Om att be om ursäkt.

För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.

Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.

Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.

Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.

Med anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.

Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.

Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.

En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.

Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.

Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.

Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.

TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.

Politiksvar. Om mitt drömsamhälle.

Här är ytterligare några svar från min politikfrågestund som jag hade för ganska länge sedan. Nu om hur mitt drömsamhälle skulle se ut.

Om du hade haft all makt på jorden, hur hade du velat att samhället sett ut då (givet att det var samma människor, med samma förmågor och begränsningar som skulle bo i den).

Generellt kan jag säga att ja skulle vilja ha ett jämställt samhälle där människors arbete värderades lika, inte i förhållande i prestation utan i förhållande i nedlagd tid och möda. Där vi delar på det arbete som behöver utföras, och där människor har mycket fritid över till att äga sig åt vänner, familj, intressen och så vidare.

Hade det funnits någon slags marknadsekonomi?

Detta beror väldigt mycket på vad en menar med marknadsekonomi. Vissa menar att det är detsamma som byteshandel, och så så fall lutar jag nog åt ja. Andra verkar mena att en marknadsekonomi är där alla eller i alla fall en merpart av de produkter som konsumeras faller in under den ”fria” marknaden, såsom vård, skola och så vidare. Jag tycker att betydligt färre saker än idag ska inordnas under marknadskrafter.

Att folk som producerar saker byter saker med varandra behöver, som jag ser det, inte vara ett problem. Problemet uppstår när folk kan börja tjäna sitt uppehälle och få makt över andra människor bara för att de äger kapital. Men kapital menar jag alltså inte bara pengar utan även mark, maskiner och så vidare. Jag har alltså inget emot handel som sådan, det är när pengar används för att täcka över ojämlikheter och göra att människors arbete värderas annorlunda som det blir ett problem.

Hade man fått lön när man arbetade, och hur hade lönebildningen i så fall sett ut?

Generellt tror jag att lön är ett dåligt sätt att distribuera tillgångar och tror att vi måste hitta andra modeller för att fördela vårt överflöd i samhället. Jag är emot lönearbete på det vis att jag är emot att en person som äger produktionsmedel ska kunna anställa någon, låta denne skapa mervärde för att sedan ge tillbaka en begränsad del av detta mervärde i lön. Jag vill istället att företag och fabriker ägs och bestäms över av de som faktiskt arbetar där. Då kanske en får en slags ”lön”, det vill säga en summa som betalas ut med vissa intervaller, men det är inte samma sak som om en annan person äger produktionsmedlen och därmed makten över produktionen och sedan betalar ut en del av det mervärde som skapas, men behåller resten som vinst.

Hur hade det varit med egendom? Äga land? Äga produktionsmedel? Äga hus?

Först och främst vill jag göra en åtskillnad mellan personlig och privat egendom. Jag tycker att en ska få ha personliga tillhörigheter, såsom datorer, kläder och så vidare.

När det kommer till naturtillgångar och mark så tycker jag inte att sådant ska kunna ägas i formell mening. Det finns inga vettiga skäl till att någon skulle få äga jorden, utan den är vår gemensamma. Däremot så kan det finnas goda skäl till att låta en särskild person eller grupp har exklusiv rätt att bruka vissa naturresurser.

Gällande hus och produktionsmedel så tycker jag generellt inte att sådant ska kunna ägas heller. Att äga produktionsmedel lär bli ganska meningslöst om lönearbete är förbjudet, eftersom en då inte kan använda dem för att sno åt sig mervärdet av någons arbete. Fastigheter tycker jag ska vara gemensamt ägda i så stor utsträckning som möjligt, vilket inte gör att människor eller organisationer inte kan besitta en fastighet för privat bruk (det är ju till exempel precis så det fungerar med allmännyttiga hyresrätter idag).

Tror du i grund och botten att politiken är hänvisad till att ”gräva där vi står”, eller är ett mer revolutionärt språng möjligt och i så fall hur?

