Kategori: Politik

Lönearbete är inte oberoende.

Ibland säger människor att en ska ”vara oberoende” vilket typ alltid betyder att en ska lönearbeta istället för att gå på bidrag. Jag förstår inte idén om att lönearbete skulle innebära något slags oberoende. En är ju precis lika beroende av sin omgivning som lönearbetare, beroende av att någon ska vilja anställa en, vilja betala en rimlig lön till en och så vidare. Är det verkligen rimligt att betrakta detta som oberoende i någon mening? Jag tycker inte det. Även som lönearbetare är du också beroende av staten, även om det kanske inte är lika påtagligt i vardagen. Det är staten som fixar din välfärd, som betalar ut din eventuella sjukpenning och framtida pension.

Det enda sättet att vara på riktigt oberoende borde ju vara att ha så mycket pengar att en klarar sig en livstid på dem. Alternativt att vara självförsörjande.

Det känns som att det sprids en massa myter kring arbete, om hur fett det är för den personliga utvecklingen och hur fri en är om en lönearbetar. När en kollar närmre är det sällan att detta stämmer i alla fall, eller ens majoriteten av dem. Även om du tjänar dina egna pengar kommer du att vara en del av ett samhälle som fixar en massa saker åt dig, och kräver saker av dig. Och det värsta är att de flesta faktiskt också behöver detta samhälle, kanske inte alltid men i alla fall under någon period i livet. Idén om oberoende genom arbete är en myt.

Jantelagen.

En grej jag tycker är kul med vissa (ganska många) borgare är att de inte alls är blinda för att strukturer kan finnas. Alltså, de förnekar ju ofta typ rasism, klass, patriarkatet och så vidare men det finns en struktur de bara tror på stenhårt och det är… jantelagen. De är typ helt övertygade om att jantelagen hindrar människor från att bli framgångsrika eftersom en måste skämmas om en blir det.

Vad är grejen med det? Enligt deras synsätt borde jantelagen ju inte vara ett problem eftersom det bara är att kämpa vidare och låta allt rinna av en. Ändå talar de om den som om de vore förtryckta av den. Fast om en tar upp andra förtyckande strukturer så är det ”flum”.

Att säga att kvinnor och män är olika är första steget till att värdera dem annorlunda.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om att jämställdhet inte har något med att vara mer eller mindre kvinnlig att göra och att en ska vara ”stolt över att vara kvinna”.

Jag är otroligt stolt över att vara tjej. Jag älskar att få vara feminin. Men i Sverige får man nästan skämmas för det. Med dagar spenderade i Italien är skillnaden också stor. Kvinnorna är stolta och vackra men omsorgsfullt valda kläder och make. Männen ser ut som män. Jag tycker att det är respektfullt och vackert.

Detta tycker jag är spännande. Jag är helt okej med att Löwengrip ”älskar att vara feminin” men jag tycker att det är konstigt att hen därför vill tvinga in alla andra i det. Det finns män som också vill vara ”feminina”, och kvinnor som inte vill vara det. Hur svårt kan det vara att acceptera att det är så? Jag förstår inte varför jag ska behöva pressas in i en snäv könsrollsram bara för att Löwengrip råkar tycka att det är soft. Kan hen inte ha höga klackar och kjol utan att jag ska behöva det?

Jag tycker att kön är fruktansvärt bra och härlgt och det känns märkligt att argumentera för något som alltid har varit. Män och kvinnor vi är olika. Om det är något som går fel i Sverige idag är att vi nedvärderar kvinnlighet och mannlighet.

Det kan tyckas oskyldigt att vilja att kvinnor och män ska vara olika men att de ska värderas lika, alltså att det kvinnliga ska uppvärderas. Det är en ganska vanlig hållning bland folk som gillar jämställdhet, men som ändå tycker att saker ska vara typ lite som de är nu. Det är dock inte oskyldigt, utan är en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet.

En viktig mekanism för upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Idén om att kvinnor och män är radikalt annorlunda, som ständigt förstärks. Det är inte bara en fråga om att människor blir begränsade i snäva könsroller utan också om att det inte går att ha en hierarki mellan två saker som är lika. Därför måste olikheten ständigt reproduceras, för att kunna upprätthålla den patriarkala ordningen.

