Hur avgör en människors förmåga och behov?

Ibland undrar folk till exempel hur en ska kunna avgöra vad som är människors förmåga och vad som är deras behov i en planekonomi. Det intresserar mig att denna fråga ställs, för jag undrar om dessa människor tycker att människors förmågor och behov avgörs på ett bra sätt i en marknadsekonomi. Det känns så konstigt att ha det angreppssättet på denna fråga, ungefär som om vi lämnade ett perfekt system till förmån för ett vi inte vet något om. Det system vi har idag är ju långt ifrån perfekt, det är ju tvärtom djupt skadligt för såväl människor som miljö.

Nå, det är inte särskilt svårt att svara på i vilket fall. Redan idag avgörs människors behov såväl som förmåga på daglig basis i samhället. Till exempel försäkringskassan har som uppgift att avgöra människors förmåga till arbete. Socialtjänsten har i uppgift att avgöra folks behov av diverse hjälp. Samma sak sker i såväl vården, äldreomsorgen och skolan: människors behov av vård, omsorg och extrahjälp bedöms varje dag av människor som är utbildade för detta ändamål. Det är inget konstigt med det utan ett inslag som finns i samhället i ganska hög utsträckning redan idag.

Till hjälp för detta finns det människor som har utbildning för ändamålet, försäkringskassan har till exempel läkare knutna till sig. I de fall där en hör om att personer som varit väldigt sjuka som ändå blivit utförsäkrade så rör det sig ofta om att läkarnas bedömningar struntats i till förmån för att nå orimliga politiska mål.

Givetvis är ingen bedömningsmetod helt perfekt. Det kan finnas bristande kunskap om olika sjukdomar och så vidare. Därför är det såklart viktigt att vi fortsätter undersöka frågan för att ständigt kunna göra bedömningarna bättre! Men faktum kvarstår att det i grund och botten inte kommer vara någon större skillnad ifrån hur dessa bedömningar görs idag. Faktum är att en inte behöver veta exakt hur allt ska gå till, det är knappast som att någon har full koll på allt i det nuvarande samhället. Saker och ting som kan framstå som väldigt avancerade gör ändå att utföra. Är det inte fantastiskt!

Promemoria i statskunskap: Kvinnor mot kvinnlig rösträtt.

Här är min Pm i kursen Statsmaktens strukturer. Den är författad tillsammans med min klasskompis Strandberg.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt

Inledningen

När kvinnlig rösträtt diskuteras så kan det ofta framstå som en kamp mellan män och kvinnor, där kvinnor kämpade för sina rättigheter och männen strävade emot. Emellertid fanns det även kvinnor som kämpade emot kvinnlig rösträtt. Detta kan för en modern betraktare tyckas paradoxalt; varför skulle en som kvinna vilja begränsa sitt eget inflytande? Därför har vi valt att undersöka vilka kvinnorna emot kvinnlig rösträtt var, vilka argument som användes och vad de kan tänkas ha haft för skäl för sitt motstånd.

Syfte

Syftet är att visa på att det är viktigt att lyfta fram det kvinnliga motstånd som fanns mot kvinnlig rösträtt. Detta för att få en bättre bild av de rådande politiska stridigheter som omgärdade rösträttsfrågan, som inte bara handlade om en strid mellan män och kvinnor utan även andra politiska intressen.

Historisk bakgrund

Rösträttsdebatten under 1890-talet kretsade nästan uteslutande kring den manliga rösträtten. Det fanns knappt någon opinion för kvinnlig rösträtt. Även om vissa principiellt var för kvinnlig rösträtt så ansågs frågan till att börja med främmande och anstötlig. När idén senare började få fäste så var den starkt underordnad frågan om manlig rösträtt (Möller 2011, 57). Detta, bland annat, gjorde att rösträttsreformen vid 1907 inte omfattade kvinnor utan endast män (Möller 2011, 66).

En betydelsefull aktör i frågan om kvinnlig rösträtt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hädanefter LKPR, som bildades runt sekelskiftet (Möller 2011, 82). Argumenteringen för kvinnlig rösträtt kan delas upp i två kategorier, rättviseargument och resursargument. Rättviseargumenten fokuserade på att könet inte borde göra att rätten till politisk inflytande blev mindre, medan resursargumenten fokuserade på att kvinnor innehade speciella kvalitéer som kunde behövas inom politiken (Möller 2011, 83).

Det kvinnliga intresset för rösträttsfrågan var under lång tid ganska svagt, något som även LKPR uppmärksammade (Möller 2011, 84). LKPR började som en organisation med ambitionen att vara politiskt oberoende. Det som band dess medlemmar samman var det gemensamma intresset i rösträttsfrågan. Detta ställningstagande blev dock allt svårare att förhålla sig till då det fanns ett kraftigt motstånd mot kvinnlig rösträtt från höger håll. LKPR valde därför till slut att öppet stödja partierna till vänster, eftersom det var dem som drev rösträttsfrågan. Detta ledde till att många högerkvinnor kände sig tvungna att lämna LKPR (Möller 2011, 85). Frågan om kvinnlig rösträtt gick från att vara en fråga som drevs av en partipolitiskt obunden organisation till att vara en fråga som Socialdemokraterna och Liberalerna drev (Möller 2011, 83).

