Kategori: Politik

Kvinnohat.

Jag blir så jävla irriterad när hatet och hoten som riktas mot kvinnor kallas för näthat. Det handlar inte om näthat, det handlar om kvinnohat. För det första drabbas kvinnor av så mycket mer av denna vara. Dessutom är orden rent kvalitativt tydligt riktade mot en kvinnlig mottagare. Orden de kallas, hoten de utsätts för, är tydligt könade. Kvinnorna kallas för slyna och hora, de hotas med våldtäkt och så vidare. Att säga att detta inte har något med kön att göra, att även en man skulle kunna kallas så, är helt enkelt lögn. Visst, någon skulle säkert, på ren princip och för att bevisa en poäng, kunna kalla en man hora eller hota honom med våldtäkt, men det är inte vanligt förekommande och det har inte samma samhälleliga innebörd. Hot om sexuellt våld anspelar på manligt maktövertag, så enkelt är det.

Ibland skylls det hela på anonymiteten eller att en inte kan se den en skriver till bakom skärmen. Men om en inte är en kvinnohatande idiot generellt så blir en inte plötsligt det bara för att en sitter vid en dator. En massa människor klarar dagligen av att hantera anonymitet utan att hota kvinnor med våldtäkt för att de skrivit något de ogillar. Vidare så är det inte heller ovanligt att folk faktiskt skriver detta på facebook, alltså i ett forum där de inte är anonyma. Detta skrämmer mig verkligen. Vissa människor är alltså beredda att stå för den här skiten, och blir till och med förvånade när de konfronteras eftersom de liksom inte tänkt närmre på saken. Det är verkligen helt jävla otroligt. Har de ingen skam i kroppen?

Detta om något är ett bevis på att kvinnohatet är accepterat. Att folk är beredda att stå för det öppet. Att de inte skäms!

Om det nu är så, vilket många hävdar, att ”slyna”, ”hora” eller hot om våldtäkt liksom är helt normala och vanligt förekommande ”skämt” så är det i sig ett jävligt fett problem. Den typen av saker ska inte sägas, inte ens på skämt, för det normaliserar kvinnohatet. Sedan kan en ju också fråga sig exakt vad som är roligt med det hela. Jag tycker ändå att det säger en hel del om vårt samhälle att det anses roligt att skämta om att kvinnor ska bli utsatta för våldtäkt, något som de flesta är överens om är ett ganska grovt brott.

Men ärligt talat så är det nog inte riktigt på skämt detta, utan mer jävligt allvarligt. Kanske lite så att en faktiskt går omkring och bär på en jävla massa kvinnohat som en gärna låter komma till uttryck. Och det funkar ju, för kvinnohat är kanske ”inte så allvarligt” eller i alla fall klandervärt men ”förståeligt” eftersom kvinnan faktiskt ursprungligen ”provocerade” genom att t.ex. skriva en text om att kvinnor också borde ha rättigheter.

Jag kan i alla fall säga som så att trots indignationen och uppgivenheten efter kvällens avsnitt av Uppdrag granskning så är jag jävligt glad att programmet gjordes, och att det gjordes med den korrekta vinkeln ”kvinnohat” och inte ”näthat”, ty detta är ett könat problem. Vidare vill jag säga att jag är jävligt stolt över att vara en av de kvinnor som aktivt för den feministiska kampen trots hot, förlöjligande och trakasserier. Om jag nu skulle bli dödad för det så skulle jag fortfarande tycka att det var värt det. Varenda jävla dag.

Uppdrag granskning.

Jag antar att det inte gått någon förbi att Uppdrag granskning kommer att sända ett avsnitt om näthat riktat mot kvinnor ikväll. För den som vill så finns det en trailer att se här, som i princip är kvinnor som läser upp de hat och hot de fått. Det hela är skrämmande.

Givetvis så kommer detta att bagatelliseras, det kommer att säga att det inte aaaalls har något med kvinnohat att göra trots att hoten är uppenbart könade, det kommer sägas att den som ger sig in i leken får leken tåla och så vidare och så vidare. Men jag är väldigt glad att detta avsnitt görs, för det kommer troligen göra att fler får upp ögonen för vilken extrem misogyni många personer drabbas av på internet.

Jag beundrar alla kvinnor som gör sin grej trots detta och som vågar berätta om det offentligt på det här sättet, något som troligen kommer generera betydligt mer hot.