Det säger ju sig självt: för att kunna värdera kvinnor och män olika mycket, ge dem olika mycket makt och olika uppgifter (med olika status) så måste vi först konstruera dem som väsensskilda från varandra. Då blir det plötsligt motiverat att värdera dem annorlunda. Det är därför problematisering av könsroller och så vidare är ett så viktigt feministiskt verktyg, det handlar inte bara om att alla ska kunna få friare liv och själva definiera sig utan också om att det är en grundläggande komponent i att krossa patriarkatet. Utan isärhållandet finns ingen grund för att värdera de olika könskategorierna olika.

Vidare kan jag berätta att jag också är stolt över att vara kvinna, och att det är feminismen som har gjort att jag kan vara det. Feminismen har hjälpt mig att förstå att jag inte själv kan lastas för det förtryck jag blir utsatt för. Feminismen har lärt mig att sluta skämmas för egenskaper som jag innan nedvärderat just för att de var kvinnlig kodade. Så mycket skuld och skam som varit kopplad till mitt kön har försvunnit med hjälp av feministisk analys.

Värre än kommunism.

Alltså förlåt för menlöst inlägg men jag tycker verkligen det är så jävla skoj att Olofsson tycker att Miljöpartiet är ”värre än kommunister” för att de vill att friskolor som gör vinst ska rapportera till skolinspektionen. Alltså förlåt mig men jag tror att om det blev kommunism skulle det inte finnas någon vinst i välfärden att rapportera in, och för en som gillar vinster i välfärden borde ju det vara värre?

Det är verkligen en så absurd jävla överdrift att det inte är klokt. Det är alltså inte bara kommunism, utan värre, att vilja att välfärdsföretag ska redovisa vad de gör med skattepengar. Otroligt vilket tramsigt politiskt klimat vi har.

Vi motverkar inte rasism genom att införa lightrasism.

Skrev lite om det här med arbetskraftsinvandring på twitter och fick svar från en liberal, som jag generellt har ganska hög intellektuell respekt för (för att vara liberal alltså, vill mest markera att det inte rör sig om något stolpskott). Hen förklarade regeringens politik såhär:

Pga rasister kan regeringen inte införa fri invandring. Hur mycket jag än skulle vilja att de gjorde det inser jag vilka begränsningar de har i rörelseutrymme. I ett sådant läge är det bättre att öppna för den, i rasisters ögon, mindre problematiska ”självfinansierade” invandringen, arbetskraftsinvandring.

Det finns en idé om att en på grund av rasisterna inte kan ta ställning för alla människors lika värde eftersom det inte är en valvinnare. Nå, det må vara sant att läget kanske inte är det bästa för liberaliserad invandringspolitik men Sd har faktiskt bara 7 % av rösterna och kan knappast stoppa en liberalisering om regeringen verkligen hade velat införa den. Regeringen verkar inte vara rädda för att ta obekväma beslut med tanke på den kraftiga motstånd som Reva har stött på.

Vidare skrevs det såhär:

Dock tror jag främst att de är rädda för att SD ska ta deras röster om de är för liberala i migrationspolitiken.

Detta är en förklaring som hör ganska ofta i olika versioner. Eftersom Sd har så mycket stöd så måste resten av partierna röra sig åt deras håll för att undvika att folk missnöjesröstar på Sd. Med den här logiken kan det vara bra, eller i alla fall oskyldigt, att driva en restriktiv invandringspolitik, eftersom alternativet Sd antas vara värre. Grunden för detta resonemang är att folk kommer rösta på Sd om inte något annat parti tillfredsställer väljarnas behov av rasism. Att det gynnar rasismen överlag att även etablerade partier anammar detta och få Sd att se mer okej ut tänker dessa människor inte på. I deras värld finns det en given mängd rasism i samhället och makthavare kan inte göra annat än att anpassa sig. Slutsatsen är alltså att vi ska motverka rasismen med en lightversion av densamma, istället för genom antirasism.

Jag tycker att det är problematiskt när en ursäktar regeringens rasism med att det är Sd som tvingar fram den. Om regeringen hade bestått av antirasister hade detta inte varit ett problem, då hade de kunnat stå fast vid sina övertygelser och strunta i vad Sd tycker. En behöver inte foga sig efter en minoritet av befolkningen när det kommer till rasism, på samma sätt som de inte behöver foga sig efter vänsterpartiet. Jag är övertygad om att regeringen hade kunna stoppa denna utveckling om de faktiskt hade velat, men det har de inte gjort.