Argumenten mot kvinnlig rösträtt

De argument som användes mot kvinnlig rösträtt lät i stort sett lika oavsett som de kom från kvinnligt eller manligt håll.

Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var att den skulle innebära en framgång för socialismen. Borgerliga kvinnor uppmanades av sina kvinnliga ideologiska sympatisörer att ställa sig emot kvinnlig rösträtt eftersom man befarade att en rösträtt för kvinnan skulle leda till socialism.Bland dessa röster så fanns det även ofta ett motstånd mot rösträtt för alla män, eftersom det befarades få samma konsekvens (Bokholm 2008, 129).

När LKPR bestämde sig för att aktivt stödja socialdemokrater och liberaler, som till skillnad från högern hade med frågan om kvinnlig rösträtt i sitt program (Bokholm 2008, 28), så blev helt enkelt högerkvinnorna som var anslutna till LKPR tvungna att välja mellan högern eller den kvinnliga rösträtten, och många valde då högern. Många högerkvinnor menade att de genom att låta frågan om rösträtten vänta tills faran om socialismen var över, därmed visade på sin ”politiska mognad” (Bokholm 2008, 31). Generellt kan en säga att högerkvinnorna ansåg frågan om kvinnlig rösträtt underordnad, medan den för vänsterkvinnorna både ansågs principiellt viktig men också som ett medel för att skapa det samhälle de strävade efter (Bokholm 2008, 42).

Kvinnor och män ansågs ha olika platser i samhället. Männens plats var det offentliga, medan kvinnornas plats var i hemmet. Genom att låta kvinnan ta plats i det offentliga skulle hennes naturliga förmågor till omhändertagande bli fördärvade. Om kvinnan blandade sig i politiken befarades kvinnans intuitiva intelligensen angående skötseln av hemmet att helt gå förlorad. Det fanns också en rädsla för att politiken skulle dras in i hemmet och genomsyra den helgade friden som fanns där. Det värsta tänkbara resultatet av detta ansågs vara risken för att familjen helt skulle falla sönder då familjen sågs som samhällets fundament. (Bokholm 2008, 127)

Argument som byggde på föreställningar om den kvinnliga naturen kan delas upp i positiva och negativa argument i fråga om synen på denna natur. De negativa byggde på att kvinnor var olämpliga för politiken eftersom de var opålitliga och irrationella, till skillnad från männen, en syn som hade stöd inom dåtidens vetenskap (Bokholm 2008, 128). Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha något att bidra med inom politiken på grund av sin annorlunda natur och samhälleliga underställning. Det menades också på att kvinnorna faktiskt inte själva brydde sig nämnvärt om rösträttsfrågan eller rentav inte ville ha rösträtt, och att rösträttsrörelsen därför inte var representativ för kvinnor i allmänhet (Möller 2011, 84).

Det fanns också ett motstånd som grundade sig på en mer positiv kvinnosyn, där kvinnan fortfarande ansågs ha en annan natur men att denna också ansågs värdefull för samhället. Men denna natur kom inte till sin rätt inom politiken i den ”verkliga” offentligheten, det vill säga riksdag och regering. Däremot sågs kvinnan kunna bidra i frågor som rörde kommunen, då dessa frågor kunde ses som en förlängning av frågorna som rörde sådant som fanns i hemmet. Inom kommunen fanns det möjlighet att engagera sig i frågor om bland annat sjukvård, skola och äldre, frågor som sågs kunna gynnas av ett kvinnligt tänkande. Men att blanda sig i politiken på andra områden sågs som opassande och väsen fördärvande.

Kvinnors arbete ansågs enligt detta sätt att resonera vara lika viktigt som männens för samhällets fortbestånd (Bokholm 2008, 127-128). Här kan en se en viss likhet med resursargumenten som anfördes för den kvinnliga rösträtten. Kvinnor och män anses i båda sätten att resonera vara väsensskilda och ha olika förmågor för att hålla samman samhället. Skillnaden är att förespråkarna av rösträtt anser att dessa förmågor kan göra nytta inom den offentliga sfären, medan motståndarna ansåg att dessa förmågor gör bäst nytta i hemmet, och dessutom försvagas om kvinnorna börjar ägna sig åt politik istället.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt – vilka var de

Det bildades aldrig någon organiserad motståndsrörelse från kvinnornas håll mot den kvinnliga rösträtten i Sverige, utan antirösträttskvinnorna uppträdde isolerat (Bokholm 2008, 24). En förklaring till detta kan vara att dessa kvinnor förespråkade att kvinnor inte skulle ta plats i det politiska livet, vilket förstås också gick emot att de själva skulle göra detta (Bokholm 2008, 120-121).

Generellt för kvinnorna som vände sig emot kvinnlig rösträtt kan dock sägas att de tillhörde högre klasser (Bokholm 2008, 120) och att de stod åt höger. Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var ju att det skulle leda till socialism, något som givetvis måste ha bitit ganska löst på vänsterkvinnorna inom rösträttsrörelsen.

Det är tydligt att argumentationen emot kvinnlig rösträtt främst riktade sig till borgerliga kvinnor, och inte till kvinnor som sympatiserade med vänstern.