Att inte ”våga” publicera kritik.

En grej som har gjort mitt liv och denna blogg så sinnessjukt mycket bättre är att jag slutat ”våga” publicera kritik. Nu handlar det i och för sig inte om att ”våga” på riktigt utan om att jag har tagit ett upplyst beslut i saken, men en blir ju ofta anklagad för att vara för feg.

Jag såg innan något slags egenvärde i att ha ett ”öppet diskussionsklimat” och liknande här, där ”öppet diskussionsklimat” betydde typ att publicera vad skit som helst så länge det inte innehöll direkta hot. Om det tillförde något till diskussionen eller inte var sekundärt, det viktiga var att alla skulle få uttrycka sin åsikt. Detta ledda till att jag under alltför lång tid hade människor här som inte bidrog med något utan bara bråkade, skapade otrevlig stämning i kommentarsfältet och så vidare.

Sedan kom jag fram till att ”öppet diskussionsklimat” egentligen betyder att ge utrymme åt människor med antifeministiska agendor och som är vana vid att göra sina röster hörda. Det kan rentav vara ett sätt att göra diskussionsklimatet mindre öppet, eftersom många blir otaggade på diskussioner med aggressiv ton där de ständigt bli satta i försvarsposition. Så vill jag ju inte ha det!

Det är mycket bättre med intressanta diskussioner kring feminism för den som är intresserad av feministiska perspektiv, än att harva samma gamla frågor igen och igen med någon idiot som mest bara vill bråka. Denna blogg är för människor som är intresserade av feminism på riktigt, och inte för vem som helst som bara känner för att dryfta sina åsikter. De kan dock starta en egen blogg istället.

Bra samtalsklimat är inte nödvändigtvis samma sak som att alla får tala fritt. Ibland måste det till censur av vissa för att andra ska vilja eller våga uttrycka sig.

Övertron till Diskussionen™.

Något väldigt frekvent förekommande idag är övertron till Diskussionen™ som alltings lösning och det rätta sättet att komma fram till åsikter. Det anses liksom fint och rätt att istället för att känna efter liksom väga olika åsikter och argument för eller emot varandra och sedan komma fram till det rätta, på rationell väg.

Detta är en inställning som innehåller en rad olika problem. Ett av dessa har jag snuddat vid redan innan, nämligen att vissa grupper har en ideologi som bättre stämmer överens med de idéer som råder i samhället i stort, och därmed får ett övertag i alla diskussioner, vilket i princip omöjliggör att ha en diskussion på lika villkor. Detta kallas att ha en hegemonisk position, vilket i korthet kan beskrivas som att ens sätt att se på världen är det som tas för självklart, medan folk som företräder andra perspektiv direkt blir ifrågasatta. Idag kan en säga att individualismen och kapitalismen är ideal som innehar hegemoniska positioner. De tas för självklara som grundförutsättningar och politiska förändringar ska ske inom dess ramar. Den som företräder andra idéer ses som löjlig, tokig eller i värsta fall farlig.

Ett annat problem är att rationalitet också är ett värde som konstrueras socialt. Vad som är rationellt, alltså ett korrekt sätt att tänka på, har genom historien formats av människor i enormt privilegierade positioner. Det finns ju knappt en filosof (som fått inflytande) som inte är både man och vit. Det faktum att dessa personer utformat vad vi ser som rationellt gör såklart att rationaliteten är formad efter deras världsbild. Mannen har här en hegemonisk position, som gör att det manliga tas för det mänskliga. Det manliga perspektivet anses allmänmänskligt, medan kvinnliga perspektiv är ett specialfall, trots att det omfattar halva mänskligheten!

Ett tredje problem är idén om att en skulle kunna nå någon slags objektiv kunskap om ur världen är förskaffad utan att tolka den ideologiskt, för att sedan utifrån denna ”rena” information forma sig en ideologisk uppfattning. Alltså att det skulle vara möjligt att objektivt väga för- och nackdelar med olika ideologiers tillvägagångssätt emot varandra, utan att på förhand ha några slags värderingar kring vad en vill uppnå med samhället eller några slags ramar att tolka information genom.