Jag tror inte att regeringen är ideologiska rasister som verkligen vill göra det sämre för ickevita, däremot tror jag att de är opportunister som saknar strukturanalys, vilket i mina ögon inte är särskilt mycket bättre då det också bidrar till rasismens utbredning. Regeringen är särskilt antirasister i teorin, men uppenbarligen sitter antirasismen inte så djupt att den inte väldigt enkelt kan kompromissas bort för något annat. Antirasism är inget bärande ideal i regeringens ideologi, det är därför de så enkelt anpassar sig efter de rasistiska vindarna.

Vad Sverige behöver för att stoppa rasismens utbredning är inte regeringens lama ”vi är i alla fall bättre än Sd”-politik utan en vettig antirasistisk politik som faktiskt utmanar rasismen istället för att införa en annan, något lamare, version av den. Det funkar inte att vara bättre än det sämsta möjliga alternativet när hela skalan rör sig i den riktningen.

Arbetskraftsinvandring sker på företagens villkor, inte människornas.

Ibland diskuterar en invandringspolitik och då hör en ibland att regeringen har gjort det lättare för människor att komma hit och arbeta och det är så himla bra och humant och fint. Det som åsyftas är alltså att regeringen tillsammans med Miljöpartiet kom fram till en överenskommelse som bygger på att företag ska kunna värva arbetskraft i andra länder.

Det är arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera utländsk arbetskraft som ska vara utgångspunkt när ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd handläggs.

Det är alltså arbetsköparen som avgör huruvida en person ska få arbetstillstånd eller inte. Arbetsköparens behov står i fokus. Detta är en invandringspolitik som är företagsvänlig, inte människovänlig. Du får komma hit så länge ett företag har ett behov av dig, sedan kastas du ut. Folk kan jobba här i flera år i sträck, bidra till ekonomin och så vidare, och fortfarande inte få status som medborgare. De är ju bara arbetare, och endast värdefulla så länge de kan göra nytta.

Givetvis kan det vara bättre för de personer som får arbetstillstånd att komma hit, men det är inte dem som står i centrum. Det är företag och företags behov som står i centrum. Att kalla detta ”humant” tycker jag är osmakligt, det är väldigt långt ifrån humanism att sätta företag i centrum.

När en säger detta hör en ofta att det är ”bättre än ingenting”. Nå, det må vara sant men det säger fortfarande något om regeringens och Mp:s prioriteringar att den liberalisering som har skett har varit på företagens villkor. Istället hade de kunnat lätta på reglerna för uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap så att fler hade kunnat komma hit oavsett om de hade fått arbete eller ej. Men de har valt att prioritera företag framför människor.

Borgerliga som är för mer invandring brukar ofta ha med argument som att ”invandrare bidrar” till ekonomin och så vidare. Nå, detta må vara sant, men om det är det enda skälet till att en vill tillåta människor att komma hit så hamnar en såklart i en inhuman invandringspolitik där allting villkoras med att en kan arbeta.

Det är såklart bättre än Sd, men det finns det mycket som är.

Var finns de här ligorna egentligen?

Moderaten Solberg har skrivit en debattartikel om att det vore bra att förbjuda tiggeri. Bland annat skriver hen detta:

Samhällsmodellen i Sverige utmanas av fattigdom, attityder och utanförskap. Vi befäster utsattheten och diskrimineringen när vi inte tydligt tar avstånd från tiggeri i regelverk för gatumiljön och fördömer tiggeri generellt.

Samhället är bra, problemet är att det kommer en massa saker från utsidan som riskerar att bryta sönder det. Vad ska vi göra? Vi förbjuder det! Gud vilken bra lösning på problemet. Nu skickar vi en ”signal” om att vi inte tycker att tiggeri hör hemma i samhället. Eller? Kanske skickar de lite lite mer en signal om att vissa människor inte får synas på våra gator och i våra tunnelbanor.

I början av artikeln står det lite om att tiggeriet verkar vara organiserat:

Under den senaste sexmånadersperioden har vi sett att gruppen tiggare växer i en allt snabbare takt i Stockholm stad. Bland annat i Stockholmsförorten Högdalen, där ett större antal rumäner har sin nattvila ser vi en cirkulation. Gruppen byts ut ungefär varannan månad och man verkar avlösa varandra.

Och i slutet står detta:

Det ska inte vara lagligt att utnyttja andra på det sätt som ligorna gör.