Generellt tror jag ju på reformer som det slutliga sättet att förändra saker. Jag tror inte att det är möjligt att omdana samhället så att det blir perfekt från början, utan reformer kommer behövas antingen nu eller efter en eventuell revolution. Dock så tror jag alltid att det måste finnas ett hot om revolution i bakgrunden för att reformerna ska genomföras. Det finns inte en chans att den härskande klassen kommer ge ifrån sig sina privilegier utan att känna sig jävligt hotade.

Vidare så tänker jag mig att en stor samhällsomdaning på sätt och vis alltid kan kallas för revolution, även om den sker långsamt och ickevåldsamt.

Sedan så är jag kritisk till inte bara vilka beslut som fattas inom den representativa demokratin, utan själva den representativa demokratin som form för hur vi ska styra samhället. Om en tänker sig att en revolution är då en går utanför ”spelets regler”, i detta fall den representativa demokratin, och bygger upp nya regler så är ju en revolution per definition nödvändig för att få det samhälle jag önskar.

Kärlek.

Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.

Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.

Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?

Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.

Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.

Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.

Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.

Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.

Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.

Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.

Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.

Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.

Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.

Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.

Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.

När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.

Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.

The Sexy Lie.

Ofta så talas det om kvinnors sexuella makt. Kvinnor antas ha en alldeles särskilt typ av makt som vi borde ”använda” för att nå diverse fördelar i en mansdominerad värld. Om denna idé talar Heldman i sin föreläsning The Sexy Lie. Hen börjar med att definiera objektifiering som:

The process of representing or treating a person like a sex object, one that serves another’s sexual pleasure.

Under föreläsningen så sätter Heldman fingret på varför objektifiering aldrig kan vara ”empowering”. Ett subjekt är något som agerar, ett objekt är något någon agerar på. Så även om du blir det perfekta sexobjektet så kommer du fortfarande att ageras på.

Detta fick mig att tänka på en kommentar jag fick:

Det enda jag undrar över är om man inte kan säga att vissa kvinnor faktiskt tjänar riktigt bra på patriarkatet. En väldigt snygg kvinna enligt samhällets normer som kan hänga med i den grabbiga jargongen, skämtar om feminismen och har byggt upp en fantastisk karriär där hon exponerar sin kropp i en grad som inte angriper hennes självförtroende fundamentalt är väl inte nödvändigtvis ett offer? [ni kan läsa kommentaren i sin helhet här]

Det finns en utbredd uppfattning om att snygga kvinnor tjänar på patriarkala strukturer, eftersom de är begåvade med den egenskap som uppskattas inom patriarkatet. Dessa kvinnor blir satta på piedestal, de bli omdiktade, hyllade, blir bjudna på saker, få gifta sig rikt och så vidare.

Visst kan en säga att dessa kvinnor har fördelar gentemot andra kvinnor på grund av patriarkatet, men de har fortfarande nackdelar gentemot män i egenskap av kvinnor. Även om de blir hyllade av sina förtryckare så är det fortfarande förtryckta. De har ingen riktigt makt, de har bara en möjlighet att spela med i patriarkatets spelregler och därmed vinna relativa fördelar i förhållande till sin egen grupp. De får fördelar såsom förtryckta, i enlighet med patriarkatets spelregler. Allting sker fortfarande på patriarkatets villkor.

Visst kan det säkert vara otroligt glassigt att leva som lyxhustru, och jag ifrågasätter inte att dessa kvinnor i någon mån är vinnare. Däremot så har de fortfarande ingen makt. De är fortfarande objekt i den betydelsen att det är någon annan som sitter inne på makten, och att de ständigt måste agera efter den personens nycker. En kvinna som gifter sig rikt har visserligen fått en fördel, men det var fortfarande mannen med pengarna som hade och har möjligheten att bestämma. Det är han som sätter upp spelplanen, hon har bara att lyda.

