Politik – Sida 161 – Fanny Åström

Vet du någonsin vad pengarna går till?

En vanlig förklaring som brukar dyka upp när det kommer till att inte ge pengar till tiggare är att en inte vet vad pengarna går till. När jag hör detta blir jag förbryllad. När ni köper mat, kläder, betalar hyra eller räkningar, et ni vad pengarna gå till då? En del går såklart till att producera den vara ni betalar för, men en del går också till vinst som du inte har någon kontroll över. Du vet inte heller vad pengarna som företaget betalar ut i löner går till. Ändå är det aldrig någon som tycker att det känns jobbigt att köpa saker för att en inte vet vad pengarna går till.

Jag betraktar det som mer troligt att pengarna jag ger till en tiggare går till något viktigt än att pengarna som h&m gör i vinst när jag köper en tröja där gör det.

Vissa grejer måste en ju såklart köpa, så det är inte så att jag tycker att ni ska sluta med det (även om jag helhjärtat stödjer t.ex. dumpstring och andra eventuella sätt att införskaffa livsmedel utan att betala för dem). Vidare kan en givetvis prioritera sig själv framför tiggarna, något jag själv hade gjort om jag inte haft några marginaler. Jag tycker bara det är intressant att se att just att en inte vet var pengarna går används som en förklaring. Ytterst sällan vet en var pengarna går. Skillnaden är att vissa människor anses vara mer benägna att ha mindre hedervärda syften, medan andra inte ifrågasätts.

En grupp människor som ifrågasätts mer än andra är tiggare. De antas alltid har något att bevisa, antas alltid ha något lurt på gång, antas alltid vara kladervärda. Samma misstänksamhet finns i princip inte mot någon annan vi ger våra pengar till.

Det är klart att en inte vet vad pengarna går till, och strängt taget kan det ju vara något riktigt otrevligt. Jag väljer ändå att tro att risken för det är ganska liten, och tänker också att chansen för att det går till något väldigt väldigt viktigt är betydligt högre än när det kommer till till exempel vilket företag som helst. Pengarna en ger till en tiggare kan potentiellt rädda ett liv, säg vilka andra pengar du släpper ifrån dig som kan göra det?

Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?

På lektionen i fredags så skulle vi fylla i en undersökning som Uppsala Studentkår gjorde angående arbetsmiljö. Det är kul att se att könsfrågan ställs på ett öppet sätt, där en kan definiera sig utanför kvinna/man. På frågan om sexuell läggning fans även asexuell med.

Tramsigt var dock några personer i klassrummet som höll på och raljerade kring frågorna. ”Vad är det här för fånig fråga?” undrade de. Tja, om det nu är så enkelt för dig att placera in din könstillhörighet i en av två kategorier så är det väl bara att göra det och låta människor som inte har det lika lätt för sig få placera sig på ett sätt de känner sig bekväma med.

Jag kan inte släppa tanken på att det kan ha suttit någon där i klassrummet som faktiskt hade ett behov av de ytterligare kategorierna som tillkom. Hur känner hen sig när hen hör något sådant?

Jag har inte heller något behov av dessa extrakategorier, jag är bekväm i att definiera mig som kvinna. Jag kan inte heller förstå ur det känns att vara obekväm i sitt fysiska kön. Däremot kan jag inte begripa människor som måste ta sig egen oförståelse inför detta och göra det till något större, till en fråga om vad som verkligen är rimligt och inte. Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?

Varför jag använder könsneutralt språk.

Eftersom jag får frågan ganska ofta från, antar jag, nya läsare, så tänkte jag att det är läge att skriva om det igen. Alltså varför jag skriver hen fast jag vet könet på människor. Detta är en förändring jag gjorde i samband med att Dn avrådde sina skribenter från att använda ordet, då jag bestämde att bloggen skulle vara könsneutral. Detta är alltså skälet till att jag konsekvent använder ”hen” och ”en” istället för ”man”, efternamnar alla personer, använder ”föräldrar”, ”partner”, ”syskon” och så vidare istället för motsvarande könade uttryck.