Solberg argumenterar för att tiggeriet är organiserat och drar likhetstecken mellan det och ”ligor” som utnyttjar tiggarna. Om det vore så att det fanns ligor som utnyttjade tiggarna vore det såklart dåligt, faktum är dock att det verkar finnas väldigt lite skäl för att tro detta. Detta är en vanlig myt kring tiggeri som ständigt sprids, men det verkar inte finnas några belägg för den. Gud, kriminella organisationer har väl bättre sätt att tjäna pengar på än att ta de futtiga slantar som tiggarna lyckas få ihop.

Jag kan däremot tänka mig att tiggeriet är organiserat, vilket är en helt annan sak än att det är någon slags ondsint liga som står bakom. Det är väl egentligen inget konstigt med att människor åker tillsammans eller delar på inkomsterna. Tänk er själva om ni var tvungna att tigga och hade vänner eller familj som också var det, skulle ni inte samarbeta med dem då? Det är väl för fan bättre att vara tillsammans än att vara ensam.

Solberg verkar tycka att tiggare ska agera helt individuellt för att det ska vara legitimt. Detta synsätt speglar Moderaternas individualistiska människosyn. Enligt denna är det individer som är fattiga. Men det är inte så det fungerar: fattigdom är inte ett individuellt problem, fattigdom drabbar familjer, byar och länder. Och det är klart att en hjälper varandra i den situationen. Att sätta likhetstecken mellan att folk samarbetar med varandra bland vänner och familj och att det är ligor som utnyttjar tiggarna är förhastat. Det finns helt enkelt ingen grund för att dra sådana slutsatser.

Sohlberg skriver:

En av Moderaternas arbetsgrupper för att utveckla vår politik för framtiden föreslår att det ska bli olagligt med organiserat tiggeri. Det är alltså inte tiggarna själva vi vill komma åt utan de ligor som organiserar tiggeriet.

Det låter väl bra, men hens exempel på lyckad lagstiftning är London där de verkar ha förbjudit allt tiggeri i tunnelbanan. Hen skriver också genomgående i artikeln som om det var allt tiggeri det rörde sig om. Tror hen att allt tiggeri är organiserat av ligor? Finns det något belägg för detta? Det verkar vara tunt med det. Kanske tycker hen att det är ett pris värt att betala att människor som inte har något med ligor att göra också blir bortkörda från sin enda inkomstkälla för att komma till bukt med ”ligorna”.

Artikeln avslutas med en tårdrypande svada om hur hemskt det är med tiggeri:

Ingen ska behöva tigga. Ungdomar ska kunna tjäna pengar på ett vanligt jobb, människor med funktionsnedsättning ska få rehabilitering och stöd, och barn ska vara i skolan. Det är ovärdigt och ingen ska behöva leva så.

Nå, jag håller med om att ingen ska behöva leva så men är förbud verkligen lösningen?

Det finns ingen politik bortom höger/vänster.

IMG_20130324_121218

Kursen jag läser nu heter ”medborgare och samhälle”. Den handlar mycket om något som kallas ”demokratisering”. Tyvärr är det en otroligt tramsig kurs som helt saknar kritiska perspektiv.

I en av böckerna står det om ”new politics” och ”old politics” och om att dagens väljare inte definierar sig så mycket efter klass utan efter andra grejer, som kanske miljöfrågan eller något annat. Det står också att en minsann måste hitta nya frågor utanför höger/vänster-skalan.

Just denna idé om att höger/vänster inte längre är relevanta indelningar i politiken är en grej som upprepas gång på gång och det gör mig så trött. Många försöker sudda ut den indelningen och få det till att vår tids viktigaste frågor, väldigt ofta miljöfrågan, inte är en fråga om höger eller vänster utan typ diffusa ”värderingar” eller liknande, eller att det inte föreligger någon intressekonflikt eftersom det minsann rör alla och alla vill rädda miljön.