Diskussion

Varför väljer en då som kvinna att ställa sig emot att en själv ska ha politiskt inflytande? Först och främst så ska en förstå att det låg väldigt mycket i tiden att uppfatta män och kvinnor på de sätt som antirösträttskvinnorna gjorde. Att denna uppfattningen, med mannen som försörjare och kvinnan som hemmets själ kunde komma att lösas upp av att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande över sin egen ställning i samhället ansågs hotfull.

Detta hot om att kvinnorna, om tillfälle gavs, skulle använda sin politiska makt för att bryta sig ut ur hemmen och stärka sin ställning gentemot mannen går dock illa ihop med antirösträttskvinnornas andra argument om att kvinnor inte behövde rösträtt då de ändå inte ville ha den.

En annan intressant motsägelse i antirösträttskvinnornas argumentation är att de underkänner sin egen förmåga till politisk tänkande samtidigt som de faktiskt tar plats inom och försöker påverka den politiska arenan. Uppenbarligen måste de ha ansett sig kapabla att resonera kring och uttala sig om politiska frågor trots sitt kön.

Att mena på att frågan om kvinnlig rösträtt var en kamp mellan kön kan lätt bli en förenklad bild av hur det egentligen förhöll sig. Frågan var inte bara en fråga om kvinnors rättigheter i förhållande till män utan blev också en fråga om höger eller vänster. Motståndet mot kvinnlig rösträtt kom in i det sista kom från första kammaren, där främst högern fanns representerad (Bokholm 2008, 57). Att som högerkvinna ta ställning för kvinnlig rösträtt var inte okomplicerat, eftersom en då gick emot högerns allmänna hållning i frågan och stödde en reform som ansågs göra stödet för socialism större.

Inte heller idag så är feminism en fråga som är befriad från övrig politisk hemvist, utan jämställdhetspolitik kan skilja sig väldigt mycket åt från höger till vänster. Även om det finns feminister i så gott som alla politiska läger så har olik feminister olika uppfattningar om hur jämställdhet ska uppnås och hur långt frågan ska dras beroende på andra politiska uppfattningar. Det är viktigt att inte bara betrakta jämställdhetsfrågan som en fråga om kvinnors intressen kontra mäns intressen, utan även se hur andra värderingar spelar in. Med detta i åtanke så har man möjlighet att få en djupare förståelse för det motstånd som fanns mot den kvinnliga rösträtten från kvinnor själva.

Litteraturförteckning

Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia. Upl. 2;1. Lund: studentlitteratur AB.

Bokholm, Sif. 2008. I otakt med tiden. Stockholm: Atlantis.

Att fördumma det politiska samtalet.

Centerpartiets ungdomsförbund Cuf driver en kampanj under namnet #vemägerdig där de skriver om att staten inte borde ”lägga sig i” så mycket och att folk ska bestämma själva. En väldigt viktig ingrediens i denna kampanj verkar vara tillgång till alkohol och krogens stängningstider. Cufare tycker att det är en viktig frihetsfråga att kunna vara på krogen så länge en vill.

Kan en ens tala om frihet om ens starkaste relation till ofrihet är att inte kunna vara på krogen hur länge som helst?

Raljerade lite kring detta på twitter och fick en massa spännande svar. Bland annat att alkohol är en ”fråga som ungdomar bryr sig om” och att det därför är naturligt att driva den som ungdomsförbund. Nå, det är såklart bra att ni driver ungdomsfrågor men det finns såklart en uppsjö av sådana, och det säger fortfarande något om er att ni väljer att fronta alkoholfrågan så hårt. En massa ungdomsförbund gör inte detta, så det är ju knappast den enda ungdomsfrågan.

Grejen är nog snarare den att Cuf vänder sig till en speciell slags ungdomar: de som inte haft något annat bekymmer i livet än att krogen stänger tidigt. Och ja, det kan en väl såklart göra, men då får en nog stå ut med att ens så kallade ”politik” kommer att ses som tramsig.

Sedan så var det en person som ville förklara varför Cuf hade valt att fokusera på krogfrågan:

Politik ska vara ”enkelt att relatera till” och ”inte så krångligt”. Ja, då är såklart alkoholfrågan en jättebra fråga! Eller? Är det inte i själva verket en ganska krånglig fråga eftersom den innefattar en massa frågor som rör folkhälsa, arbetsmiljö, gatuvåld och en massa annat. Alkoholens negativa effekter är knappast obefintliga. Alkoholfrågan är, liksom politik generellt, krångligare än vad Cuf verkar vilja låtsas om. Det finns en mängd olika aspekter att ta med i beräkningen. Men om en har perspektivet ”buhu, staten ska inte bestämma vad jag ska göra” så blir såklart alla frågor enkla, det är väl bara att härleda något resonemang om rätten till sin egen kropp.

Samma banalitet visa Cuf på i sin inställning till myndigheter. Under rubriken ”Slutar jorden snurra om Rymstyrelsen lägger ner” skriver de:

Nämnder för hemslöjd och mot diskriminering, Statens Kulturråd. Sverige har hundratals myndigheter. Alla kostar pengar, alla har makt. Behöver vi ha så många?