Anledningarna är många. Ett viktigt skäl är att det blev krångligt att alltid välja mellan könsneutralt språk eller inte. Om en hamnar i situationer där en faktiskt är osäker på någons kön eller vill anonymisera så drar en uppmärksamhet till det genom att använda könsneutralt språk bara vid de tillfällena, det blir mer neutralt om en alltid använder det så att folk inte reflekterar över det. Det händer ibland att en inte kan placera människor könsmässigt och då tycker jag att det är bättre om en inte göra en så stor grej av det genom att hålla på och byta språk, alternativt ignorera det och gissa med risk för att göra fel.

Ett annat skäl är att jag tror att det är viktigt med invänjning, både för mig själv och andra. Jag tror helt enkelt att folk får lättare att acceptera ett könsneutralt språk om de ser det ofta, och förhoppningsvis också börjar lägga mindre vikt vid kön när de läser. Jag har själv märkt hur jag började tycka att det var mindre viktigt efter att ha läst mycket text med könsneutralt språk. Detta föregicks av ett inledande skede av förvirring, som alltid med förändringar, vilket å andra sidan gav mig en tankeställare kring hur viktigt jag tycker kön är och varför. Det faller sig mycket mer naturligt för mig att skriva könsneutralt nu än vad det gjorde innan, och det handlar såklart mycket om träning.

Ett tredje skäl är underhållningsvärdet i folk som kommer in och seriöst blir sura över att en skriver ”hen” fast en vet könet. Ofta säger de typ ”men ni [feminister/genusmänniskor] sa ju att ni bara skulle använda det när ni inte vet könet”. De känner sig svikna och lurade, verkar det som ibland. Det tycker jag är roligt. Jag hoppas att även dessa personer kan få sig en tankeställare kring varför de tycker ett ord är så upprörande, även fast jag tvivlar på att de har någon förmåga till kritiskt tänkande.

Vad jag har emot Earth hour.

Så jag tänkte förklara varför jag personligen tycker att Earth hour är tramsigt eftersom jag inte vidareutvecklade det i förra inlägget. Först och främst så ogillar jag alla former av Facebookaktivism, och Earth hour är enligt mig ett mycket bra exempel på sådan. Nu har visserligen fler och fler organisationer börjat anamma det, som bland annat Wwf, men det gör det inte mindre till facebookaktivism.

Men mitt främsta problem är dock egentligen inte detta, utan hur Earth hour individualiserar frågan om miljön. I mina ögon verkar Earth hour i samma anda som alla dessa ”miljötips” en kan läsa i olika tidningar, som brukar vara typ ”stäng av alla lampor efter att du varit i ett rum”, ”köp ekologisk bomull” eller ”duscha fem minuter kortare”. Sen kan folk göra detta och känna sig nöjda med sin insats.

Miljöproblemen är främst ett politiskt problem och måste lösas den vägen. Jag tror inte på en ökad medvetenhet hos människor som gör individuella val, utan på lagstiftning som tvingar fram detta. Visst måste lagstiftning föregås av att det finns ett politiskt tryck och medvetenhet kring frågan, men då måste trycket vara just politiskt och Earth hour bjuder inte upp till det.

Den här typen av event riskerar att skapa en klyfta mellan ”miljömedvetna” och människor som inte firar Earth hour, precis som olika former av miljövänlig konsumtion också gör det. Fienden blir plötsligt inte obrydda företag och ansvarslösa politiker utan andra privatpersoner som själva inte firar Earth hour, köper kravmärkt eller liknande. Miljömedvetna får en chans att känna sig duktiga och sucka åt de som är ansvarslösa och inte bryr sig.

Jag tycker att denna tendens är otroligt tydlig främst när det kommer till att handla miljövänligt. Människor som har pengar har ofta råd att köpa kravmärkt, ekologiska kläder och liknande och är inte sena att kokettera med detta. Vissa drar det till och med så långt att dyrt blir synonymt med miljövänligt, och därmed moraliskt. Som till exempel i denna text kring kött i en tidning riktad till villaägare:

Ja, visst är det bekvämt när en kan köpa sig fri från skulden!

