Politik – Sida 159 – Fanny Åström

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.

Objektifiering.

Ibland stöter en på att kvinnor säger att de ”gillar att bli objektifierade” i vissa sammanhang, som till exempel sexuellt. Ofta tror jag dock att det dessa kvinnor menar är att de 1) gillar att bli åtrådda, uppfattade som attraktiva eller 2) har som sexuell preferens att bli dominerade och ”använd” för någon annans syften. Detta är onekligen två praktiker som har paralleller till objektifiering, men det är inte objektifiering.

Att bli objektifierad är att bli sedd som ett objekt och alltså som någon som kan användas för en annan persons syften. Det handlar om att ens mänsklighet förnekas och ens jag reduceras till en sak. Inget av dessa två alternativ innebär detta fullt ut. Att bli åtrådd eller uppfattad som attraktiv motsäger inte på något vid att samtidigt bli betraktad som en människa. Det är fullt möjligt att attraheras av en partners utseende och fortfarande se hela människan och ta hänsyn till dennes vilja, alltså inte reducera någon till ett objekt.

Även när det kommer till den sexuella praktiken så gäller detta. Även om något skenbart kan se ut som objektifiering så är det inte inte det om en innan har kommit överens om regler i samspråk med varandra, alltså att den dominanta parten har tagit del av vad den andra personen vill. Även om det handlar om en spelad objektifiering så är det inte objektifiering, liksom en spelad våldtäkt inte är en våldtäkt. Det grundläggande finns fortfarande kvar: respekten för den andra personen som människa.

Gränsen mellan att spela objektifiering och att verkligen utsättas för det kan kanske kan tyckas obetydlig, men den finns där och den är nog ganska påtaglig för den som varit med om när den gränsen passerats. Det är två helt olika situationer. Även om ett rollspel kan innehålla grova ord, slag etcetera så är det alltid frivilligt och gjort med respekt för den andra personens önskan. Om en går över den gränsen så är det något annat, även om handlingarna i sig kan te sig precis lika grova.

Jag utesluter inte att det finns någon som av något skäl verkligen vill bli objektifierad, men jag tycker att det verkar som om det råder en viss förvirring kring begreppets innebörd. Jag vill inte vara den som sätter diagnoser på folk sådär i allmänhet, men den som på riktigt önskar reduceras till ett objekt i ordets sanna bemärkelse, som en sak som andra använder för sina egna syften, borde nog kolla upp sin psykiska hälsa. Det känns som ett väldigt självdestruktivt beteende. Däremot tror jag att de allra flesta kvinnor faktiskt vill bli sedda som mer än föremål.

Att folk inte identifierar sig med en klass betyder inte att de inte tillhör en.

En grej som alltid upprepas i min studentlitteratur och på mina föreläsningar är ”arbetarklassen har blivit medelklass” . Sedan brukar det stå typ att innan var samhället pyramidformat med liten elit, liten medelklass och stor arbetarklass men nu är det minsann diamantformat med liten elit, stor medelklass och liten arbetarklass. Detta gör mig så jävla irriterad. För det första står arbetarklass och medelklass inte i motsättning till varandra. Arbetare är den som måste sälja sin arbetskraft för brödfödan, vilket gäller stora delar av medelklassen. Medelklass betecknar typ vilken inkomst en har, inte vilken position en har i produktionskedjan. Jag vet att arbetarklass/medelklass används såhär i vardagligt tal men jag tycker inte att det passar sig i akademiska sammanhang, speciellt då begreppen inte ens definierades på något tillfredsställande sätt.

Sedan så står det alltid ungefär såhär ”klass har blivit mindre viktigt. Väljarna identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet”. Såhär: att människor identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet betyder inte att den har försvunnit eller slutat vara relevant. Klass är fortfarande en jätteviktig aspekt av många människors liv, oavsett om de vill kännas vid det eller inte.

En annan grej som också upprepas är att klasstillhörigheten blivit mindre tydlig, som om det betydde att den blivit mindre eller mindre viktig. Bara för att klasser förändras så betyder inte det att de är mindre viktiga, det kan bara vara svårare att upptäcka för en vars idé om arbetarklass är en musklig man som står och hugger sten för hand i en gruva. Idag kanske det finns färre sådana arbeten och en större del av arbetarklassen sysslar med serviceyrken eller telemarketing, det gör den inte mindre till arbetarklass.