För det första är det inte möjligt för en enskild person att tillgodogöra sig så mycket information. För det andra så tolkar en alltid information en får på olika sätt. Dels så drar olika människor olika slutsatser om vad som ligger bakom olika fenomen. Även om vetenskapen givetvis kan hjälpa oss på traven i detta så kan den aldrig undersöka precis alla faktorer som skulle kunna ligga bakom något. Det kommer alltid att finnas utrymme för alternativa förklaringsmodeller, och sådana kommer också att dyka upp på politiskt känsliga områden.

Vidare så är vilka orsakssamband som undersöks, vilken vetenskap som bedrivs och så vidare i sig politiska eller i alla fall ideologiskt präglade beslut. Det handlar ju om vilka problem vi tycker att det är viktigt att lösa i samhället, och det beror ju på vilka grupper som anses viktiga och vilka problem som över huvud taget identifierats.

Ingen vetenskapsperson har förmågan att vara fullständigt objektiv utan drar alltid med sina egna och samhällets värderingar i problemformulering, slutsatser och så vidare. Drömmen om den objektiva och ickeideologiska vetenskapen är naiv och leder endast till att den rådande samhällsideologin präglar vetenskapen, eftersom det är det som händer om en inte problematiserar sin egen ideologiska uppfattning. Vidare så tenderar människor att ha lättare att ta till sig information som fungerar bättre ihop med deras världsbild, och vara mer kritiska mot sådan som säger emot den. Kvinnor är till exempel mer benägna att se och förstå kvinnoförryck, eftersom vi utsätts för det.

Vi har också en tendens att tolka information olika rent värdemässigt, det vill säga att vi tycker att olika fenomen är bra eller dåliga. Vissa tolkar kanske det faktum att kvinnor har betydligt mindre ekonomisk frihet än män på ett annat sätt än vad jag gör. En kanske ser det som ett ickeproblem, medan jag ser det som ett problem. Hur vi tenderar att se på detta har mycket att göra med våra erfarenheter.  Det ligger också i vårt intresse att vilja bekämpa detta (detta ligger även i vissa mäns intresse, men inte så samma utsträckning). Få tycker nog att löneskillnader är bra, men olika människor prioriterar frågan olika högt beroende på erfarenheter.

Vad jag vill komma fram till med allt detta är att det inte går att på ett objektivt sätt mäta olika ideologier emot varandra, utan att vår tolkning av de olika ideologierna alltid beror på vår tolkning av världen, som i sin tur beror på vår position i den. Anledningen till att kvinnor oftare är feminister än män är inte att vi är mindre (eller mer) rationella utan att vi har en helt annan beröringspunkt till fenomenet kvinnoförtryck och patriarkatet. Detta är en av en mängd olika faktorer som formar vilka vi är, och därmed också vår världsbild och våra värderingar. Förnuftet kan i allt detta inte stå fritt och söka sanning om världen som den är, oberoende av vår position i den. Denna uppfattning är inget annat än en absurd övertro till förnuftet.

Grund analys lägger skulden på kvinnorna.

Läser ett inlägg på Ajour om att Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare som tar uppe ett mycket sorgligt fenomen, nämligen att det finns en massa kvinnor som själva är aktiva i att sprida misogyn humor och heja på människor som gör det.

Vad jag däremot vänder mig starkt emot är idén om att kvinnor skulle vara de enda som ägnade sig åt detta. Hur ofta hör man till exempel inom om homosexuella som är ”sköna” i och med att de kan ”driva med sig själva” eller människor som accepterar och till och med uppmuntrar kränkande tillmälen som är riktade mot deras egen etnicitet. Även bland personer som är utsatta för mobbing kan man se den här tendensen att ursäkta och ibland rentav understödja sin egen utsatthet. Liksom vara klassens clown, hävda att det är ”lugnt” när någon vuxen frågar och så vidare. Kanske förekommer det inte i just de facebookgrupper där skribenten för sig ”research”, men det förekommer garanterat. Jag har sett det flera gånger med mina egna ögon.

Detta är ett beteenden som finns hos praktiskt taget alla utsatta grupper! Det är egentligen inte så jävla konstigt, för alla vill ju vinna mark hos de som har makten och statusen, vilket så gott som alltid är förtryckarna. Ett lätt sätt att göra detta på är att ta förtryckarnas parti och därmed bli rankad högre inom den egna gruppen (givetvis på villkoret att en är med och legitimerar förtrycket). Vilken antifeminist vill inte ha en kvinna som kan intyga att hon minsann inte känner sig förtryck aaalls? Var och en som varit i en debatt kring strukturellt förtryck borde veta att det ständiga esset i rockärmen är att ”jag träffade minsann en kvinna som tyckte att det var jättebra med slampskämt/horstigma/mer ansvar för hemmet/osv osv”. Det är ett säkert sätt att få status, att bli erkänd och räknad med.

