Politik – Sida 165 – Fanny Åström

Lite mer om studier.

Jätteintressant att läsa vad ni har att säga om era utbildningar tycker jag! Fyll gärna på med mer.

Vill förtydliga en sak bara: jag tycker egentligen inte att det är konstigt att utbildningarna i humaniora och samhällskunskap har mindre resurser per elev. Givetvis är det billigare att bedriva utbildning som mest bygger på föreläsningar och diskussioner än att hålla sig med dyr labutrustning och liknande, och det tycker jag är helt i sin ordning.

Problemet är när det blir så mycket nedskärningar att det inte går att upprätthålla en bra nivå. Jag känner till exempel nu att utbildningen främst är ett sätt att:

Få tid till studier, eftersom jag får studiemedel.
Examinera mig så att jag har mina kunskaper på papper.

Den undervisning som universitetet erbjuder är liksom inte det mest centrala i det hela.

Nu menar jag såklart inte att jag bara ska sitta och bli matad med det hela och inte behöva anstränga mig själv, men jag tycker att det är jätteviktigt att elever får ordentlig handledning och detta finns verkligen inte. Det blir ju också enklare att en själv sackar efter då en inte känner att det finns anledning att läsa in allt en borde.

Nåja. Detta om detta.

Nu är det oss det handlar om.

Läser en ledare på det fina gamla ämnet ”det är så synd om oss vita som får skulden för allt” i Dn. Den handlar om att det är dåligt att vi fokuserar för mycket på den västerländska kolonialismen när andra länder varit dumma också, faktiskt!

Kanske finns det framstående postkolonialistisk forskning som riktar in sig på arabisk, japansk eller sovjetrysk kolonialism. Men den ser jag aldrig i debatten, och jag har ändå tittat ganska noga. Där är kolonialherren alltid vit och försedd med tropikhjälm och ridspö. Han är en engelsman, inte till exempel en turk, trots att det ottomanska imperiet under hundratals år var ett av världens mest expansiva.

Detta är ett otroligt vanligt argument i debatten kring såväl rasism, imperialism som kvinnoförtryck. Det ska liksom alltid påpekas att det även i andra kulturer har funnits och finns förtryck och ondska och att vi västerlänningar minsann inte är ensamma om det.

Men det är klart att det i Sverige är mer intressant att se på den västerländska historien av förtryck istället för på någon annan världsdels historia. Det är ju det förtrycket som lever här och som vi måste ta itu med, det är ju det som utgör vår skuld. För att vi ska kunna förstå det förtryck som finns i vårt samhälle idag så är det relevant att förstå dess historia.

För den som har synen på vetenskapen som något som inte bara ska kartlägga det som varit, utan även kunna hjälpa oss idag, så är det ganska givet varför fokuset ligger på västerländskt förtryck. Om en dessutom inte diskuterar forskningen som sådan utan vilket forskning som syns i debatten, vilket Helmerson gör, så blir det än mer uppenbart. Varför ska vi i Sverige diskutera efterföljderna av det Ottomanska rikets utbredning i den inhemska debatten?

Skribenten oroar sig för att vi ska få en snedvriden sy på historien:

Men varför är det mindre viktigt att diskutera andra typer av kolonialism och imperialism? Resultatet av det blir en snedvriden historiebild där skulden bärs av ett enda par, vita, skuldror.

Faktum är att det i den mesta historieskrivning som vi tar del av i västerlandet finns ett ganska markant fokus på just västerlandet, speciellt om en ser till den historieskrivning som syns i samhällsdebatten. Konstigt att Dn:s ledarskribenter reagerar på detta först när de far illa av det.

Ibland är borgerliga verkligen barnsliga. De vill liksom att allt ska vara rättvist. Om vi talar om västerländsk kolonialism måste vi tala lika mycket om alla andra länder som ägnat sig åt kolonialism för annars är det orättvist och då blir de vita männen kränkta. Istället för att hantera vårt historiska arv av förtryck så måste de hålla på och tjata om att vi inte är de enda som varit taskiga faktiskt. Jaja, men nu är det oss det handlar om.

Hur nedskärningarna påverkar min utbildning.

Just nu läser jag alltså statskunskap, vilket ingår i samhällsvetenskapliga ämnen. Som ni kanske vet så har samhällsvetenskapen stått inför stora nedskärningar på senaste tiden, och jag tänker berätta lite om hur det har påverkat min utbildning.