För att komma någonvart tror jag att miljörörelsen måste lyfta blicken bort från enskilda individers val och ställa krav på politiken: på förbud, på bättre möjligheter för individen att leva miljövänligt, på subventioner och straffskatter. Även kring detta bör en kunna skapa samma typ av event som Earth hour, kanske till och med samma sak fast med en annan inramning. För inramningen som den är idag är hopplöst oradikal och individualiserad.

Vad tycker ni? Planerar ni själva att ”fira”?

Earth hour.

Jag tycker att Earth hour är en otroligt tramsig form av aktivism och har inga planer på att ”fira” det. En sak som än dock är ännu tramsigare är alla människor som blir seriöst indignerade över detta eller lägger en massa energi på att ironisera över det eller peka ut ”fel”.

En vanligt förekommande typ är personer som bara: ”jaha, hur mycket papper har ni i Wwf använt för att trycka upp detta budskap då?!?!?!?!” och liksom tycker att de är något på spåren när de ”kommit på” detta smarta att även Wwf faktisk använder energi och sånt när de sprider sitt budskap. Ungefär som folk som försökte förringa Gores miljöarbete genom att peka på att hen faktiskt hade tagit flyget på sin föreläsningsturné. Alltså, visst kan en ifrågasätta metoder och så vidare men det är klart att även budskap som har med miljö att göra kräver något för att kunna spridas. Förhoppningsvis ger det någon slags effekt att trycka upp den där reklamen och då är det väl fan värt det.

Alternativet till detta är att inte göra något alls och det kommer ju knappast att göra saken bättre. Av all miljöpåverkan som människor står för så är nog den som kan härledas till miljörörelsens kampanjer otroligt yttepytteliten. Mest känns det som en fånigt sätt för människor som själva inte orkar ifrågasätta sin livsstil att berättiga det.

Ett annat argument är det här:

”Ha! Vet ni vilka mer som har det släckt? Just det: Nordkorea. Vill ni ha det som i Nordkorea eller vad?!?!?!?!?”. Liberaler fullkomligt älskar att ta Nordkorea som exempel på allt som är dåligt med socialism.

När detta argument sedan utvecklas brukar det låta typ: ”el är jättebra, det räddar en massa människoliv, blah blah blah” som i denna text på Frihetssmedjan. Sedan kanske en drar till med att problemet inte är el utan att el produceras på miljöfarliga sätt, ungefär som om det var två från varandra helt skilda frågor. Jag tror verkligen att det är ytterst få i miljörörelsen som tycker att el i sig är något dåligt, däremot vill en dra uppmärksamheten till vår livsstil, hur mycket vi använder el till och hur det skulle kunna vara utan den.

Jag tänker till exempel att det är viktigt att inte ta alla dessa framsteg för givna, att förstå att det är något som kan försvinna om vi förstör de grundläggande förutsättningarna för att det ska kunna produceras. Alltså anledningen till att jag är tillväxtkritisk är ju inte att jag tycker tillväxt är något dåligt eller onödigt i sig utan för att jag tror att den måste ske på att mer hållbart sätt för att vi ska kunna fortsätta göra framsteg, och hållbart är i kontexten ofta synonymt med långsammare.

Nej, jag tror inte att Earth hour är ett skitbra sätt att driva dessa frågor på och är på det stora hela ganska obrydd men jag tycker att det är ännu tramsigare att ställa sig i opposition mot att några vill släcka lampan en timme om året för att dra uppmärksamhet till miljöfrågor. Det känns mest bara som ett sätt att slippa kännas vid miljöfrågan på allvar och istället bara klaga på hur andra driver den. Nå, grattis till att ha lyckats förhala en rimligt debatt om hur vi kan tackla miljöproblemen ännu lite till!

Om tiggeri.

Läs det här citatet av den moderata kommunpolitikerna Lindgren och förbluffas över vidrigheten i vissa människors människosyn:

Bilden är tagen av @martinasundman på twitter.

Jag blir förbluffad över detta. Vad är egentligen felet på människor? Vad förväntar sig Lindgren att tiggarna ska göra när de blivit tillsagda? Att de ska säga okej och gå hem till sitt palats och äta av maten de har i sitt kylskåp? Tror hen att de vill ligga där?