Förutom humorn i att Cuf uppenbarligen verkar tycka att politik som inte direkt leder till att jorden fortsätter snurra är onödig så är detta ett klockrent exempel på liberal populism. Cuf tycker att det finns ”för många” myndigheter, och så väljer de några som de tycker låter onödiga. Vad ska vi med hemslöjd och motstånd mot diskrimineringen till? Helt utan någon slags undersökning av kostnader och uppgifter, vad de faktiskt uträttar och liknande. När de skrivit om denna fråga mer detaljerat har det låtit i stil med rubriken, typ såhär: ”blir ditt liv katastrof om arbetsmiljöverket lägger ner”. Nej, kanske inte, men arbetsmiljön kommer såklart försämras. Detta är att föra en diskussion på en plågsamt låg nivå.

När en kritiserar folk för att fördumma politiska samtal så brukar en anklagas för att vara en elitist som vill att politik ska vara svårt. Jag tycker att det är viktigt att människor inte känner sin alienerade från det politiska samtalet för att de kan för lite eller liknande, det är extremt viktigt att vara inkluderande. Däremot så tycker jag inte att politiken för den sakens skull ska förvandlas till någon jävla lekstuga.

Att tro att människor är för dumma för att kunna förstå komplexa frågor är ju endast att underkänna deras intelligens, att tro att de inte kan bättre. ”Jaja, vi slänger in lite krogöppettider här så kan alla ungdomar bli indignerade för att de inte får vara ute så länge de vill”. En kan gott och väl förklara komplexa samband på ett pedagogiskt sätt som människor kan relatera till, det behöver inte vara på denna extremt låga nivå som Cuf tyvärr gör det till.

Trafikmaktordningen.

För ett par veckor sedan när jag kom till Uppsala med tåget och skulle hämta ut min cykel på cykelparkeringen så låg det en stor jävla snöhög mitt i den. Detta utgjorde alltså en ganska stor blockering på det enda ställe en faktiskt kunde få ut sin cykel. De har alltså plogat men någonstans i detta bestämt sig för att lägga ner och lägga en fet snöhög mitt bland cyklarna istället. Detta hade såklart aldrig inträffat om det var en bilparkering.

Väglaget överlag i Uppsala är för övrigt verkligen uselt, och då är det ändå en stad där folk cyklar mycket. Till vägen till där jag bor, som är typ 20 minuter från centrum med cykel, finns det en cykel-/gångväg som är ganska lång. Detta är liksom ingen liten väg, utan det är många människor som cyklar eller går denna sträcka dagligen. Där har de inte behagat ploga ordentligt vilket leder till att delar av denna sträcka är så gott som omöjlig att ta sig fram på och väldigt lätt att halka på. Och detta har liksom varit läget hela vintern, inte bara några enstaka tillfällen. De har alltså inte bemödat sig med att ploga en av Uppsalas mest trafikerade cykel- och gångvägar på hela vintern.

Nu cyklar jag i vilket fall som helst, vilket är förenat med en ganska stor säkerhetsrisk och dessutom tar mycket längre tid när en måste hålla nere tempot hela tiden i risk för halka. Att gå skulle ta ungefär tre gånger så lång tid och att ta bussen skulle vara dyrt, så jag halkar fram. Än så länge har jag inte skadat mig, även om jag halkat ganska illa några gånger.

För övrigt tycker jag att den som är intresserad av trafikfrågor borde läsa denna artikel om subventioneringen av bilismen och om hur mycket ilska det möter när bilismen hegemoni som det högst prioriterade trafikslaget utmanas:

I Stockholm har trafikborgarrådet Ulla Hamilton vittnat om vreden som hennes cykelsatsningar skapar, cykelbloggare skriver om hur glasflaskor medvetet krossas i cykelfälten och själv har jag mejlkorgen full av ilskna bilister varje gång jag skriver om trafikfrågor.

Ett argument som ofta dyker upp är att bilister betalar någon slags extraskatt och därför har de minsann rätt att ta mycket mer plats. Förutom att skatten knappast väger upp bilismens kostnader så tycker jag att detta argument är jättekonstigt av andra skäl. Det är ju inga konstigheter i att beskatta saker och ting som är samhällsskadliga lite extra mycket och satsa pengarna på mindre samhällsskadliga alternativ, det är ju bara ett rimligt agerade. Klart det ska kosta mer att göra något som förstör miljön mer än de möjliga alternativen. Dessutom så är ju bilister ofta mer välbärgade, så det blir bara lite extra progressivitet i skatteskalan.

Och som alltid när jag skriver om sånt här fokuserar jag främst på människor som har tillgång till andra fortskaffningsmedel. På lång sikt ska såklart kollektivtrafiken byggas ut så den omfattar så gott som alla, men idag är vissa tyvärr beroende av bil, och det är ju inte deras fel.

Om att tycka sig kunna se en varelse en planerar att äta i ögonen utan att skämmas.