När jag ser på samhället så ser jag det i termer av makt. Hur lyxigt en jävligt snygg kvinna än kan ha det, så är hennes makt fortfarande begränsad. Och nu menar jag inte makt som i makt över andra, utan som i makt över sig själv, som i möjligheter till att styra över sitt eget liv. Han har bara, med en kombination av tur och slit, lyckats med att tillfredsställa denna makt och därmed fått fördelar relativt andra medlemmar i gruppen kvinnor. Nå, grattis till det, men inbilla dig inte att det är samma sak som att ha makt.

Promemoria.

Detta är alltså min första promemoria i kursen jag läser nu, statskunskap, och närmare bestämt politisk teori. Jag har såklart valt att skriva om feminism. Kanske inte lika kul som mina andra texter.

Inledning

Jag kommer att undersöka hur en kan kritisera liberalismen ur en feministisk synvinkel för att besvara frågeställningen vad som är huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen. För detta ändamål ska jag studera två texter av feministiska politiska tänkare som kritiserat liberalismen i sina texter och redogöra för deras huvudargument, likheter och skillnader i deras sätt att resonera.

Givetvis kan en inte göra en heltäckande beskrivning av feministisk kritik av liberalismen utifrån två texter, men jag har i min utredning hittat väsentliga tankegångar som finns hos båda de tänkare jag studerat. Den tes jag kommer driva är att gemensamt för Patemans och Okins kritik mot liberalismen är att de båda kritiserar liberalismen för att osynliggöra kvinnor och att liberalismen inte problematiserar privatsfärens konstruktion.

Okin

Den första tänkaren jag ger mig i kast med är Susan Moller Okin. Hen har valt att kritisera libertarianism, och mer specifikt den inflytelserika libertarianen Robert Nozick. Okin gör detta genom att visa att två av Nozicks grundläggande principer, det vill säga rätten till självägande och rätten att skörda frukterna av sitt eget arbete (Okin 1989, 74), inte går ihop. Detta fungerar enligt Okin inte eftersom kvinnor i så fall borde äga sina egna barn. På detta vis kan ingen i slutänden äga sig själv.

Okins argumentation är inte ett försvar för denna världsordning, utan en kritik av Nozicks principer. Genom att dra en av principerna, nämligen rätten till att äga den en producerat, till sin absoluta spets, så visar hen inte bara att den principen är oförenlig med Nozicks andra princip om självägande hos individer utan även att det samhälle det skulle resultera i är absurt och dystopiskt. Eller, som Okin själv uttrycker det; matriarkat, slaveri och dystopi.

Det grundläggande tankefelet, menar Okin, är att Nozick över huvud taget inte tar hänsyn till kvinnor och kvinnors arbete i sin politiska teori (Okin 1989, 87). Nozick utgår enligt Okin ifrån att det reproduktiva arbetet utförs, men anser det inte relevant att ha med detta i sin teori. Resultaten blir ett osynliggörande av en stor del av arbetet som utförs i samhället, nämligen det som syftar till att producera människor. Okin menar på att libertarianismen förutsätter att människor blir producerade och omhändertagna i en sfär dit deras principer inte sträcker sig, och i vilken arbetet som utförs inte omfattas av samma rättigheter som annat arbete (Okin 1989, 75). Det Okin visar är att när en erkänner att reproduktivt arbete också är arbete fallerar Nozicks teorier.

Pateman

Den andra tänkaren som jag ska ge mig i kast med är Carole Pateman. Pateman fokuserar inte på en enskild tänkare utan kritiserar hela kontraktsteorin, som till stor del ligger till grund för liberalismen.

Pateman kritiserar kontraksteorin för att utesluta det sexuella kontraktet ur teoribildningen, trots att detta enligt henne är fundamentalt för det sociala kontraktet (Pateman 1988, 255). Hen menar vidare att den medborgerliga friheten som beskrivs i kontraktsteorin endast finns för män. Pateman menar på att den medborgerliga frihet som vunnits i och med samhällskontraktet är den frihet som sönerna vunnit när de kastat av sig sina fäders förtryck. Genom samhällskontraktet, som alltså består av både ett socialt och ett sexuellt kontrakt, etablerar männen sin makt över kvinnorna (Pateman1988, 256).