En såndär grej som jag har ändrat i mitt sätt att förhålla mig till andra är att jag numera så gott som alltid ger pengar till tiggare, även om jag bara har någon krona på mig. Det handlar inte om att jag tror att en krona hit eller dit spelar sådär skitstor roll för dem (även om det nog garanterat spela större roll för dem än för mig), utan om att jag tycker att det är ovärdigt att låtsas som ingenting, som att en inte har något ansvar.

Innan så har jag ursäktat mitt ickegivande på en massa olika sätt. Till exempel genom att ifrågasätta vad människorna har gjort för att hamna där de hamnat och vad de egentligen ska göra av pengarna. Ni vet den där slentrianmässiga misstänksamheten som är så jävla vanlig i hur folk förhåller sig till tiggare. Det där föraktet som döljs i ett hölje av illa befogade misstankar. Sedan tänkte jag på vad som kan driva en människa till att förnedra sig på det sättet och kom fram till att det nog inte är ett val en gör lättvindigt. Och om det nu skulle vara så att mina kronor går till droger eller maffian eller vad som helst så känner jag att det nog knappast är en större risk än att köpa en helt vanlig tröja på h&m.

Jag har också kört på den lite mer ”sympatiska” förklaringen att det ändå inte löser själva grundproblemet. Så kan en ju liksom komma undan med hedern i behåll, eftersom en fortfarande vill att de ska få hjälp. Men alltså satan vilken dålig ursäkt det är. Det är ju inte som att den politiska viljan att ta hand om socialt utsatta blir större för att jag inte ger dem pengar. Jag tycker såklart fortfarande inte att det är en bra lösning på problemet att personen kan försörja sig genom allmosor, men jag tänker på vad jag hade velat om jag stod där själv. Jag tvivlar liksom inte på att de har ett behov av pengarna just då.

Jag tycker inte bara att det handlar om pengarna i sig utan om inställning. Om jag hade stått där så tror jag att jag hade mått sämre om ingen ens låtsades om mig, om folk vände bort blickarna, vilket ju ofta är fallet. Då tänker jag att det är viktigt att ge även för att bryta det osynliggörandet, för att visa att en bryr sig. Jag tänker att det spelar roll inte bara för personen som tigger utan även för de som är i närheten. Är det inte ofta så att fler ger bara en sätter igång? Det är så jävla obehagligt när det är det där kalla ignorerandet som blir normen, och jag tänker att en genom att ge inte bara bidrar rent ekonomiskt utan också socialt genom att kanske skapa ett lite annorlunda klimat.

Hur resonerar ni kring detta? Brukar ni ge pengar till tiggare?

Gamla könsroller i ny fräsch förpackning.

Skönhetsindustrin försöker då och då få det att framstå som om strävan efter skönhet vore något tabubelagt i dagens samhälle. Syftet är väl, antar jag, att få personer att känna att de minsann ska ”stå upp mot” jante och våga ge det där pockande behovet fritt spelrum. Det där de försökt tränga undan, som de nu med gott samvete kan unna sig att bemöta. ”Visst skulle det ändå vara trevligt med lite snyggare bröst, och varför ska du neka dig själv det? Nu när du fött barn och allt”, viskar reklamen. Den som redan går i de tankarna kanske får den där extra lilla kicken, går på en konsultation och sedan sitter en där och har köpt sig ett par nya tuttar.

Jag kan i och för sig hålla med om att det finns viss stigmatisering kring operationer eftersom det fortfarande förknippas med superstora bröst och läppar vilket inte anses ”classy”, eftersom en nu ska inneha ”naturlig skönhet”, vilket såklart inte ska förväxlas med att vara naturlig på något sätt. Faktum är dock att ganska många ”kommer undan” när de säger att de minsann inte ska göra något så radikalt utan bara ”fixa till lite”, till exempel fixa brösten som de såg ut innan någonting, kanske en graviditet eller viktnedgång.