Hittade denna lilla text i en tidning hemma hos min mamma och pappa riktad till villaägare, det vill säga människor som ofta har pengar. En uppmanas till att köpa sig fri från skulden när en äter djur genom att köpa dyrt kött, eftersom djuren då (antas ha) behandlats bättre. Slutklämmen lyder ”du ska kunna ha sett djuret du äter i ögonen utan att skämmas”. Jag tänker att det är en konstig människa som kan se en varelse hen planerar att äta i ögonen utan att skämmas. Att döda djur för att äta bli väl knappast mer okej för att de lider mindre. Att det hela kopplas samman med priset är också ett utmärkt exempel på hur en låter medelklasspersoner sitta och mysa i sin självrättfärdighet samtidigt som ”någon annan” (människor som köper billig kött) är de ”verkliga” djurplågarna. Smakfullt.

Samma helg hälsade jag på en vän som hade en kokbok liggande framme. Jag kollade i den och såg att kapitlet om fläskött frontades med en död gris. Jag kommenterade detta med att det var en såndär rejäl machokokbok som minsann handlar om kött. Då svarade hen med att ”det är bättre än kokböcker där en inte låtsas om att det är ett djur en äter”, alltså underförstått att det är bättre att ”se sanningen i vitögat” och stå för att en faktiskt äter ett djur.

Jag håller med om att det är ett problem att vi inte få veta mer om de villkor under vilka köttproduktionen äger rum. Dock att när den frontas i böcker brukar det sällan vara bilder som avspeglar hur merparten av köttproduktionen äger rum. Det brukar tvärtom vara en ganska idealiserad bild av det hela: lyckliga kor på ängar, små slakterier. Inga brutala och äckliga scener. Det kan en ju såklart förstå eftersom kokböcker ska vara trevliga, men att då hävda att det på något vis skulle vara bättre att ”erkänna” att det är ett djur en äter samtidigt som en fortfarande inte erkänner de villkor under vilka merparten av allt kött produceras så blir det en dubbel lögn: lögnen om att en är ärlig, samtidigt som en fortfarande ljuger om väsentliga delar av förloppet.

Jag förstår inte heller varför det skulle vara bättre att vara ärlig. Det gör ju inte djurets lidande mindre på något vis. Enda skillnaden är att du också erkänner detta, men det är det väl fan ingen som mår bättre av. Är det inte snarare förnedrande? Tänk dig själv en människa som sparkar dig i ansiktet samtidigt som hen säger att hen ”förstår” att det gör ont. Som skadar dig samtidigt som hen gör anspråk på att ha medlidande och insikt om det hela. Vidrigt.

Jag måste säga att jag tycker att det är värre att ”erkänna” det hela och samtidigt fortsätta äta kött än att äta kött i förnekelse. Den som gör det i förnekelse må vara dum i huvudet, men inte en person som tror att lidandet blir okej bara för att en vet om det och ”erkänner” det. Att människor inte orkar göra vissa livsstilsförändringar eller ta in vissa insikter kan jag verkligen förstå och acceptera, men att människor tror att deras beteende blir okej bara för att de har insikt om det är bara skevt och konstigt.

Människor som gör rätt för sig är samhällets värsta fiende.

Jag brukar säga att folk som ”gör rätt för sig” och folk som ”följer lagen” är de värsta fienderna mot samhället. Med folk som ”gör rätt för sig” menar jag inte människor som verkligen gör det, utan som gör en grej av att en ska göra det och som alltid tjatar på andra att de ska göra rätt för sig. Ett utmärkt exempel är rörande plankning. Vissa tycker att det är sjukt viktigt att ”göra rätt för sig” vilket i kontexten innebär att en betalar den summa en är ålagd att betala, helt utan åtanke på att olika människor har olika förmåga att betala fast de kanske måste åka tunnelbana för att kunna ta sig till skola eller arbete och så vidare. Det blir helt enkelt betydligt enklare för vissa att ”göra rätt för sig” än andra.

Samma sak återkommer ofta när det kommer till arbete: människor med fast anställning och relativt bra arbetsvillkor och hög lön pratar ofta om hur viktigt det är att en ”gör rätt för sig” och bidrar till samhället och gud vet allt, helt utan förståelse för situationen hos människor som har sämre arbetsvillkor, eller kanske bara möjlighet till bemanningsjobb. De tycker att en ska jobba oavsett vilka villkor en måste slita under, för det är viktigt att ”göra rätt för sig”.

Den som går på bidrag gör i regel inte rätt för sig, om hen inte har cancer eller någon annan behjärtansvärd sjukdom som dessa människor kan relatera till. Att människor som är marginaliserade i samhället i högre utsträckning riskerar att hamna i bidragsträsket är inget som det tas hänsyn till.

Sedan finns det ju andra faktorer än dålig förståelse för olika människors villkor och möjligheter till att göra rätt för sig inom rådande system. Till exempel så plankar jag delvis av ideologiska skäl. Jag tycker helt enkelt inte att det är rätt att vi har en kollektivtrafik som är avgiftsbelagd, utan tycker att allt ska finansieras av skatten. Därför tycker jag inte att det är att ”göra rätt för sig” att betala, utan jag tycker att det är att understödja ett system som är orättvist och ineffektivt.