När en läser statskunskap, och samhällsvetenskap generellt får en anta, så har en både föreläsningar och seminarium. Ofta har vi ett upplägg där vi har några föreläsningar i början av veckan, sedan ett par lediga dagar då vi kan läsa in kurslitteraturen och sedan har vi seminarium där vi ska diskutera ett antal frågor som relaterar till kurslittearturen. Seminarierna är dels en del av examinationen, men också ett sätt att lära sig saker och få djupare förståelse för det en läser. Att diskutera texter med varandra under handledning av en utbildad statsvetare gör såklart att en kan räta ut en massa frågetecken, få nya perspektiv och så vidare, på ett sätt en inte kan få på föreläsningarna.

Föreläsningarna är ofta ganska matiga och det finns inte mycket tid för frågor och diskussion, så seminarierna är väldigt viktiga för att få informationen att sjunka in ordentligt.

På min utbildning har de emellertid, på grund av nedskärningar, behövt dra ner på seminarietiden markant. På förra kursen i politisk teori som mer eller mindre kretsar kring diskussion så hade vi en seminarietimme i veckan, vilket alltså med akademisk kvart motsvarar 45 minuter. I denna kurs har vi bara två seminarier på hela kursen, varav ett är ett Pm-seminarium där vi alltså bara kommer att opponera på våra egna texter, och inte diskutera kursinnehållet.

Både min seminarielärare och min huvudsakliga föreläsare på denna kurs har sagt att detta är alldeles för lite egentligen och att det påverkar kvaliteten på utbildningen mycket. Och det kan jag verkligen tänka mig, för jag har uppfattat seminarierna som väldigt effektiva när det kommer till att lära sig saker.

Det som känns så jävla onödigt med det här är att det knappast kan vara särskilt kostsamt att få in några fler seminarietimmar.Det som krävs är ju i princip bara tillgängliga seminarielärare. I förhållande till Sveriges ekonomi så lär detta vara struntsummor, så även i förhållande till var undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ju kräver labutrustning och så vidare kostar.

Men kvaliteten på utbildningen blir verkligen lidande på grund av detta, och det är så jävla dumt när en tänker på att såväl samhället som eleverna investerar en massa i utbildningen. Så mycket för kunskapsnationen Sverige.

Manshat är att berätta om kvinnoförtryck.

Så jag hittade detta inlägg med exempel på manshat. Det verkar vara en ambitiös sammanställning. I början av inlägget tas det upp exempel på manshat som sprids i media. Här är den:

Är det inte lite roligt att två av punkterna som ska exemplifiera manshat direkt berör när kvinnoförtrycket i samhället omskrivs (det vill säga de jag strukit under med rött)? Det är alltså manshat att konstatera att kvinnor är förtryckta. Det var sannerligen en intressant definition av manshat. Flera av punkterna rör indirekt samma sak, som det om könen på olika gruppers medlemmar, vilket ju ofta brukar uppkomma i kontexter där just könsmaktsordningen diskuteras. Samma sak med punkten som osynliggörande av manliga offer, eftersom det ofta dyker upp i kontexter där specifikt kvinnohat diskuteras. Även manlighet och mansnormen är ord som brukar användas då patriarkatet diskuteras.

Efter denna lista så har skribenten lagt ut en länklista med saker som enligt hen exemplifierar manshat i media. Jag har inte kollat igenom alla länkar men jag har kollat på de som är nominerade till att vara de värsta. En av dessa länkar var bruten, men hade titeln ”Här är bara var fjärde politiker kvinna”, utifrån vilket en ju kan dra slutsatser kring innehållet. Troligen så rör det som om artiklar som tar upp den könsmässiga snedfördelningen bland politiker. Väldigt mycket manshat i detta tydligen.

Den första länken är ett klipp med Hermansson, Frej och Nilsson där de pratar om fula killar. Jag kan håller med om att detta är både omoget och tråkigt, men manshat? Jag tolkar det som en drift med allt objektifierande av kvinnor som finns. Nå, jag får ju i alla fall ge det att det är det som kommer närmaste manshat av alla grejer, vilket säger något i sig. Nämligen att det verkan är särskilt utbrett eller farligt.