Det finns på det stora hela inget stigma kring att vilja vara vacker. Det är tvärtom något som förväntas av kvinnor. Vad som är stigmatiserat är att vara ful och faktiskt inte bry sig, inte försöka fixa till. Eller att ”ha potential” men inte göra något av den utan låta håret vara risigt och ansiktet osminkat och äta alldeles för mycket mat och springa omkring i okvinnliga kläder. Även om många ”egentligen” är emot operationer så är det ofta att det ändå förklaras med att det är ”naturligt” att vilja vara vacker (som kvinna) och liknande, då underförstått att en ska sluta kämpa emot naturen och göra en operation.

Jag tycker att det är problematiskt när den där jante-retoriken används för att göra precis samma sak som normen föreskriver, fast liksom med någon slags stolthet över att en vågar. Jag ser inte ner på den som opererar sig, men jag tycker inte att det finns något modigt i det. På samma sätt tycker jag inte att det finns något modigt i att ”våga vara kvinna” som vissa verkar tycka. Det är ju bara gamla könsroller förpackade i en ny, fräsch ”krossa jante”-förpackning. Och vem tjänar egentligen på detta? Jo, givetvis skönhetsindustrin som lyckats ge sina produkter en aura av fräscht nytänkande.

Extremism.

Extremism. En grej som typ alla kan enas om i den liberala demokratins förlovande land är att det är hemskt med extremister. Det används generellt i synonym med någon svartklädd våldsverkare som kastar sten på polisen och förstör allt som är vackert och heligt.

Så vad betyder egentligen extremism? Egentligen har det ingen annan innebörd än att en är långt ifrån mitten. I ett politiskt klimat där fler och fler partier kryper mot mitten så blir såklart alltfler positioner extremistiska. I ett politiska klimat som kryper åt höger så blir såklart vänstern alltmer extremistisk. Idag ses det ju fan som extremism att vara emot vinster i välfärden eller att vilja höja skatterna, vad säger det om hur det politiska klimatet har förändrats de senaste åren?

Min poäng är alltså att det inte duger att motivera sitt ställningstagande till olika rörelser utifrån hur de står i förhållande till den politiska mitten eftersom denna mitt alltid förändras och att det inte finns något som säger att det skulle var den rimliga positionen att inneha. En måste gräva djupare i frågan och upptäcka argument som en kan använda emot dessa rörelser specifikt, inte bara avfärda allt som rör sig utanför ett visst spann som extremism.

Ett stort problem är att extremism så tydligt kopplas samman med att inte ”acceptera demokratins spelregler”. Alltså: alla som underkänner det system vi har idag som legitimt uppfattas som extremistiska. Det spelar ingen roll hur en vill att samhället ska se ut i slutänden och vilka ens argument för detta är, det handlar mer om vilka påverkanskanaler en väljer. De som inte tror på den representativa demokratin som system och därför väljer andra påverkanskanaler anses vara extremist oavsett. Detta är ett stort problem eftersom det absorberar all kritik mot det politiska systemet vi lever i idag. När en uttrycker en åsikt får en höra att en ska ”använda de påverkanskanaler som finns” och när en klagar på de påverkanskanaler som finns får en höra att en inte ”respekterar demokratin”. Nå, du kan ta din jävla demokrati och köra upp i röven.

Ett annat stort problem är att åsikter ofta bedöms efter hur extrema de är, alltså hur långt ifrån mitten de är, och inte efter deras egentliga innehåll. Ett bra exempel på detta är feminism och maskulinism. Vissa vill mena att dessa båda ståndpunkter är lika extrema eftersom de befinner sig lika långt ifrån den mittpunkt som personen vill betrakta som neutral: att kämpa för jämställdhet för båda könen. Vad personen inte tänker på är att verkligheten ser ut på ett visst sätt och i förhållande till detta utformar vi vår ideologi.

Det en måste se till när en bedömer feminismen respektive maskulinismen är inte vilket uttalat mål rörelserna har, vilket ju är samma, utan vilken verklighetsbeskrivning rörelserna grundar sina metoder på. Vilken är den mest rimliga tolkningen av världen som den ser ut? Att vi lever i ett patriarkat, ett matriarkat eller ett samhälle där kvinnor och män förtrycks lika mycket? Vad jag tycker i frågan borde vara ganska uppenbart. Min poäng är inte att ni ska ta ställning för detsamma som jag gör utan att en inte bara kan bedöma en rörelse utifrån dess uttalade målsättning utan utifrån dess verklighetsbeskrivning.