På detta sätt tycker jag att det kan vara rentav oansvarigt att ”göra rätt för sig” efter det så ofta innebär att en följer de uppsatta reglerna, varken mer eller mindre. Människor som ”gör rätt för sig” brukar nämligen sällan tala om att gå på demonstrationer, ta ställning i olika frågor och så vidare utan det brukar nästan uteslutande kretsa kring att göra såsom lagen eller reglerna föreskriver. Helt enkelt en minimal mängd ansträngning för att passera som moraliskt godkänd i systemet, men inga egna ställningstaganden kring saker och ting.

Sedan kan de sitta på sina kammare och känna att det är skönt att de trots allt ”gör rätt för sig”: de jobbar heltid, de betalar sitt Sl-kort, samtidigt som de sitter högt högt upp i såväl en nationell som global maktstruktur. De följer ju trots allt lagen. De gör allting enligt reglerna. Ja, grattis till det, det lär väl kännas skönt att bli lämnad ifred av polis och myndigheter, att kunna leva gott utan att behöva tigga pengar och utlämna sitt privatliv till någon på Soc. Men det kommer aldrig att vara ett politiskt ställningstagande, och det kommer aldrig att vara något mer än ett fegt sätt att slippa ta ställning. Och denna självrättfärdigande passivitet, detta sätt att undfly all stora och viktiga frågor och dessutom sitta och pösa i sin egen självgodhet, den ser jag som en av de farligaste inslagen i vårt samhälle.

Den postpolitiska högern.

Detta fascinerar mig. En person har kritiserat Göteborgs Universitets studenttidning Spionen i en debattartikel i densamma. Jag har själv inte läst tidningen så jag kan inte uttala mig, men jag tycker att argumenteringen är fantastisk i sin enfaldighet.

Pettersson verkar vara engagerad i Muf, och är i alla fall av texten att döma åt högerhållet. Hen oroar sig för att tidningen är för vänstervriden, något som bland annat märks i att den kultur som rekommenderas är av den mer alternativa sorten. I raljerande ton skriver Pettersson om detta:

Låt mig ta några exempel på de ”kulturella ljuspunkter” som pekas ut: Graffitikonst, pysselbord, alternativa iranska dokumentärer, scenkonst i industriella lokaler, himmelska vegetariska rätter, picknickkonserter osv. Men inte ett ord om vart jag ska gå som köttätande, houseälskande, mainstreamdansande, inte Che Guevara-älskande tjej.

Istället vill hen att de ska skriva mer om Avenyn. Som om det inte redan skrevs om denna plats, som om människor i Göteborg inte redan visste att en kunde gå dit. Känner Pettersson verkligen att det saknas information om dessa platser? Troligen är det många som inte hade vetat om den kultur tidningen skriver om om de inte läst det där, men risken för att någon undgår det Pettersson vill lyfta fram är minimal. Ett av hens främst argument är till om med att dessa ställen är ”okända”. Ja, så bra att det skrivs om dem då!

Petterssons andra problem verkar vara att tidningen tar upp olika samhällsproblem, land annat ett helt uppslag (!) om den könsliga snedfördelningen på olika utbildningar och den ytterligare ett (!) om att det finns få utlandsfödda kvinnor i studentbolag.

Efter att ha läst igenom tidningen känner jag mig inte det minsta mer peppad i vintermörkret. Istället känner jag att jag vill KRÄKAS på allt som har med genus och ordet ”snedfördelning” att göra.
Hade jag själv skrivit en studenttidning hade jag för det första skrivit något som kunde få studenterna, med en uppenbarligen redan tuff vardag, att må bättre, inte sämre.

Slutklämmen är fantastiskt. Varför belasta studenternas tunga vardag med ännu mer bekymmer? Tja, kanske för att dessa bekymmer är en del av studenternas vardag. Är det då inte rimligt att skriva om det? Eller ska media främst fungera som ett sätt för människor att fly verkligheten, slippa tänka på den. Personligen tycker jag att det är befriande att läsa om samhällsproblem jag själv drabbas av eftersom det hjälper mig att sätta mina missöden i kontext, och hjälper mig att byta ut mitt självhat mot ilska över systemet, men det är väl precis detta som Pettersson helst inte vill ska ske.

Det mest fascinerande är hur hen får detta till att vara en fråga om höger och vänster, där vänstern utgör den grupp som står för negativiteten och politiken medan högern tvärtom är kul och positiv. Nog finns det många högermänniskor som har andra intressen än att dansa och lyssna på house, som faktiskt tycker att det är intressant att läsa om samhällsproblem eftersom de vill lösa dem. Jag sympatiserar visserligen inte med deras metoder, men jag hyser ändå respekt för människor som faktiskt ägnar sig åt politik för att de vill göra världen till en bättre plats.

Ur detta vill jag dra ett resonemang kring den postpolitiska högern (om postpolitik har jag skrivit här), som jag i stor utsträckning anser representeras i Muf. En kan verkligen fråga sig varför en politiska engagerad människa tycker att det är upprörande att det skrivs för mycket om samhällsproblem, en kan ju tycka att den som drar sig till politiken borde tycka att det är bra att samhällsproblem belyses. Visst att en kan ha invändningar mot vinkel och och vilka problem som tas upp och så vidare, men att någon tar upp problem över huvud taget kan väl ändå inte vara något dåligt? Jo, för den postpolitiska högern är det det.