Så jävla trött på den här myten om att klass skulle bli mindre viktigt på riktigt. Att folk identifierar sig mindre med det är såklart relevant att ta upp, men att sätta likhetstecken mellan detta och att det är en mindre relevant del i människors liv är bara trams. De hade kunnat skriva ”människor uppfattar klass som mindre viktigt”, inte att det är det.

Polariserad debatt om näthat.

Har själv inte läst Svelands nya bok Hatet men har läst Lemoines recension av den här. Jag kommenterade också recensionen på hens blogg.

Väldigt bra recension. Har själv inte läst boken men jag tycker du har en poäng kring delar av den feministiska retoriken överlag. Det är olyckligt när all kritik blandas ihop med uttryck för antifeminism och hat.
Tyvärr är det inte bara feminister som gör detta, debattörer från andra politiska läger är också duktiga på det. Det är alltid tråkigt när en debatt om en viktig sak smutsas ner så att människor som inte klarar av att se skillnad på ogillande och hot.

Och följde sedan upp med:

Vissa former av ”kritik” ser jag som mkt problematisk utan att för den sakens skull kalla det hat. Till exempel när någon kommer och kritiserar utan att ha försökt förstå vad jag vill säga, eller förstå feminism alls. Vissa har också en tydlig ”lilla gumman”-approach (du lär ju knappast ha missat detta). Detta är ju också ofta en effekt av ett sexistisk samhälle där feminism och kvinnors perspektiv ses som mindre värda.
Sådana kommentatorer läxar jag upp och blockar eventuellt om de blir för jobbiga, men jag anklagar dem inte för näthat. Bara för att det inte är näthat betyder inte det att det är oproblematiskt, bara att det inte är att likställa med att bröla ”jävla hooora”. Tycker det är viktigt att spara de laddade uttrycken till då de är adekvata, och problematisera på andra grunder i resten av fallen.

Det här är mycket av det problem jag ser i den pågående näthatsdebatten. Den har blivit extremt polariserad. Allting ska kategoriseras in i ”sexistiskt näthat” eller ”helt ofarligt yttrande av åsikter”. Verkligheten är ju knappast så enkel. Det finns gott om sätt att vara en jävligt ful debattör, bidra till sexism och så vidare och fortfarande hålla en ”god ton”. För den som önskar vara sexistisk utan att ägna sig åt näthat finns det en uppsjö av spännande möjligheter.

Jag förstår varför det blivit så mycket fokus kring näthatet. Det är en enkel fråga att ta ställning i. Klart ingen ska behöva bli mordhotad, kallad hora eller hotad med våldtäkt för att hen råkar vara kvinna och skriver offentligt. Frågan är vad som du händer med all den där andra sexismen, den som inte trovärdigt kan placeras in i den här kategorin. Ett samtal blir inte jämställt för att ingen mordhotar mig eller skriker hora till mig. Och något blir inte näthat för att det skrivs i en otrevlig ton, vilket Sveland verkar göra anspråk på.

Angående politiskt engagemang.

Jag får ibland frågor om politiskt engagemang utanför bloggen. Ibland är det lite otrevligt ställda som i ”vad gör du egentligen för att världen ska bli en bättre plats?” som om det inte räckte med att skriva och läsa en utbildning som förhoppningsvis kan göra att jag kan forska eller skriva för större publik i framtiden. Det har varit lite tunt med politiskt engagemang eftersom jag dels bott utomlands, dels inte hittat något sammanhang jag trivs i.

Men nu har jag faktiskt gjort det. Jag är numera engagerad i en tjejjour, något som känns fantastiskt bra på många sätt. Det känns som att en gör nytta på ett väldigt konkret plan, som att det är en väldigt bra grupp som engagerar sig (kvinnosep ftw), lagom tung ”obligatorisk” arbetsbörda men med möjligheter att göra mer, dessutom är det kul att vara med i ett sammanhang som präglas av en ideologi jag vet mycket om och är väldigt emotionellt engagerad i. Jag har bara gått introduktionsutbildningen, varit på ett möte och hållit i en jour än så länge men det känns verkligen bra.