Den andra länken går till en artikel som handlar om kvinnohatet i farmen. Fattar verkligen inte var manshatet i detta ligger. Är det för att skribenten nämner patriarkatet på slutet?

Den tredje länken går till denna text av Guillou där hen ”utmanar näthatarna”. Fattar ej var manshatet finns här heller. Är det för att Guillou påpekar att kvinnor blir hårdare ansatta av näthat än män?

Många av de resterande länkarna går till artiklar som handlar om mäns våld mot kvinnor, något som är väldigt känsligt för många mansrättsaktivister. De brukar mena att det är samma sak som att säga att alla män använder våld. Detta är emellertid inte sant över huvud taget. Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” handlar om att belysa att det våld kvinnor utsätts för är en strukturell problematik som beror på könsmaktsordningen. Detta vet typ alla som är det minsta insatta i feminism, så det är inte särskilt svårt att ta reda på. Men det bryr sig såklart inte denna människa om att göra.

Nå, min poäng med detta var att visa på att när antifeministerna verkligen ska föra allt de manshat de brölar om i bevis så är resultatet ganska tunt.

Kan det ha att göra med att det finns jävligt många människor som har som mission att smutskasta feminismen?

När jag säger att jag inte stött på olika grejer bland feminister så betyder inte det att de inte förekommer alls, det är jag fullt medveten om. Givetvis kan en enskild person inte ha koll på alla feminister och det begriper jag så väl så väl. Vad jag menar att säga med uttalandet är att det inte är något vanligt förekommande. Jag anser mig ändå vara relativ väl beläst på den feministiska rörelsen och tycker det verkar konstigt om något som jag inte sett över huvud taget vore ett vanligt förekommande fenomen.

Såhär. Det finns idioter i alla läger. Det finns säkert någon som kallar sig feminist som tycker att män med små kukar ska avrättas. Jag tycker dock inte det, det är inte heller vanligt att feminister tycker det. Troligen så dras alla politiska rörelser med den här typen av knäpphuvuden. Skillnaden ligger i hur rörelsen förväntas agera kring det hela.

Och här finns det något speciellt med feminismen. Det är nämligen otroligt vanligt att feminister uppmanas till att ta avstånd från den här typen av grejer, ofta utan hänvisning till var det förekommit. En får lätt känslan av att det är någon som hört från någon och så vidare. När någon väl har något att komma med så är det inte sällan något otroligt gammalt, såsom den där jävla ”män är djur”-grejen som inträffade för åtta år sedan och som dessutom ledde till ett ramaskri inom den feministiska rörelsen och även föranledde Wachenfeldts (alltså hen som sa det) avgång eller något som sagts av någon som inte alls är framträdande i den feministiska rörelsen eller ens uttalad feminist.

Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Givetvis är jag emot idioti i alla dess former men jag kan liksom inte kommentera allt dumt som sägs och görs, jag är ledsen. Jag kan inte ägna denna blogg åt att ta avstånd från personer som säger dumma saker. Ibland kritiserar jag andra feminister när det händer något som jag bedömer vara intressant, eller om det är någon internfeministisk debatt som pågått som jag känner att jag borde uttala mig i, men jag kan och vill inte uttala mig i alla jävla saker nån feminist har sagt eftersom jag tycker att det är typ liiite mer relevant att krossa patriarkatet.

Ofta säger folk att dessa ”extremister” gör att den som inte är så insatt i feminism kan tro att det är så feminismen ser ut, och att vi ”riktiga” feminister därför borde ta avstånd. Av allt som skrivs och sägs om feminism i offentligheten så är en otroligt liten del den här typen av skit. Alltså verkligen en yttepytteliten. Att människor tror att det är representativt för feminismen handlar knappast om att det är det första en hittar när en googlar feminism, utan att det finns en massa personer som av olika skäl ägnar sig åt att sprida denna dynga. Ibland är det uttalade målet att smutskasta feminismen, ibland handlar det om att ”hjälpa” feminister att ”ta avstånd” från detta eller ”föra diskussion” eller något liknande. Det är den sista kategorin jag blir som mest irriterad på, detta på grund av den otroliga fegheten i deras agerande.