I slutet av Ajourinlägget står denna fräscha antydning av att kvinnor själva är ansvariga för att kvinnoförtrycker kvarstår:

Av de grupper som utsätts för förnedrande skämt på den här sortens Facebooksidor är det bara kvinnorna som känner att de måste heja på sina förtryckare. Vissa delar av samhället har uppenbarligen en väldigt lång väg kvar innan de kommer till någonting som ens liknar jämställdhet.

Är det kvinnornas fel att det finns en könsmaktsordning? Är det de påhejande kvinnornas fel att förtrycket finns från första början, eller att det kvarstår? Troligen inte!

Givetvis så kan alla, både män och kvinnor, bidra till upprätthållandet av patriarkala strukturer. Men det är inte konstigt att en som förtryckt väljer att alliera sig med förtryckarna om det är ett av sätten en kan vinna status på. Det är en del i hur könsmaktsordningen fungerar. Genom att göras till norm för samhället så utgör manlighet och mäns intressen måttstocken för hur en vinner status, mäns idéer om vad som är ”roligt” dominerar och som kvinna gör en bäst i att hålla käft eller, ännu bättre, spela med i det hela. Det är ju så kul med ”sköna” kvinnor som klarar av att ha lite ”distans”.

Problemet blir när dessa kvinnor utmålas som feminismens fiender. Feminismens fiende har aldrig varit, och kommer heller aldrig att bli, andra kvinnor. När andra kvinnor bidrar till könsmaktsordningen är det aldrig en orsak, utan på sig höjd ett symptom. Ett symptom på ett djupt orättvist system där män utgör måttstocken för vad som är roligt, acceptabelt och eftersträvansvärt.

Genom att skriva den här typen av texter om hur kvinnor upprätthåller patriarkatet, utan att på något sätt analysera varför det ser ut såhär, så gör en kvinnor ansvariga för sitt eget förtryck. Det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta problemet. Vad som hade varit mer konstruktivt och vettigt är att försöka gräva djupare i varför det är såhär, vad det är för mekanismer som gör att personer bidrar till sin egen underordning. Då hade det kunnat vara till hjälp för den som vill bryta sig loss, och inte bara samma gamla skuldbeläggande av offret.

Det krävs mer än så.

En grej som jag stöter på ofta är människor som vill att en ska lyssna på deras fullständigt ointressanta utläggningar om feminismens ”felslut” eller något annat trams, och som sedan, när en inte vill göra detta, kommer med något jävla tjafs om att det minsann är viktigt att ”lyssna på andra” och att andra också kan ha ”intressanta perspektiv” och att en inte bara ska lyssna på folk med samma åsikter som en själv.

Såhär. Även om jag hade velat isolera mig med folk som har samma åsikter som jag så hade det inte varit möjligt, för det finns helt enkelt ingen så homogen grupp. Jag har nog aldrig varit i en situation där jag haft precis samma åsikter som min samtalspartner, och jag tvivlar på att någon har varit med om detta.

Vissa personer har helt omöjligt att begripa att det inte handlar om att en inte vill lyssna på andra generellt, utan om att en inte vill lyssna på just dem. Jag antar att det har att göra med en grandios självbild eller liknande, denna oförmåga att inse att deras perspektiv kanske kan upplevas som ointressanta av någon!

Det är alltid bra med nya perspektiv på saker, men det betyder inte att alla perspektiv är meningsfulla. Det finns gott om människor som inte har något intressant att komma med i en rad olika frågor. Det är inget konstigt med det egentligen, alla har inte något att säga om allt. Det finns en mängd saker som jag inte har något intressant att säga om, och jag kräver inte heller att folk ska lyssna på mina perspektiv.

De som säger såhär är för det mesta inte heller särskilt intresserade av att lyssna på andra, utan de vill bara komma och köra upp sina åsikter i ansiktet på folk, men maskera det som en ”diskussion” på lika villkor.

Andra åsikter och perspektiv har inget egenvärde. Det som räknas är kvalitet, inte kvantitet. Ingen får ut något av att ha en massa diskussioner med folk som inte kan någonting. Och dessa personer måste sluta tro att deras åsikter är intressanta bara för att de är människor. Det krävs mer än så.

Tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

En sak jag är så satans irriterad på är när andra feminister ska hålla på och typ ”läxa upp” mig eftersom jag är för ”extrem” i mina uttalanden/min retorik gentemot antifeminister. Det värsta är när en får hör att en ”förstör för oss andra” som vill ha en ”dialog”. Alltså nej, jag har inte ”förstört” för er som vill ha en dialog. Om de gulliga antifeministerna inte klarar av att förstå att det finns olika feminister så är det deras jävla fel, inte mitt. Intressant detta, hur det alltid är den som slår ur underläge som får skulden, även från feministiskt håll.

Många feminister verkar tycka att deras strategi är framgångsrik om antifeminister tycker att de är ”vettiga” eller liknande. De tycker att en ska anpassa det en säger, alltså sitt budskap eftersom budskapet förändras beroende på hur en säger det, för att antifeministerna ska kunna hålla med en eller i alla fall ”respektera” ens åsikt. Om antifeministerna sedan ger lite beröm så ses detta som en framgång. Men det är inte en framgång, det är ett jävla bakslag. Det betyder nämligen att du har förändrat dig så mycket att din ideologiska fiende håller med dig. Det är lika lite en framgång som att socialdemokraternas nya partiledare hyllades av Svenskt näringsliv.

Vi kommer inte att komma framåt i frågan om jämställdhet genom att övertyga antifeministerna, en efter en. För det första är det väl få som verkligen bli övertygade om feminismen för att de tycker att en feminist är vettig, för det andra så är det en jävligt ineffektiv och tidsödande strategi. Men det största problemet med den är att den innebär en anpassning efter antifeministerna, och detta är absolut inte önskvärt.

Vissa verkar vilja att feminismen ska tvätta bort det som är provocerande för att på det viset få mer makt. Det finns en dröm om att liksom polera de feministiska ytan, ta bort det som är förargerligt men behålla innehållet. Men feminismen är provocerande för feminismen är en subversiv rörelse. Den ifrågasätter samhället som det ser ut idag, strävar efter att bryta en massa människors makt, avskaffa deras privilegium och så vidare. Feminismen står i en aktiv intressekonflikt med många män, vilket är skälet till att den är impopulär. Det är av samma skäl som rika människor ogillar socialism: den går emot deras intressen. Det handlar inte om att de inte blivit ”övertygade” eller något sådant, det handlar om att de inte tjänar på det.  Män tjänar på patriarkatet, ni måste förstå detta. Män får, på grund av patriarkatet, mer makt, pengar och behöver utföra mindre arbete. Därför blir de också provocerade när någon ifrågasätter patriarkatet. Att tro att en ska kunna ”komma runt” detta genom att vara snäll är inget annat än pur naivitet.

Visst finns det män som trots detta är feminister. Kanske för att de har andra intressen av jämställdhet, kanske för att de låter rätt gå före sitt egenintresse. Men män som grupp förlorar fortfarande på feminismen, vilket gör att många män kommer fortsätta stå i opposition emot den.

Jag accepterar att det finns en massa feminister som vill gå på den lite mer mjuka linjen, ni behövs också! Vad jag däremot tycker är jävligt snorkigt är att gå omkring och klaga på att andra feminister är för extrema och ger feminismen dåligt rykte. Utan feminister som varit extrema och gett feminismen dåligt rykte hade ni inte haft något jävla utrymme idag. Det är jävligt lätt att sitta och snacka om att en ska ”komma överens” och ”lyssna” och gud vet allt. Det är populärt, och det är väl kul för dig. Men tro inte att du lyckas bättre med att driva frågan om jämställdhet bara för att du är mer omtyckt av dina ideologiska fiender. Ditt inflytande över dessa personer är nämligen markant kringskuret eftersom det kommer sig av att du säger saker som de accepterar. Om du plötsligt började blir mer extrem skulle de genast vända dig ryggen. Det är fortfarande de som sätter agendan. Och när du börjat anpassa dig efter detta har du redan förlorat.