Höger/vänster är såklart fortfarande högst relevanta kategorier, då det fortfarande handlar om intressekonflikter, som i hög grad utspelar sig mellan olika klasser. Om vi tar miljöfrågan som exempel så är miljöförstörning något som människor drabbas av i olika grad. Beroende på var en bor i världen och på hur mycket resurser en har för att skydda sig mot miljöförstöring så drabbas en helt olika av miljöförstöring. Vidare så bidrar olika människor olika mycket till den miljöförstöring som äger rum, det skulle alltså vara en mindre uppoffring för vissa än för andra att leva miljövänligt. Ett typiskt exempel är hur rika människor letar upp ”oförstörd natur”, reser dit med något jävla flygplan och i och med detta förstår jorden ytterligare lite samtidigt som de flyr konsekvenserna av sin livsstil. Vidare finns det såklart en massa intressen som skulle förlora otroligt mycket på hållbar klimatpolitik: att ta ansvar för miljön är dyrt och ett flertal företag skulle troligen inte kunna upprätthålla sin verksamhet om det krävdes. Om det hade varit så enkelt som att alla var överens och det inte fanns några konflikter så hade detta knappast varit ett problem, då hade vi väl bara fixat skiten.

Detta har i allra högsta grad med höger och vänster att göra, eftersom det är fråga om en klasskonflikt. Rika människor står för en större del av miljöförstöringen och kan samtidigt komma undan konsekvenserna, fattiga människor står för en mindre del men är ofta de som drabbas hårdast. Det är inte bara en fråga om moraluppfattningar som är helt oberoende av varifrån en kommer, utan är en faktisk konflikt mellan olika intressen. Människor som måste offra mycket för att leva miljövänligt är såklart mindre benägna att göra det eftersom målet inte anses stå i proportion till uppoffringarna.

Sedan är det såklart inte en fråga som rör sig främst på individuell nivå utan rör sig snarare om länder, företag och så vidare, men jag tar individer som exempel för att jag tänker att det är lättare att förstå.

Om en tror att en bara kan vara för bra saker och få alla att vara med på det utan att det kommer leda till en intressekonflikt är en naiv. Även en sak som kan tyckas självklar för alla i teorin, typ att det är schysst att rädda miljön, är ingen självklarhet när det väl kommer till praktiken. Olika människor behöver offra olika mycket och få ger frivilligt ifrån sig sina privilegium. Vad en har för intressen påverkar troligen mycket hur en ser på en fråga, eftersom det är en ganska obekväm insikt att en måste förändra hela sitt sätt att leva. Det är liksom ingen slump att företagsägare generellt har en lite mer ”tillväxtvänlig” syn på klimatfrågan. Alla skulle väl vilja rädda miljön och så vidare om det var kostnadsfritt, men det är det tyvärr inte.

Bara för att människor identifierar sig mindre med klass eller för att klasskonflikterna är mindre uppenbara för vissa så betyder inte det att de inte finns. Klass är fortfarande otroligt relevant för vilka politiska intressen vi har och hur vi formar vår syn på samhället. Visst har det kanske kommit in nya frågor i den politiska arenan vilket vi måste förhålla oss till, men bara för att frågorna inte är exakt de de var innan så betyder inte det att klasskonflikten är överspelad, bara att den delvis ändrat form. Och eftersom klass fortfarande är relevant så är höger/vänster fortfarande en relevant indelning av politiken.

Styrka är inte att stå ut med sexism.

Ibland uppmanas en till att ha ”skinn på näsan” och stå ut med olika uttryck för sexism i ens liv. Att ”stå ut” med sexism är i dessa sammanhang synonymt med att vara stark, att käfta emot sexismen är att vara en gnällig kärring som inte tål någonting.

Jag kan berätta att det kräver otroligt mycket skinn på näsan att palla stå upp mot sexism. Det sociala straffet för att inte acceptera sexism är mycket högt och det är betydligt enklare att fnissa undflyende och fortsätta som om ingenting hänt än att ta avstånd från personer som agerar sexistiskt. Det är inget en sysslar med för att det på något vis är en enkel eller bekväm grej att göra, vilket borde vara uppenbart för var och en som någongång försvarat sig själv eller något annan emot strukturellt förtryck. Eller alla som för den delen reagerat på sexism eller rasism men ändå struntat i att säga något för att… ja varför egentligen? Kanske för att det knyter sig lite i magen vid tanken på att säga ifrån. Kanske för att det är lite enklare att bara låtsas som ingenting. Helt okomplicerat är det uppenbarligen inte.