Den postpolitiska högern vill först om främst att folk ska ha det trevligt och inte tänka så mycket på besvär. Kanske tycker de att en kan göra små förbättringar här och var, men på det stora hela så är saker bra som de är. Sopa samhällsproblemen under mattan och gå och festa istället, det en inte vet mår en inte dåligt av. Folk ska vara glada! Det är inte bra om vanligt folk läser saker och ting som gör dem upprörda, utan de ska få ta del av positiva budskap och sedan kan politikerna arbeta på i fred utan att någon bryr sig eller ens märker något. Det värsta med vänstern är att de ägnar sig för mycket åt politik, de typ tar upp samhällsproblem, klagar på saker och så vidare. Usch och fy!

När en har politiska motståndare som inte ens vill diskutera politik blir det svårt att ha någon slags vettig samhällsdebatt. Tyvärr.

Planekonomi och den kapitalistiska skapelsemyten.

Jag uppskattar det faktum att Andersson på Dn:s ledarredaktion känner sig tvungen att skriva ett försvar av kapitalismen eftersom kritik av densamma är något som växt sig starkare på sista tiden. Hen skriver själv om Granérs bok All I want for Christmas is planekonomi!!! och Björks Lyckliga i alla sina dagar att ”entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle”. Och det är ju inte så konstigt att människor längtar bort från ett ekonomiskt som ständigt sätter profit framför såväl människor och miljö, som ständigt måste expandera, som skapar klyftor och som ständigt tar ifrån oss saker som är värdefulla och ersätter med skit.

Andersson verkar tro att i en planekonomi får ”inget onödigt” existera utan det enda som ska produceras är det som ska täcka basbehoven. Detta är helt och hållet en fråga om vad en tycker att ”basbehoven” är. När vissa tala rom basbehov menar de mat och tak över huvudet, lite kläder, kanske sjukvård och skola. I min definition av basbehov ryms långt mycket mer: mat som inte bara går att leva på utan som dessutom är god, teater, musik, böcker, vitvaror, instrument, datorer, mobiltelefoner och så vidare och så vidare. Vad som däremot inte ryms är: mobiltelefoner och datorer som går sönder efter onödigt kort tid, människor som ägnar sig åt att skriva texter bara för att kunna lägga in en länk till ett företag så att de ska hamna högst på Google, skor som slits sönder på en säsong, underhållning som är producerad för att kunna produktplaceras i och så vidare, grönsaker och frukter som saknar smak eftersom de är gjorda för att växa snabbt, hushållsnära tjänster som finns för att människor arbetar för mycket för att ta hand om sina hem. Kanske behöver vi inte heller tusentals olika versioner av varje pryl att välja på. I många fall räcker det nog med att en på vetenskaplig väg kommer fram till vilka alternativ som behövs och utformar så bra versioner som möjligt. Jag menar, vem fan testar alla olika tandkrämer innan de bestämmer vilken de ska använda? Om om en gör det, hur är det möjligt för en vanlig person att avgöra vilken som faktiskt är bäst för tänderna, inte bara vilken som smakar godast?

Stoppa valfriheten!

Vidare tycker jag att det är rimligt att till en början prioritera bort vissa produkter som belastar miljön väldigt mycket, med intentionen att försöka hitta hållbara lösningar över för dessa produkter om det är något människor efterfrågar. Jag tror de flesta kan komma på en mängd olika produkter som är onödiga, eller åtminstone inte värt det pris vi som samhälle betalar för dem i form av miljöförstöring, arbetstimmar och så vidare. Kanske blir någon ledsen av att dessa produkter tas bort, men det får väl liksom mätas mot olyckan i att vi förstör vår planer och människor förstör sina kroppar för att dessa produkter ska kunna finnas. Nej, det kommer inte finnas lika mycket prylar som i en marknadsekonomi, men det är inte ett problem om en inte tycker att meningen med livet är att definiera sin person med olika prylar.

Men det verkligt intressanta i Anderssons text kommer när hen börjar dilla om frihet. Kapitalism handlar nämligen inte först och främst om att förse människor med bra prylar utan är istället en fråga om frihet. Och inte bara en fråga om friheten att konsumera vad en vill, utan kapitalismen är ett direkt resultat av frihet i det övriga livet.

I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. De interaktioner som kallas kapitalism hör dit.

Detta är en väldigt vanlig föreställning: kapitalismen är inte resultatet av någon medveten styrning utan tvärtom resultatet av ren frihet. Det låter ju såklart fint, problemet är att det inte är sant. Kapitalismens införande har knappast varit fritt från tvång, lurendrejeri och våld.

Ta en så enkel sak som äganderätten. Hur kan människor hävda att de äger mark och naturresurser, speciellt i så hög utsträckning att de inte bara äger det de själva brukar utan kan äga en bit mark även om de själv aldrig satt sin fot där och andra människor jobbar där? Hur kan en sedan säga sig äga något en köpt för de pengar en tjänar på att en ”ägt” något, som andra människor arbetat för att utvinna mervärde ur? Det är knappast något som är ”naturligt”, ändå utgör det själva grunden för all form av kapitalism: att människor äger saker. Hur har detta ägande uppstått? Knappast genom fredliga förhandlingar där människor är jämnstarka.