Den feministiska kampen har alltid varit och kommer att fortsätta vara provocerande. Om den slutar vara provocerande är detta inte en framgång utan ett misslyckande, för det innebär att den också har slutat vara subversiv. Och vad fan ska en med en osubversiv rörelse till? Det är ju helt jävla meningslöst! Det är som ett gullig kattunge. Alla gillar gulliga kattungar, för de är fina och se på och inte till besvär. Men feminismen ska inte vara en gullig kattunge, den ska vara en aggressiv vildvittra som är beredd att slåss med näbbar och klor för jämställdhet. Utan denna kampvilja så finns det inget påtryckningsmedel, ingen anledning för patriarkatet att göra eftergifter av annat än symbolisk karaktär.

Låt konflikten blomma ut och ta plats. Sluta ängslas för att ni inte ska bli omtyckta. Se det som en framgång istället. Tala till dem som har något att vinna på feminismen. Om någon är genuint intresserad av feminism, förklara gärna, men anpassa inte budskapet för att det ska falla någon kritiker i smaken. Visst, du kanske lyckas få hen att kalla sig feminist, eller tycka att du är en vettig feminist, men detta är bara en symbolisk framgång om feminismen som accepteras har förändrats. Det är inte värt någonting. Det kan faktiskt rentav vara kontraproduktivt, eftersom du då har bidragit till feminismens ideologiska urvattning.

Men framförallt: tro inte att din relevans hänger på om du blir omtyckt av patriarkatet. Det är ju för fan det du ska bekämpa!

Studentekonomi.

Just nu studerar jag heltid och tar fullt studiemedel. Det innebär en inkomst på lite mindre än 9000 kronor i månaden. Jag jobbar inte vid sidan om, för heltidsstudier är faktiskt heltid, och att arbeta kräver en massa tid och energi, inte bara när en är på själva jobbet utan även för att söka jobb, passa ihop arbetstiden med föreläsningsschemat och så vidare. Föreläsningarna är inte schemalagda på samma sätt varje vecka utan detta skiftar. Det är klart att jag skulle kunna jobba, men detta på bekostnad av både studier och fritid. Och fritid är något jag faktiskt tycker att en som student är berättigad.

Min ekonomi går ihop ganska bra. Detta beror på en mängd olika faktorer. Jag varken dricker eller röker, jag äter huvudsakligen veganskt vilket är billigt, jag behöver sällan uppsöka vård, jag har haft turen att kunna köpa min ganska omfattande kurslitteratur begagnat, jag har underbara föräldrar som hjälpt mig med flytt och dessutom köpt mycket av de saker som behövts till den, jag har en av de billigaste hyrorna en kan ha i Uppsala, jag har dessutom en masa sparpengar från innan, vilket beror på att mina föräldrar sparat åt mig och en trygg ekonomisk situation i hemmet där jag inte behövt betala hyra under tiden jag jobbade. Allt detta sammantaget gör att min ekonomi fungerar ganska bra.

En sak som folk sällan har i åtanke när det diskuteras studentekonomi är att en som student också måste få sommaren att gå ihop ekonomiskt. Att använda sina knappa niotusen till att inte bara överleva utan dessutom lägga upp en buffert för att kunna överleva två månader utan inkomst är knepigt om en inte har en jävligt billig hyra.

”Men sommarjobb/sommarkurser då?” kanske någon undrar. Rörande jobb så vill jag bara fnysa. Vet ni hur arbetsmarknaden ser ut? Det är inte som att arbete är något en skaffar sig i en handvändning, speciellt inte ett arbete som en kan vara säker att en får en rimlig inkomst från. Dessutom så är det så att även om en mot förmodan skulle lyckas få ett jobb blir lönen uppskjuten en månad, om inte två som ju gäller vid timanställningar (om jag inte minns fel). Detta gör att det ändå blir jävligt kärvt att få in pengar under sommaren, även om en skulle lyckas få jobb. Vidare så måste jobben börja sökas innan sommaren tar vid, vilket även det tar tid och fokus från studierna. Gällande sommarkurser så är det verkligen inte alla som har möjlighet att läsa kurser som är till hjälp i deras utbildning.

Om jag hade haft möjlighet att hitta sommarjobb så hade jag såklart tagit den, på samma sätt som jag hade tagit sommarkurser om det hade gått några som är till nytta i min examen. Men det känns dumt att ta studiemedel för kurser en inte kommer att ha någon nytta av, bara för att klara livhanken. Som tur är så behöver jag inte göra detta, eftersom min ekonomi fungerar, men det finns många som inte har samma tur som jag.