Vidare så finns det såklart ett stort problem i hur måttstocken väljs, vad som definieras som mitten är nämligen aldrig en neutral bedömning utan påverkas såklart av personens egna ställningstaganden. Det som uppfattas som ideologiskt neutralt tenderar att vara det som hamnar ganska nära ens egna åsikter, medan det mesta framstår som oneutralt för den som har en annan ideologisk skärva. Saker som kanske uppfattas som rena sakpåståenden av en uppfattas som ideologiskt trams av en annan. Ett skitbra exempel på detta är hur vi uppfattar olika påståenden om människans natur: en feminist uppfattar en biologists påståenden om att kvinnor är mer omhändertagande än män som något som är sprunget ur en patriarkal ideologi, medan biologisten såklart uppfattar det som neutral fakta på vilken hen sedan formar sin ideologi.

Nå, detta med feminism var mest ett pedagogiskt exempel för att tydligt förklara min poäng. Ett annat fenomen som är mycket vanligare och minst lika illa är när människor klumpar ihop höger- och vänsterextremism i samma fack utan att blinka. Högern och vänstern är enligt dessa personer samma skrot och korn, bara det att de råkat välja olika ideologier. Ibland pekas det på att båda grupperna är beredda att ta till våld i vissa sammanhang eller inte ”respekterar demokratins spelregler” som det så vackert heter. Att de samhällen som de båda grupperna vill införa är varandras totala motsatser och att den ideologiska grunden är helt annorlunda spelar inte dessa kritiker någon roll.

Ibland tas intressant nog även förhållningssättet till den egna ideologin upp som bevis på att olika grupper är extremistiska. Något som ofta brukar tas upp är huruvida personen ser sin ideologi som ”den enda sanningen” och är ”villig att lyssna på andra” eller inte. Här brukar människor som tror på liberal demokrati köra med att de minsann vill att andra människors åsikter ska få komma fram, eftersom de är för rösträtt, yttrandefrihet och så vidare och så vidare. Faktum är dock att dessa personer är minst lika dogmatiska i fråga om sin ideologi, eftersom en bärande del i den är just själva formen för politiken, i det här fallet den liberala demokratin, eftersom de inte accepterar någon som är emot den. Formen för politiken är också en ideologisk fråga, eftersom det utgör själva grunden för hur beslut fattas i samhället.

Jag tycker såklart att en får vara för liberal demokrati om en vill men då ska en förstå att även detta är ideologi, på precis samma sätt som mitt ställningstagande emot den är det. Vad spelar det mig för roll att jag har tilldelats ett litet spelrum inom den parlamentariska demokratin, om jag inte tror på själva formen? Jag ser det helt enkelt inte som ett legitimt system för fattande av politiska beslut.

Den som vill övertyga mig om att dagens politiska styre är legitimt får nog göra sig lite mer besvär än att säga att folk faktiskt har röstat för det. Jag vill veta vad det är som gör systemet legitimt i grunden, vad är det som gör detta till det bästa sättet att fatta beslut på, oavsett vilket parti som råkar sitta vid makten? Systemet inrättades ju under ojämlika former, och dessa ojämlikheter lever fortfarande kvar, vad är det som gör att det trots detta är legitimt?

Och jaja, du kan väl avvisa mig som extremist om du vill men faktum kvarstår att det är en brutalt dålig grund att avfärda någons ideologi på. Och gör du det är du väl fan lika mycket extremist själv, bara det att din extremism råkar stämma överens med rådande samhälle.

Vissa feminister är mina ideologiska fiender.

Jagläste denna väldigt bra recension av Svelands Hatet i Flamman och den fick mig att tänka på en grej som jag upplever är ganska vanligt i feministiska kretsar, nämligen definierandet av den ”äkta” feminismen. Detta riktas både mot så kallade ”extremfeminister” som vissa feminister känner ett ängsligt behov av att distansera sig från dessa, och mot liberalfeminister och särartsfeminister som många inte tycker är riktiga feminister.