Ett annat exempel är tillgången till arbetskraft, som hänger tätt ihop med frågan om ägande. I industrialismens början var det svårt att hitta disciplinerade arbetare. Människor levde på sin egen mark, andra levde av så kallade allmänningar, det vill säga mark en fritt kunde bruka, andra ägnade sig åt lösdriveri. Detta förändrades genom olika reformer, bland annat genom privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Människor som saknade arbete eller egendom sattes i tvångsarbete. Detta låter i mina öron allt annat är frivilligt.

Även idag finns det gott om tvång och våld som tjänar kapitalismen. Till exempel försvarandet av äganderätten såsom den ser ut idag är ju endast möjligt med en ganska rejäl polismakt, en polismakt som dessutom finansieras av arbetare. Det finns även i praktiken tvångsarbete för den som är arbetslös i form av olika aktivitetsåtgärder i arbetsförmedlingens regi. Människor förbjuds från att leva sina liv på olika sätt som skulle var billiga, bland annat kan en inte bosätta sig i skogen eller i en husvagn. Mycket företagande kräver dessutom statlig hjälp för att fungera, ibland genom direkta bidrag, men desto oftare genom att staten ombesörjer nödvändig infrastruktur och tar hand om producerandet av och reproducerandet av arbetskraften, det vi kallar välfärd. Detta kan en såklart tycka är bra om en gillar kapitalism, men poängen är att kapitalismen inte är resultatet av någon slags total frihet utan precis lika mycket som något annat samhällssystem är resultatet av politiska beslut, och dessutom ganska rejäla doser tvång och våld.

Den kapitalistiska skapelsemyten, den som börjar med ”i begynnelsen var byteshandeln” och sedan fortsätter med hur olika driftiga människor tjänade sina egna pengar på sitt arbete, startade företag där de kunde anställa mindre driftiga som jobbade helt frivilligt och så vidare är helt enkelt bullshit. Det var inte så det startade, det är inte heller så det ser ut idag.

Anteckningar från lektionen på nationalekonomin då vi gick igenom den kapitalistiska skapelsemyten.

Människor som nyanserar debatten.

Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.

Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.

Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.

Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.

Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.

Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.

Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.

Om kvinnlig och manlig separatism.

Frågan har dykt upp om det är okej med mansseparatism, när det uppenbarligen är okej och rentav hyllat med kvinnoseparatism. Mitt svar är ja. Mansseparatism kan, liksom kvinnoseparatism, vara ett kraftfullt verktyg för att kunna diskutera kring könsroller och liknande, vilket såklart är fantastiskt oavsett vilket kön det är. Ett vanligt exempel på könsseparatism är när en delar upp sig i kvinnor och män i en könsblandad förening och diskuterar olika problem. Ofta är det kvinnor som är drivande i detta, vilket såklart beror på att det generellt är kvinnor som förlorar på att befinnas sig i könsblandade grupper, eftersom de får mindre utrymme till männens fördel. Däremot finns det absolut inga hinder för män att göra detsamma, och jag tycker inte heller att det är principiellt fel. Det viktiga är vad som sker inom dessa grupper.

Grejen är att det finns en massa organisationer och föreningar som i praktiken är mansseparatistiska utan att för den sakens skull problematisera kring mansrollen, tala om kön och könsnormer och så vidare, utan snarare ägnar sig åt att reproducera den typen av ideal. Jag tänker bland annat på sportvärlden som i mångt och mycket är könsseparatistisk, inom vilken det verkar reproduceras en hel del maskulinitet, helt utan ifrågasättande av dessa könsnormer. Sådant tycker jag såklart är tråkigt.

Ett än större problem är alla de maktcentrum i världen som är i praktiken mansseparatistiska, såväl inom politiken som företagsvärlden. I många av dessa sammanhang finns det inga eller försvinnande få kvinnor. Även om dessa sammanslutningar såklart inte är uttalat mansseparatistiska så är de de i praktiken.

När jag talar nedsättande om mansklubbar och liknande så syftar jag inte på uttalat mansseparatistiska sammanslutningar som finns på samma premisser som kvinnoseparatistiska: det vill säga för att kunna ha ett forum för att tala fritt om saker som pressar utifrån ens könstillhörighet. Det är en utmärkt arbetsmetod.

Givetvis finns även kvinnoseparatistiska sammanslutningar som reproducerar könsroller. Ett bra exempel är väl gymmet Rosa skrot. Ett gym endast för tjejer tycker jag i sig inte är en dålig idé eftersom det nog kan finnas många kvinnor som känner sig hotade i mäns sällskap. Dock säljs Rosa skrot in med stereotypt kvinnliga saker, såsom läppstift och höga klackar. detta är inte en form av kvinnoseparatism jag stödjer, utan jag ser egentligen bara hur den ytterligare förstärker en av patriarkatets primära mekanismer, nämligen isärhållandet. Alltså idén om att det finns vissa grejer som endast passar för ett av könen.

Bilden är tagen från Genusfotgrafen.