Bilden är från när jag gick hem därifrån efter mitt första möte.

Om nedskärningar och näringslivsanpassning på högskolan.

När en skriver om saker som nedskärningar på olika fakulteter på högskolan så är det vanligt att en möts av argument i stil med ”men vadå, hade det varit bättre om de drog ner på medicinska fakulteten istället? Vill du att folk ska dö i cancer eller vad?!?!?!? Läkekonster räddar liv!!!”. Nej, det hade såklart inte varit ”bättre” eftersom det suger oavsett vilken kunskap det dras ner på, men jag tycker inte heller att medicinsk forskning är sådär skitmycket viktigare än samhällsvetenskap. Båda är sjukt viktiga men på olika sätt. Samhällskunskap räddar kanske inte individuella människor på samma sätt, men det är en jätteviktig del i att bygga bra samhällen vilket i slutänden också är livsnödvändigt.

Däremot är det ett problem när vinstintressen får styra forskningen, oavsett vilken fakultet som premieras eller missgynnas. Det är nämligen inte bara olika ämnesområden som drabbas eller gynnas utan också vilka frågor som anses viktiga inom ämnesområdena. Om den fakultet som gynnas kortsiktigt av denna logik slutar leverera till näringslivet så kommer den knappast att få ha kvar sina anslag. Forskningen som helhet missgynnas av att ständigt få sina pengar villkorade med att de ska leverera resultat som kan leda till vinster för näringslivet. Det säger ju sig självt att saker och ting vrids i en viss riktning. Det är inte nödvändigtvis den mest samhällsnyttiga forskningen som bedrivs utan den som kan tänkas gynna näringslivet. Frågan är inte om näringslivet för närvarande råkar göra rätt prioriteringar, frågan är vad som ska vara utgångspunkten. Samhällsnyttan eller nyttan för företagen.

En annan dryg sak är detta ständiga utspelade av olika fakulteter mot varandra, som om det var ett nollsummespel där det bara finns en viss summa pengar som måste fördelas. Lite som Sd gör när de ställer invandringsbromsen och pensionsbromsen emot varandra. Jag vill inte ställa olika fakulteter emot varandra, jag vill ställa högskolan på ena sidan och till exempel sänkta skatter på andra sidan. Ta bort jobbskatteavdraget och ge pengarna till högskolan så att Sverige kan bli en kunskapsnation på riktigt, så att vi slipper kompromissa bort kvaliteten i ämnen som inte anses vara tillräckligt nyttiga för näringslivet. Då kommer vi få råd med både medicin och samhällskunskap, så slipper vi bråka om vilket som är viktigast.

Jag vill att människor ska förstå konsekvenserna av nedskärningar på högskolan. Det rör sig om att jag och en massa andra elever som investerar en massa tid och pengar i vår utbildning får ut mindre av det i slutänden och att samhället som också investerat en massa i detta får mindre kunniga akademiker. Detta är en stor förlust för alla inblandade. Även om jag klarar mig igenom kurserna med högsta betyg så förlorar jag en massa kunskap och djup på att inte ha så mycket föreläsningar eller seminarietid som hade behövts. Är det värt det för de besparingar som görs?

Twitter 5/4.

Ofta när en skriver om jämställdhet i relationer får en svaret att ”män också kan vinna på jämställdhet”. Detta är nog sant till stor del, många män har en massa att vinna på jämställdhet. Men det föreligger fortfarande en intressekonflikt. I en typisk heterorelation tar kvinnan mer av hushållsarbetet och det känslomässiga arbetet, och mannen har tolkningsföreträde. Jämställdhet innebär för många män mer arbete, mer ansvar och att behöva ta mer hänsyn till partnerns känslor. Hur mycket män än vinner i fråga om ”friare könsroller” och dylikt så är det fortfarande en förlust att behöva arbeta mer och ta mer hänsyn.