Pateman menar på att kvinnor i naturtillståndet saknar de egenskaper som gör att de kan ingå kontrakt då de inte äger sig själva i detta tillstånd, utan är underkastade patriarkal makt även där. Männen omvandlar sin rätt över kvinnor som råder i naturtillståndet till sin medborgerlig rätt genom det sexuella kontraktet (Pateman 1988, 259). Patriarkatet kvarstår alltså även efter att kontraktet upprättats, det ändrar dock form, från fadersmakt till att män har makt över kvinnor som män. Det tidigare kallar Pateman det faderliga patriarkatet, och det senare det broderliga patriarkatet (Pateman 1988, 257).

Pateman berör också hur det som sker inom äktenskapet har ansetts vara utan politisk betydelse, eftersom det äktenskapliga kontraktet existerar i privatsfären (Pateman 1988, 260). I definitionen av ”civilsamhälle” så ingår det att det finns två olika sfärer, den privata och den offentliga. Den offentliga sfären är den som anses politiskt relevant, och uppdelningen av civilsamhället i två sfärer problematiseras inte, enligt Pateman (1988, 263).

Privatsfären

Något som går som en röd tråd genom både Okin och Patemans resonemang är kritiken av liberalismens uppdelning av den privata och den offentliga sfären. Pateman beskriver detta som att civilsamhället är uppdelat i en privat sfär och en offentlig sfär där den privata sfären inte ses som politiskt relevant. Äktenskapet ingår i den privata sfären, och bedöms därför också som politiskt irrelevant. Eftersom patriarkatet upprätthålls genom äktenskapskontraktet så gör detta att även patriarkatet ses som politiskt irrelevant (Pateman 1988, 257). Okin å sin sida nämner inte privatsfären ordagrant, men hen menar på att Nozick räknar med att mänskliga behov ska tas om hand i en sfär utom räckhåll för principen om rätten till frukterna av sitt eget arbete som förespråkas (Okin 1989, 75). Det är rimligt att anta att det är privatsfären som åsyftas här, även om det faktiska ordet inte används.

Så vilket behov fyller privatsfären inom liberalismen? Okin och Pateman driver olika linjer rörande detta. Medan Okin främst fokuserar på att människors behov tillgodoses inom den privata sfären och att det är ignorerandet av detta som får libertarianismen att gå ihop så menar Pateman på att den privata sfären existerar i den form den gör inom liberalismen just för att upprätthålla den patriarkala ordningen.

Annorlunda uttryckt så behandlar Okin privatsfären som ett resultat av patriarkatet och studerar dess effekter, medan Pateman i sin argumentation fokuserar på hur privatsfären skapar den patriarkala ordningen. Okin refererar till privatsfären och förklarar hur den fyller en funktion inom det libertarianska tankebygget, medan Pateman mer grundläggande förklarar hur samhällskontraktet reproducerar ett patriarkalt samhälle.

Osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete och kvinnoförtryck

Både Pateman och Okin menar på att det finns ett ignorerade av kvinnan och kvinnoförtrycket i den politiska teori de kritiserar. Okin menar att Nozick ignorerar att en stor del av det arbete människor uträttar inte resulterar i produkter, utan producerar eller reproducerar människor. Vidare är detta arbete till viss del sådant som endast kvinnor kan utföra, Okin syftar här främst på barnafödande (Okin 1989, 79). Okin berör också en ojämlikhet som existerar men som inte behöver existera av naturen. Detta är att en stor del av det reproduktiva arbete som både kvinnor och män kan utföra är ojämnt fördelat till kvinnors nackdel (Okin 1989, 88). Resultatet blir att kvinnors arbete i hög grad inte omfattas av en av de grundläggande rättigheter Nozick tillmäter individer, det vill säga att få skörda frukterna av sitt eget arbete. En skulle kunna säga att detta utgör ett dubbelt osynliggörande, både osynliggörandet av kvinnor såsom biologiska varelser men också osynliggörandet av den ojämna fördelningen av reproduktivt arbete.