Jag mår dåligt av sexism. Jag ser inget egenvärde i att lära mig tåla något som jag mår kasst av. Om det gör ont att bli slagen, varför ska du lära dig att ignorera smärtan? För mig är styrka att kunna skydda mig själv och stå upp för mig själv, inte att stå ut med en massa skit. Det skulle bara bryta ner mig i längden. Jag har tränat upp min självrespekt och är stark nog att ta de sociala smällar det tyvärr innebär att försvara den. Det är jobbigt i stunden men jag vet att det i slutänden är något jag vinner på.

Om jag istället hade ”stått ut” (vilket hade varit fullt görbart) så hade jag sluppit anstränga mig för stunden och valt det lättaste men minnet skulle ha gnagt kvar i mig. Jag vet med mig att alla gånger jag inte stått upp för mig själv så har jag känt mig svagare efteråt, dränerad på energi. På samma sätt har jag känt mig starkare varje gång jag tagit mod till mig och gjort det (vilket sker oftare och oftare nuförtiden).

För mig är styrka också att våga stå i kontakt med mina känslor inför sexismen. Att inte försöka tränga bort det och tänka att det är okej. För mig är styrka att våga stå upp för mig själv och mina värderingar i alla sammanhang, även när det känns pissjobbigt och en vet att en har alla emot sig. Det känns verkligen alltid bättre efteråt, för en vet att en kanske kan ha sått något litet tankefrö hos någon, gett någon som går i samma tankar som en själv men inte vågat säga något lite extra mod eller åtminstone varit sann mot sig själv och stått upp för vad en tror på.

Den här idén om att styrka är detsamma som att stå ut med skit utan att säga ifrån gynnar bara förtryckarna. Det gynnar endast en världsordning där förtryck får fortsätta pågå samtidigt som vi uppmanas till att skaffa ”skinn på näsan” och ”stå ut”. Det är människor som blir utsatta som uppmuntras till att vara starka och härda ut, inte förtryckare som uppmuntras till att ändra sitt beteende.

Det finns inget värde i att svälja skit bara för att någon kommer tycka att du är svag eller mesig annars. Jag förstår att det kan vara läskigt att säga ifrån men tro mig, det känns verkligen alltid så sjukt mycket bättre efteråt. En känner sig bra och modig och framförallt så otroligt jävla stark. Stark som vågar stå upp för sig själv och säga ifrån, stark som vågar dra en gräns för vad en tål och inte tål och markera den, konfrontera den som passerar den och så vidare. Att våga inse att en inte pallar vilken behandling som helst och faktiskt göra något åt det är så mycket mer värt än någon dum idé om att en ska visa sig tålig. Det enda det leder till är att människor kan fortsätta trycka ner dig.

Jag vill att de ska skämmas.

Jag har en målsättning, och det är att människor ska känna obehag inför att uttrycka sympati med Moderaterna eller Alliansregeringen i stort i min närhet. Jag tycker inte att det är okej att vara moderat, och jag vill hemskt gärna att det ska märkas av dem som umgås med mig. Jag vill att människor ska känna att det inte accepteras att de har politiska sympatier som kastar ner folk i misär och fattigdom.

En kan tycka att alla ska få tycka vad de vill. Nå, det mår vara sant, och jag är såklart inte i en position där jag kan förbjuda någon att ha en viss åsikt. Däremot tycker jag att politik är mer än en lek, en identitet eller en karriärväg. Politik påverkar människor, för många handlar det om liv och död. Därför är det viktigt för mig att markera vad jag anser om människors politiska ställningstaganden, eftersom jag värderar dem högre än till exempel deras favoritfärg. Jag tycker att den politiska hemvisten säger mycket om människan. Även om en person är ”härlig” privat så tycker jag inte att det ursäktar en röst som skadar.

Jag ser inget värde i att folk ska känna att deras åsikter är okej. Jag tycker helt enkelt inte att det är så, och jag är inte intresserad av att medverka till att de ska känna sig accepterade. Jag tycker att det är viktigt att markera att det inte bara handlar om åsikter, utan att det är viktiga moraliska ställningstaganden som påverkar andra människor. Att det inte är något en ska komma enkelt undan med.

Troligen så har de här personerna en massa människor som de kan vara ”sig själva” (det vill säga uttrycka sina vidriga åsikter) inför utan att skämmas, men jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte vara ytterligare en kraft som hjälper till att legitimera det vidriga som pågår i vårt samhälle. Jag vill visa med all min kraft att det finns saker som inte är okej, och jag hoppas att det kan få dessa människor att i fundera på vilken skuld de har i högerpolitikens brott.