För många kan nog studentekonomin gå ihop bra i teorin, bara allt går som det ska. Alltså om en inte lägger pengar på diverse nöjen och framförallt om en aldrig blir sjuk eller är med om olyckor. Men folk blir sjuka, och folk är med om olyckor. Många personer hamnar till exempel i situationen att de av olika skäl misslyckas med att ta sina poäng, och sedan blir tvungna att börja jobba eftersom de inte kan få Csn, och därför inte lyckas ta någon examen. En massa studietid kastad i sjön! Detta är såklart en större risk för den som inte har möjlighet att få ekonomiskt stöd hemifrån om det krisar. Som student har en en karenstid på 30 dagar, det vill säga det tar 30 dagar innan anmäld sjukdom tills att en får sjukersättning istället för studiemedel. En hel månad av Csn som går till spillo! Dessutom är det väldigt många studenter som inte känner till att de har rätt att sjukskriva sig, vilket skapar ännu mer problem. Jag vet fan inte en enda student som anmält sig sjuk från och med första dagen. Vidare så går det inte att sjukskriva sig på halvtid som studerande, vilket såklart är ett stort problem för människor som på grund av olika funktionsnedsättningar inte klarar av att studera heltid. Är studier inget för dem?

Under en utbildning som är kanske tre eller fem år lång så är det mycket som kan gå snett. En kan missa att ta några poäng av olika skäl, en kan bli sjuk och så vidare och så vidare. Som ni kanske känner till är det väldigt svårt att gå på till exempel socialbidrag samtidigt som en fixar det sista på sina studier. Det är alltså en stor risk att människor som av olika skäl får förhinder över huvud taget inte lyckas slutföra sina studier, och vad är detta om inte ett enormt jävla slöseri med kompetens? Jag menar, både dessa personer och samhället har ju pumpat in en massa i att utbilda de här människorna, och sedan så kastar en det bara i sjön eftersom det har gått snett någonstans på vägen. Detta är dels ett problem rent praktiskt, men det är också ett problem eftersom det skapar en jävla massa oro hos många studenter, oro över hur de ska få ekonomin att gå ihop. Denna oro tar en massa fokus från det en borde fokusera på som student: studier.

Detta tydliggör också att möjligheterna till studier inte är så fritt för alla som många vill påskina, utan fortfarande är en klassfråga i allra högsta grad. Personer som har möjligheter till ekonomisk hjälp hemifrån om något går snett, eller rentav har ett sparkapital att ta från, riskerar inte att hamna i knipa på samma sätt. Dels kan dessa personer fokusera på studierna bättre eftersom de slipper oroa sig över ekonomin eller ta jobb vid sidan av. Även om en kanske missar några poäng så går det att ta igen dem om en har sparade pengar att leva på under tiden. En behöver inte hamna i en situation där en måste plugga 200 %, jobba och plugga samtidigt eller leva på svältgränsen för att kunna ta ut sin examen.

Det finns så jävla mycket som kan gå snett i livet, och detta gäller såklart även för studenter. Alla studenter är inte högfungerande, alla klarar inte av heltid, alla har inte föräldrar som n hjälpa dem ekonomiskt och så vidare. Detta är viktigt att förstå när en talar om studenters ekonomiska situation.

IMG_20130131_135059

Mycket av informationen i detta inlägg är tagen från denna rapport från Saco om studenters ekonomiska villkor. Läs den här!

Vems erfarenheter räknas?

Suhinina har skrivit intressant om detta med att åberopa att en minsann har bott i/har anhöriga som bott i Sovjet.

Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan.

Hen utvecklar sedan resonemanget och menar på att om hen hade tagit upp att hen är född i Sovjet och påpekat andra, positiva, sidor så hade det inte alls mottagit på samma sett, inte gett samma legitimitet till resonemanget. Hen menar också på att ingen av hennes släktingar som levt under Sovjet har talat om detta som något ensidigt dåligt, och exemplifierar med en förälders tankar kring det ständigt hägrande hotet om arbetslöshet som unga utsätts för idag.

För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. ”Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!”.

Det här är intressant att många skäl. Dels på grund av vissa människors behov av att slänga sig med sin erfarenhet av Sovjet, och vilken tyngd detta ges i debatten om kapitalismens vara eller ickevara. Det är ett effektivt sätt att ta kål på en debatt om vilket samhälle vi borde leva i, att hänvisa till erfarenhet av något som skulle kunna ha någon koppling till det motståndarsidan förespråkar.