Okej om en sprider skit om feminismen och är ärlig med sina intentioner, men att få det att framstå som att en egentligen bara vill ”hjälpa till” tycker jag är så otroligt fånigt. Nej, du vill inte hjälpa till. I så fall hade du inte skrivit ett jävla inlägg där du återigen drar upp dessa inaktuella eller irrelevanta exempel och får det att framstå som att detta på något vis utgör ett stort problem inom den feministiska rörelsen. Personer som tycker att män med små kukar ska dödas är lika lite ett problem för feminismen som människor som tycker att tiggare ska avrättas utan rättegång är ett problem för borgerligheten. Det är inte en representativ åsikt, det är inte ett problem inom rörelsen.

Det är bara gammal hederlig idioti och sådant förekommer tyvärr överallt, men folk har av någon anledning jävligt svårt att fatta detta just när det kommer till feminism. Kan det kanske ha något att göra med att det finns jävligt många människor som gjort det till sitt jävla mission att bekämpa feminismen? Kan det kanske vara så att feminismen blir lite extra hårt ansatt inte på grund av att den har större problem utan på grund av att det finns många som blir jävligt obekväma av att få sina privilegier ifrågasatta och gör allt för att smutskasta rörelsen som gör det?

Så jag ber er som känner för att skriva en massa om feminismens problem att vänta lite, typ kolla upp fakta och så, och sedan försöka fundera på om det verkligen är relevant att skriva om detta, om det verkligen är et problem inom feminismen eller om det bara är så att folk är idioter som folk är mest. Kanske kan ni istället skriva lite om moderater, antifeminister eller sverigedemokrater som har sagt dumma saker. Det händer ju också, liksom. Bara en tanke.

Lönesäknarna och skuldkrisen.

Nu tänkte jag skriva om Svt:s dokumentär lönesänkarna som går att se här.

Lönesänkarna handlar om hur svenska arbetare har fått en allt mindre del av lönekakan, och att mer pengar istället har gått till industrin. produktiviteten har öket väldigt mycket, men dessa vinster har inte primärt gått till arbetarna (som ju skapar mervärdet) utan till ökade vinster för företagen. Ovan kan ni se en graf över hur löneandelen har minskat i industrin.

Reallönerna har också stigit och konsumtionsnivån har också ökat under de senaste åren. Men den stora förskjutningen har ju varit från löner till vinster på ett sätt som är historisk exceptionellt.

I programmet så sades det att en femtedel gick till vinster för 30-40 år sedan, men att det idag rör sig om ungefär en tredjedel. Detta är en ganska markant ökning. Från att löneandelen av vinsterna har ökat i Sverige så börjar de nu bli mindre och mindre, och kryper tillbaks till samma nivåer som rådde för 100 år sedan.

Vi skulle alltså behöva gå tillbaka 100 år, till tiden för den allmänna rösträttens införande […] för att hitta en period då löntagarna fick så lite betalt i förhållande till företagens ägare som de får idag.

Detta är en politik som drivits av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Tanken har varit att hålla tillbaka löneutvecklingen för att motverka arbetslöshet och att, som jag förstår det, ge företag utrymme för att expandera. Det har fungerat sådär.

Vi har efter 30 år fått ett mycket lönsamt näringsliv, men trots att företagens ägare aldrig förr haft så mycket pengar att lägga på investeringar och nyanställningar ifall de velat så är sysselsättningen tvärtom lägre en tidigare och investeringsgraden är fortsatt låg.

Det är inte bara nu vi har en hög arbetslöshet på grund av krisen utan vi har också en fortsatt hög arbetslöshet efter 90-talskrisen, som ni kan se i diagrammet nedan.

I dokumentären tas också upp hur åtgärder såsom lägre ingångslöner för ungdomar är tänkta att påverka, och hur de också sänker lönerna för alla arbetare:

Om du ökar lönespridningen och fler kan vara med och konkurrera om jobben så är det de facto fler som söker jobb och det bör också dämpa den allmänna löneökningstakten.

Vilket ju inte är så konstigt när en tänker efter. Meningen med de sänkta ingångslönerna är ju att ungdomar ska ha lättare att konkurrera med andra arbetare, och ju högre konkurrens desto mer pressas lönerna ner, eller desto mindre ökar dem, vilket i praktiken innebär en minskning i förhållande till produktivitetsutveckling.

Men det verkligen intressanta i det hela kommer in när de börjar tala om hur den ökade efterfrågan, som ju är den som stimulerar tillväxten vi har sett, har kunnat komma till.