Vidare så kan män vinna mycket på vissa jämställdhetsåtgärder, men inte för den sakens skull alla. Ett typiskt exempel är att ”vidgande av könsroller” är bra för män, men inte nödvändigtvis att dela lika på arbetet. Även om män vinner lite på jämställdhet så kan de komma att förlora mer och nettovinsten blir garanterat mindre än för kvinnor. Så att män också har saker att vinna på jämställdhet gör inte att intressekonflikten försvinner.

Det är viktigt att se att kvinnor och män har olika intressen i jämställdhetsfrågan och inte släta över det med ”män vinner också”. Det är inte bara så att vi sitter fast i varsitt skal som är lika begränsande. Vi har också olika positioner i könsmaktsordningen. Män har en överordnad position. Detta är ett privilegium trots att könsrollen är begränsande. Så sluta låtsas som om kvinnor och män har samma intressen i jämställdhet. Kvinnorna kommer vara de stora vinnarna.

Tvinga inte fram feministstämpeln.

Ganska ofta så hör en folk säga att om en är ”för jämställdhet” så är en feminist, och sedan använda den här definitionen för att ställa folk som inte kallar sig feminister ”mot väggen” och ba ”men vadå, är du emot jämställdhet eller vad?”. Väldigt få personer är såklart ”emot jämställdhet”, vilket gör att vissa känner sig pressade att kalla sig feminister. Jag tycker den här grejen är jättekonstig. Att vara ”för jämställdhet” en asbred definition av feminism, och den inkluderar till exempel personer som Ström som också är ”för jämställdhet” men tycker att mansförtrycket är det stora problemet. Är det rimligt? Jag tror inte att någon skulle tycka det. För att vara feminist behövs det uppenbarligen också en adekvat verklighetsbeskrivning, det vill säga en som bygger på att samhället i nuläget är ojämställt och att det främst är kvinnor som förlorar på detta.

Jag fattar inte behovet hos vissa av att få alla att kalla sig feminister. Vad skulle det vara bra för? Om människor kallar sig feminister utan att ha en feministisk analys på plats så är det knappast positivt för rörelsen, det gör bara att den förlorar i teoretisk udd. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt kallar sig feminister, det finns däremot ett värde i att feministiska idéer får spridning och fotfäste, vilket görs bäst genom att sprida just idéerna och inte själva ordet.

Vad är syftet? Att få folk att erkänna sin tro vid det feministiska altaret för att de sedan ska få syssla med jämställdhetspolitik eller något? Spela roll vad de sedan tycker, bara de kallar sig feminister.

Det är så onödigt att hetsa fram den här kategoriseringen och få feminismen att framstå som en fullkomlig självklarhet. Feminism är uppenbarligen ingen självklarhet eftersom vi fortfarande lever i ett patriarkat. Att få den att framstå som okontroversiell genom att sänka kraven för vad som är feministiskt kommer bara att vattna ur feminismen på innehåll. Det är ingen vinst att begreppet betyder så lita att vem som helst kan klä sig i det.

Sänk inte ribban så lågt att praktiskt taget vem som helst kan kalla sig feminist. Och framförallt: hetsa inte folk till att kalla sig feminister med argumentet att det bara handlar om att vara ”för jämställdhet”. Det är såklart bra om människor gör det, men det borde ske på eget initiativ och inte för att det anses obligatoriskt. Och det finns ingen mening med att bredda definitionen bara för att nå ytliga vinster i antal som väljer att kalla sig feminister.

Om att bli tagen på allvar.

Ibland så får en instruktioner av folk en diskuterar med för hur en ska göra om en vill bli ”tagen på allvar”. En sådan kan till exempel vara att en inte ska använda fula ord, inte vara så arg eller att en ska vara ”öppen för andras åsikter”. Annars så kommer en inte ”bli tagen på allvar”. Vem en inte kommer bli tagen på allvar av är sällan uttalat, men generellt rör det sig såklart om människor som tycker och tänker ungefär som människan en talar med gör.