Min definition av feminism är som följer:

Varken mer eller mindre. Jag tycker denna definition är högst rimlig. Den som inte ser strukturellt förtryck av kvinnor utan tycker att män och kvinnor förtrycks lika mycket fast på olika sätt är i mina ögon inte feminist även om personen kan dela vissa analyser och så vidare. Jag tycker inte att en behöver göra eller tycka något särskilt utöver detta för att kunna klassas som feminist. En kan ha en hur grund analys som helst av hur patriarkatet ser ut eller exkludera otroligt viktiga delar av den feministiska analysen för att det inte passar en personligen, så länge en känner till att det finns ett patriarkat och vill bekämpa det.

Däremot finns det en massa feminister som jag tycker är dumma i huvudet. Till exempel liberalfeminister ser jag som mina ideologiska fiender, för att jag tycker att deras världsbild är såpass snedvriden att vi inte har något av värde gemensamt. Men problemet med liberalfeminister är ändå inte att de har fel feministisk analys utan att de är liberala. Särartsfeministernas analys är enligt mig direkt kontraproduktiv för ett jämställt samhälle. Icke desto mindre ser jag dem som feminister.

Detta handlar inte om att jag tycker att det är viktigt att samarbeta över ideologiska gränser kring vissa frågor, för det tycker jag inte. Jag tror inte att jag och en liberalfeminist kan samarbeta i något jag upplever som väsentligt. Snarare handlar det om att jag tror att det är skadligt för feminismen som helhet om den upplevs som exkluderande. Jag tror att många glider in i någon ändå för att sedan bredda sitt perspektiv. Jag gled till exempel in från liberalfeministiskt håll, och det var i mångt och mycket feminismen som fick mig att bli vänster.

Jag tror inte att det är konstruktivt att utesluta vissa personer från feminismen för att en tycker att deras analys är fel. Feminismen är ett brett begrepp som kan rymma många olika ideologiska inriktningar, till och med sådana som står i direkt motsättning till varandra. Det är okej att tycka att personer som tillhör samma ideologi som en själv är dum i huvudet utan att en för den sakens skull behöver utesluta hen ur ideologin.

Jag tycker att det är viktigt att ”feminist” är ett epitet som många använder om sig själva, eftersom jag tror att det ökar medvetenheten och acceptansen för feminismens grundläggande sanning: vi lever i ett patriarkat och detta måste ändras. Att en sedan har helt olika idéer om hur detta patriarkat tar sig uttryck och hur det kan och bör bekämpas är en annan sak, den grundläggande insikten är fortfarande densamma och detta är oerhört viktigt.

Alla feminister är inte på samma lag och kämpar inte för samma sak. Så behöver det inte heller vara. En kan markera sin ideologiska olikhet gentemot andra på andra sätt än genom att utesluta dem från feminismen.

Myten om den ursprungliga feminismen.

I ljuset av min Pm om kvinnors motstånd mot kvinnlig rösträtt så vill jag ta upp en grej som jag tycker är väldigt vanlig i feministisk debatt, nämligen idén om den ursprungliga feminismen. En vanlig kritik som dyker upp mot nutida feminism är att ”extremfeministerna” har alienerat det stora flertalet kvinnor från feminismen. När detta sägs får en lätt intrycket av att det en gång i tiden funnits en feminism som stötts av alla eller i alla fall en merpart av alla kvinnor, och att feminismen sedan ”förvandlats” till att endast omfatta en liten del av alla kvinnor. Personer som säger detta hänvisar ofta till tiden då kvinnlig rösträtt var den viktigaste frågan på den feministiska agendan, och menar att detta minsann var på tiden innan feminismen blev vad den är idag. En tid då feminismen omfattade alla kvinnor, och alla kvinnor kunde ställa sig bakom det.

