget inte den egna kroppen.

Många transpersoner blir ändå sterila under korrigeringsprocessen, men det är liksom inte det kritiken riktar sig emot. Kritiken riktar sig emot det faktum att det är ett juridiskt krav att alla transpersoner som vill korrigera sin könsidentitet tvingas avsäga sig sina reproduktiva förmågor, alldeles oavsett läkarens inrådan.

Det är tydligt att det inte rör sig om medicinsk expertis, utan om att det finns en föreställning om vilka människor som ska ha rätt till sina reproduktiva förmågor och inte. Det är ett tydligt övergrepp på en individs frihet att ställa upp sterilisering som ett villkor för att få ta del av livsnödvändig vård, eller ens för att få stå som sitt rätta kön på ett jävla papper. Att Dn får det att framstå som en rent medicinskt fråga är riktigt tramsigt och dessutom direkt felaktigt.

Som krona på verket så skriver Dn detta:

Om man hårdrar Chavez Perez resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa.

Om det nu var så att en operation av det här slaget var en livsnödvändighet så skulle jag inte tycka att det var ett problem om det erbjöds som vård, och jag skulle inte heller tycka att personens skulle behöva genomgå en sterilisering för att ta del av den. Faktiskt så är det så att en massa människor får gå igenom olika former av skönhetsoperationer som vård, till exempel människor som fått brännskador och liknande. Men det är inte det det handlar om här, utan det handlar om att människor ska slippa genomlida ett helt liv i fel kropp, utan att ens ha rätten att korrigera sin juridiska könstillhörighet, som ju från första början är något som staten har tvingat på en. Det handlar om att ha rätten att definiera sig som den en är utan att någon ska ta sig rätten över ens kropps reproduktiva förmågor. Det handlar om att sluta pressa in människor i trånga könsfack baserade på hur bland annat de på Dn:s ledarsida tycker att det ”ska” vara att vara man eller kvinna, utan att låta människor själv avgöra vad som passar dem eller inte.

För övrigt tycker jag ni ska läsa Marias utmärkta text om att transpersoners erfarenheter inte räknas.

Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

Du måste inte utrota all ondska för att göra världen till en lite bättre plats.

Nu när jag skrivit om objektifiering har jag fått en del kommentarer i stilen ”men vad ska vi göra åt detta då? En kommer ju ändå aldrig kunna utrota objektifieringen helt”. Det kanske är sant, och i så fall är det tråkigt. Personligen tror jag att vi kan utrota den på det sättet att den inte längre har några negativa effekter på människor, eftersom jag ser den som ett resultat av ojämna maktförhållanden och så vidare.

Grejen är att vi idag liksom ligger så himla långt ifrån att ”utrota” objektifieringen att vi kanske snarare ska tänka i termer av hur vi ska göra för att minska den. I detta har jag ett gäng förslag. Jag tycker först och främst att reklam ska förbjudas, åtminstone på offentliga platser. Vi skulle även kunna öka presstödet på villkoret att de tidningarna struntade i annonser. Sedan tror jag att en skulle kunna komma långt med att satsa mer på kultur, så att vi fick ett rikare kulturliv och slapp vara utlämnade till filmer som reproducerar sexism och rasism. En kan såklart även göra en del med hjälp av genuspedagogik på dagis och i skolan. Det finns med andra ord absolut konkreta politiska åtgärder som skulle kunna tas till, som troligen skulle ha positiva effekter även på andra områden.

Det lustiga är att det nästan alltid är män som stället den här frågan, som svar på min uppmaning att de ska sluta objektifiera. Jag har så svårt att förstå det, för det är liksom inte som att alla måste sluta innan de själv ska göra det. Det går alldeles utmärkt att som enskild man lägga ner med ett beteende som skadar människor.

Ibland känns det som att folk verkligen inte kan tänka sig att vara ”bättre” än andra människor omkring dem. Om andra är sexister så ska de minsann också vara det själva, för annars är det orättvist. Visst, jag förstår att ni inte bryr er om kvinnors välmående och så vidare men då kan ni väl för guds skull bara skita i det rakryggat istället för att ursäkta er med att vi inte kommer kunna utrota all objektifiering.