Pateman menar på att skapandet av privatsfären leder till att kvinnans underordning upprätthålls. Kvinnoförtrycket kan fortgå inom äktenskapet, eftersom det ingår i den privata sfären och den privata sfären anses politiskt ointressant. På detta sätt är uppdelningen mellan privat och offentligt i civilsamhället fundamental för att kunna säkra mäns tillgång till kvinnor, vilket är en fundamental del i den patriarkala ordningen.

Både Pateman och Okin påpekar att den individ som åsyftas i teorierna de kritiserar utgår från en manlig form, samtidigt som de omnämns med det mer allmänna ordet ”individer” (Pateman 1988, 259; Okin 1989, 76). I praktiken blir detta ett sätt att låta mannen stå modell för det mänskliga, vilket i framförallt Nozicks fall blir avgörande för idéernas tillämpbarhet.

Vidare tillkommer det faktum att de tänkare var idéer Pateman och Okin kritiserat uteslutande varit män, något som troligen influerat deras sätt att se på världen. Detta ligger givetvis till grund för ett omfattande osynliggörande av kvinnor och kvinnors perspektiv.

Slutsats

Frågan jag har försökt besvara är vilka huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen är. Jag hittade i min utredning gott stöd för min tes, nämligen att två av huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen hos de tänkare jag studerat är problematiserandet av den privata sfären och osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete eller kvinnors underordning. Detta betyder inte att det inte kan finnas andra aspekter som är mer eller lika relevanta.

Litteraturlista

Hallberg, Peter. (red.). 2009. Tretton texter i politisk teori. Malmö: Liber AB.

Moller Okin, Susan. 1989. Justice gender and the family. New York: Basic books.

Ditt godkännande är inte så jävla viktigt.

Jag fascineras av folk som tycker sig vara i position att ställa upp en massa villkor för mitt resonerande och mitt skrivande. Människor som kommer in, helt anonyma, och menar på att jag måste göra en massa olika saker för att de ska ”ta mig på allvar”. Till exempel: ”definiera ditt patriarkat” eller ”göra en lista på hur män får fördelar”.

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken uppfostran dessa människor har fått. Varför tror de att deras åsikter och godkännande är så jävla viktiga egentligen? Varför tror de att jag bryr mig om de tar mig på allvar? Jag undrar verkligen.

Jag vet att vad som krävs för att bli tagen på allvar av dessa personer är att jag (minst) ska avsäga mig feminismen och kommunismen. Typ göra en offentlig avbön och ba ”jag var feminist men har insett att det var fel” och sedan viga mitt liv åt mansrättsrörelsen.

Kom inte här och försök slå er hegemoniska position i huvudet på mig. Jag vet att ni har den, och jag vet att jag inte kommer kunna tillfredsställa er med mindre än att överge allt jag tror på och återgå till liberalismen. Detta kommer helt enkelt inte att ske.

Det verkar vara en vanligt förekommande taktik att ha en retorik som antyder att jag har något slags ansvar att liksom stå till svars och förklara mig inför dessa människor. Länge försökte jag göra det, men nu har jag insett att detta ansvar inte existerar någon annanstans än i deras huvuden. Om det är någon som har ansvar för att förklara sig så är det de som inte kämpar emot förtryck.

Vad män har att vinna på patriarkatet.

Det har rått viss förvirring kring vad jag menar med att män och kvinnor står i intressekonflikt när det kommer till feministiska spörsmål. Vissa har tolkat detta som att män inte skulle ha något alls att vinna på att patriarkatet försvann eller att kvinnor skulle ha allt att vinna på det.