Det finns nog ingen approach i hela världen som gör att en kan bli tagen på allvar av alla. Någon kommer alltid att tycka att en är en pajas. Jag tycker till exempel att personer som alltid vill ”nyansera” saker och tror att en kan nå sanningen om välden medelst diskussion är pajasar och tar dem sällan på allvar. Däremot skulle jag inte använda det som ett argument emot dem, utan jag bara skiter i att diskutera med dem i största möjliga mån. Jag förstår mycket väl att vi har olika perspektiv på saker och ting och att de knappast kommer att börja diskutera som jag vill bara för att jag säger att jag inte kommer ta dem på allvar då.

Vad jag tycker är intressant är den här tvärsäkra utsagan om att jag inte kommer att bli tagen på allvar. Vad vet de om vad andra tycker om mig? Vad vet de om vem som anser mig vara värd att ta på allvar och varför? Hur kan de veta att det är deras stil som funkar för att bli tagen på allvar av de personer jag vill bli tagen på allvar av?

I de kretsar jag umgås finns det en ganska utbredd uppfattning om att den metod för diskussion dessa personer förespråkar är ganska tramsig. Denna övertro till att en ska kunna diskutera sig fram till allting, denna idé om att vi kan mötas i något slags härligt samförstånd trots ideologier som går tvärs emot varandra, och att detta i så fall vore något positivt. Gud, jag hatar samförstånd. Hur ser dessa personer på att de inte blir tagna på allvar av mig och många av mina vänner? Bryr de sig? Tycker de att det är skäl för att ändra ståndpunkt eller metod? Troligen inte.

Vems åsikt är det egentligen som räknas här? Det verkar inte vara min i alla fall. Däremot verkar vissa utgå från att deras åsikt om mig, mina åsikter och mina metoder är otroligt viktig, trots att jag aldrig har sökt upp dem för att fråga eller ens initierat kontakt med dem. De trycker sina tolkningar och åsikter i mitt ansikte och där står jag utan annat val än att ta ställning till det. De ger mig tips om hur jag ska göra för att de ska ta mig på allvar och förväntar sig att jag ska anpassa mig, att jag ska bry mig. Jag hade inte skrivit dessa välmenande tips till dem, jag hade inte skrivit från första början.

Och det där ständiga svepandet men allmänna termer. Detta ständiga: ”ingen kommer ta dig på allvar om du ska syssla med det där”. Vaddå ”ingen”? Ingen utöver de som skriver att mina texter får dem att tänka i nya banor? Ingen utöver dem som säger till mig hur skarp jag är? Ingen utöver de som kommer fram på stan och berättar att de älskar min blogg och att den öppnat nya perspektiv för dem?

Alltså, jag råkar veta att det finns en massa människor som tar mig på allvar, som tycker att jag är en duktig och skarp debattör med inlägg värda att läsa, oavsett om de håller med om allt eller inte. Räknas inte dessa personer? Är det upp till dig att bestämma vem jag ska rikta mig till, vilken min publik ska vara? Kan inte jag få bestämma mitt tilltal själv så kan den som vill få lyssna, och den som inte tar mig på allvar kan skita i det.

Jag är trött på alla välmenande råd som egentligen bara handlar om att jag ska foga mig i er modell för hur det politiska samtalet bör se ut, en modell som av en märklig slump gynnar er egen agenda. Ert godkännande är inte viktigt för mig, jag bryr mig inte om ni lyssnar eller inte. Det är inte er jag vänder mig till. Om du ska diskutera med mig får du ta diskussionen på mina villkor, det är inte min skyldighet att foga mig, lyssna och anpassa mitt språk så att det ska behaga dig.

Vikten av intolerans.

När en skriver om det här med tolerans mot meningsmotståndare så är det ofta någon som menar på att det som får människor att ändra åsikter inte är att andra är arga utan att de förklarar sina ståndpunkter och så vidare.

Jag har också ändrat åsikter i mitt liv och är medveten om vikten av att människor är inkluderande och villiga att förklara trots att en inte har ett schysst förflutet Alltså som jag skämts för att ha varit med och startat upp ett liberalt ungdomsförbund, men vad glad jag är att jag trots mitt mörka förflutna får vara med i vänstern. Vad jag är glad att det finns människor som är villiga att förklara begrepp och teorier även för mig som är ny och obevandrad.