Jag blir helt paff. Tänk om jag slutade engagera mig i tjejjouren med motiveringen att jag inte kommer kunna ha stödsamtal med alla utsatta tjejer. Vad är det för jävla människosyn egentligen? Det är ju liksom fortfarande så att det är en jävligt bra grej att ha stödsamtal med en. Det är en människa en hjälper oavsett, och det betyder något det också. En behöver liksom inte rädda världen varje gång en gör en bra sak, det räcker med att göra den till en lite bättre plats.

Styrka.

626

Jag har fått så himla mycket kärlek de senaste dagarna, och det betyder så mycket. Jag har inte kunnat svara på allt (speciellt inte kommentarerna, de drunknar snabbt, förlåt för det), men ni ska veta att jag läser och att det värmer så himla mycket.

Det är så stort att få läsa era berättelser om förtryck och om frigörelse, det är så fantastiskt att veta att jag kan vara en liten liten del i att hjälpa någon till ett bättre liv. Jag tänker på de kvinnor som betytt något för min egen frigörelse, och sen tänker jag att det känns så fantastiskt att jag kanske är en sådan för någon av er. Det ger mig styrka och insikt om hur viktig feminismen har varit och fortfarande är för mig, det gör att jag gång på gång återupptäcker de där gamla insikterna, får ny styrka i mina övertygelser.

Ni är fantastiska och det finns så mycket styrka i feminismen och systraskapet. Glöm inte det.

Objektifiering banar vägen för våld.

Intressant det här, hur ett inlägg om att kvinnor ständigt utsätt för objektifiering kan urarta i en diskussion kring huruvida kvinnliga politiker är snygga eller ej. Jag har aldrig hävdat att kvinnor inte kan komma någonvart utan att vara snygga, däremot att en som kvinna ständigt utsätts för recensioner av ens utseende, oavsett om de är positiva eller negativa. Poängen är inte att det är synd om fula kvinnor för att de har lägre status utan att alla kvinnor ständigt får lära sig att det är deras utseende som räknas främst och främst och att det leder till sjukt mycket ångest hos alla kvinnor, inte bara ”fula” kvinnor.

Det finns vissa idéer om att män har andra faktorer som de bedöms efter, ofta beskrivna såsom ”makt”. Skillnaden är dels att makt kan uppnås på många olika sätt, inom många olika områden, medan snygghet bara handlar om en grej. Om en manlig politiker intervjuas om sin makt kan en till exempel tänka sig att det faktiskt är relevant i sammanhanget, medan en kvinnlig politikers kläder eller utseende inte riktigt är det. Män får liksom vara bra på sin grej utan att också deras ”makt” ska diskuteras, eftersom makten för det mesta är tätt sammankopplat med vad de är bra på. En kan såklart tänka sig att dessa ideal är negativa för många män, vilket jag också tror, men det är inte en fråga om objektifiering. Mannen finns fortfarande för sin egen skull, bedöms efter vad han gör. I den mån han bedöms efter vad han har, i termer av makt eller pengar, så är detta ett resultat av vad han har åstadkommit (eller beskrivs i alla fall så). Detta är liksom motsatsen till objektifiering, detta är att på ett mycket tydligt vis beskriva någon som ett subjekt.

Vissa snackar om att kvinnor i dejtingsammanhang bryr sig om mäns utseende. Det är ju inte så märkligt, eftersom det faktiskt är en relevant faktor då. Män bryr sig givetvis även om kvinnors utseende i sådana sammanhang vilket är helt rimligt. Däremot uppfattar jag det absolut som att kvinnor oftare lägger fokus på en mans personlighet, det är sällan jag hör kvinnor tala om mäns utseende på samma sätt som jag ofta hör män tala om kvinnors. Jag tycker överlag att det är en bra grej att kvinnor i lägre grad objektifierar män, och vänder mig emot feministiska projekt som går ut på att kvinnor ska objektifiera män mer. Det handlar liksom inte om att nå någon rättvisa utan om att vi ska kunna mötas som människor av kött och blod utan att bli avhumaniserade.