Så det som har skett är alltså att arbetarnas löner har stagnerat, och att de istället behövt låna för att kunna upprätthålla sin konsumtion. Detta har möjliggjorts genom att det har blivit lättare att ge krediter.

När löntagarnas köpkraft hålls tillbaka i de flesta länder, och under så lång tid som trettio år, så har en allt större del av efterfrågan behövts hålla upp med hjälp av lånade pengar […] allt fler ekonomier har blivit beroende av lån. Både finanskrisen och eurokrisen är lånebubblor som har spruckit. Den amerikanska bolånekraschen och den spanska bankkrisen beror i grunden på att löntagarnas konsumtion betalats med lån istället för lön.

En skulle väl kunna säga att vi har haft en tillväxt i ekonomin som har gått på tomgång, vilket har lett till de problem i ekonomin som vi nu ser kommer upp. Men det hela rymmer också ett ideologiskt problem, för det som har skett är nämligen en maktförskjutning från arbetare till företag och banker. Företagen ökar sina vinster, medan bankerna ökar sina fodringar på arbetarna för att de ska kunna öka sin konsumtion och ekonomin ska kunna växa. Förlorarna i hela den här soppan blir arbetarna, medan såväl banker som företag gör stora vinster. Det blir även arbetarna som drabbas hårdast i krisen. De får bära all skuld, både rent faktiskt men också moraliskt.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna) trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära. Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning. annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Döden som politiskt problem.

I en tid där ”jobben” är den viktigaste politisk frågan och allting som inte rör sig om skattesatser ses som utopism så kan det vara jävligt upplyftande att läsa om politiska teoretiker som varit mer utopiska i sitt tänkande. Till exempel upplysningsfilosofen Godwin som menade att även döden var ett politiskt problem som skulle lösas. Tänk om vi kunde se lite mer sånt i politiken idag!

Jag blir fan deprimerad av denna totala brist på idéer om samhället. Det finns fan ingen som snackar om hur mycket fetare vi skulle kunna ha det.

Detta är en kritik jag riktar även till vänstern. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det finns så lite fokus på positiva framtidsvisioner. De flesta som är vänster är väl det för att de tror att det skulle göra samhället mycket fetare. Jag är till exempel helt övertygad om det. Men ändå är det nästan aldrig detta som förmedlas.

Jag vet att jag själv knappast står oskyldig i detta eftersom jag är sån mästare på att gnälla, så jag menar inte att komma och knäppa nån på näsan. Jag tycker bara att det är tråkigt att det sällan finns plats för tal om var en vill med samhället, eftersom all energi går till att försöka undvika att borgarna gör det ännu värre.

Lönesänkarna.

Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.

Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.

Twitter 16/2. När feminismen får ta smällen.

Undrar verkligen varför antifeminister som tjatar om att de är förtryckta på grund av arbetarklass inte engagerar sig helhjärtat i klasskampen istället. Seriöst, stöter på detta så jävla ofta. Folk som ba: ”vi som befinner oss långt ner på samhällsstegen har ingen makt trots att vi är män”. Nå, det är såklart helt sant på grund av kapitalismen, klassamhället och så vidare men det är ju knappast feminismens fel att det är så.

För den som inte märkt det är jag, förutom feminist, även stark motståndare till kapitalism, klassklyftor etc. Anamma det istället för att klaga. Alltså, skälet till att du är förtryckt är inte feminism utan kapitalismen och klassamhället. Så sluta bekämpa feminister. Tycker verkligen att det är fascinerande att lyckas inse att en är förtryckt på grund av klass men fortfarande anse att feminismen är problemet. Finns väl knappt några feminister som inte också är emot klassklyftor, rasism etcetera så fattar verkligen inte varför vi angrips.

Varför är det alltid vi som kämpar mot ett slags förtryck som ska se och bekämpa allt annat. Varför angriper ni inte borgare istället? Varför angriper ni inte de som jobbar för utökande av klassklyftor, utan någon slags analys av strukturellt förtryck över huvud taget? Detta om något är väl ett tecken på det kvinnohat som finns, att det är feminismen som får ta smällen för borgerlighetens felsteg. När klassklyftorna växer är det feministernas fel eftersom vi ”fokuserar på fel saker”. Inte de som faktiskt har införlivat denna ordning.