När jag talar om feminism talar jag om grupper. Verkligheten är aldrig så enkel att alla ur en grupp gör samma saker och har samma intressen, men på gruppnivå kan en ändå göra generella utsagor. Det finns män som har intressen i att patriarkatet störtas, på samma vis finns det kvinnor som har intressen i att det upprätthålls.

När jag säger att det finns en intressekonflikt så menar jag att män som grupp har saker att förlora på patriarkatets avskaffande. Det rör sig dels om materiella saker, män får ju generellt högre lön och sitter också inne på merparten av egendomen i världen, de blir positivt särbehandlade när det kommer till att hamna på prestigefulla positioner och så vidare. Det säger ju sig självt att denna fördelning skulle bli jämlik om det blev jämställt, och det skulle ju gruppen män helt enkelt förlora på, rent materiellt.

Det finns även mer subtila former av förluster att göra. Vi lever idag i ett samhälle där män har makt över kvinnor och där kvinnor anstränger sig för att behaga män. Kvinnor sköter vidare en större del av det obetalda omvårdande- och reproducerande arbetet. Detta kan såklart vara svårt att upptäcka, men likväl skulle män som grupp göra en förlust om detta arbete istället fördelades jämt.

Vissa belyser istället genusaspekter. Om vi avskaffade patriarkatet skulle allas liv bli friare. Detta är till att börja med en sanning med modifikation. Visst skulle könsrollerna bli friare, men att ha makt över andra är också en form av frihet, och detta är en frihet som män kommer att förlora. Kvinnor däremot kommer att bli friare generellt eftersom makten som män har över oss kommer försvinna. Även om vinsten i frihet för könsrollerna är det en väljer att fokusera på är det inte mindre sant att dessa materiella faktorer finns i bakgrunden.

Däri ligger intressekonflikten. Även om en som man tjänar på vissa aspekter så förlorar en i andra, och detta gör att män tjänar mindre på patriarkatets avskaffande, ja rentav förlorar i vissa avseenden. Kvinnor i allmänhet däremot vinner i alla eller i alla fall en övervägande majoritet av alla fall. Vi gör inte bara vinsten att vi blir mer fria som individer, utan vi slipper också hatas för vårt kön, vara rädda för könat våld, anpassa oss för att behaga män, får lättare att nå bra jobb och får dessutom mycket mer makt och pengar.

Att säga att män och kvinnor har lika mycket att vinna på patriarkatets avskaffande är att ignorera dessa faktorer, och det är i sin tur faktiskt att ignorera patriarkatet.

Vissa tar även upp det faktum att de själva blir ledsna när kvinnor förtrycks. Utifrån detta kan en såklart säga att det ligger i deras intressen att patriarkatet avskaffas. Detta gör det fortfarande inte mindre sant att ni också tjänar på patriarkatet. Som tur är så kan människor sätta empati framför sitt egenintresse. De flesta är nog ganska obekväma med att vinna på andra människors bekostnad, vilket gör att den som inser att maktordningar existerar kommer att vilja kämpa emot dem, även om hen har saker att tjäna på att de finns kvar. Logiken som används för att upprätthålla patriarkatet är inte kallt och beräknande egenintresse utan snarare förnekelse.

Att du som man vill föra den feministiska kampen är utmärkt, och jag tvivlar inte på att du har vissa saker att tjäna på det, om inte annat din självrespekt. Men män som grupp har fortfarande intresse i att bevara patriarkatet, helt enkelt för att ni tjänar på det. Det kant tyckas grymt av mig att säga att i vinner på en maktordning ni är med och bekämpar, men det är egentligen inget konstigare än att jag är emot rasism och imperialism trots att detta är saker jag som vit västerlänning vinner på rent materiellt. Människan kan ställa sig över sitt omedelbara egenintresse och kämpa för dte som är rätt, och det är en mycket mycket fin sak.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

Ibland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.