På detta sätt var det emellertid inte alls, utan den kvinnlig rösträtten var en fråga som merparten av den kvinnlig befolkningen hyste ett väldigt lågt intresse för, och som dessutom stötte på motstånd från kvinnligt håll. Det var liksom inte så att det var en massa kvinnor som mobiliserade sig i denna fråga från första början, utan det var en kamp som till stor del sköttes av ett fåtal kvinnor. Vid tiden för rösträttens införande hade såklart ett visst stöd mobiliserats, men det var långt ifrån någon massrörelse bland samhällets alla kvinnor. Detta är spekulationer, men en kan absolut tänka sig att det var många som tyckte att kravet på rösträtt var hade lite att göra med deras egen verklighet.

Att rösträtten sedan har kommit att bli en politisk självklarhet betyder inte att den alltid har varit det. En måste förstå olika politiska förslag i den samhällskontext de kom, kvinnlig rösträtt uppfattades på tiden det begav sig som något ganska löjligt och extremt. Vissa verkar resonera som om det politiska klimatet var precis identiskt med hur det ser ut idag, förutom att sakfrågan kvinnlig rösträtt inte hade genomdrivits än. Så var det såklart inte. Synen på kvinnor och kvinnors roll i samhället var helt annorlunda. Även de som var för kvinnlig rösträtt menade att kvinnans plats var i hemmet och så vidare.

Feminismen har såklart alltid varit en diversifierad rörelse, precis som varje politisk rörelse som någonsin existerat. Det har aldrig funnits en feministisk agenda som alla kvinnor har kunnat ställa sig bakom. Det har alltid funnits de kvinnor som ställer sig bakom det mesta som skett i feminismens namn, men som inte vill gå längre, eller de som tycker att vissa feminister är för ”extrema” och såklart de som står längst ut. I takt med att feminismen gör framsteg så uppfattas positionerna som en gång var extremistiska som mer och mer naturliga, till slut som självklarheter. En sådan fråga är den kvinnliga rösträtten.

Jag skulle säga att denna idé är en slags ideologisk fantasi; drömmen om tillbakagången till den ”sanna” feminismen, den som alla kvinnor kunde ställa sig bakom. Det tas i resonemanget för självklart att detta har varit ett stadium i historien som vi nu har passerat. I själva verket har denna feminism aldrig funnits. De enda feministiska frågor som alla (eller nästan alla) kvinnor kan ställa sig bakom är saker och ting som redan har uppnåtts, och det verkar ju som en ganska meningslös rörelse.

När jag utformar mina åsikter så spelar det ingen roll hur stor del av kvinnorna som ställer sig bakom dem. Feminism för mig är en ideologi, inte någon slags sammanslagning av vad kvinnor generellt har för åsikter i olika frågor. Det är ett teoretiskt arbete att komma underfund med vad som ligger i det kvinnliga kollektivets intresse och hur en ska komma dit. Mitt svar på frågan är jämställdhet i samhällets alla sfärer. Jag är övertygad om att kvinnor som grupp kommer tjäna på jämställdhet, men detta betyder inte att alla nödvändigtvis ställer sig bakom de konkreta åtgärder som krävs för att nå dit, i alla fall inte till en början. Det är inte så konstigt att det är så, för idéer fungerar knappast på det viset att alla plötsligt slås av en tanke, utan det är något som utvecklas och sprids långsamt i takt med samhällets utveckling. Vissa idéer får såklart inget fotfäste alls, men att en idé är ovanlig är i sig ett uselt argument för att den skulle vara felaktig. Alla idéer har varit ovanliga en gång i tiden.

Men framförallt tycker jag att folk ska sluta dilla om någon slags ursprunglig feminism som minsann hade med alla kvinnor på tåget. En sådan har aldrig funnits, utan alla framsteg som har gjorts har först varit marginaliserade ståndpunkter som vunnit mer och mer mark på grund av idogt arbete från feminister som kämpat på även då merparten av alla kvinnor varit emot dem eller bara inte brytt sig. I framtiden kommer saker och ting som idag ses som extrema att vara ideologiskt allmängods. Detta är politisk utveckling. Men aldrig någonsin kommer det att finnas en enhetlig feminism som alla kvinnor ställer sig bakom.