När en talar om en kvinna endast som en kropp så är det att avhumanisera och objektifiera. Detta är i sin tur något som öppnar för olika former av våld, avhumanisering är liksom en grundfaktor i alla våld. Denna typ av objektifiering kan drabba alla, men sättet den drabbar kvinnor på är genomgående i hela samhället och en stark del i vår kultur. Kvinnor porträtteras ständigt som objekt. Detta leder givetvis till att många tycker att kvinnor inte finns till för sin egen skull, utan främst ska tillfredsställa män. Detta är i sin tur en anledning till att kvinnor blir utsatta för såpass mycket våld som handlar om att exploatera dem som kvinnor, det vill säga våldtäkter, sexuella trakasserier och så vidare. Det sker helt enkelt en ständig avhumanisering av kvinnor som skapar ett ideologiskt utrymme för att utöva förtryck och våld. Därför är objektifiering en viktig grej att tala om.

Sedan finns det en massa grejer vi också måste diskutera, olika normer och ideal som är pressande och skadliga. Men objektifiering handlar om mer än så, det handlar om att skapa en grogrund för våld mot olika grupper, och i det här fallet kvinnor.

Twitter 11/8. Den ”sanna” högern finns inte.

Tramsig ledare. Att vara höger har väl alltid handlat om att värna överklassens klassintressen? Tycker det är gulligt med borgare som anklagar högern för att inte vara höger på riktigt. Kan ni inte göra som vanligt folk och demonstrera. Nej, för de bryr sig inte om samhället egentligen utan bara om att de inte ska känna skuld för det…

Orkar inte alla högermänniskor vars främsta protest mot skiten i dagens samhälle är ”detta är en höger på riktigt”. Vem fan bryr sig om det är höger ”på riktigt”???? Samhället faller sönder och allt ni gör är att sitta på era ledarsidor och urskulda er.

Helt seriöst så pass vanligt att liberaler gör detta. Så fort någon gör fel säger det ”det där är inte liberalt”. Jaha? Om er analys av det som går fel i samhället är att det ”inte är liberalt” kommer ni aldrig lyckas bekämpa det. Ni måste begripa att INGEN BRYR SIG om era jävla ideal och idéer kring hur världen ska se ut. I verkligheten är det makt som räknas. Det är så lätt att gå omkring och snacka om vad som är ”liberalt” och inte, desto svårare att faktiskt förstå skälen bakom världsordningen.

Den här idén om den ”sanna” högern eller liberalismen är så falsk. Det finns liksom ingen sådan. Det har alltid handlat om klassmakt. Det finns ingen ”sann” ideologi bortom alla dessa perversioner. Det finns bara kapitalet och kapitalets intressen. Om kapitalet vill ha statligt stöd, ja då kommer högern att fixa det. Så enkelt är det med den saken. Och vill du sätta dig emot detta så föreslår jag att du slutar vara höger istället för att renodla högern från dessa tendenser.

Det funkar liksom inte att gå omkring med någon slags ”idé” om hur världen ska se ut och sedan ba prata om den hela tiden. För förändring krävs att en tar avstamp i hur världen ser ut idag, vad vi har att kämpa emot, inte bara något fjärran ideal. Det är ju så mycket liberalism fungerar, fjärran ideal utan förankring i världen som den ser ut idag, utan väg framåt. Och när de konfronteras med hur världen ser ut låter det bara ”men så vill inte jag att kapitalismen ska vara”. Jamen kämpa emot den då? Våga se världen som den är, med all sin jävlighet, och gör motstånd, istället för att drömma om hur den borde vara.

Men allt som går fel i det här samhället härleds istället till att högern inte är höger på riktigt. Aldrig kapitalismen. Och ja, det är såklart helt i sin ordning, med tanke på högerns uppgift i världen: att bibehålla överklassens klassintresse.