Men vad som är verkligt intressant är att denna erfarenhet endast räknas om den går i linje med rådande samhällsideologi, som alltså för närvarande är att kapitalismen är bra och att kommunismen är den ondaste ideologin efter nazismen. Denna typ av anekdottala bevisföring hade ifrågasatts direkt om den inte hade spelat med i detta paradigm.

Jag tänker om jag hade tagit mina erfarenheter under kapitalismen, som jag trots allt levt i hela mitt liv, och förklarat varför detta system bringar mig och människor jag älskar så mycket smärta. Det hade troligen inte räknats för något, utan förklarats som personliga tillkortakommanden och erfarenheter eller slumpmässiga (kanske socialistiskt influerade) brister i ett annars perfekt system. Ändå är det precis samma sak: personliga erfarenheter av ett samhällssystem.

Det är alltid den starkares erfarenheter som räknas för något, medan den som står i underläge blir bortviftad.

Om att svara på frågor.

Ganska ofta tycker folk att de ska ”ställa mig till svars” och uppmanar mig till att svara på frågor om den könslösa samhället, om jag vill ha det som i Sovjet eller liknande. Ganska ofta så vägrar jag också svara på dessa frågor. Då kan en få höra att en har ”skygglappar” och vägrar ”stå till svars” för sina ställningstaganden. ”Du måste kunna svara på frågor” kan folk bräka ur sig.

En fråga är aldrig neutral. En fråga innehåller alltid värderingar. Och ibland är det som rent grammatiskt låter som en fråga snarare ett påstående eller en anklagelse.

Jag vägrar av princip svara på frågor som ställs offensivt, där jag ska ”försvara mig”. Dessa frågor ställs alltid utifrån en utgångspunkt om att jag har en plikt att försvara något, utan att det nödvändigtvis framgår vad eller varför. Detta är otroligt vanligt när det kommer till detta att jag kallar mig kommunist. Folk tycker att jag ska försvara mitt ställningstagande, ofta med hänvisning till Sovjet, trots att jag aldrig uttryckt mig positivt om Sovjet!

När jag sedan inte svarar, eller svarar oseriöst på frågan, så heter det att jag vill ”undvika samtalsämnet” och inte är beredd att ”stå för mina åsikter” eller att jag inte kan ”ta kritik” och bla bla bla. Som om att kunna ”ta kritik” eller ”stå för sin åsikt” vore detsamma som att svara på varenda jävla fråga som ställs!

Om någon frågat ”vad menar du med att du är kommunist?/vad innebär kommunism för dig?” eller något liknande hade jag inte haft några problem med att svara (förutsatt att jag har tid såklart). Det hade varit en trevligt ställd fråga, uppenbarligen med syfte att utforska mina åsikter och mitt sätt att tänka. Men när frågan är ställd ”vill du ha det som i Sovjet eller?” är det inte riktigt lika inbjudande. Det är för att den senare frågan knappast är öppensinnad, utan aggressiv och fylld av fördomar om mina ståndpunkter. Visst, alla har fördomar, men vissa försöker faktiskt utforska andra åsikter relativt förutsättningslöst medan andra sätter upp sina fördomar som en självklar premiss för själva diskussionen. Den som ställer en sådan fråga är nog inte särskilt intresserad av en diskussion kring kommunismens idé, utan vill mest bara att jag ska försvara mig inför den personens fördomar, något jag är brutalt ointresserad av.

För att svara på en sådan fråga måste jag dissekera den för att få någon rätsida på vad personen egentligen menar. Jag kan ju inte svara på en fråga som är ställd på grunder jag över huvud taget inte delar. Troligen kommer personen som ställde frågan inte att förstå, eller i alla fall inte erkänna, problemet med formuleringen utan hålla fast vid sin offensiva attityd. Sådant tar otroligt mycket tid och ork att hantera. Därför har jag gjort ett val att inte svara på den typen av frågor.

Den som är på riktigt intresserad av en tankeströmning ställer inte frågor på det viset, utan närmar sig ämnet ödmjukare än så. Att ställa någon till svars är långt ifrån samma sak som att föra en diskussion med någon. När någon ställs till svars hamnar den redan från början i försvarsposition, och detta omöjliggör diskussion på lika villkor. Är det konstigt att en inte vill diskutera på de premisserna?