Vad jag däremot också är medveten om är vikten av att människor faktiskt markerar emot vad de tycker är fel. Jag har mötts både av tolerans och icketolerans, och det har inte varit människorna som ba ”jag förstår din åsikt med tycker lite annorlunda, men du är snäll ändå” som fått mig att ändra mig, utan det har varit de som varit jävligt tydliga med sitt avståndstagande och varför de gör det.

Ofta har det rört sig om människor som jag tycker om och respekterar intellektuellt som visat ogillande på grund av mina åsikter. Detta har helt klart fått mig att tänka över saker. Jag har bland annat insett att jag inte kan ha kakan och äta upp den i fråga om vissa åsikter, det vill säga att jag inte samtidigt kan göra anspråk på att vilja ha jämlikhet, reell frihet etcetera och fortfarande vara för kapitalism. Det funkar inte att göra anspråk på att vara progressiv och samtidigt vara för det ekonomiska system vi har idag. Samma sak med att det inte funkar att vara antirasist utan att vara villig att ifrågasätta sina egna privilegier. Det var helt enkelt inte en rimlig hållning i politiska frågor och att människor tydligt markerade detta hjälpte mig att förstå det.

För ett tag sedan började jag även läsa bloggen Falskheten, en jävligt arg blogg om antirasism, som fick mig att fatta att det inte räcker med att vara ”emot rasism” utan att en även måste aktivt ifrågasätta sina privilegier och praktisera. Det hade jag inte greppat om ingen hade vågat vara lite förbannad. Det är väldigt vanligt att en bemöts av en sjukt överslätande attityd som vit när det ska snackas rasism. Typ: ”rasism finns men så länge du vet om det och är emot Sd och kanske går på en demo så är det okej”. Det är inte konstigt att det är så eftersom samhällsdebatten generellt domineras av vita och då är det det som går hem. Ingen gillar att verkligen behöva ifrågasätta sig själv, det är så mycket enklare att skylla allt på ”de som röstar på Sd” och sen kunna gå omkring som ”antirasist” samtidigt som en bekvämt upprätthåller sina privilegier. Det bästa från två världar! Cruisa runt som överordnad i en rasistisk världsordning samtidigt som du plockar antirasistpoäng.

Min poäng är att det ständigt behövs någon som gör livet lite obekvämt för en så att en inte tillåts fastna i den där bekväma positionen av att ha image som progressiv men fortfarande syssla med fett mycket skit. Så att en inte tillåts samtidigt driva ett liberalt ungdomsförbund. argumentera för kapitalism och gör anspråk på att vara ”progressiv” och så vidare. Om ingen i sådana lägen säger ”jag ser igenom din bluff” så riskerar en att fastna i den.

De människor jag tror kunna komma åt med kompromisslöshet är människor som befinner sig just där. Typ killar som är ”för jämställdhet” men fortfarande inte villiga att släppa på sina manliga privilegium. De behöver höra annat än att de är så jävla grymma som tar hand om barnen eller whatever, de behöver höra att de också är med och upprätthåller patriarkatet och att det inte räcker med att kalla sig feminist.

Jag förväntar mig inte att människor som är övertygade antifeminister ska övertygas av att jag tycker att de är dumma i huvudet, lika lite som jag bryr mig om en liberal tycker att jag är det.Men ärligt talat, dessa personer hade ju knappast övertygats om jag hade haft lite mjuk inställning heller, de hade bara accepterat mig i högre grad eftersom jag inte utmanade deras världsbild lika mycket.

Däremot tror jag att en med ilska kan nå människor som befinner sig i det där gränslandet, i den där bekväma positionen. Många människor vill ju faktiskt vara jämställda, antirasister och så vidare, och att då bli accepterad som detta utan att faktiskt behöva göra upp med en rad grejer vore bara kontraproduktivt. På samma sätt finns det många högermänniskor som fortfarande gör anspråk på att vara ”goda” och typ ha det ”vänsterns människosyn men högerns syn på ekonomi” eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att markera att jag inte tycker att en kan göra anspråk på båda delarna. Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag. Du kan bara inte tycka allting samtidigt, du måste fan välja.